Humor

 Väldigt ofta känner jag mej humorbefriad. Möts av gubbskämt, satir, ironi och andra blahablahaskämt. Så till den milda grad att jag känner mej som en riktig torris.
Men så möter jag såna som bjuder på humor som jag förstår mej på. Tex en på apoteket som vågar släppa sej skämtsam. Idag - starkare dos av min medicin, stor förpackning - men så är det ju dubbel dos också - får se om du ens kan svälja den. Låter inte som humor men det var det. Tidigare en gång när jag löste ut mina betablockerare och konstaterade att de förra verkade också när burken stod på köksbänken. Hon: vet du jag har förstått att den här nya satsen är ännu bättre på köksbänken. Hon må ju ha en utmärkt förmåga att läsa av vem hon vågar skämta med. Tack för det.
Känns så skönt att inte behöva känna sej som torris. Har ju humor bara den är rätt.

Samhällsplikt

 Det finns ett förslag om att uppbåd också för kvinnor ska bli obligatoriskt. Vet inte hur långt det har framskridit.
Man motiverar det med jämställdhet, lägre tröskel för kvinnor att göra värnplikt och en chans att "se hur hela årskullen mår".
Man föreslår dock inte obligatorisk värnplikt för kvinnor. Det gör däremot jag och det har jag gjort en lång tid.
Samtidigt kunde värnplikten döpas om till samhällsplikt.
För mej är det både en jämställdhetsfråga och ett sätt att få en bättre beredskap i landet. Jag säjer inte att en stor del kvinnor ska göra vapentjänst. Det kunde till och med bli så att en större del män skulle välja vapenfri tjänst om densamma skulle utvecklas på kuppen. Tanken kommer ju osökt nu när man i vårt land (som annanstans) talar om att kalla in militären när det gäller coronabekämpningen. Och det är nog inte den enda gången vi snabbt behöver mobilisera folk. Naturkatastrofer, flyktingmottagning, försvunna personer, kriser utomlands. Finns garanterat mera.
Utbildningen kunde innehålla en samhällinformationsdel och första hjälp-utbildning och efter det skulle de vapenfria få utbildning i samhällsnyttiga saker, säkert en hel del lätt vårdutbildning och allmän krishjälp. De som gör vapentjänst skulle fortsätta på ett sätt som liknar det vi har nu för vapentjänst.
Antalet månader tar jag inte ställning till.
Undrar varför förslaget inte innehåller mer än obligatoriskt uppbåd. Antar att det till en del handlar om pengar. Eller vill man inte höra ramaskriet?

Så här skrev jag för några år sedan

Finland är ett av de få länder som har allmän värnplikt. För män alltså. Och värnplikten berör 80 % av årskullarna. Också rekord. Kvinnor kan frivilligt göra militärtjänst. Män kan välja civiltjänst. Så är nuläget.
Då och då kommer tanken på könsneutral värnplikt upp. Nu är det Svensk ungdom som påpekar att det borde vara lika enkelt för kvinnor som för män att göra värnplikt  - att Finland alltså borde införa könsneutral värnplikt.
Jag har alltid förfäktat att vi borde ha könsneutral plikt. Vill inte kalla det värnplikt men kanske samhällsplikt.
Men av annan orsak än SU. Jag kan tycka att det är ojämlikt att enbart män blir tvungna att sätta månader av sin tid på att tjäna fosterlandet - på ett eller annat sätt. Men - också att de får en beredskap som kvinnor inte får.
Alltså - alla i samhällsplikt. Som kan betyda utbildning i försvar - civilt, militärt och insyn i och praktik inom olika funktioner i vårt samhälle. Och förstås - rent militär utbildning för en del av årskullarna - både kvinnor och män. Eventuella tidsskillnader i olika former av samhällstjänst tar jag inte ställning till.
Viveca Dahls ledare i söndagens Vbl handlade också om nämnda plikt - med utgångspunkt i en modell som Frankrikes president Macron har kommit fram med.
Hennes ledare slutar "Vid sidan av diskussioner om kvinnor o armén borde det också diskuteras vad en värnpliktsarmé ska ha för funktion, utöver att ge männen militärhistorier att återge livet ut".
Kan hålla med.

Lilla hunden

 Den lilla hunden har vassa tänder (valpyrtänder talar de om i Fb-grupperna från Sverige) och mycket foxterrier i sej (kombination Parson Russell/foxterrier).
Den håller på att lära sej var i rang den befinner sej i förhållande till husse och matte. För att den ska tro när de säjer vad man får göra och inte får göra.
Det går nog ganska bra - läraktig men glömsk hund.
Och så kommer då en moster. Om henne har de inte sagt nåt - att hon skulle vara över den i rang. Och inte använder hon lika bestämd röst heller när hon förmanar.
På henne bara! Hon har ju så ljuvliga flaxande kläder. Och de där strumporna - elastiska och bra att riva i. Och ställer sin väska på golvet.  Och något minne ska hon väl få att ta med sej hem. Några små bett i armen så hon minns var hon firade julaftonen - och med vem.
Litet karrikerat - men under julaftonen hos syster och man och deras underbara, berdårande, mjukisgoa, duktiga valp kom jag till en insikt.
Alla - åtminstone såna som inte nånsin har haft hund förr - borde besöka ett hushåll med en valp som håller på att hitta sin plats. Se hur mycket jobb det är, hur bestämd man måste vara. Säkert finns det lättare sorter än den här men det är väl nog så att alla valpar som inte har en fostrande hundmanna omkring sej behöver mycket tid för att bli det som den själv mår bäst av.
Men förstås ska de som önskar bli hundägare också få se det underbara - en varmtrött hund som somnar i famnen, sömnigt och tillgivet tittar upp på en. En hund som är så rolig och finurlig att man bara inte kan tro det. En hund som är ett trevlig sällskap på promenaden - men som också behöver promenader. Och en massa svängar ut i trädgården när det tränger på.
Den här godingen har redan lärt sej massor - tex att man går ut för att kissa och bajsa, att gå i koppel, att det lönar sej att dra till sitt bäddhörn med tjuvgods, att man ska sova på nätterna och förstås viktiga ord som Milo, godis och mat.
Ja- älskade lilla valp - du kommer att få det så bra och vara till sådan glädje för husse och matte - och många andra. Jag är helt såld. Nimim. Bara små sår.

Gamla hundar

 Löste som vanligt Språktidningens fredagskviss idag.10/12 poäng. Och som så ofta - de ord jag missade var såna jag aldrig hört förut. Och likaså som så ofta så bestämmer jag att jag inte ens behöver lära mej dem. Tex åhåga tycker jag att jag gott kan vara utan. Kan så många ord redan.
Kom att tänka på de där gamla hundarna. Som man enligt gammal klokskap inte kan lära sitta. Tänk om de inte vill lära sej sitta. Om de med sin livserfarenhet har lärt sej att de klarar sej bra utan att spela med i tvåbeningarnas dressyr. De ger nog mat och kärlek trots att man inte sitter vackert.
tänk på det när ni bråkar med gamla hundar - och tvåbeningar som redan behärskar det som räcker till för ett gott liv. Tex att inte lära sej vad åhåga betyder.

Surgubben

 Hade ett ensekundsärende till min bank. Några brev som skulle till namngiven jurists postfack. Har gjort det förr så man känner mej i informationen. 
Brukar göra så att jag väntar tills aktuell kund är klar och sen sticka fram breven innan nästa kund kommer sej fram. Naturligtvis med köns tillstånd.
Idag fick jag inget sånt. För där stod Surgubben och han hade stått länge och hade minsann bråttom han också. Sa åt honom att mitt ärende tar en sekund. Jätä tiskille sitten - nej det vill jag inte. Sist i kön då. Kunde ju inte ta strid med honom så jag ställde mej att vänta. Kunde bakom honom sa åt mej att jag kunde gå före honom. Tackade så hjärtligt och sen stod vi där och hade kontakt. 
Behövde inte vänta på surgubben heller för det kom en tjänsteperson genom salen och hon kunde ta mina kuvert och lägga dem i juristens postfack. 
Jag hoppas att surgubben nån gång är vänlig mot nån så han får uppleva hur det känns att få ett tack och känna de positiva vibbar som vänlighet föder. Han hade inte mask heller.
Ja - jag kan ju ren tacka honom för att han gav mej ett blogguppslag.

Digisprång.2

 Under pandemin har det talats mycket om hur samhället har tagit megadigisprång. Distansarbete, distansstudier, distansmöten, nätbeställningar - you name it.
Upplever också att många av oss på individnivå just nu har tagit/är mitt i ett digisprång.
Det här med att få coronapasset till telefonen kittlar litet - snärtigare än att hala fram en skrynklig A4.
Och vad lär vi oss på den vägen? Jo att gå in i Min Kanta - mycket bra att kunna annars också. Jo att ta skärmklipp - nåt åtminstone jag använder nästan varje dag. Och jo att hitta ett bra ställe att parkera passet i telefonen. Varierar väldigt från telefon till telefon och individ till individ vad som är bäst. Håller fast vid det jag sagt tidigare - vi kunde ha fått en lagringsapp enkom för passet - samma för Android och Apple. Själv har jag passet parkerat på många ställen i min Androidtelefon. Mitt bästa ställe är Google Keep där passet är fastnålat så det alltid är överst och är färdigt öppnat i widgeten.
Jag har tagit som en av mina uppgifter att se till att folk gör det här. Så bara komsi komsi.
Inga skrynkliga A4-or mer för såna som har en smarttelefon! 

