Samma på ...

 Igår gick jag med i en ny grupp på Fb. En diskussionsgrupp som verkade intressant. Ville markera (och samtidigt rättfärdiga mej för att jag så lätt går över till finska) att jag har svenska som modersmål så det skrev jag i mitt försata inlägg och samtidigt att jag ibland gärna skriver på svenska. Blev nästan rörd över den positiva respons jag fick. Massor med gillanden och en hel del underbara kommentarer. Förstod ditt inlägg med skolsvenskan - blir intressant att se vad som kommer, flera skrev på (ofta bruten) hur trevligt det blir att kommunicera på svenska. Dvs precis som jag önskade.
Men sen dök en admin(?) upp och konstarerade att det är bäst att vi fortsätter att skriva på finska eftersom folk har gått in i en "finsk" grupp. Äsch - där förstörde hen allt. För mej finns inga finska eller svenska grupper - och det brukar fungera. Tex i loppisgrupperna lägger jag alltid ut mina annonser på svenska. Och om det blir diskussion via pm använder jag det språk den presumtiva köparen använder. Vet inte riktigt hur jag ska tackla det hela. Tycker så illa om att folk känner sej kränkta och med buller och bång går ut ur grupper. Nå, vi får se.
En gruppmedlem föreslog att i kunde privat diskutera på svenska. Hm.

Vaccinationer

Tankarna går ohjälpligen till vaccin, sjukdomar och immunitet i dessa dagar.
Och man börjar fundera på sin egen historia.
Det är ju inte så här att allt finns dokumenterat på ett enda ställe från det man blev född.
Men jag har faktiskt kvar det historiska dokumentet från rådgivningsbyrån (telefonnummer 30), det rosa kortet där man mest fyllde i längd och vikt men också faktiskt att jag blivit calmettevaccinerad och smittkoppsvaccinerad. Och sen är det inskrivet att jag har haft mässling 1959 -troligen inskrivet av min mor.
Sen hittar jag ocså ett papper underskrivet av skolhälsovårdaren i samskolan.  - där framgår att jag är vaccinerad för difteri, kikhosta (redan 1960?), tuberkulos (det var väl tub-undersökningar med jämna mellanrum), polio.
Sen har jag själv antecknat från jobbtiden - polio och stelkramp - tack och lov så nytt som 2012.
Mässling skrev jag - det var faktiskt den enda barnsjukdom jag hade som barn. Vattkoppor en supervarm midsommar under studietiden. Minns hur jag kallduschade. Röda hund som vuxen - smittad av (då) symtomfria barn som jag besökt på annan ort. Vården i Vasa trodde inte på min självdiagnosticering - inte har vi röda hund i Vasa nu. Men si det var det.
Saknas ännu påssjuka - undrar om man borde vaccinera sej?
Influensasprutan tagen i år och nu blir det en väntan på coronavaccinet.
Kontentan av den här krian är - som jag har sagt förr - att vi borde ha en egen sida i Kanta - en Oma Omakanta - där vi skulle kunna anteckna sånt här. Viktigt att hålla reda på - ingen telefon plingar tex när det är dags för stelkrampsvaccin.
Iofs har vi rätt till våra vaccinuppgifter men det betyder att vi själva ska aktivera oss och ringa runt till de hälsomyndigheter vi haft att göra med.
Och - vi har ju vaccinationsprogram i Finland så utgående från när man är född hittar man en del på nätet (om man har fått det som hör till programmet).
Är nöjd att jag hittade ett stelkrampsår 2012 - i kraft alltså. Men det där med påssjuka...

                      

Testa eller inte testa

 Snuvan som kom av sej. Hostan som kom av sej. Dragits med den lindrigaste tänkbara förkylningskänsla ett tag.
Kontakta vården vd minsta lilla symptom. Egentestet sa - kontakta din hälsostation. Men ska man kontakta med en förkylning som nästan förvann och nästan inte blev till nåt?  Ta tid av vården?
Märkte att det störde mej så jag ringde i alla all. Blev kontaktad föredömligt snabbt - kanske för att jag på vägen fick välja att det handlar om Corona.
Hon som svarade tyckte att inget test eftersom det verkar gå åt rätt håll. Men förstås iaktta och kontakta om en vändning mot det sämre sker.
Kändes så skönt att få a second opinion. First opinion var min egen.
Antar att den jag talade med har svarat på många såna här samtal.
Märkte med mej själv att jag började tänka på var jag har rört mej och vem jag har träffat och konstaterade att det skulle vara mycket lätt att spåra eventuell smitta från mej.
Men nu kör vi på det här - inget test - miniförkylningen får ha sin gång. Man kan ju faktiskt vara förkyld också i dessa tider.

Härmed inte sagt att jag inte rekommenderar att man går och testar sej. Men det finns förkylningar som nästan inte är förkylningar. Däremot rekommenderar jag att man ringer vården för att få deras åsikt.

