torsdag 30 november 2017

Glädjen och ivern kvar

Julstädar. Köksbänkar och spis på tapeten. Och Jouluradio soi. När jag stod där och rev loss spisens vreden för att putsa dem ordentligt (sic!) kom det över mej. Hur lycklig är jag inte som har den gamla ivern och glädjen inför julen kvar.
Ni vet mycket av det man ivrade för som yngre- hur oviktigt har det inte blivit med åren. Har känt sorg över det.
Den vägen kunde julen också ha gått. Men så icke. Lika barnsligt städglad, pyntglad och mysglad som förr.
Och detta trots att så mycket som har hört till mina jular är borta. Och speciellt B är borta. Och dessutom förknippar jag julen med den oro och det allvar som rådde när han blev sjuk. Har på något sätt känts av extra mycket i år.
Nya traditioner har ersatt dem som försvann. Tacksam för det.
Men det som gör att den julinnerlighet jag genom hela livet har känt är nog något som grundats i barndomen - i föräldrahemmet. Tack för det och tack för att den finns kvar.





onsdag 29 november 2017

#dammenbrister

Sverige först, Svenskfinland sen - kommer resten av Finland också med?
Det går inte en dag nu utan att det handlar om #metoo och det som kommit i svallvågorna. #Övistoo (kunde förmodligen heta #skolantoo) igår, #dammenbrister idag.
Så ledsen, stolt och glad. Ledsen över att så mycken kränkning har förekommit utan att det har kommit upp till ytan. Stolt över att så många har vågat ställa upp och vittna. Glad över att det tycks hända något. Att vittnesmålen tas på allvar.
Och det att det sker kränkningar och sexuella övergrepp i skolor är speciellt illa. När det visar sej att en stor del av dem sker i relationen lärare-elev.
Sen märker jag en sak hos mej själv - till min förvåning märker jag att jag har anledning att städa mitt språk. Inte skämta om vad som helst - inte ens privat. Sånt blir lätt en jargong. Och naturligtvis ska jag reagera på andras skämt. Fostra mej själv och andra.
Hemliga grupper växer upp som svampar i regn. Har varit med i flera - är ännu med i någon. Måste säja att jag är litet tudelad till att vara med. Jag håller med, jag vill visa att jag håller med. Men samtidigt upplevde jag mej i en grupp som nyfiken. Där vittnade namngivna personer - bekanta och obekanta - om sexuella övergrepp. Kände mej påträngande när jag läste. Det var annat än att läsa anonyma vittnesmål. Kände att jag skulle gå ur gruppen. Känner mej kluven.
Men helt klart - dammen har brustit, korken har poppat av flaskan. Nu ska det hända saker. Alla - män och kvinnor - ska få känna sej trygga och kunna säja ifrån och bli trodda och repekterade.
Och ja - vi ska fortsätta att kramas, flirta och vara  nära varandra. #medrespekt och #tillglädjeochlust.



tisdag 28 november 2017

Hela kvarter

Ni vet det där nya huset med ramp som slutar i en trappa. Husert där det torde bo en hel del pensionärer som kan vistas i parken ovanför trappan. Granne till det huset finns ett radhus med eget grönområde. Kan tänka mej att det bor många barn i det huset och de andra som hör till samma bolag.
Mellan nya husets park och radhusen finns ett präktigt plank. Vattentäta skott. Varför? När man kunde öppna så att de olika husens invånare skulle kunna dela och samsas.
Kom att tänka på Travdalen och välfärdskvarteret. Och på att man kunde tillämpa gemenskapsprincipen i befintliga kvarter. Åtminstone markgemenskapen. Och kanske också persongemenskapen. I det nämnda kvarteret men också i mitt eget.
Ta bort planken, öppna gångvägar genom häckar, ha gemensamt sophus, gemensamt lekområde, gemensam gårdskarlstjänst, gemensam trädgårdssittgrupp med ett grilltak. Och - när man blir riktigt varm i kläderna - ett gemensamt lusthus/växthus.
Och gemenskapsskapande aktiviteter så att kvarterets folk lär känna varann - och kan ta litet ansvar för varann. Eventuellt en kvartersäldste "som vet allt". Många seniorer bor i centrumkvarteren. Man skulle med ett sånt här "gemenskapsboende" kunna avlasta samhället en del uppgifter - och kanske få nån bonus för det. Sunt byaboende där människor ser varandra. Litet mer än ett höghus och dess lilla gårdsplätt.