Pärla i julhalsbandet

 Är på nåt sätt extra mottaglig för stämningar så här i juletid. Kanske för att jag så medvetet försöker stoppa tiden och ta in den här tiden före jul.
Det behöver inte ens vara speciellt juliga stämningar för att jag ska bli hög.
Idag handlade det om manglande. Manglande länge och väl eftersom det hade samlats lakan och linnehanddukar på balkongen ett tag nu. För att bli fuktiga - och mera fuktiga. Resultatet var 6 lakan och 21 linnehanddukar/kökshanddukar. Förfärligt.
Kände historiens vingslag när jag läste monogrammen. Släktingar för länge sedan döda. Som har broderat sina initialer och förhoppningsvis  njutit av resultatet. Och förmodligen tagit fram de finaste till julen, precis som jag.
Medan mangeln snurrade stod jag i kylan i den öppna dörren och tog in den underbara vintern. Snö och frisk kyla. Natur mitt i stan.Talgoxar smög tysta runt i buskarna, ekorren ute på morronpromenad i trädtopparna. Sån frid och så juligt.
Den här mangelstunden kommer att vara en pärla i årets julhalsband. Tack.

Karajans

9,26 minuter. Den skulle spelas på storstereon, tas från CD:n som köptes enkom för självständighetsdagsfinlandian. Kändes högtidligt.
Resultatet var nog detsamma idag trots att jag betedde mej mera praktiskt. Laptopen på golvet framför gungstolen, hörlurar för att inte störa grannarna, Youtube - Finlandia Karajan. Farfars bordsstandar och ett ljus.
Allt fokus på musiken som jag lägger in så mycket Finland i. Naturen men framför allt Finlands historia.
Den normala pulsen som går över i krigsmullret och sedan - ur kaoset landets frihet i form av den mot skyn stigande hymnen. Starkt. Och den tolkningen vill jag behålla.

Kändes kanske extra starkt idag med -23 på mätaren. Tankarna gick till dem som stred för oss, frös, var rädda, längtade hem.
Vi har minsann anledning att stanna upp och känna stolthet och tacksamhet.
I år blir det inget av det traditionella jag brukar delta i. Ingen tråkig fest på stadshuset (jo nånting blir men det radieras(!)), inget fackeltåg (lär bli av, annonsering idag) , ingen manssång på torget (manssången lär bli av trots den inte nämns i stadens program - kl 17), ingen klädparad hos presidenten. Vi får väl vara högtidliga på egen hand då och vänta på bättre tider. 
Nu är faran inte krig utan pandemi. Bäst att visa respekt.

Att sjunga med barnen

Idag fick min kyrkokör sjunga tillsammans med en stor barnkör. Och det var så trevligt.
De sprider så mycket gemyt de små. Med sitt spring i benen och sitt skratt och fniss på lut. 
Men också disciplinerade var de - lydde unga kantor K som verkligen verkar ha god hand med den stora barnaskaran. Sen lär de ju sej utantill så bra - inte ett papper så långt ögat nådde. Vi vuxna stod bredvid med våra mappar som innehöll samma texter.
De bidrog också med ett stort antal kyrkobesökare - vem vill missa barnens framträdande i kyrkan.
Så ivriga var de att de missade och var på väg upp när det var vuxenkörens tur att sjunga ensam.
Och det fina med at sjunga tillsammans med barnkören var att det kom applåder - kyrkfolket ville belöna de duktiga små och vi fick då också en liten dos stjärnstoft.
När vi slutade vände jag mej till barnet bredvid mej och tackade för gott samarbete och fick till svar - tack detsamma. Kändes nästan högtidligt.  

Barna

Inte klart?

 Igen strulade det till sej när jag skulle betala inköp i närbutiken. Den butik jag passerar på min morronpromenad och där jag anser att jag ska kunna betala med min telefon. Bekvämt att inte ta med kort eller plånbok.
Har hänt tidigare att min betalapp, Pivo, inte har fungerat och jag har varit tvungen att lämna inköpen och gå hem efter kortet för att få betala. Senast tog det månader innan Pivo började fungera igen.
Nu fungerar den så till den milda grad att det räcker med att öppna telefonen för att betala.
Nå idag inte. Kön växte och jag var ren beredd att gå hem efter kortet när betalningen plötsligt gick igenom.
Den unge mannenn i kassan var lika glad som jag men har tydligen erfarenhet av att det inte alltid går som på Strömsö med appbetalningar för han sa att han inte rekommenderar.
Ja, ja - är det nu så att jag är för modern? Tekniken hänger inte med mej. Eller är det Pivo som det är strul med? Kanske Mobile Pay skullle vara säkrare.

Även jag

 Trots att jag är världssämst på att mingla och vistas i stora grupper känner jag nu efter alla dagar och månader i coronalugn (som jag också har gillat) att det är härligt att vara där det finns folk.
Var på Röda korsets tillställning för hungerdagsinsamlare - trevligt.
I morron ska jag på gala - låter det inte fint. Ännu fler människor och jag ser fram emot det.
Det är väl nog så att vi människor behöver människor och fast jag bäst trivs med människor i små portioner - tex stavisgänget och de som vandrar förbi när jag sitter på kafé och förstås tumisumgänge- så känns det nu att det är gott att vara del av större gäng. Är väl nog litet social i alla fall.
Bara att garderobshoppa nu och klä upp sej för gala.

Svenska hjärtan

 Har just sett klart. Serien Svenska hjärtan som finns på SVT öppet arkiv. Mastodont i fyra säsonger med många ca en timmes avsnitt per säsong.
Carin Mannheimer skapade den och den lär ha gått mellan 1987 och 1998. Minns inte att jag såg slutet på TV.
Serien handlar om livet i ett radhusområde. Grannar som lever mitt i livet - där det mesta kan hända. Skilsmässor, död, flytt ja tom nästan ett mordförsök fick man uppleva på slutet.
Litet skruvad ibland men men Carin Mannheimer kan ju nog konsten att skildra människan i hennes litenhet och storhet - med värme och omtanke.
Och jag kom påmej själv med att uppleva att jag lever kvar i den där tiden när det gäller det yttre. Köken ser ut som mitt kök, gultoner och andra varma nyanser. Underbart vackra radhuslägenheter - skulle ha kunnat bo där själv. Och kläderna var också så jag - de där srtora vackra kapporna som jag bara inte hittar, mjuka vackra långa saker, litet hippiestil.
Man levde i den ekonomiska depressionen och folk blev utan jobb och det upplevdes skamligt i välfärdssverige. Slutet blev dock gott.
Serien är ju en lättsam sådan. Det är ett sånt spektrum av händelser i de olika säsongerna att det är osannolikt men det gick ändå bra att gilla. Och problematiken i reltationerna är lika aktuell idag. Men nog rökte de mycket tobak! Speciellt i de tidiga avsnitten. En intressant sak som jag tycker ger mervärde - en av de starkaste rollfigurerna, Elisabeth (spelad av Solveig Ternström) , var en  naiv hustru till maken tandläkaren - hon tom talade på ett barnsligt sätt. Och ändå var det hon som blev sanningssägaren och den självständiga starka när det behövdes. Det var hon som räckte till för dem som for illa, hon som ifrågasatte ojämlikhet, hon som vågade satsa.
Minns ni serien? Minns inte om den kunde ses i Finland. 

Från stress till harmoni

 Kände stress igår morse. Eller ren på natten. Tyckte jag hade en vecka med för många bokningar framför mej. Och det betyder ju inte många med mått från förr. Sådär såg det ut när jag jobbade också - jobb plus många bokningar. Men av olika orsaker är det inte så jag ska ha det nu. Jag känner numera igen min stress och vet också hur jag ska lindra den. Det behövs ofta väldigt litet för att stress ska bli harmoni.
Den här veckan betydde det att jag tog bort en föreläsning (den del som är minst viktig för mej i en serie) och vips blev dagen helt min.
Nu kan jag efter morgonprommis och gympa göra mera sköna saker. Jag kan lägga en lugn julmusikvideo med en flamnmende eld i tv-n, jag kan sitta och sticka framför min tv-brasa, jag kan laga mat ordentligt (troligen också den första risgrynsgröten för säsongen), jag kan ha persedelvård som tar tid. Jag kan ta bilen och fara norrom stan - eller låta bli och mysa i mjukiskläder hela dagen. Jag kan städa i nåt hörn. Jag kan se film - tom mitt på dagen om jag vill.
Lyckliga pensionär och lyckliga jag som förstod att ta bort min föreläsning!

