Men - nog är det en svår sak ibland också. Har igår och idag haft kontakter i vårdsvängen. I båda fallen handlade det om mycket duktiga personer med finska som modersmål som talade en bra svenska. Men som ändå förmodligen var så pass ovana att använda språket att de inte vågade släppa loss och vara riktigt naturliga i småpratet. Den jag talade med idag var en som svarade i telefon på "svenska linjen" och hon var såå reserverad när vi började tala (kan förstås inte avgöra om det handlade om språklig ovana eller ett personlighetsdrag) men så småningom blev hen naturligare och vi tom skrattade tillsammans.
Nå varför skall man nu kräva sånt som småprat? Bra fråga men jag är nu en gång sån att jag gillar det. Kräver det inte - nöjd med betjäningen men konstaterar bara att det inte småpratades som det skulle ha gjorts om vi hade haft gemensamt modersmål. Eller om de skulle ha vågat mera - de skulle garanterat ha klarat det galant.
Följde också med en verkligt lång diskussionstråd i gruppen Puskaradio Vaasa. Den handlade om hur de svenskspråkiga på akuten snabbt fick hjälp medan de finskspråkiga satt i timmar. Orsaken var enligt tråden att det fanns (tillräckligt med?) läkare som talade svenska. Ev inhyrda läkare från Sverige. Också utan att läsa förstår man i vilka banor diskussionsinläggen gick.
Opraktiskt men berikande - det här med två språk. Som jag tidigare har konstaterat syndar jag själv ibland och använder finska istället för att låta motparten träna. Fy på mej.
Men i Citymarkets självbetjäningskassa väljer jag alltid svenska så att nån som kollar statistiken ska se att det finns svenskspråkiga också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar