Samvetet

Nu har jag på något sätt lärt mej att säja nej. Och säja till. Och säja från. En nödvändighet för att överleva. För att inte drunkna när stressen väller över den låga tröskeln. När de viktiga rutinerna hotar brytas. När jag bara inte orkar. Men det som jag inte har lärt mej är att inte ha ont samvete när jag har sagt nej. Människor vill ju väl. Jag sårar folk. Men tänker man rationellt är det dåliga samvetet något helt onödigt - något som ska sopas in i ett hörn bums. Ingen känner av mitt dåliga samvete annan än jag. Dumt att uppleva samma problem två gånger. Men man kanske kan träna sej i sättet att säja nej på... Och att inte ha dåligt samvete. Finns mycket att lära här i livet.

Jul, jul

Nu börjar det äntligen bli rumsrent att vittna om hur mycket man tycker om julen. Och hur mycket man spelar julmusik. Har fått litet smussla med det hittills. För mej finns det inget "för tidigt" när det gäller julen. Dvs den jul jag kallar jul. Bortom stress och kommersialism. Den jul som finns inne i mej och som bara förstärks av yttre attribut som julmusik, gamla kära julprydnader, dofter, blommor och annat som brukar komma. Och det vackra. För nog är det vackert med julpyntade städer och dekorerade skyltfönster. Därför njuter jag också av att affärsmännen börjar i tid - men jag köper inte just någonting av det de bjuder ut - annat än med ögonen. Idag får jag gå ut och njuta av min vackra julstad och pynta mitt hem. Ljusserierna är redan riggade, huset är städat - njutning på hög nivå. Min julkänsla kommer nog från barndomshemmet - naturligtvis modifierad. Tack och lov sitter den så djupt i mej att den finns kvar trots att livet blev så annorlunda.

Inga garantier

När man som jag spelar in filmer på tv går man på nitar ibland och blir tvungen att radera utan att se. Man har inte haft information om filmen och spelat in i blindo. Idag gick jag på en nit trots att jag hade information. Vunnit pris på filmfestivalen i Venedig. Regi Coppola. Måste ha varit en mycket avlägsen släkting till den berömda... Temat var ju inte så lovande - om en Hollywoodstjärna och hans dotter. Jag kan nästan säja att jag inte hörde en enda vettig replik i hela filmen. Mest bilkörning, lyxliv och brudar. Snabbspolade mest hela tiden. Man undrar ju varför jag inte bröt. Filmfestivalen och Coppola gjorde väl att jag hoppades. Vet inte vad Venedigfestivalen går för men brukar räkna med att en Oscar ofta är ett betyg som snarare drar ner än lyfter upp. Minns tack och lov inte namnet på filmen och nu är den slut och raderad.

Tyst min mun

Fick härom dagen höra att jag för många år sedan har gjort en person illa. Själv minns jag inget av det. Men jag vet att jag har menat det sagda som ett skämt. Ett verkligt dumt skämt och jag kan inte för mitt liv förstå varför jag har sagt så. Och att dessutom få veta att mottagaren har tagit det på fullt allvar. Blev helt förkrossad och den som berättade det blev olycklig över att hen berättade. Jag är glad att jag fick veta. Det här går inte att reparera - vi bestämde att lägga det åt sidan - men jag hoppas jag ska tänka åtminstone någon gång innan jag skämtar. Man kan aldrig veta hur det tas emot.

Svt Play

Blir inte klok på Svt Play. Tycker att jag ofta numera får kommentaren att ett visst program inte går att se i Play om jag inte finns i Sverige. Synd - för det händer ibland att jag missar att spela in delar av nån serie. Så också igår när jag inte såg att ett avsnitt av Hjem kom (man borde ha en "seriekalender" för att komma ihåg). Nåväl - kollade i alla fall på Play - jo, det fick jag då se. En norsk produktion som sänds i Svt 1. Nån som förstår och kan upplysa mej?

Kritisk massa

Jag administrerar ganska många grupper på Facebook och jag bara tycker så mycket om dem. Och därför blir jag så glad när det är aktivitet i grupperna och när det kommer nytt folk med. Och det tycks vara så att det som i så många andra sammanhang tycks finnas en kritisk massa efter vilken det bara exploderar. Just nu tycks "mina" grupper Korsordshjälpen och Österbottniska dialekter vara i ropet. Det bara dråsar in folk - med den lilla gruppens mått mätt. Och så är det ju förstås - en grupp får spridning när många personer nämner den/det syns att vänner är med i gruppen. Gillar. Och min favoritjobbgrupp - Studiehandledare börjar också vara rimligt stor (och superaktiv). Min vackraste grupp - Tillsammans i Österbotten - varken drar eller har nån aktivitet. Men kanske snart...