måndag 27 november 2017

Ta bilen

Nuförtiden står min bil mest stilla. Under biltaket. Jag vandrar in till centrum med min dramat när jag ska handla. och de flesta andra aktiviteterna är också på promenadavstånd.
Det betyder tex att jag väldigt sällan besöker Stenhaga - som ju var på hemvägen när jag jobbade.
Under hösten har jag varannan vecka tillverkat minatyrer på Korsholms vuxeninstitut. Bilen igång och norrut varannan vecka alltså. Betyder ofta att en massa ärenden utförs samtidigt.
Så också idag. Fullt i tamburen med sånt som ska till återvinning/återanvändning. Besök på elektronikaffären - dockskåpsilluminerning. Och dessutom ska jag umgås om det blir tid över.
Helt tjockt alltså. Borde kanska få rutin på att fara på handelsfärder med bil litet oftare. B for till Prisma varje dag. Hörde liksom till hans pensionärsrutiner.
Själv har jag en bil från 2006 - medkörd 47.000 km. Tala sen om att köpa en ny bil. Pyh!





torsdag 23 november 2017

Det här med två språk

Det här med tvåspråkighet - det är en rikedom - det vill jag understyrka.
Men - nog är det en svår sak ibland också. Har igår och idag haft kontakter i vårdsvängen. I båda fallen handlade det om mycket duktiga personer med finska som modersmål som talade en bra svenska. Men som ändå förmodligen var så pass ovana att använda språket att de inte vågade släppa loss och vara riktigt naturliga i småpratet. Den jag talade med idag var en som svarade i telefon på "svenska linjen" och hon var såå reserverad när vi började tala (kan förstås inte avgöra om det handlade om språklig ovana eller ett personlighetsdrag) men så småningom blev hen naturligare och vi tom skrattade tillsammans.
Nå varför skall man nu kräva sånt som småprat? Bra fråga men jag är nu en gång sån att jag gillar det. Kräver det inte - nöjd med betjäningen men konstaterar bara att det inte småpratades som det skulle ha gjorts om vi hade haft gemensamt modersmål. Eller om de skulle ha vågat mera - de skulle garanterat ha klarat det galant.
Följde också med en verkligt lång diskussionstråd i gruppen Puskaradio Vaasa. Den handlade om hur de svenskspråkiga på akuten snabbt fick hjälp medan de finskspråkiga satt i timmar. Orsaken var enligt tråden att det fanns (tillräckligt med?) läkare som talade svenska. Ev inhyrda läkare från Sverige. Också utan att läsa förstår man i vilka banor diskussionsinläggen gick.
Opraktiskt men berikande - det här med två språk. Som jag tidigare har konstaterat syndar jag själv ibland och använder finska istället för att låta motparten träna. Fy på mej.
Men i Citymarkets självbetjäningskassa väljer jag alltid svenska så att nån som kollar statistiken ska se att det finns svenskspråkiga också.




onsdag 22 november 2017

Lång natts färd mot morgon

Blodprov. Bl.a. kolesterolprov. Betyder att man ska vara utan mat i 12 timmar. Det är inget problem - tankade dessutom en extra pirog på kvällens möte.
Problemet denna gång var mina konstiga nattvanor. När jag inte får sömn brukar jag gå upp och ta en nattmacka som gör mej behagligt slö. Plus att det är en trevlig sak att göra.Dessutom - om det inte hjälper tar jag nåt piller/del av nåt piller.
De där konsterna var uteslutna nu. Plus att jag var så medveten om att det inte skulle bli nån hjälp.
Betydde att sömnen bara inte kom. Och sömnen bara inte kom. Inga sömnskoleknep i världen hjälpte.
Läste nåt kapitel, gick upp, låg på piggmatta, försökte slappna av.
Huj vad jag låg länge innan jag somnade. Men var igång klockan 7 och i god tid på sjukhuset klockan 8.
Och också dagar efter dåliga nätter blir bra dagar. God morgon och god dag!




torsdag 16 november 2017

Bloggtorka - not

Jag minns att jag när jag började blogga funderade på när det skulle ta slut. Dvs när jag inte mera skulle ha något att skriva om. Men hittills har de dagen inte kommit. Och inte heller känner jag mej stressad om jag inte har skrivit något på en tid - det brukar komma ..
Jag tror att det är med skrivandet precis som med fotograferandet - i det undermedvetna söker man teman. Ser sej aktivt omkring och processar det man upplever. Det blir teman för texter eller bilder. Och det är inte stressigt det heller - det betyder bara att man har ögon och öron öppna. Känns bara fräscht aktivt egentligen.
Och sen tror jag att både skrivandet och fotograferandet har en viktig funktion - tar till en del över det där jag hade förr, en person att dela med, det jag hört och sett. Sådär spontant på stubínen när jag kom hem.
Så ni, mina läsare och bildtittare - ni är mitt viktiga bollplank både när det gäller texter och bilder. Tack för det.




onsdag 15 november 2017

Vision Vasa - en mångkulturell stad

"Den farligaste av våra fördomar är tron att vi inte har några fördomar". "Vi som har privilegier tänker inte på att vi har dem"
De citaten fick jag mej till livs i går kväll på Kvinnoförbundets seminarium på temat hur Vasa ska bli en attraktiv mångkulturell stad.
Ett faktum är att 8% av Vasas befolkning talar ett annat språk än finska och svenska.
Ett faktum är också att Vasa har gjort upp en plan för att främja likabehandling och jämställdhet.
Och ett faktum är också - tror jag - att de flesta Vasabor lika litet som jag har tagit del av den planen.
Planeringen har styrts av lagen om jämställdhet mellan män och kvinnor (1986), diskrimineringslagen (2014) och den av staden godkända europeiska deklarationen om jämställdhet. Dessutom har Finland ratificerat FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Plus att det i grundlagen och arbetsavtalslagen samt internationella avtal talas om jämställdhets- och likabehandlingsskyldigheter.
Dessutom - något som jag hörde om första gången igår - Vasa är med bland en av fem städer (Tammerfors, Uleåborg och två till som jag inte minns) i Finland i ett projekt som heter Rainbow Rights - alltså ett projekt för att befrämja rättigheterna för sexuella minoriteter och könsminoriteter.
Nu skulle det gälla att få ut den här planen till folket på ett sätt som går hem. Märkte själv nu när jag sökte material hur lätt det var att komma in i byråkratiska återvändsgränder där det talades ett språk som jag inte tog till mej.
Ner på verkstadsgolvet med planen. Vasa stads representant Marjo Hannu-Jama (som suttit med i arbetsgruppen som har gjort upp planen) redde igår ut begreppen men det behövs mer. Det var viktigt att det reddes ut - åtminstone jag fick upp ögonen för det jag vet att jag behöver veta mer om.
Nina Stubb - mångkulturutvecklare på Röda korset - tog på ett sätt ner en bit av planen på verkstadsgolvet genom att koppla ihop den med Integrationslagen. Som finns till för människor som kommer till vår stad utifrån - gästarbetare, asylsökande, kvotflyktingar t.ex.
Hon lyfte fram områden där det finns risk för strukturell rasism - politiken, medierna, utbildningen,välfärdstjänster,polis och rättsväsende, arbetsmarknaden, bostadsmarknaden, hattal och hatbrott för att nämna några.
Men också det faktum att det är hela samhället - du och jag - som ska integrera. Vi ska våga säja ifrån. Vi ska se våra nya invånare som de resurser de är.
Vasa stads strategi - mångfald en resurs för framtiden
Det här är bara en bit av planen - det som berör våra nya invånare - det finns så många andra bitar som bör lyftas fram. Jämställdhet mellan könen, funktionshandikappades rättigheter, åldringars behov. barns rättigheter osv.
. Staden som politisk och strategisk ledare – likabehandling och jämställdhet i alla funktioner
. Staden som arbetsgivare – mångfald ger energi och välmående i arbetsgemenskapen
. Staden som tjänsteleverantör  - jämställd och jämlik service för alla
Det är teman som tas upp i den grundligt gjorda planen. Arbetsgruppen ska ha beröm för det de gjort. Nu kunde pressen lyfta fram det hela. Det lär ha talats i radion - har inte hört. Och vet man inte om att det finns så söker man inte heller material.
Ett axplock ur en viktig plan - en plan som inte får glömmas bort.






