Då ingen direkt förbjuder så

Nästan varje onsdag på konserterna i kyrkan har jag blivit tvungen att påpeka avståndsregeln (snällt nog) för folk som försöker sätta ej för nära mej. Senaste onsdags kommentar tror jag innehåller många risker - damen pekade neråt bänkraden och konstaterade att där satt man minsann tätt. Nåja det betyder ju inte att hon får sitta nära mej - men sådär rent principiellt var det en viktigare kommentar. Vaktmästaren går inte runt med kyrkstöten och petar på folk som inte efterföljer rekommendationerna som finns i tamburen. Ingen går och sätter sej på de bänkar som är avstängda med band men det där med avstånd... Och då ju andra sitter nära kan det ju inte vara så illa.
Jag vill själv med mitt exempel visa att man håller avstånd.
Det är ju nog så att smittade och döda skulle vara fler i vårt land om vi inte skulle ha haft så tuffa retriktioner - stängt Nyland, satt in besöksförbud på vårdhem och sjukhus, stängt skolor och dagisar, påbjudit karantän och starkt uppmanat riskgrupper att vara försiktiga. Det sades och vi lydde och nu ska vi fortsätta fast det är lugnt - trots att ingen jagar oss. Dels för att försöka håll tillbaka den nya omgång som redan tycks svepa över delar av världen (eller är det kanske en släng av den första ännu) och dels för att försiktighetsåtgärderna ska sitta i ryggmärgen om vi skulle drabbas av att antalet smittade börjar stiga. Tycks vara svårt också i nuläge att få ner antalet till noll.
Såg just en diskussion med biträdande överläkare Eeva Ruotsalainen från HUS. Hon verkade övertygad om att vi har att mota en andra våg i höst och då har vi på personnivå tre saker att göra 1) tvätta händerna 2) hålla avstånd 3) använda mask där vi inte kan hålla avstånd.
Blir glad när jag hör experter rekommendera masker - jag skulle gärna se att det blir vanligare - helst förstås masker som skyddar både mej och andra men åtminstone masker som skydar andra. Har alla sådana i en buss är alla skyddade. De må då vara hemsydda eller köpta, tvättbara eller engångsmasker.
Tycker våra myndigheter är handfallna där - ska det vara så svårt att våga komma med maskrekommendationer. Tom masktvång (med undantag) kunde behövas i vissa sammanhang.

Så vingligt

På väg till Citymarket. Ser en magerlagd man i 40-årsåldern som har svårt att hållas upprätt. Varje gång han försöker stiga upp med sin tunga stora väska faller han bakåt. Dunsar med rygg och ibland huvud i gatan. Man kan ju bara inte se på det där. Frågar om han är sjuk och behöver hjälp. Han sträcker handen mot mej och jag drar upp honom men orkar inte hålla vingelpettern som faktiskt luktar starkt av sprit. Får hjälp av en bekant och vi leder den motspänstige till en bänk på gågatan. Han vill gå åt annat håll - det visar sej att han ska med tåget. Ännu en person sällar sej till hjäparskaran och vi bestämmer att han nog är ett fall för nån klokare än vi så jag ringer 112. Bestäms att det är polisen som ska komma. Alldeles vit i ansiktet är mannen och försöker ta sej upp. Vi får honom att sitta - en stund. Innan polisen hinner komma har han- kanske styrkt av vilan - lyckats få balans mellan kropp och väska och går ganska raskt mot stationen. Polisen kommer och de far för att kolla upp honom.
Sjuk, drogad eller bara full? Undrar om de vill ha honom på tåget - och vad polisen bestämmer att göra.
Vi tre som blev kvar för att vänta på polisen upplevde i alla fall att vi gjort vad vi kunnat.
Själv konstarerade jag två saker: 1) När mannen sträckte handen mot mej och jag sedan släpade honom till bänken glömde jag allt vad Corona heter. Jag som är spå noga me avstånd. En av medhjälparna hade sinnesnärvaro att bjuda på handsprit  2) När jag ringde 112 glömde jag att jag har appen i telefonen - appen som skulle ha gjort att räddningsverket direkt skulle ha sett var jag fanns.
Hoppas mannens fortsatta dag blev optimal och att han inte var Coronasmittad.