Hjärtkirurgin

vid Centralsjukhuset i Vasa är ett knepigt kapitel. Så knepigt att jag inte ville vara med i Facebookgruppen för bevarande av hjärtkirurgin i Vasa,. Av den enkla anledningen att jag inte är tillräckligt insatt för att veta vad som är bäst. Det är enkelt att vilja ha kvar hjärtkirurgin. Det vill jag också. Och säkert hela styrelsen också. Vill också att det finns ett vettigt team som ska utföra operationerna. Och att finansieringen ska ordnas. Och att ingen annan enhet på sjukhuset drabbas. Är glad att de som ytterst ska fatta beslutet får vägkost av sakkunniga som på ett insiktsfullt sätt för fram sina åsikter. Läkare - aktiva och pensionerade, kirurger och icke-kirurger, byråkrater. Som orkar sätta sej in in fördelarna med det ena och det andra. Och publicera sina åsikter. Jag undrar om mitt eget skrå - lärarkåren - skulle agera lika aktivt om nån bit av vår verksamhet var i farozonen. Lyfter på hatten för dem som orkar engagera sej. Och hoppas att de som bestämmer fattar det beslut som är det bästa. Vet inte om det finns nån facit.

På Facebook

Jag har ganska många friends på Facebook. Det är jag glad över och jag tycker om det nätverk som har uppstått. I grupper och privat. Som ni alla säkert vet är Facebook något av en livlina för mej. Men hur mycket tid tar det av en att läsa allt vad alla uppdaterar? Svaret är att man inte gör det. Inställningarna hjälper mej och så måste jag nog erkänna att jag väldigt selektiv läser det som mina friens länkar till. Öppnat inte länkarna om det inte berör något som är väldans viktigt för mej. Däremot läser jag nog nästan allt som mina friends producerar själva. Ja, och ännu en sak jag inte gör. Går inte in i nånting typ spel och annat som lyder under Facebook. Låter farligt och vill ha tillgång till en massa saker som jag inte vill bjuda på - varken när det gäller mej själv eller nån annan. Så det är ingen vits, mina friends, att ni bjuder ut sånt.
Och just som jag skriver detta ser jag att min friend M bjuder på en länk med Fredis musik. Och den måste jag ju bara öppna... Det finns alltså undantag.

Viktiga veckoslut

Jag tror att det att jag har känt mej så oharmonisk och ur balans nu just har att göra med att jag inte har fått mina veckoslut. Och att få veckoslut betyder för mej att ha fredag, lördag och söndag något så när oprogrammerade. Speciellt lärdagen är det viktig att få planera själv. Har tappat räkningen på hur många lärdagar som har varit bundna nu. Bara längtar. Och ha oprogrammerat betyder att jag får köra mina egna rutiner och rutin är honnörsord för mej nu just. Jag vilar i mina rutiner. Och sen är ju nog lördag och söndag så mycket annorlunda än lediga vardagar. E-postflöder´t från jobbet stannar (ja, jag vet att ja kan låta bli att läsa) och det är på allt sätt lugnare. Fram för många viktiga lediga veckoslut!

På dekis

Mitt hushåll är på dekis. Eller egentligen jag i förhållande till mitt hushåll. Min fina städdisciplin har smulats sönder. Dammsuger inte varje fredag som jag brukade. Och nu har jag varit borta ett par veckoslut. Det går så lätt att man tänker att det inte är så noga när det bara är man själv som ser. Men det är noga. Och nu närmar sej julen och då ska det vara städat. Men på nåt sätt är det som jag skulle vara i en bubbla och inte få till det. Blir bara hängande i soffan den tid jag är hemma. Men jag vet också att städning är bästa terapi för mej. Så nu ska det bli av! Ska ta itu med julstädandet - det brukar ge mej harmoni och positiva tankar. Och ett prydligt hem,vilket är så viktigt för mej. En positiv sak med dekistillståndet är ju att man märker skillnaden.

Bra trots stormen

Tänkte efter helgens storm på hur bra vi ändå har det i vårt samhälle. Jag vet att en massa människor var utan el och vatten. Och jag kan tänka mej att det fanns ensamboende som kände sej otrygga. Men röjningsarbetet sattes genast igång trots att det var helg och elnätet fixades ganska snabbt för de flesta. Och min tågresa - vilken smidighet med en massa bussar som väntade. Färden blev inte just längre. Jag vet att Statens järnvägar har den här skyldigheten men det är ändå imponerande. Det handlade också här om söndag kväll. Och vid det här laget är väl alla spår av stormen undanröjda.