tisdag 14 november 2017

Kreativt

Vad kan det vara som får ett pratglatt gäng damer att sitta andäktigt tysta? Nå - tex det faktum att de tillverkar små äpplen av Fimo-lera på dockskåpskursen. Att de med tungan rätt i mun sitter och prickar in de smala bruna sakerna som ska bli skaft och blomrest. Att de sitter och försiktigt strör färg på de gröna för att de ska få röda kinder.
Så var det på kursen igårkväll. Och ibland hörden nöjda små utrop. Jag tror att vi alla var nöjda med kvällens jobb. Det blev - också för mej - mer än prototyper.
Forsatte idag hemma vid skrivbordet. Och oj, vilken terapi! Att vara kreativ och tycka att man lyckas. Att tillverka nåt med egna händer.
Nu har jag en massa äpplen och några päron, några Princessbakelser och en paj. Det som återstår nu är att bränna dem i ugn och sen ska de parkeras bland minimöblerna.
Nästa gång blir det julpyssel. Skulle gälla att läsa på för att få litet inspiration för att veta vad som ska tas med. Härlig kurs! Som jag dock ska lämna efter en termin. Behöver en obokad kväll. Tyvärr för jag gillar både kurssituationen och gänget. Kanske nästa höst igen....






söndag 12 november 2017

#metoo - en tid efter

Jag måste säja att jag är förvånad. Förvånad av kraften i #metoo-uppropet. Eller - egentligen - förvånad att det har fått ske så mycket som inte ar fått komma upp till ytan. Det vittnas om hur man tidigare har försökt anmäla sexuella trakasserier men inte fått gehör.
Men nu är det plötsligt rumsrent. Nu vädras alla garderober från långt bak i tiden. Och ja - visst är det bra. Men förvånande att det fanns  så mycket under korken som plötsligt poppade upp.
Vi ser det mest från Sverige där det verkligen har hängts ut, sagts upp, stämts inför rätta. Inte alls på så sätt i Finland - med några undantag. Har vi starkare lås på garderobsdörrarna hos oss eller är det sanningen att det inte finns så mycket att avslöja.
I efterdyningarna kommer sånt som diskuteras i en tråd jag just nu följer - en brittisk golftränare som inte vågar träna kvinnor mer - anser att risken är stor att han blir stämplad för trakasserier när han i sin undervisning rör vid sina elever. Läs här. Diskussionen i tråden böljar fram och tillbaka. Själv vill jag säja att jag kan förstå att #metoo-diskussionen har lett till en del osäkerhet. Och det är synd när det handlar om unga människor som söker sin identitet. Men - en golftränare bör väl i något skede ha tänkt igenom det här. Hur man rör vid människor - kollar om det är ok - hittar på andra metoder. Kan inte förstå att den professionaliteten skulle vara svagare än hos en massör, en läkare eller andra som i sitt yrke rör vid människor. Det osar dåligt samvete det där.
Men sunt att man tänker efter. När det gäller att gå över gränsen när det gäller sexuellt närmande - ja då finns det bara en regel enligt mitt förmenande. Ett stopp från motparten.
När det gäller att beröra människor i icke-sexuell mening - ja då gäller det att kolla vad som är ok. Jag är själv en kramande typ och har kanske nån gång generat sådana som inte klarar av fysisk beröring. Försöker känna efter vad som passar men lyckas kanske inte alla gånger.
Men att #metoo skulle bli en bromskloss för ett normalt sunt beteende - det vägrar jag acceptera.


