Många frågar mej om jag har börjat trivas i det nya hemmet. Och jag måste ärligt svara dem att jag inte vågar ha nån åsikt.
Jag vet att jag är trög när det gäller förändringar men jag känner inte att det här hemmet är lika självklart som det gamla var när det begav sej.
Mycket är så fint - lägenheten är vacker och jag gillar mina stor ytor. Och nu har jag en av världens vackraste utsikter med ruskalönnarna i esplanaden.
Men det har varit så många besvikelser och motgångar med kringfunktionerna att jag ibland undrar om jag ska bo här alls. Det har gällt små förråd och över huvud taget plats för saker, bilplatsen, tvättstugefunktionen, städskrubben och det faktum att det inte finns kylkällare (det var mitt eget missförstånd, ingen har påstått att det skulle finnas).
Men som sagt mycket är fint och jag är trög - så jag vill tro att det här hemmet också ska bli nåt som tar emot mej med öppna famnen.
Och man behöver kanske inte ha ett så symbiotiskt förhållande till hemmet som jag hade till mitt förra. Ett förhållande som skapats under den lång tid och med många upplevelserna. Men jag vet att det var självklart från första början.
En stor njutning nu just är att se hur bra jag är på att sortera ut saker nu just. Ett måste och en lust.
Det blir nog bra - man behöver inte ha 6 julgransfötter när man inte använder julgran och man behöver inte ha över 20 handväskor/portföljer/ryggsäckar. Inte heller behöver man ha lp-skivor som egentligen inte har nåt varde för en själv. Lyssna igenom - en (liten) hög för mej och en större hög som ska bort. Hoppets stjärna är en av favoritplatserna.
Lampor och tavlor hittar sina platser och det gör också att den stora vackra lägenheten blir mera min. Lever på hoppet.