I minoritet

 Upplevde väldigt starkt på universitetens seminarium för studiehandledare att jag är i minoritet. Som finlandssvensk. Men först något om programmet som var intensivt och informativt. Kommer säkert att glömma nåt moment men det får komma enare i så fall. Vi fick höra om tvåspråkiga examina vid Helsingfors universitet. Har nog hört förr men det var bra att höra från källan. I huvudsak talades om hur finskspråkiga kan ta programmet för att få en tvåspråkig examen. Glad att svenskheten lyfts fram. Sen fick vi höra om en tvärvetenskaplig bit inom kandidatutbildningen på Aalto. Det som talades om fån början när teknik, konst och ekonomi slogs ihop. Bra. Efter det dags för en man från Hanken - svenskt namn, bildspel på svenska (inte så bra sådan), svensk rubrik i programmet - och mannen talar finska!! Pust. Han talade om vikten av att jobba på sidan om studierna - något som ju på ett sätt sår i konflikt med att snabbt bli klar. Måtta med allt. Kombination mellan matematik och konst lät lockande. Det finns. Sibeliusakademin talade om möjligheten att studera på svenska men det sades på ett sånt sätt att man upplevde att damen berättade för de finskspråkiga om hur de svenskspråkiga har det. Kollegan brände propparna. Verkligt sned föreläsning. Nåt har jag glömt nu men det kommer väl. Avslutare var en man från Utbildningsstyrelsen och han kom med det viktigaste - senaste nytt från den nya antagningen. Han var saklig och kunnig - så som jag tidigare också hade upplevt honom. Nog en bra dag - och alla bildspel får jag sen begrunda i lugn och ro. Men så onödigt finskt. Förstår att mycket går på finska men inte allt! Efteråt kom en finsk studiehandledare fram till oss och hejade på att vi försöker fungera på svenska. Kändes bra.

Felprioritering

Den senaste tiden har jag varit överhopad. Intensivt på jobbet, jobbrelaterade bokningar, egna bokningar. Har inte blivit det där lediga alls. Och det är något jag faktiskt tycks behöva. Annars blir det stress och snurr i huvudet och korta nätter (trots att jag somnar ganska bra) och huvudvärk. Och detta trots att mycket är sånt som jag har varit väldigt glad åt. Men jag tycks behöva de här tomma dagarna då jag bara får glida fram. Och det jag i de här fullbokade tiderna har skalat bort fört att åtminstone få en lugn stund hemma har varit motionen. Dumt dumt. Det är just när det är som tjockast som man borde ta sej ut för att få frisk luft och kroppsrörelse. Dessutom har jag inte kunnat gå på mina oaser - stavgången och sömnskolan.
Ännu större orsak att ta sej ut på en långpromenad. Men så inte. Bara inne - mellan jobb och hem. Tack och lov blir det stavgång imorron innan jag sätter mej på tåget rosig och fager för en jobbresa till Hesa. En jobbresa kombinerad med ett väninnebesök. Ser mycket fram emot det men ser också fram emot en lördag som hägrar i fjärran - en lördag då jag får köra på lördagsrutin.

Mastodont

Förra veckan när jag var på kurs sades det att jag skulle ta med egen dator. Visste att vi skulle jobba med ett visst program som är litet trögt både p plattan och i minidatorn så jag packade in stora laptopen i dess väska och släpade med den.Kände att den var uråldrig då jag jämförde med de eleganta små datorer/plattor som de andra hade. Dessutom är min stordator så batterisvag att den gärna vill vara kopplad till nät. Vilket betydde att jag måste sätta mej nära  ett uttag och ibland ha sladden liggande i vägen för folk. Primitivt.
Idag fick jag kvittera ut en snärtig minikombinationsdator. En platta som kan kopplas till ett tangentbord. Som är utrustad med Win8 - ett operativsystem som jag inte känner s bra till. Så nu blir det att sätta sej in i det. Mysigt. Och helt i tiden.

Utan lock

Att komma hem till ett tomt hus efter ett par dagars skolning borta hemifrån är inte bra. Eller var inte bra för mej. I går. Inte så att jag nödvändigtvis skulle ha haft ett behov av att tala om det jag varit med om. Men så att eftersom jag inte hade någon att tala annat med lades inte locket på fortbildningsdagarna. Det räckte inte med ett avsnitt av bron. Jobbdagarnas fortsatte att snurra - vad blev sagt, vad blev inte sagt, vad var jag med om. Snurrade på och gav stress. Lyckades inte mota den med sömnskolekunskap. Försöker nu komma in på vanlig vardagsräls med hjälp av goda rutiner. Tycks nog ha en stressströskel som är superlåg.
Kommer att få massor gjort här hemma har jag på känn. Bara jag har planerat veckan först... Ska väl hitta locket så småningom.