På grund av eller tack vare Coronan

 Jag känner att jag har för många bokningar nu. I natt under vakenpasset kände jag sån stress att jag inte fick tag i sömnen på nytt.
Har till en del att göra med att den kommande veckan har så många bokningar. Av veckans sju dagar är endast en obokad. Vissa dagar har flera saker - och saker som kolliderar. Och det värsta - min fredade fredag är bokad! Jag brukar klara det mesta bara jag vet att jag har en lugn fredag att se fram emot.
Jag tror att den här känsligheten för att ha många bokningar hänger ihop med den frid jag kände när det var lugnt pga Coronan. Så många saker var inställda att jag fick tomma dagar. Och det gjorde mej gott.
Det är ju självvalt förstås det jag gör men då det ju ofta är så att saker och ting ynglar av sej. Ett engagemang resulterar i flera.
Och Coronatiden då - som gav mej en vision av hur det kan vara. Hade nog samma problem före Coronatiden också men accepterade det. Coronatiden blev en ögonöppnare.
Inatt blev jag helt på det klara med att jag ska ta itu med saken. Redan nästa termin kommer jag att välja bort en grej och från nästa år en annan.
Och så måste jag sluta ha dåligt samvete för att jag skippar vissa saker.
Vill inte sluta ge av min tid men måtta i allt! 

Sarjassamme...

 Det börjar bli nästan "Vargen kommer" över mitt lägenhetssökande.
Ska alltså idag igen och se på en. En omoraliskt stor för en person. Samma dag som vi uppmärksammar de bostadslösa - också i Vasa.
Lägenheten är en fyrarummare på 99,5 kvadrat och när jag tänker igenom rummen kommer jag minsann att fylla dem. Kök, vardagsrum, bibliotek, sovrum och pysselrum (hemvårdsrum).
Skulle det har varit förr i världen skulle jag hyra ut ett rum åt nån studerande - lämpligt rum med egen toa finns. Men ingen studerande vill bo så idag. Jag ville ju inte ens 1971 då jag började studera. Bodde hos Hilma-täti - rum med egen balkong - bara tills jag hittade nytt boende. Etta delad med annan studerande. Och inte skulle jag heller vilja ha nån studerande i hemmet.
Men om det skulle bli den här kunde den mycket väl fungera som gemenskapsboende nångång. Det som jag tidigare har filosoferat över - seniorer som bor som studerande, delad lägenhet.
Hur som helst är den här lägenheten det närmaste min dröm men kan komma - den feges egnahemshus nästan på torget. Låter bra på pappret - på eftermiddagen ska verkligheten kollas. Spännande.

Sjuåringen

 Hörde igår ett nyhetsinslag om hur sjuåringar - skolnybörjare - har olika stor mängd läxor.
Och vips var mina tankar vid mitt eget år som skolnybörjare. 
En månad gick jag i skola i Pedersöre, Edsevö. Småskola hette den säkert för vi var enbart två klasser. Litet mysigt hus - numera Edsevö byahem - och alla barna i samma rum under ledning av Ester Schütten. 
Min första läxa hade jag inte förstått att läsa men det gick nog bra ändå. Ett starkt minne från skolan var en jumpatimme när vi skulle stå på huvudet mot ribbstolarna. Nåt jag med spinkiga armar naturligtvis inte klarade av. Blev då upplyyft av tant Ester - huj. Hon skulle säkert inte själv ha vägat klättra två steg upp längs ribbstolarna! Rätt väg. Men jag tyckte nog om tant E - lär ha klättrat upp i hennes famn när hon hälsade på oss när vi hade flyttar från orten. Hon ville kolla hur det var med mitt knä som jag skadat innan vi flyttade. Det var nåt med att springa undan när pojkarna spionerade på flickorna när vi var på dass...
Efter en månad i idyllen där vi lekte med kottar och barr på rasterna och där förföriska matdofter trängde in i skolsalen från köket i rummet bredvid förflyttades jag till megaskolan Handelesplanadens folkskola.
Brist på jobb fick pappa att söka jobb i Vasa. Brist på bostäder gjorde att familjen inte kunde flytta med direkt. Därav en månad i skolan i Edsevö.
Den nya skolan - stor och välfylld med elever. Och disciplin därefter. Förstt ställde man upp sej på gården klassvis när rasten var slut. Och gick in klassvis - säkert först när det var ordning i leden. Väl inne ställlde man upp sej utanför klarssrummet och gick in när det var ordning i leden.
Ofta var det slagsmål nånstans på skolgården och dit rusade alla och begapade skådespelet som pågick till nån lärare lyckats tränga sej genom massan och avbryta det roliga. I trapphuset i en av våningarna fanns en stor tavla - en flicka som helt klart stod och skämdes. Under den stod små regelbrytare på rad - androm till varnagel. Minns inte om de stod där på kvarsittning eller om de bara "stod".
Det värsta som hände för mej i den skolan var att jag kissade på mej. Det var så här att de största flickorna i skolan - de från medborgarskolan - hade hittat på att "strypa" sej - dvs dra en scarf kring halsen tills de tuppade av - och därmed slapp följande lektion. Ryktet gick bland oss små att de också kunde strypa oss så vi gick inte på toa på rasterna. Frågade lov under lektionen tills lärarinnan blev led på det eviga springandet och förbjöd det. Och jag drabbades av det - minns ännu hur jag steg upp och konstaterade vad som hände och det bara rann ut över golvet. Skam. Och ännu mera skam - jag fick själv torka upp det hela. Undrar om någon ens efter det berättade vad som var orsaken. Man gjorde väl inte sånt - inte elever, inte föräldrar.
Matsalen var ett äventyr i sej. Säkert många matturer och många uppställningar innan vi satt vid våra bord där mjölken i de bruna flaskorna ren länge hade stått framme. I värsta fall i solljus. Sån mjölk gillade inte min kompis så ibland fick jag två flaskor.  Har på känn att det bara serverades soppor och grötar - tror inte det fanns nåt annat än djuptalltrikar och skedar. Korvsoppdagarna doftade det gott ända ut på gården. Jag gillade allt i matväg.
Så inte en mig närstående som några år efter mej fick uppleva att skolsköterskan "Ruton me spruton" satt bredvid henne för att förmå henne att äta bättre. Vilken skräckis!ä
Minns inte att någon skulle ha retat mej - fast jag kom från landet och kissade på mej. Minns en gemenskap och stämningar i skolan. Pyssel inför julen, fina fester i stora festsalen, korta skoldagar.
Läxor javisst men inte överansträngande. Men minns nog en gång när mamma suddade ut hela min sida med skrivna lilla f, tydligen stod inte mina f i sådan givakt som hon ansåg att de skulle.
Sjuåringen var född 1952 - väldigt nära krigsslutet egentligen. Och ändå en välfärd med skolmaterial och skolmat för alla. I folkskolan. För att vi inte skulle glömma samlades vi för att se journalfilmer om hur Finland byggdes upp. Minns ännu hur de lät de  där rösterna. Och byggkranarna och hamnarna.
En utveckling utan like - som vi som var sjuåringar i slutet av 50-talet har fått vara med om.

Triggad

 Imorse när jag stack ut huvudet genom balkongfönstret kände jag en vass gaslukt. Plötsligt flyttades jag till Tallinn, till den första resan B och jag gjorde dit. Om mindes hur det luktade i hela stan - nån naturgas som användes till nånting? Vet inte men den fanns där.
Och plötsligt vällde saknaden fram. Gjorde ont - men bara en stund.
Gaslukt triggade fram saknaden.
Det visar väl att det inte är de stora stunderna som har lagrats i hjärnan utan det kan vara vilken stund som helst i en gemenskap som finns där.
Vi hade det gott i varandras sällskap i Tallinn och det minnet kom nu fram. Som saknad - men också som nåt fint förstås.

Smoothie

 När det började talas om smoothies ryggade jag tillbaka. Det som de frälsta visade fram var en grön mönja där de gjort det bästa för att dölja den hälsosamma grönkålens konstiga smak. Och det här kallade de morronmål. No way när det gäller mej.
Karrikerar ju nu förstås men det har inte blivit min grej. Till igår då jag inser att jag också använder smoothie. Och gillar.
Eftersom jag har så ynkligt med svarta vinbär nu att jag inea har till min morronmålsröra har jag hela sommaren mixat apelsin . Inte pressat för jag vill ju ha alla fibrer.
Upptäckte just att min blender kan användas för ändamålet och då insåg jag att det här ju också är en form av smoothie. Den massa jag har haft så svårt att förklara. Och gott är det.
Och grönkålen hittar sin plats på Kalles kaviar-knäckesmörgåsen. Och smakar gott där.