Änglar finns

Jag träffade just en. På ett äldreboende. En vuxen kvinna som tydligen hade ett år kvar av sina studier och jobbade tillfälligt på stället. Till mångas stora sorg tydligen - man uttryckte en stark vilja att ha henne kvar. Både anhöriga och boende.
Till det sa hon att hon nturligtvis kommer att komma på besök när hon återgår till studierna. "Inte lämnar jag er". Man får hoppas att hon kan komma tillbaka efter avslutade studier för så mycket har jag sett av hennes värme och engagemang att jag förstår att hon kommer at bli en alldesles fantastisk vårdare.
När jag gick såg hon med allvar och värme på mej och uttryckte sin glädje över att jag hade kommit - hur viktigt besöket var för den boende. Och det var något som verkade vara viktigt för henne själv också.
Jag träffade också en kerub på stället. Ett änglabarn som tycktes finnas till hands med gott humör och tjänstvillighet. Så ung att han nog var en sommarjobbare. Tänk vilken bit av livet han får lära sej mera om under det sommarjobbet!
Vi fick för övrigt träffas inomhus nu - i en aula. Med ansiktsmask och spritade händer.
Man bokade tid och så ordnades det.

På plats

"Eftersom vi inte kan resa utomlands i år väljer vi att resa i hemlandet"- så säjer de flesta finländare som blir intervjuade. Jag trodde finländare drar till sommarstugorna när semestern börjar och hålls där hela tiden. Själv reser jag ju inte just alls.

Trevligt att du får miljöombyte när du har kollo säjer folk åt mej. Nej, o nej - jag behöver inte miljöombyte. Har jag glädje av kollo är det inte av den orsaken.

Antar att jag hör till en minoritet - den som vill vara stationär. Jag skulle kunna (och vilja) vistas på Kaserngatan i mitt hem hur länge som helst utan att byta miljö. Eremit?

Jag passade alldels utmärkt in i mina två "karantäner". Njutit helt och fullt av tiden under fotrehabiliteringen och också den frivilliga karantänliknande tillvaron i början av Coronatiden. 

Blir aldrig slut med uppgifter och pyssel i mitt hem. Känns nästan syndigt att bara vara.

Nå, nu rör jag ju på mej. Mera ute på stan och så kollo förstås. Och ikväll konsert. Men med hemmet som bas.

Och lustigt nog - förmodligen för att det inte är lämpligt - så längtar jag efter en dagstripp till mysiga Umeå. 

Minnesdag

Idag är det åtta år sedan B dog. En laddad dag men inte som det var de första åren. Då planerade jag noga vad jag skulle göra och inte göra för att det skulle bli rätt. I år var jag på vippen att glömma att det var idag - hade inte tänkt på dagen så mycket på förhand. Men ännu är minnena starka - minns nog varje sekund av kvällen på sjukhuset. När vi fick vara med honom och känna att han var med oss trots att han redan var på väg bort.
Men åtta år har ändrat på en hel del i vad som kommer upp till ytan. I början var månader och dagar en påminnelse om den tuffa sjukdomstiden.
I våras minns jag att jag sa åt Mo att våren är en tid av minnen. Och jag märkte att jag inte tänkte på minnen från sjukvåren utan på minnen från den vår då vi började umgås, då var det också vår. De härliga minnena hade trängt undan de svåra. Och det gladde mej. Jag kunde välja det goda. Trots att jag inte någonsin ska glömma de tuffa tiderna. Jag behöver inte bara plocka fram minnena från de tiderna stup i kvarten mera.
Ikväll vill jag dock stilla mej och minnas den här dagen i lugn och ro med mitt minneljus - som jag har gjort alla minnesdagar. Minnas den här dagen men också alla möjliga andra dagar. Vi fick många.


.

 "Långt sedan du har gått
  lever ditt väsen kvar,
  gömt i det mjuka dunklet som omger mej."
                                               Josef Kjellgren

                                          

Teknikstrul

Del två av min natt brukar ofta bjuda på drömmar jag minns. Så också i natt. En mardröm var det.
Alla kommunens (troligen Korsholm) skulle delta i nån sorts undersökning. Först skulle man dock registrera sej. Jag var i början av gänget och möttes av en gammal tjockdator med liten skärm. Min handledare var en som (också i verkligheten) inte var den mest slängda på datateknik. Och en slängd skulle jag ha behövt. Ingenting lyckades för mej. Ibland försvann det jag skrivit och ibland visste jag inte var jag skulle trycka. Handledaren bara suckade och funderade hur det nu skulle vara Och en tålmodig kö av kommunalare stod bakom mej. Maran pågick en lång tid. Sen plötsligt kom en ny administratör som med litet finurlig blick sa att registreringen också kunde göras på papper - det var ju dock bara fyra uppgifter som skulle fyllas i. Fick ett papper och en kulspetspenna som hade legat i vatten och inte fungerade. Följande penna lyckades jag få igång och jag tror det hela slutade lyckligt. Var helt matt när jag vaknade.
Kan tilläggas att jag i passet mellan del ett och del två av sovandet läste vad Fb minns och där fanns  den här ...