Drömmen om Dalen

 Det har varit något av ett nöje för mej att kolla in bostäder. Och inte bara nöje - nog allvar också. Vill ju ha en större bostad - vill ha eget gräs. Omöjligt om man vill bo så nära torget som jag tycks vilja bo.
En sak har jag i alla fall noterat - jag dras till de kvarter där jag nu bor - och mot Sandviken.
Märkte hur bra det kändes att igår läsa nåt konkret om Travdalen - att de första eventuellt kan flytta in i Välfärdskvarteret om två år.
Rätt stadsdel men - oo så långt från torget.
Men på nåt sätt har jag drömt om Travdalen så länge att jag har tänkt mej in i tanken att bo på vischan. Beroende på vad jag får förstås.
Det jag hoppas på är en lägenhet i ett radhus - tillräckligt stor för att jag ska få in det jag vill ha in - både från kollo och stan. Gräs - odlingsplats. En del av en service som jag kan anlita om jag behöver. En gemenskap inne i kvarteret. Synergieffekter med ett äldreboende som planeras i Välfärdskvarteret. Fungerande busstrafik till centrum. Som ju inte alls är lång borta - naturligtvis skulle jag vandra in till stan också
Alltså nåt "för ålderdomen".
Och så som det beskrivs ännu - man vet ju inte vad verkligheten blir - låter det som jag. Gemensamma odlingar, växthus, parkliknande kärna på kvarteret, bilfritt.
Allt det här lockar så mycket att jag skulle vara beredd att 1) bo kvar i mitt gamla en lång tid och veta att jag är på väg bort 2) flytta till ett ställe som kommer att vara byggarbetsplats mycket länge.
Vill veta mera! Nu.

Men det jag just läste vill jag inte veta. Tre höghus som det enda i Välfärdskvarteret. Så vill jag inte ha det - om jag inte får en bottenvåning med gräs. Den som lever får se.

Äldreombud

 En positiv sak med det val vi nu deltar i - välfärdsområdesvalet - är att vi diskuterar vården och omsorgen. På hög och låg nivå. Och vi inser att trots att modellen är skapad finns det utrymme för en viss frihet.
Jag vill kasta in en idé om en yrkeskår som inte finns ännu.
Äldreombud - namngivna människor som finns mellan den äldre och de officiella vårdarna. De här som redan finns men inte fullt ut.
Du ligger på sjukhus/rehabiliteringsavdelning och det blir aktuellt att fundera om du ska klara dej hemma. Hemförlovningsteamet kommer och kollar bostaden och ditt eget skick - berättar om hjälpmedel som kan fås och tar ställning till hur mycket kommunal hjälp du har rätt till. Är det bara medicinkollen på morgonen eller är det besök fyra gånger per dygn. Den här hjälpen får inte städa, handla, tvätta kläder.
Tänk vilken nytta jag skulle ha av en namngiven person jag kunde ringa till för att få reda på var jag kan få hjälp av frivilliga, hjälp från den privata sektorn - betala men ha rätt till hushållsavdrag. Vi har ju redan en sån här yrkeskår - socialarbetarna. En grupp som jag verkligen lyfter på hatten för och som jag ha haft hjälp av när jag har försökt hjälpa en vän. Men - den kontakten finns inte sådär bara på ett telefonsamtals avstånd för den ensamma åldringen i lägenheten. Alla dagar när frågorna kommer. Plats för ett ombud.
Bor jag på ett äldreboende räknar man med att hjälpen finns där, i huset. Och så är det ju också men det finns frågor som jag kanske inte reder ut med de anställda. En som bor på ett boende har ju tankar som rör sej utanför boendet också. Alla har inte nära släktingar och vänner som får frågorna klarar inte alltid av att svara - de har inte möjlighet att diskutera med personalen och vet inte riktigt vad som gäller. Så också här skulle ett namngivet ombud vara på sin plats.
Den här yrkeskåren skulle antingen vara anställd eller fungera som utbildad frivilligkår - med tystnadsplikt förstås. Tror att ett sånt här system i det långa loppet skulle betyda inbesparingar - plus att det skulle betyda enormt mycket för den äldre och för oss som finns runt omkring  - både släktingar och vänner. Vem tar tag i bollen och talar i det här ärendet?

Anne Salovaara-Kero

 Ni som känner mej vet att jag politiskt är en allätare. Röstar över partigränser om jag upplever det rätt. Kan inte ansluta mej till nåt parti - har mina sympatier i flera. Dock röstar jag oftast på SFP.
Så gör jag också i välfärdsområdesvalet. Som minsann inte är det lättaste att rösta i.
Ett superviktigt val - det som bestäms av det fullmäktige som vi ska tillsätta kommer att beröra oss alla - över partigränserna, språkgränser, kön, åldrar. Så därför - rösta!
Ett knepigt val på det sättet att vi ska rösta på kandidater från hela Österbottens välfärdsområde. Det betyder att det finns många som vi inte känner namnet på - och än mindre vad de går för. 
Det betyder också att om de flesta röstar på dem de känner i sin egen omgivning är det risk att rösterna blir så spridda att ingen kommer in. Det är klart - kandidaterna säjer att de jobbar för hela välfärdsområdet och det tror jag också att de försöker göra. Men det finns garanterat frågor där lokalkännedom är en viktig sak.
Lång inledning som leder till kärnan i det här - jag tycker att vi inför det här valet borde mobilisera - helt enkelt junta. För att olika delar av distriktet ska vara representerade.
Jag är ju inte rädd för att min stad Vasa inte skulle vara representerad men ändå vill jag göra nåt jag inte brukar göra - slå ett slag för min favoritkandidat. Som är en av många fina på SFP:s lista. 

Anne Salovaara-Kero kommer att få min röst. hon har insyn i social- och hälsovård både privat och i tjänsten, hon sitter i fullmäktige i Vasa. Men fram för allt uppfattar jag att hon har en egenskap som jag stort uppskattar hos människor som sitter i beslutfattarställning. Hon är ingen teflonperson som tar emot ett ärende och sedan struntar i det. Tvärtom - det ogjorda är som en sten i skon tills det har retts ut - så långt det går. Hon är seg - kallar sej själv uthållig.
Jag får kontakt med henne om det är nåt jag vill framföra.
En sån person vill jag gärna ha med i fullmäktige. Därför skriver jag 304 på valsedeln. Om du tycker som jag - gör detsamma.