Not in my Facebook

 Jag läser en stor artikel i Vbl om en kvinna som svarat på ett skumt Fb-meddelande och ställt till det för sina vänner. Nån hade tom blivit av med pengar på kuppen. En stark varning alltså.
Samma kväll kommer ett Fb-meddelande från en betrodd vän på Fb. Som börjar med Kära vän eller nåt sånt. Så skulle vi aldrig skriva till varann. Men si det märker jag inte utan ser bara att han vill ha mitt telefonnummer. Sök på Fonecta din latmask. Tänker du ringa mej? Det senare skriver jag och får svaret att nej jag tänker sända meddelande om en tävling. Ok då - men jag deltar inte i tävlingar. Tänkte det var nåt för missionen eller Gemensamt ansvar typ. Och skriver in mitt telefonnummer.
Strax efter kommer meddelande från väninnan - tur att man läser Vbl så man inte går på sånt där. Ridå.
Meddelande till den riktiga personen på sms (har ju honom i telefonlistan), han visste. 
Hastigt byta lösenord. Logga ut på alla apparater - byta till det nya lösenordet. Blockera den falska typen. 
Konstigt hur man reagerar långsamt när allt sånt där borde ske samtidigt. Fick kolla upp med väninnan för att hitta vissa funktioner.
Åtminstone nu tror jag att jag lyckades rädda mitt konto. Mitt telefonnumer finns inte i mina kontaktuppgifter så det kan inte användas till att skapa ett nytt lösenord. Mina vänner syns bara av mina vänner. Och nu har jag dessutom lagt till tvåstegsautentisering.
Och jag gick ut med vad som hänt - på min egen profíl och i pensionärsgruppen. Många vittnade om att de fått samma - och förstått. Dessutom skrev jag ett inlägg med olika saker man ska se till att man behärskar. ICE. Skrev också ut den drabbades namn - i samråd med honom.
En annan vän hade testat att driva försöket så långt hen vågade för ett tag sen och beskrivit det på Fb. Det hade jag glömt fast jag då hade reagerat.
Hur gör jag så här? Jag som är så försiktig och predikar försiktighet i alla möjliga sammanhang. Har väl nog att göra med att man tror att inget sånt händer. Normalt får jag inte mina skummisar i chatten. Och det var ju A - som jag känner och som jag litar på.
Jag tyckte det var riktigt bra att det drabbade mej så fick jag känna den stress som mer ovana datoranvändare säkert känner ofta - när de inte vet vad de ska göra.
Också viktigt att vittna för att folk ska se att det också kan drabba en datorvan person. Men nog säjer jag huhu.
Nu hoppas jag att det stannar härvid och jag upplever att jag är en erfarenhet rikare. Och försedd med tvåstegsautentisering som ska skydda mej bättre mot intrång. Men som en vän sa - den skyddar oss inte mot oss själva.

Nu blir kvällarna kyliga och sena

 Höst. En mängd Fb-uppdateringar om hur jobbigt, sorgligt, vemodigt, tungt det är att stänga sommarhus för säsongen.
Helt befriad från såna känslor är jag. Jag tycker det är skönt. Skönt att inte behöva tänka att man borde fara till kollo. Skönt att slippa separationsångesten både hemma och på kollo. Skönt att få boa in mej i hemmet i stan. Skönt att det blir mörkt och svalt. Skönt att fylla lagren med skörd. Skönt att min bästa årstid, hösten, är kommen. Den utgör ju raka spåret till ni vet vad.
Nu får jag ha mina underbara veckoslut i stan i fred. Ett lugn infinner sej. Jag sover bättre.
Nu önskar jag bara att det skulle komma nån obokad dag mitt i veckan så jag skulle få avsluta höststädandet.
Och - jag säjer inte att jag inte vill och skall besöka kollo. Det känns bara fint att fara när andan faller på utan att känna ett tryck att man ska fara för att det är si och så.
Tex idag skulle jag ha farit för att jobba i trädgården men vätan hindrade mej. Verkar som om det skulle bli klarare nästa vecka så kanske nästa söndag...

Kasta skumpa

 Fartyg döps av tradition av en kvinna. Som slungar en skumpaflaska mot fartygests skrov. Vad hon säjer vet jag inte.
Så skedde också i går när Aurora Botnia - vår stolthet - döptes.
Det var stadsdirektör Häyrys hustru som slungade - med den äran. Man kan ju fråga sej varför just hon. Mans kvinna. Antar att det funnits kvinnor med i besluts- och planeringsprocessen och åtminstone vet jag att vi har en hel del politiker av kvinnligt kön på höga poster i vår stad. Nå, hon blev vald och den glädjen vill jag inte ta ifrån henne.
Men hennes kommentar i Vbl-artikeln - "...jag tänker att jag representerar allas äkta hälfter. Vi har gjort jättemycket för den här båten då vi har skött allt arbete i hemmen och gjort det möjligt för dem att jobba med den här båten". 
What?? Har vi ett sådant samhälle idag att det behövs en som sköter hemmet när den andra parten sköter ett viktigt jobb/projekt? Inte i min värld. Känns som jag skulle slungas 50 år tillbaka i tiden när jag läser ett sånt här uttalande.
Men båten är döpt och börjar köra. Och jag längtar Umeå (poet.)

Bild: Wasaline

Vägs ände

 Nu kan jag säja att jag är vid vägs ände när det gäller plastinsamling. Allttså insamling av paketeringsplast - för återvinning.
Vägen har varit lång. Började med att jag för måånga år sedan började lagra plats på torpvinden i väntan på bättre tider.
Jagade på företag som trodde sej kunna återvinna, hade radion på plats bland mina plaster. Men gav upp till slut och körde allt till Stormossen - där det brändes. Hela släpkärran var full. Också då var radion med.
Sen kom Rinki och parkerade ut insamlingsbehållare på olika ställen i stan - tyvärr ingen i centrum dock. Men stort framsteg och där fick jag också synlighet i media. Tror jag är stans största platsinsamlingsivrare. Och sorteringsivrare annars också.
Jag mellanlagrade plats, först i köket och sen i en större behållare i bastun. Och Körde det hela till tex Prismas insamlingslåda.
Vissa större husbolag började ha egen insamling. Och avundsjuk blev jag.
Nu vet vi att det kommer att bli obligatoriskt om något år så varför inte vi? Tog upp på vårbolagsstämman och disponenterna för mitt hus och grannhuset skulle tala sej samman och fixa. Inget hände.
Igår träffade jag en driftig man från grannhuset och vi tog upp ärendet och konstaterade att det går att byta skylt på befintligt kärl för brännbart avfall.
Detta igår på förmiddagen - igårkväll hade vi ett plastinsamlingskärl. Hokuspokus.
Nu gäller det att se till att folk noterar det - jag la just ut en lapp i trappan i vårt hus.
Vet att det ännu (åtminstone för ett tag sen) brister i kapaciteten att återvinna men det är ingen orsak att låta bli att sortera.
Speciellt som det blir obligatoriskt snart. Och dessutom - tömningen av plastkärl är billigare än tömningen av Brännbart.
Känner mej mycket nöjd och var just och dumpade min första sats plast. Och fiskade upp en plastkasse med brännbart innehåll.

Begravningen

Högtidlig, personlig och nära - jag tror det var så hon sa, väninnan, när hon berättade hur hon ville ha sin begravning.
Ja, hon berättade inte allt till att börja med utan det kom små fragment som jag tog till mej och lagrade i min Dödendöden-mapp för jag anade att det skulle bli jag som skulle ordna begravningen. 
Så småningom blev det så att vi talade öppet om hela begravningsceremonin - jag minns tex att vi valde psalmer på sängkanten på sjukhuset.
Och igår var då dagen.
Sju kvinnor samlades i stora kapellet. En präst, en kantor och fem väninnor. 
Kistan var enligt önskemål beströdd med rosor, rosa rosor. Vi vänner hade varsin rosa ros. När vi stod vid kistan för att förena vår ros med rosorna på kistan bröt vi skaftet på plats.
Albinonis Adagio - där fick orgeln sällskap av att en av oss spelade altflöjt. Underbart vackert!
En dikt lästes vid kistan. Den sista resan av Valdemar Dahlquist. 
Jag höll själv ett tal och så gjorde jag det som jag hade blivit ombedd att göra. Och kanske trott att jag inte skulle våga göra. Jag sjöng Smile, utan komp. Och klarade det utan darr. Hur det lät var sen en annan sak, jag är ju ingen solosångare. Men jag levde upp till önskemålet och det kändes bra.
Fin musik i övrigt - sköna psalmer och solosång av kantorn - Jag har hört om en stad.
Avlutning Gammal fäbodpsalm.
Det som vi alla prisade efteråt var prästens tal. Hon hade gjort en så vacker och klok syntes av det vi talade om under vårt entimmessamtal inför begravningen.
Måste göra en liten utvikning - det samtalet var så fint! Så renande på nåt sätt attfå sitta i lugn och ro och tala om den döda. En bonus för den som hör till kyrkan minsann!
Nåväl, vi upplevde alla närvarande att vi hade varit med om en fin akt och att det var som hon hade önskat - högtidligt, personligt och nära. Och utsikten från kapellet vi hade - den fina kistan i rummet och naturen utanför!
Jag är glad att jag fick förtroendet att ordna begravningen - med tydliga anvisningar. 

Är jag gammal?

 Den frågan passar ju bra så här på födelsedagens morgon. Jag fyller 69 idag. Och jag går inte med håven utan försöker tänka efter hur 69 känns.
Och jag har kommit till att det inte känns gammalt. Just nu känner jag mej rimligt stark och alert och känner ännu en nyfikenhet på livet. Det är klart att 69 är en högre ålder än tex 37 men egentligen känner jag inga begränsningar.
Började tänka eftersom jag utifrån fick mot mej sånt som talade för motsatsen. Min ålder beskrevs på sätt som jag inte känner igen. Två gånger samma dag.
Först läste jag i min deckare, skriven nångång efter 2000 (inte amerikansk författare) om  "en liten energisk kvinna som närmade sig sjuttio". Hennes vita hår var starkt permanentat. En beskrivning som nog inte stämmer på mej och inte heller på mina jämnåriga bekanta. Författaren själv är i samma ålder. Har hon en bild av tanter som hon för över på sin romanfigur eller förtränger hon något i sej själv? Jag - jag är väl inte nära 70? Eller kanske bara en lapsus.
Men så här är inte vi som närmar oss sjuttio. Åtminstone inte de jag har nära mej.
Andra situationen var när man i nyhterna talade om Astra seneca-vaccinet som "tvingats" på oss i åldersspannet 65-69 och kallade oss ikäihmiset. Känner mej inte som nån ikäihminen och tror dessutom att det är felanvänt. Ikäihminen är nog per definition en som är äldre än så.
Nåväl, det här fick mej att fundera. Är det så här samhället ser på mej och mina jämnåriga kvinnliga vänner- ser tantiga ut och det måste påpekas om vi är energiska. Kanske, men de skulle bara veta!
Unga, fräscha, debattglada - det är vad vi är. Klär oss i vår egen stil och gör det bästa för att mota det som åldern försöker ta ifrån oss. Jumpar, går på hälsokontroller, äter hälsosamt, unnar oss ett behagligt liv. Visst är det så vi gör - och om inte - dags att börja. Inte bli tantiga och ängsliga ocjh lämna bort saker vi skulle vilja göra. Elämä on. Med brasklappen - så länge vi får ha en rimlig hälsa.
Önskar er alla mina jämnåriga en skön tredje ålder.
Vad vi vill bli kallade annat än pensionärer - det kan bli en annan diskussion.Och svar på frågan i rubriken - nej, jag är inte gammal.

Det behövs en hel vårdkedja...

En vaddenuheter på It takes a whole village to raise a child.
Har följt med en persons kamp i vårddjungeln. Jag som är utan utbildning har sett att hen skulle behöva bli sedd. Men icke. Influensavaccineraren, blodprovstagaren. Den borde ju se att en människa som knappt kan gå fot om fot eller som rullas in i rullstol ska frågas om hur det är. Och om hen har läkarkontakt.Tas ansvar. Jag menar - en vårdutbildad ska ju inte som en diskret robot bara göra sitt.
Eller är det så att paniken över att man inte har nån instans att remittera till gör att man tiger still och tänker att det där är nån annans bord. Fel, fel fel.
Nu är personen ifråga diagnostiserad och i trygg vård - efter flera blindskär. Både i det privata och på akuten.
Men bäst för alla - både den drabbade och för samhället skulle vara om grundvården - också skötarna som möter patienten först - skulle reagera. Med en fråga.

Det här skrevs för ett bra tag sedan - dags att publicera nu.

Tydligen inte

 Tycks nog inte vara så mycket lättare för mej att ha kollo som att ha torpet. Fjärde sommaren nu och ingen förändring.
Trots att kollo är bekvämt, tryggt, enkelt att sköta och trots att jag trivs där när jag väl är där.
Men varför vill jag inte fara dit och hållas där? Kände nästan åga i slutet av veckan vid tanken på att jag skulle fara på lördag, idag, som planerat. Och vilken lättnad när jag till slut bestämde att jag far först imorron, söndag. Jag "fick" en dag till istan.
Och det är ju inte bara det att jag inte hålls där utan också att jag har dåligt samvete för att jag inte är där och vattnar och skötter mina växter. Fast det har nog visat sej att de klarar sej ändå.
När jag är där njuter jag stort - speciellt av morgnar när det doftar natur och är tyst och fint. Och den här tiden på året också kvällar när det skymmer och jag får tända mina lyktor. Njuter av att pyssla i trädgården, njuter av mina fina uteplatser och mitt prydliga hus där varje sak numera har sin plats.
Och jag försöker verkligen vänja mej vid tanken att älska två hem - skulle vara så praktiskt. Då skulle jag i lugn och ro kunna bo kvar i mitt fina stadshem utan att söka nåt större/nåt med en gårdsplätt.
Men försöka är en sak och känna en annan.
Det är nog separationsångest som är grunden till det här - född med sådan. Fast man inte borde använda så starka ord för så små problem som jag har. 
Vad göra? Sälja? Vill ha kvar en del möbler. Ryms inte i mnuvarande bostad. Vill odla - ok det skulle lösas med kolonilott - till en del.
Hyra ut? Skulle vara en lösning och på sikt misstänker jag att det blir så.
Jag kan ju inte fortsätta att uppleva somrarna som strssiga för att jag inte slår mej till ro. Till ro där jag vill vara, i stan.
I stan där det alltid är program. Tex idag - njut njut. Egen dusch, bekvämt med toa, mysig film på tv, ut på stan, caféhäng, människor, balkongsupé, njut i det vackra hemmet.
Och efter det är det helt rimlig tanke att fara till kollo och njuta imorron. Men hem på måndag - bokat program på tisdag.
Varför ska jag vara så konstig??

För nio år sedan och idag

 Idag är det nio år sedan han dog. Läste imorse de blogginlägg och Fb-uppdateringar jag skrivit den här dagen under de år som gått. Känslostarka alster och ganska stor skillnad mellan då och nu.
Precis som jag trodde i början skulle den vassa sorgen krympa och den milda saknaden ta över. Den saknaden är ju egentligen väldigt vacker  för den ger näring åt de vackra minnena. Vissa återfall i sorg och tung saknad förekommer dock ännu - när man minst anar det.
Jag talar numera om honom med glädje och spänst i rösten. Såhär skulle min B ha gjort - så här brukade han säja. Han är på nåt sätt med.
Den här tiden för nio år sedan var vi mitt i planerandet av B:s begravning - den mycket annorlunda och privata. En planering vi hade startat redan medan han levde, dotter M och jag. Vi visste ju att det inte fanns någon återvändo. En vacker process. Men förstås i ett konstigt tillstånd. Overkligt. I en bubbla. 
Konstigt nog är jag nu mitt uppe i planeringen av en annan begravning - vännen som för några dagar sedan befann sej i dödens väntrum är nu död. Också där har processen startat för länge sedan - tillsammans med hen själv. Det känns som en stor ära att få verkställa det hen önskat - jag är inte släkt och inte ens någon gammal vän. Det bara blev så.
Så när jag tänder minnesljuset för B ikväll när dagen svalnar är det andra gången denna vecka. I torsdags tändes det för min vän som under dagen hade somnat in. Med en ur personalen vid sin sida, jag hann inte fram.
Ikväll är det B:s ljus. På samma sätt som när jag kom hem från sjukhuset den kvällen. Då jag hade sagt - du får gå, vi klarar oss. Tankarna ska få vandra. En stilla meditation. Återblick. Känslor. Tacksamhet. 

Versen vi hade i dödsannonsen då för nio år sedan var en text från Muminpappan och havet - en text som jag hade klippt ur nån dödsannons och märkt med B. Han hade gillat den.

Pappans tankar blev trötta

och han var hela tiden medveten om

att familjen stod

och väntade bakom honom

och höll sig tyst.

Till slut ropade han över axeln
"Jag ska sova ett tag."

I dödens väntrum

 Jag har en vän som nu befinner sej där - i dödens väntrum (och det är ingen vits att ni mina läsare spekulerar över vem det är , inte just nån av er känner hen).
Våra vägar korsades - faktiskt i sorgen. 
När hen blev sjuk blev det litet av Lille Prinsen-situation - man har ansvar för den man har gjort tam. Men efter hand och efter många och långa diskussioner blev det en djupare relation än så.
Vi blev goda vänner.  Och det lyckades vi idag förmedla trots att hen inte just talade. Vår vänskap var ganska speciell, vi umgicks egentligen inte men talade - mest i telefon. Började känna varann väldigt bra.
Vi har ju vetat att det här skulle komma - vi har tex tillsammans planerat hens begravning  - men ändå var det nog något tungt som ett vaddtäcke att se hur situationen hade förändrats från i lördags.
Det är rofyllt i dödens väntrum - vi stängde tv-n som stod på. Hen åt några av mina kollojordgubbar och jag fick smeka den magra armen.
När jag gick sa hen - vi ses, sen.
När jag kom ut stod några från personalen i tamburen och på nåt sätt tror jag de kände att jag behövde få stanna upp och släppa fram litet känslor. De tog emot mej. Och jag vet att de tar bra hand om min vän.