Gravljuset

Det var på Allhelgonakvällen. Var med en väninna och tände ljus i Sundom vid minnesstenen. Vi gick och tittade till en grav där en bekants partner ligger. Där fanns ett ljus som hade slocknat. Förstås - det hade ju regnat och det var ett ljus som inte hade nåt lock - ett vanligt blockljus. Nåväl vi hade både tändstickor och en stor gaständare - det ska vi väl på bukt med. Sade och brassade på utan att lyckas. Veken förblev svart och våt. Och tur var väl de för senare hörde vi att det inte alls var nåt riktigt ljus utan nåt så raffinerat som ett elljus som tänds och släcks automatiskt. Ridå! Jag hade redan tänkt börja googla för att hitta ljuset och se var vi skulle kunna köpa ett nytt närt jag fick höra att det fortfarande funkar. Om man skulle lära sej att inte blanda sej i allt!

Så här naturligt såg det ut - och var vitt

Kortkurs

Det var länge sen men kom av någon anledning upp till ytan idag. Det var historien om min dragspelskurs. Finska Arbis må det ju ha varit men med en känd svensk lärare. Långt borta på Variskaskolan. Och på ett sätt som naggade min körtid i kanterna. Men dragspelsspelande är viktigt så dit drog jag. Lärarbyte. Istället för den kända svenska kom Hanurikerhon puheenjohtaja som inhoppad lärare. Ocgh troligen bestod eleverna till stor del av själva Hanurikerho för de kunde så mycket. Men inte alla. Inte den vänsterhänta tjej som svängde mormors dragspel upp och ner för att som alla andra kunna spela med sin bästa hand på tangenterna.( Eller var det så att mormors dragspel var gjort för vänsterhänta och tjejen måste svänga det upp och ner för att få  det att funka. Slutresultatet var i alla fall ett dragspel med Do längst nere). Och inte jag som inte förstod vad läraren menade. Han trodde det var språkproblem och ritade och berättade. Men det var det ju inte. Kanske nån nybörjare till ännu men de flesta klämde käckt i på lockropet från läraren - Yks kakka kaks kakkaa... och där kom de underbaraste låtar. Jag ville också men jag kunde inte så jag slutade... Hälsosamt för en lärare att se hur det känns att inte hänga med.

Jobbresor

Tre jobbresor inom november månad - det är mycket för en ann. Och det ska planeras så väldigt. Den ena är en där jag bara får ta det som nån annan har planerat - får gå till abonnerad buss till stadshuset. De två andra måste jag bestämma tågtider och ordna biljetter själv. Och där vill jag ge en ros åt kommunen som har en person avdelad för biljettbokning. Man bara meddelar när man vill fara och komma och efter ett tag kommer biljetter per e-post. Bravo! Man känner sej omhändertagen.
Trevliga och nyttiga kurser/seminarier och jag ser verkligen fram mot dem. Men innan jag har detaljplanerat alla kläder och annat som ska med - huhu!
Och sen stör de ju en rutinmänniska rutiner. Riktigt hälsosamt må jag säja.
Den ena resan kan jag dessutom förlänga så det blir väninneträff samtidigt.

Ett år

har gått sen jag första gången inkluderade B i dem jag tände minnesljus för i Sundom. Hur overkligt kändes det inte ifjol. Jag minns att vi brukade stå där, B och jag och fundera över och tänka på dem som hade kommit till i vår samling över sådana vi tände ljuset för. Och ifjol var han med i den samlingen. Och det var konstigt. Lika konstigt som att vara med i Allhelgonamässan med ljuständning ifjol. Trots att hans namn inte lästes upp fanns det ju med. Nog kändes det i år också - både i kyrkan och vid minnesstenen. Men känslan var nog en annan. Mildare, mera vemod och saknad än sorg. En fin och värdig dag.

Julbrus

Att jag är barnsligt julförtjust, ja nästan jultokig tror jag att de flesta vet. Och att det ska startas i tid. Blir aldrig störd av det kommersiella - jag tar bara det jag vill ha av det. Så länge man inte tutar ut tingeltangeljulmusik så det stör. Upplevde så starkt hur fint det är att sjunga i kör den här årstiden. Vi övar för Alla helgonsdag ännu men började litet smaka på advent- och julrepertoaren. Och det riktigt brusade i bröstet på mej. Mera!

Tror att jag har att tacka min mor och jularna i mitt barndomshem för det här. Mamma kunde konsten att skapa jul. Naturligtvis med den tidens krav på att det skulle vara städat i alla knutar. Bonade golv, tvättade fönster, städade skåp... Och förstås - all den goda julmaten. Och omsorgsfullt valda julklappar. Och pappa med julgranen och illumíneringen. Det var nog en högtid som var viktig i vårt hus.Och blev det i mitt hus och mitt liv. Det varma julen, okommersiella julen, julens budskap, julmusiken, traditionerna - allt.