onsdag 8 november 2017

Den här dagen

Varje morgon läser jag på Fb "Den här dagen". Dvs Fb berättar vad jag just det här datumet har skrivit de år jag varit med. Jag har censurerat bort den tuffaste tiden under B:s sjukdom och efter hans död. Behöver inte älta de uppdateringarna (läs: läsa mellan raderna) varje år. Minns nog ändå.
Den här dagen innebär inte bara vanliga uppdateringar med kommentarer (vilket är nog så intressant) utan också blogginlägg från just den dagen. Så värdefullt. Borde kanske tänka ut nått sätt att få ner dem från bloggportalen till egna lagringsmedier (utan att behöva copy/pasta). Skulle inte för något i världen vilja förlora de skriverierna. De är mer än en dagbok.
Tänkte jag imorse efter att med tårarna rinnande ha läst ett starkt inlägg som jag skrev för ett par år sen om min far. På farsdagen.



måndag 6 november 2017

Att kunna äta

Eller snarare att inte kunna. Fick en liten aning om hur det känns för dem som av olika orsaker inte kan äta. Man mår illa för varje tugga, varje gång man sväljer gör ont, man glömmer att äta för man känner ingen hunger. Och man vet med förnuftet att man bör få i sej mat.
Tänker också på åldringar med dåliga tänder och dito munhygien. Kanske på grund av att det är så dyrt att anlita tandläkare. Tänderna behövs för att ätandet ska fungera optimalt.
Jag säjer en aning. Och det har att göra med att min tunga har skavsår av närkontakt med en vass tand (lagningen lossnade igår). Tungan har farit så illa att den inte fungerar. Det betyder att varje tugga smärtar. Aning därför att det förhoppningsvis är övergående. Fick tandläkartid till onsdag - ny tandläkare. Den gamla pensionerade sej.
Tillfällig hjälp av ett tuggummi som bäddar in det vassa - tips av en vän. Perfekt när man inte behöver äta - och i någon mån tala.
Nu har jag långsamt och mödosamt kämpat mej igenom en liten portion varm mat - och mellanmålssuget senare kommer nog att vara dämpat. Det handlar egentligen inte så mycket om konsistensen utan om sväljförmågan. Tänk vad tungan är viktig!
För mej finns det att ta av och det är övergående. Sympatierna är hos dem för vilka det här är ett långvarigt problem.


lördag 4 november 2017

Så många kärlekstankar

Satt i Uppståndelsekapellet  (detheter faktiskt så, vårt begravingskapell) och lyssnade på den underbara musiken under allhelgonakonserten. Med utsikt över begravningsplanen. Tankarna gick och jag fick en insikt.
En begravningsplan måste ju vara en plats fylld av kärlek. Av kärleksfulla tankar. Oberoende av vilka känslor vi råkar ha när vi går till en anhörigs grav -- saknad, melankoli, ilska, sorg, harmoni - så finns ovanpå de känslorna alltid ett tak av kärlek. Det tror åtminstone jag.
Det betyder att det tänks många tankar av kärlek på en begravningplan. En del av kärleken fastnar på den som besöker begravningplanen och den käras grav/minnesstenen. Och det gör gott. Men en del blir säkert kvar på begravningsplanen.Kärleksfulla tankar svävar säkert över en begravningsplan. Idag var tankarna synliga. I form av minnesljus. Bakom varje ljus som lyste fanns åtminstone en människa som tänkt kärleksfulla tankar. Och i mitt fall - ett ljus vid minnesstenen i Sundom - ett ljus men tankar av kärlek som var riktade till många personer.
Men andra ord - en begravningsplan är fylld av kärlek.Jag gick för att insupa densamma efter  konserten. På gamla begravningsplanen - fylld av levande ljus och kärlek.Jag sökte mej till de folktomma gångarna - upplysta av levande ljus - och visst var det sant - kärlek överallt. Fullmånen förstärkte den fina stämningen.
Tänk på det nästa gång du rör dej på en begravningsplan - du är mitt i människors kärlek. Kärlek till dem som inte finns bland oss mera. Ibland syns kärleken och de kärleksfulla tankarna i form av ljus i mörkret - ibland kan vi bara ana dem. På riktigt - en välsignad plats.


Minnesstenen på nys begravningsplanen i Vasa



torsdag 2 november 2017

Fullmäktige - vaddå?