Älskar måndagar!

 Ni som läser min blogg vet hur jag gillar helger och speciellt mina fredade fredagar.
Men flera gånger har jag nu kommit på mej själv med att känna glädjefjärilar inför en vanlig vardagsvecka - och speciellt måndag. Dagar då jag inte behöver flänga i väg nånstans.
Kan alltså utropa att jag älskar måndagar. Dagarna då jag får reda upp hemmet efter helgen. Betala räkningar, bokföra, beta av todo-listan. Och förhoppningsvis dra igång nåt projekt. Idag var det mattornas tur. Hänger nu på gården på tork.
Mätt i magen av vardagsmorronmålet säjer jag tack för vardagarna (också). Och rutinerna.

Inte lika men bra ändå

 Han stod utanför sin frisersalong på stora gatan. Nyfinländaren. Vi hälsade på varann och han konstaterade att vädret var underbart och jag kontrade med att det är väl hett.
Han konstaterade med ett brett leende att jo, det är hett för er det här men perfekt för mej. Jag önskade honom en njutbar tid i den höga temperaturen och gick vidare.
Filosoferade litet över det vi sagt.
Det är ju så här det ska vara när det är som bäst. Vi - finländare och nyfinländare (och varför inte i andra kretsar också) - känner till olikheter och olika vanor och kan med kärlek och förståelse konstatera faktum. Inte behöver vi vara lika för att det ska fungera - så länge vi ser varann.

Dunboll

 Då jag gick på morronpromenad såg jag en död fågelunge på gården. En stor dunboll, troligen en måsunge. Hur den dött anar jag inte - verkade för liten för att vara flygg. Det händer ju att fåglar krockar med våra fönster men det verkade osannolikt.
Vad göra med den? Bestämde att fundera under promenaden. Sopis? Brännbart eller bio?
Bestämde att inte. Dels kändes det litet ovärdigt och dels kan jag tänka att den skulle ha börjat lukta i hettan innan sopbilen skulle ta den.
Bestämde att den ska få en riktig grav under syrenen i blomrabatten.
Nånstans tänkte jag väl att nån annan skulle ha tagit hand om den men så icke - den var sparkad in i ett hörn.
Kändes egentligen riktigt bra att graäva en grop i skuggan under syrenen och försiktigt (med spade) lägga ner den den lilla i graven.
Möss och sorkar kommer ? Nåja nånting måste göras och det här kändes som minst fel.

Ny bil?

 Min gamla bil duger gott ännu trots att den börjar få en del ålderskrämpor. Dessutom kör jag ytterst litet - skulle vara dumt att sätta pengar i ett nytt åk.
Men ponera att jag ändå skulle vilja byta (ny teknik skulle locka). Då skulle det inte vara aktuellt med nån bensinbil mera.
Det nya åket skulle stavas hybridbil eller elbil.
Men hur ska detta ske? I mitt gamla höghus med traditionella motorvärmarstolpar.
Skulle det handla om ett nytt hus tycker jag inte det är nåt problem. Sälja aktier i olika prisklasser beroende på om man vill ladda eller ej. Kabeldragning som ger beredskapen till alla platser.
Men hur i det gamla huset? Nya kablar - laddningsstationer med individuella mätare.
Hur många? Hur många behöver man fixa för att få det statsstöd som nu bjuds? Hur länge bjuds det?
Hur få en majoritet av aktieägarna att gå in för nydaningen? En del har ingen bil, en stor del tänker inte på att byta på ett bra tag. 
I vårt hus hör bilplatserna till lägenheten - vi betalar en liten summa per månad oberoende om vi har bil eller inte.
Det måste ju vara så att det är bolagets sak - dvs själva uppdateringen till laddstationer. Kanske när det sen är klart har man olika pris för en plats som används av laddbilsägare och sådana som enbart används för motorvärmare (antar att alla platser skulle ha egna elmätare oberoende av vad elen används till).
Räcker det med beredskap till alla platser och fullständig laddningsmöjlighet bara till några? Beredskap med laddningsmöjlighet bara till ett litet antal till att börja med?
I praktiken kan man inte flytta in i vårt hus nu just om man vill ha med sej en elbil.
Tack och lov har diskussionen dragits igång - men är nog bara på diskussonsstadiet ännu.
Undrar om nån av er har varit med om processen i ett icke-nytt höghus?
För mej gäller den gamla trotjänaren ännu - den som har en vital fjäder av och som förhoppningsvis blir fixad inkommande onsdag.

Ibland så

Saknaden är numera mild och det är för det mesta de goda minnena som kommer fram.
Men plötsligt är det annorlunda.
Har på kort tid "sett" honom två gånger. Cyklande män som sett precis ut som B. Samma spänstiga sätt, samma kroppsform och samma cykelhjälm. Då river det till och då triggas tankarna till tiden för nio år sedan.
Kan tänka mej att det finns en beställning i och med att den värsta tiden var just den här tiden och framåt.
Men så stabilt är det i alla fall att efter att det har myllrat runt i mej ett tag lugnar det sej och saknaden är mild på nytt.

TV som förr

 Förr hade vi få TV-kanaler och spelade inte in nåt. Såg allt i realtid. Viktigt att vara hemma när favoriten kom.
Det sades att kyrkokören slutade tidigt för att koristerna skulle hinna hem till Peyton Place. Viktigt för barnen att få se sina favoriter för att kunna delta i diskussionen på dagis dagen efter.
Minns också att Sveriges tv nån storhelg typ nyår sände program med bra stora band för att hålla ungdomen borta från gator och torg. 
Nu ser vi inspelat, strömmat, via ett stort antal kanaler, via Netflix - på tider som passar oss. Ingen synkronisering med andra alls.
Men nånting av samtidighet finns kvar. Jag har tyckt att det har varit terevligt att se aktualitetsprogrammen om Coronaläget och nu den senaste tidens valdebatter. Färskvara som bara måste ses live.
Gärna delat synpunker via chatten - diskuterat efteråt och läst kommentarerna i pressen. Stort att nåt ännu kan sticka ut och bli samtalsämne. De program jag talar som nu har jag sett via Yle. 
Imorron har vi också ett färskvaruprogram på kommande - valvakan. Viktigt att "gratiskanalerna" har resurser att sända sånt som vi behöver få på stubinen. 

Sitta rätt

 Sprita händerna, ha ansiktsmask, hålla avstånden. Det är det som gäller nu när vi får gå på konserter i kyrkan igen.
Jag lyckades faktiskt hinna till Rösters konsert igår - mötet var ovanligt kort.
Kom så pass sent att jag fick en annan plats än jag brukar ha. En kort bänk med folk utplacerade på precis lämpligt avstånd bakom mej och snett bredvid mej (raden bakom mej var felmärkt - inte bromsad av en tross som den borde).
Det såg ut som om en skulle ha rymts bredvid mej men skulle hen vara för nära de övriga som mycket klart hade den åsikten att vi ska sitta på tryggt avstånd. Så som vi redan satt.
Det här betydde att jag  - för min egen skull men också för grannanrnas skull - blev tvungen att mota folk.
Det är inte roligt. Och det är ju ofta sa att kvinnor kommer tillsammans så det handlade om två som ville tränga sej in. Folk som inte verkade ha hört om avstånd. Ett par damer erbjöd jag att de skulle sätta sej och jag skulle hitta en ny plats men de gick -säkert kränkta. En man som jag motade satte sej långt framme så jag såg att han var en sån där som tog av sej masken när han hade satt sej. Ont samvete hade jag varje gång jag motade. Speciellt med ett par kvinnor där den ena tycktes behöva hjälp av den andra och där skulle jag ha gett plats (fast det kunde också ha blivit för nära de andra) men de gick vidare - utan att hitta nåt. Fanns nog längst fram med de platserna undviker ju folk. De parkerade sej längst bak sen - en på en stol och den andra stående. Kändes inte alls bra. Såg efter att det nog fanns flera stolar att ta in. Till slut kom en mot slutet som jag bara inte täcktes mota - vi lyckades på nåt sätt få avstånden att stämma.
Men hur som helst så förstörde mitt dåliga samvete en del av den fina konserten. Ska jag mota folk som kommer till kyrkan? Småaktig - säkert.
Men jag kan ju också tycka att om vi får fötroendet att samlas i kyrkan på konserter så ska vi bete oss tryggt. Och om jag på möten (tex det som föregick konserten) sitter i stor sal med specialmöblering för avståndens skull - så visst ska jag göra det på konserten då också.
De som samlas till konsert kommer från öst och väst - obekanta - kanske turister - kanske karantänsrymmare (nä såna finns väl inte) - många som tror att munnen täcks och näsan bar är ok. Vi ska inte utmana.
Får väl börja tänka att jag lyfter in en stol och ställer den på avstånd från folk när de väl har bänkat sej. Men problemet är ju att de här som tränger sej in är de här som kommer i sista minuten och konstarerar - ah - lugnt - ah - plats.
Nästa gång ska jag vara i så god tid att jag har min plats där jag brukar - i ändan av en bänk. Med martaslungan bredvid som markering.

