Att sjunga med barnen

Idag fick min kyrkokör sjunga tillsammans med en stor barnkör. Och det var så trevligt.
De sprider så mycket gemyt de små. Med sitt spring i benen och sitt skratt och fniss på lut. 
Men också disciplinerade var de - lydde unga kantor K som verkligen verkar ha god hand med den stora barnaskaran. Sen lär de ju sej utantill så bra - inte ett papper så långt ögat nådde. Vi vuxna stod bredvid med våra mappar som innehöll samma texter.
De bidrog också med ett stort antal kyrkobesökare - vem vill missa barnens framträdande i kyrkan.
Så ivriga var de att de missade och var på väg upp när det var vuxenkörens tur att sjunga ensam.
Och det fina med at sjunga tillsammans med barnkören var att det kom applåder - kyrkfolket ville belöna de duktiga små och vi fick då också en liten dos stjärnstoft.
När vi slutade vände jag mej till barnet bredvid mej och tackade för gott samarbete och fick till svar - tack detsamma. Kändes nästan högtidligt.  

Barna

Inte klart?

 Igen strulade det till sej när jag skulle betala inköp i närbutiken. Den butik jag passerar på min morronpromenad och där jag anser att jag ska kunna betala med min telefon. Bekvämt att inte ta med kort eller plånbok.
Har hänt tidigare att min betalapp, Pivo, inte har fungerat och jag har varit tvungen att lämna inköpen och gå hem efter kortet för att få betala. Senast tog det månader innan Pivo började fungera igen.
Nu fungerar den så till den milda grad att det räcker med att öppna telefonen för att betala.
Nå idag inte. Kön växte och jag var ren beredd att gå hem efter kortet när betalningen plötsligt gick igenom.
Den unge mannenn i kassan var lika glad som jag men har tydligen erfarenhet av att det inte alltid går som på Strömsö med appbetalningar för han sa att han inte rekommenderar.
Ja, ja - är det nu så att jag är för modern? Tekniken hänger inte med mej. Eller är det Pivo som det är strul med? Kanske Mobile Pay skullle vara säkrare.

Även jag

 Trots att jag är världssämst på att mingla och vistas i stora grupper känner jag nu efter alla dagar och månader i coronalugn (som jag också har gillat) att det är härligt att vara där det finns folk.
Var på Röda korsets tillställning för hungerdagsinsamlare - trevligt.
I morron ska jag på gala - låter det inte fint. Ännu fler människor och jag ser fram emot det.
Det är väl nog så att vi människor behöver människor och fast jag bäst trivs med människor i små portioner - tex stavisgänget och de som vandrar förbi när jag sitter på kafé och förstås tumisumgänge- så känns det nu att det är gott att vara del av större gäng. Är väl nog litet social i alla fall.
Bara att garderobshoppa nu och klä upp sej för gala.

Svenska hjärtan

 Har just sett klart. Serien Svenska hjärtan som finns på SVT öppet arkiv. Mastodont i fyra säsonger med många ca en timmes avsnitt per säsong.
Carin Mannheimer skapade den och den lär ha gått mellan 1987 och 1998. Minns inte att jag såg slutet på TV.
Serien handlar om livet i ett radhusområde. Grannar som lever mitt i livet - där det mesta kan hända. Skilsmässor, död, flytt ja tom nästan ett mordförsök fick man uppleva på slutet.
Litet skruvad ibland men men Carin Mannheimer kan ju nog konsten att skildra människan i hennes litenhet och storhet - med värme och omtanke.
Och jag kom påmej själv med att uppleva att jag lever kvar i den där tiden när det gäller det yttre. Köken ser ut som mitt kök, gultoner och andra varma nyanser. Underbart vackra radhuslägenheter - skulle ha kunnat bo där själv. Och kläderna var också så jag - de där srtora vackra kapporna som jag bara inte hittar, mjuka vackra långa saker, litet hippiestil.
Man levde i den ekonomiska depressionen och folk blev utan jobb och det upplevdes skamligt i välfärdssverige. Slutet blev dock gott.
Serien är ju en lättsam sådan. Det är ett sånt spektrum av händelser i de olika säsongerna att det är osannolikt men det gick ändå bra att gilla. Och problematiken i reltationerna är lika aktuell idag. Men nog rökte de mycket tobak! Speciellt i de tidiga avsnitten. En intressant sak som jag tycker ger mervärde - en av de starkaste rollfigurerna, Elisabeth (spelad av Solveig Ternström) , var en  naiv hustru till maken tandläkaren - hon tom talade på ett barnsligt sätt. Och ändå var det hon som blev sanningssägaren och den självständiga starka när det behövdes. Det var hon som räckte till för dem som for illa, hon som ifrågasatte ojämlikhet, hon som vågade satsa.
Minns ni serien? Minns inte om den kunde ses i Finland. 

Från stress till harmoni

 Kände stress igår morse. Eller ren på natten. Tyckte jag hade en vecka med för många bokningar framför mej. Och det betyder ju inte många med mått från förr. Sådär såg det ut när jag jobbade också - jobb plus många bokningar. Men av olika orsaker är det inte så jag ska ha det nu. Jag känner numera igen min stress och vet också hur jag ska lindra den. Det behövs ofta väldigt litet för att stress ska bli harmoni.
Den här veckan betydde det att jag tog bort en föreläsning (den del som är minst viktig för mej i en serie) och vips blev dagen helt min.
Nu kan jag efter morgonprommis och gympa göra mera sköna saker. Jag kan lägga en lugn julmusikvideo med en flamnmende eld i tv-n, jag kan sitta och sticka framför min tv-brasa, jag kan laga mat ordentligt (troligen också den första risgrynsgröten för säsongen), jag kan ha persedelvård som tar tid. Jag kan ta bilen och fara norrom stan - eller låta bli och mysa i mjukiskläder hela dagen. Jag kan städa i nåt hörn. Jag kan se film - tom mitt på dagen om jag vill.
Lyckliga pensionär och lyckliga jag som förstod att ta bort min föreläsning!