Ja, det kan man verkligen fråga sej när man kommer att märka att jag är uppställd i fullmäktigevalet för Vasa Andelsbank. Jag som är världens mesigaste bankkund. Som nog inte vet mitt bästa när det gäller att förvalta pengapåsen. Som kan själv och inte vill ha goda råd.
Men likväl kände jag mej genast kallad när jag via min Andelsbank fick uppmaningen att ställa upp. Och nu är jag där - fotograferad, med svar i valmaskinen och uppmanad att göra reklam för mej. Och det kan nog behövas för vem bland ägarkunderna skulle rösta på okända mej. Fast jag försökte få in mina käpphästar i valmaskinen. Vet en av mina vänner som är röstberättigad och hen har lovat rösta på mej. Betyder två röster. Skulle kunna vara något fler.
Kan nämligen tycka att jag skulle ha en mission i ett dylikt fullmäktige. Jag är tillräckligt gammal för att ha stått i kö till en bankkassa med bankbok i handen. Och tillräckligt modern för att tacksamt ha tagit till mej den moderna tekniken. Har alltså en kontakt till båda världarna och kan kanske förstå problem som kan uppstå - kanske speciellt för dem som inte har blivit digitaliserade ännu. Kan kanske också ha synpunkter på hur man ska möta de personerna på bästa sätt. Dessutom har jag ett enormt nätverk på SoMe och kan föra ut information. Skulle dessutom gilla att lära mej mer - något som utlovas. Är trots min försiktighet intresserad av ekonomiska saker och så gillar jag Andelsbanken. Om ni tycker att det låter som om jag skulle platsa - och om ni är röstberättigade - skriv gärna nummer 20. Här finns allt ni behöver veta.







onsdag 1 november 2017

Älskade dockskåp

Jag måste litet stanna upp och filosofera över vad det är som gör att jag stannar upp vid mitt dockskåp och står och fånglor (fån-glor alltså) och känner sån tillfredsställelse. Speciellt på kvällen när ljusslingan ger mysig belysning. Det ska nog bli riktig belysning så småningom.
Det jag gör där jag står är att njuta av det jag tillverkat. För det är vad det handlar om. Att tillverka, återanvända och i någon mån ta hand om och restaurera gamla dockskåpssaker. Och det är så underbart att se resultatet.
Men det är minst lika underbart att pyssla. Och jag får sån inspiraton på kursen jag går. Tänk att få diskutera lock till saltkar och hur man präglar kakelugnsluckor. Och att få goda råd. Och material som har samlats under åren de jobbat ihop. Den spjällkedja som jag inte lyckats hitta hemma fick jag ur gömmorna.
Men själva jobbet gör jag oftast hemma. Vid skrivbordet. Och kreativiteten flödar.
Mina lådor blir städade på kuppen. I letandet efter saker som behövs. För gårdagens projekt - kakelugnar - var det verktygsbacken, knappsamlingarna och sytillbehören som var på tapeten. Och blev städade. Och ja - sen då köksmattan kom som avslutning blev garnsamlingarna städade.
Och kreativitet -ja. För det går ju inte alltid som på Strömsö. Hur lösa problemet med att jag inte lyckades kapa de spikar som skulle vara "upphängning" för kakelugnens luckor? Och problemet att det fanns en spik för litet när luckornas knoppar skulle bli till. Problemen löstes.
Sen är det ju noga med material. Måste efterlysa en tom Kalles kaviartub på Fb - mina tuber hade silverfärg inuti och det skulle förstås vara mässing.
En annan sak som tilltalar är att det faktiskt är ett jobb som kräver långsamhet. Dels är det så pilligt och dels finns det moment man måste vänta på. Målfärg och lim ska torka. Mycket bra för håsabyttan jag.
Sen har jag en aning att det också kan handla om mitt intresse att i tankarna inreda tomma lägenheter.
Igår satt jag faktiskt hela eftermiddagen vid skrivbordet. Och är riktigt nöjd med resultatet. Vilken lyx att kunna ställa det så att man har en dag för dockskåpspyssel.
Nästa projekt hemma blir troligen en spiskupa. Och på kursen ska vi tillverka äpplen nästa gång.
Ja - dessutom bör det tilläggas att jag sov en lång och skön natt utan piller efter gårdagen. Om det var pysslat, lugnet eller två promenader som gav mej det vet jag inte. Kanske kombinationen.