Post Corona

 Nångång kommer livet att bli litet som det var före Coronaepidemin. Både i stort och i smått. Jag tror att både det stora och det lilla kommer att vara annorlunda än det var före.
Om jag tänker i det lilla och på mej själv tror jag att jag har förändrats.
Jag har lägre stresströskel än tidigare. Min kropp accepterar inte lika många bokningar per vecka som tidigare.
Min kropp kräver rutiner - så som min hjärna egentligen alltid har krävt. Hittills har kroppen fått ge sej och ställa upp.
Har märkt de senaste veckorna - som av nån anledning har varit ganska så fullproppade med bokningar - att kroppen och speciellt hjärtat säjer till. Oregelbunden puls och hjärtkänningar.
Mig till heders ska nämnas att jag inte lämnar det därvid. En utredning är på gång.
Och oberoende av vad den medicinska expertisen kommer till (jag vet nog hur jag skulle vilja fortsätta) måste jag själv se till att ge kroppeb mera av vad den vill ha. Och som den fått smak på under Coronatiden.
Tid för motion varje förmiddag, promenad och Sofia-gympa.
Tid för vila efter maten - under Curatäcket.
Tid att läsa skönlitteratur.
Tid att äta lunch ute med nån god vän.
Tid att ta obokade dagar mitt i veckan för att matcha den fredade fredagen.
Så sorry ni som vill engagera mej - ta det inte personligt om jag säjer nej. Det är en hjärtesak för mej.
Det betyder inte att jag ska välja bort allt och dega i soffan varje dag. Nej då - men det får inte gröta ihop sej. Har en del planer.
Och sånt som jag får imorron vill jag ha mera av  - onsdagskonsert på riktigt på plats. En upplevelse för många sinnen.

Talko

 Jag är dålig på att mingla. Känner mej obekväm på tillställningar där jag förväntas umgås med folk till höger och vänster. 
Men sätt mej i arbete och jag blir hur social och öppen som helst. Umgås till höger och vänster och lär känna folk på ett helt annat sätt än på kalasen eller grillfesterna.
Tänkte på det idag när jag mådde så bra när vi hade talko på kollo. (Talko som för övrigt utmärks med (finl.) i SAOL. Är det bara vi som arbaeitar ilaag?).
Nåväl - vi hade räfs- och städtalko och hann byta flera ord med varann mellan räfstagen. Diskuterade det vi höll på med men också annat. Sååå bra feeling!
I det här fallet fanns det ju också ett mervärde i att se resultatet av arbetet. Och för mej - kanske ett sätt att rota mej litet mer.
Att jag sen kom på en guldgruva i skogen gjorde ju inte saken sämre. Nässlor, gullvivor och mullhögar. Jess.

Bara på nätet

Dammsugarmunstycke som ser ut som en bläckfisk och som kan användas för att komma åt trånga ställen. Fina Hallux valgus- hjälpmedel. En vajer med gripklo som man kan rensa avlopp med. "Väst" som gör så att man rätar på ryggen.
Det var fyra saker som jag kommer ihåg som har svirrat mot mej i flödet på Facebook. Saker som förmodligen inte kan fås i butik utan som bara finns på nätet.
Så smarta saker. Åtminstone ser de ut så.
Och det senaste som jag misstänker bara finns på nätet - en tjusig illgrön helplisserad långklänning på H&M. Så var det nämligen med en massa tjusiga klänningar jag såg då jag gick för att kolla mera.
Varför är det på detta viset?

(Bilden är inte den illgröna plisserade)

Ättitjud

 Var hos en fastighetsmäklare. Han har finska som modersmål men talar svenska. Sökte ett ord - länge. Jag föreslog att han skulle säja det på finska. Svar - nej - jag behöver kunna det på svenska. Så ska slipstenen dras. Klart att en mäklare i Vasa ska kunna sina ord på svenska.
Efter det hade vi språkkontakt på sånt sätt att jag kunde använda korrekt uttal när jag använde samma ord som han uttalade fel. Och han lärde sej.
Detta också med tanke på de VAMK-praktikanter som efter sina veckor på sjukhuset kände sej så pass kränkta att de vände sej till MTV och lät dem göra en juttu.

Feg och förtjust

 Jag brukar säja att det är tur att jag inte är med när de stora ekonomiska besluten fattas. Jag skulle helt säkert vara en bromskloss - för dyrt, för osäkert, vi har ju det som fungerar redan...
Så beter jag mej också med mitt eget - inte kasta, inte köpa nytt om det gamla inte går sönder. Och det må jag göra, det är bara jag själv som påverkas av det. Fast ibland kunde jag behöva omskakas litet, vet ju hur jag njuter av det nya när det väl är skaffat.
Minns att jag tänkte att jag säkert skulle ha bromsat busstationsprojektet. Och säkert skulle jag ha försökt bromsa Giga-Vasa också. 
Tur att det finns modigare människor än jag.
Och nu - nu när det händer saker på Giga-området är jag förtjust. Ser fram emot att det ska sysselsättas folk i Vasatrakten, att skolorna ska utbilda, att våra lediga lägenheter ska säljas/hyras ut igen, att Travdalen äntligen ska bli verklighet. Hoppas innerligt att det också ska gå att få liv i ruljansen i centrum och att busstrafiken ska få sej en vitamininjektion.
Allt detta trots att nog försiktiga och misstänksamma jag kom fram också efter att nyheten om Giga-starten kom. Osund industri - kemikalier från länder där människor arbetar under förhållanden som inte är så goda, Terrafame nämns - skräckisen.
Men nu får vi tro på att alla miljöaspekter ska tas i beaktande för att starten ska vara lika bra och miljövänlig som slutprodukten.
Heja alla idoga och modiga beslutsfattare i min stad!

Nyheter, mera nyheter

 Såhär i pandemitid har jag blivit ännu större nyhetskonsument än jag har varit. Och statistik visar att jag inte är ensam om det.
Jag väljer mycket noga för att det inte ska bli övermättnad.
Väljer bort alla långa pratversioner - väntar tills nån analyserar det som sagts. Har slutat se de här presstillställningarna - om det nu inte är nåt jag vill höra direkt.
Radionyheter jämna klockslag är bra för mej - de gånger jag råkar vara vid radio. Och speciellt Aktuellt 17 eller vad det heter det där halvtimmesprogrammet.
Och förstås Yles nyheter på TV - kl 18 och kl 21.
Och det som har blivit sån källa till bra info för mej - A-studio och A-talk. Imponerad av hur färska saker som ventileras av vad jag kan förstå de bästa experter vi har.
Och slaget efter 12 - ofta intressant tema. Speciellt livat brukar det bli när det är De äldstes råd som är i etern.
Sveriges nyhter följer jag inte egentligen alls men har upptäckt (ännu) en bra grej med att ha Freedome och få Tv4play. Där kan jag plocka nyhetsinslag per tema.
Och förstås så följer jag nyheter på webben. Och mitt eget Vasablad.
Nyhetsfreak - nå nej - det här handlar inte om så stor tid av min dag. Och jag tycker inte att jag drunknar. Försöker ta till mej saklig info för att kunna mota osaklig.

Obekväm

 Nu ska jag göra mej obekväm. 
Det handlar om skyddet mot coronan, vaccinet. Och det faktum att man troligen kommer att styra över en del av det befolkningstalsbaserade vaccinet till ställen med högt incidenstal. Har väl talats om tal över 100. I dagens läge gäller det åtminstone Helsingforstrakten och Åbo. För ett tag sedan var också orter i Österbotten över 100 - och snabbt gick det.
Och då blir man kränkt. Ska vi här i Österbotten som har "skött oss" ge bort vaccin till södra Finland där de inte har skött sej?
För det första - så finns det helt säkert en mycket större mängd människor i södra Finland, speciellt i Helsingfors, som har "skött sej". Och som lever i stor osäkerhet bland en stor mängd smittade inpå sej. Smittade som också till stor del har "skött sej". Trots att vi vet att övertramp har funnits både här och där
Det är ju så att där folk bor tätt sprids smittan lättare. Och i trängselfinland är det vanligare att man åker kollektivt, bor i mindre lägenheter. 
Så ja, ge gärna av "mitt" vaccin till ställen där det mest behövs. Om det av experter bedöms vara logistiskt genomförbart och till nytta. Också för att skydda mej. Tex inför sommaren kommer säkert en hel del studerande från smittdrabbade områden att komma hem till Österbootten. Då tycker jag att de gärna får vara vaccinerade.
Sen om jag bara ser till mej själv så tror jag inte att mitt liv skullle ändras så mycket om jag skulle få min första spruta imorron. Jag skulle inte kunna gå på restaurang, konserter, föreläsningar, till kyrkan - de är inte öppna/det bjuds inget sånt nu. Jag skulle inte kunna resa till Umeå - nåja, kanske jag skulle slippa karantänsbestämmelserna. Jag skulle få kramas - om jag nu skulle hitta nån vaccinerad kramkompis.
Kanske lätt för mej att säja som inte har barn och barnbarn jag inte har fått träffa. Men frågan är hur mycket man skulle kunna få ändra på det om bara den ena parten är vaccinerad.
Och så till massvaccineringarna - de som ska ta vid när de äldsta, vårdpersonal och riskgrupperna är klara. Dvs vaccination av 16-70-åringar som inte hör till nån riskgrupp. I vilken ordning ska det ske? Personligen kan jag tycka att vi pensionärer kan vänta - vi kan hålla oss undan. Skulle där (om det är möjligt) prioritera männsikor i arbetsför ålder - speciellt sådana som inte kan jobba på distans.Tänk på alla butikskassor, småbarnspedagoger, lärare, poliser, taxichaufförer, hemvårdare och andra som kan vara tvungna att vara i närkontakt med okända människor. Har förstått att en idé har varit att starta från de äldsta och gå neråt i sjok av 10 år. Om så är fallet skulle jag nästan kunna tänka mej att donera min vaccinationstid till nån som jobbar i min butik.
Och då - i massvaccineringens tid - då hoppas jag att man skulle ta i bruk ett digitalt bokningssystem parallellt med telefonbokningen. Annars får de nog vänta på att jag ska boka mej. För att ringa typ 400 samtal för att komma fram - det är under min värdighet.
Såna här konstruktiva tankar tänkte jag under min soliga morronpromenad.
Ja, och sen ska vi förstås ta vaccin när det bjuds oss.

Så vardagligt

 Tvättar vanliga kläder. Och vilken trist samling! Förutom nattkläder en drös med mjukishemmakläder - de blå och grå collegebyxorna, de randiga bomullströjorna. 
För det är ju så jag är klädd - dag ut och dag in.
Går jag ut en sväng svidar jag förstås upp mej - jeans, tröja och kofta. Och de samma persedlarna står redo vecka efter vecka.
Läppstift - nej, syns ju inte under masken. Ögonmakeupen skippas ibland när det är läge att ta solbrillorna på. Slappt, slappt.
Råkade höra på radio att folk satsar på sitt utseende inför Teamsträffar. Har jag inte gjort fast härom kvällen la jag faktiskt läppstift inför en bolagsstämma. Kommenterade det och också att det var konstigt att vara utan mask med dem som var närvarande på riktigt och hade mask. Fick som svar att det nog syns - det där med läppstift - du syns på storskärm på väggen. Bra att man inte vet allt och ser allt.
Med det här vardagliga grå i huvudet gick jag en snabbrunda på stan i lördags. För att se litet folk men också för att se litet vacka saker. Och visst var det trevligt! Bytte ord med bekanta och butikspersonal och kollade in läckra vårkläder.
Kanske jag borde skaffa collegebyxor i nån pastellfärg för att göra vardagen mindre grå.
Fast å andra sidan - det är okej så här. Och snart kommer tider då vi kan gå ut och njuta av stadsliv och terrassliv och då kan vi plocka fram de där kläderna som inte har använts på ett tag. Kommer att kännas som nya!

Året

 "Det börjar oroa det här Corona. Nu är det klassat som pandemi".
Så skrev jag i mina dagboksanteckningar för ganska exakt ett år sedan. Och då anade jag inte hur stort det skulle bli.
Oron berodde väl nog på att vi visste så litet. Vi hade inga vapen att ta till annat än distansering och handtvätt. Betydde att åtminstone jag var misstänksam mot alla som kom emot på trottoarerna. Minns att jag höll andan vid möten, valde sida av gatan för att undvika folk. Storhandlade en gång per vecka. Spritade och spritade. Upplevde att ytor var farliga. Folk hamstrade toapapper. Så inte jag - jag hamstrade några burkar ärtsoppa och några satser knäckebröd. Och höll mej undan.
Tyvärr inföll fuktreparationen i mitt just när det var som värst. Jag vistades i soffan och umgicks på avstånd med dem som vandrade ut och in i mitt hem. Och kollade vilka ytor och handtag de hade rört så jag skulle kunna sprita demn när de hade gått.
Handspriten steg i pris och var ibland svår att få ttag i.
Det stora dramatiska var att Nyland stängdes. Undrar om vi kommer att uppleva nåt så radikalt mera.
Undantagslagar stängde restauranger. Bara hämtmat gällde. Jag vågade inte gå till frissan.
Och masker använde vi inte. Jag hörde till dem som trodde på masker i ett tidigt skede men det var på nåt sätt som att slåss mot väderkvarnar. Fanns inte att få - vi sydde egna så småningom. Och om de fanns i butik var de dyra.
Sommaren kom och det blev lugnare - antalet smittade sjönk och vi vistades ute. Kollo var idealiskt - man kunde bra umgås på avstånd. Vi använde inte masker. Minns en situation som jag upplevde litet kuslig - åtminstone så här efteråt. Mat på restaurang på min födelsedag i slutet av juli. Bra och rymligt vid bordet men kön vid buffébordet ringlade sej långsamt och kringlande framåt. Vi stod nära varann.
De äldre skulle skyddas. Endel tolkade det som om de inte fick gå utanför hemmet. Och vem är äldre?Frivilliga ställde upp och gick till butiken. Besöksförbud på äldreboenden.
Coronablinkern kom - laddades hastigt ner. Den finns visst i telefonerna hos över 2 miljoner finländare nu.
Så kom hösten och plötsligt var Vasa Coronahuvustad i Finland. Då fick vi se hur fort spridningen kunde gå. Men hur man kunde få ner smittan också. Vi började använda masker. Endel protesterade - lönar sej inte - man kan använda fel. Diskussioner om vilka masker som var bra och vilka som var kass. Jag höll fortfarande på att en täckt mun/näsa är bättre än en  otäckt.
Gränserna läckte - smittan kom in olika vägar. 
Femväpplingen av kvinnor från regeringen ställde sej upp och informerade - dag efter dag.
Och var är vi nu ett år från start? Läget är oroväckande med ca 600 nysmittade per dag - en stor del i södra Finland.
Vaccineringen har kommit igång men det går långsamt. En majoritet vill ha vaccin - en minoritet vill våga vägra vaccin. Undantagslagar tex när det gäller att hålla restauranger öppna är i kraft. Dit försvann min kaféfredag. Har varit viktig. Högst sex personer får samlas. Begränsningar i människors rätt att röra sej planeras. För att tas i bruk på nåt sätt när och om alla andra medel är förbrukade.
Avstånd, få kontakter, handhygien, masker, testning vid minsta lilla symtom - det är fortfarande det som gäller. Åtminstone jag upplever att det inte är så hysteriskt nu som i början. Vi vet litet mera. Och använder masker. Tom obligatoriskt på tåg och vissa bussar. Testning vid gränserna.
Blev därför litet less när jag hörde statsministern tala mot obligatorisk användning av masker med en delmotivering att de inte just är till någon nytta. Måste kolla om jag fattade rätt.
Man kunde skriva en hel bok om vårt märkliga år - om skolor som med nollvarsel övergick till distansundervisning, om kultur som försvann - om vårdare som jobbar tills de kroknar - om möten via Zoom eller Teams - kalendrar som tömdes över en natt - konserter och gudstänster som strömmas - stora grupper av människor i karantän efter massexponeringar. Heder och ära åt alla som hastigt lärt sej så mycket teknik.
Och hur mår vi då? Varierande antagligen. Många far illa av ensamheten. Vi har skyddat oss så att den vanliga säsonginfluensan kom av sej.Vi har upptäckt naturen igen - både att vistas i och att bo nära. Många har farit illa ekonomiskt. Och naturligtvis - samhället är på knä och raden av kostsamma stödpaket är säkert inte slut ännu.
Själv tycker jag att jag har kommit lindrigt undan. njutit av det stillsamma livet - nästan blivit Coronabekväm. Som pensionär är det ingen skillnad rent ekonomiskt. Men - fast jag är en person som gillar mitt eget sällskap är det klart att jag saknar det sociala - träffa folk på riktigt, konsumera kultur av olika slag, äte ute, röra vid människor (jag
är ju en kramande person). Undrar ibland hur det kommer att påverka mej i grunden det här. Är jag en annan människa om och när vi nån gång får börja bete oss som före mars 2020? Återstår att se.

Kommentar

Maskien käyttö ei ole "kosmeettista". THL vastasi viralliselta Twitter-tililtään haastatatelun jälkeen, että "Mahdollisimman kattava maskien käyttö on tärkeää ja tuemme vahvasti eri toimijoiden riskitilanteisiin kohdistamia maskipakkoja, näiden lisänä viranomaisen määräämä yleinen #maskipakko ei arviomme mukaan yksinään toisi merkittävää lisäarvoa tässä tilanteessa."