Bättre kläder

 Pyjamas tills det är dags att gå ut. Ut betyder ofta promenad och då blir det ju sportkläder. Myskläder resten av dagen. Det är modellen väldigt många dagar.
Undantag när jag veckohandlar på fredag - då blir det normalare kläder. Och ibland på helgen blir det en enkel långklänning för att markera.
Men de där festkläderna - de har inte kommit till användning. Därför var det så trevligt att "klä opp sej" igår inför julaftonsfärden. Vackra långa velourdräkten, tunnstrumporna, finjackan och småskorna att ha på inne. Och allt kändes ju nytt eftersom de inte varit i användning. Härligt.
Konstaterade härom dan att jag hittills under 2020 köpt fyra klädesplagg (ett par knästrumpor inräknade). Huj huj - på mej har klädbutikerna inte blivit rika.och inte läppstiftsbutikerna heller - läppstift under mask är ju liksom inte grejen. Får se hur vi beter oss den dag vi får gå på tillställningar  igen - blir det gammlatsomärsomnytt eller får vi ett sug att köpa nytt på riktigt.
Det stora nöjet mellandagsrea får man välnog ta det litet försiktigt med.
Hur som helst - nu är det juldag och pyjamasläge igen ...

Jul under soffan

Har ofta hört kommentaren "har du tänkt fira jul under soffan/i garderoben" när nån berättar om julstädandet.
Visst kan det vara motiverat att hejda folks städiver - i synnerhet om det städas bara för att det ska vara så.
För egen del tror jag att städandet är mer än att få rent i knutarna till jul.
Jag tror att jag har ett kroppsminne från tiden från då jag var barn. Där troligen min stora julkärlek föddes.
Jag minns mammas grundliga julstädning - som hon verkade hitta glädje i. Det var hennes sätt att ordna jul för familjen. Ut med ungarna på gården - ut med mattorna - golven städades och vaxades med det där fasta bonvaxet. När man blev insläppt var det att börja polera - kana runt i gamla ullsockor eller annat. När linoleumgolvet blänkte - då var det jul. Minns att hon for runt och städade skåp också. På nåt sätt tror jag att det var ett bokslut över det år som gått. 
Sen finns det ju en annan point också - nångång ska det städas grundligare - och varför inte inför julen när man har tid att vara hemma och njuta av sitt vackra hem.
Går jag tillbaka till mina tidigaste år när vi bodde på landet så var det tradition att gå hem till folk och "Skåda gräne" och då gick det antagligen inte an att ha ullhundar i knutarna.
Mitt kroppsminne lever och jag städar också skåp och bonar golv (med bekvämare medel än det gamla gnidinvaxet). Men jag inser att jag inte måste. Jag kan lämna vissa saker om det behövs. Ifjol tex tror jag inte golven bonades eftersom foten inte riktigt var i skick eftter operationen. I år har jag haft extra mycket tid - men samtidigt tagit det extra lugnt. Nu är det mesta fixat så det är bara finliret som återstår.
Med det här vill jag ha sagt - lev och låt leva. Att storstäda inför julen betyder inte nödvändigtvis att man är slav under måsten - det kan betyda att leva sej bakåt till barndomens jular och den stämning som fanns då. Och - det blir garanterat jul med mindre ansträngning också. 
Jag märker vilken kvinnovinkling det här inlägget fick. Och när det gällde städning i barndomsfamiljen var det så - min mamma var hemma, pappa på jobb.
När det gällde annat inför julen var pappa minsann med. Julgran, presenter och det mest spännande - lyser julgransljusen eller lyser de inte ...

TELEVISION KALIBRERING

Precis så står det i stora hemelektronikaffärens annons. Med versaler och särskrivet.
De bjuder ut en dylik tjänst för att vi ska få uppleva en perfekt bild i vår nya tv. Säkert kostar det men det säjer de inget om.
Har nog skymtat fram nånstans tidigare men jag har inte dess vidare funderat på det.
Vad är det? Är det nödvändigt eller bara ett reklamtrick för nyhjälplösa?
Då jag köpte tv senast var det att plugga i vägg och söka fram kanalerna och tuta och köra.
Ett visst finlir med ljudkvalitet och bildformat och sånt har jag sysslat med men aldrig hafr behov av att nåt proffs ska kalibrera min tv.
Har ingen smart-tv men kan inte tänka att det ska spela nån roll.
Berätta ni som vet.

Lat eller bara pensionär?

Jag tycker att jag uträttar så litet nuförtiden. Och mår bara bra av det.
Kan komma på mej själv på kvällen med att fundera vad jag egentligen har uträttat under dagen.
Och gör jag en sak tycker jag att det får räcka med det. Räknar med dagar när jag inte behöver klä mej för att gå ut bland folk - ja tom dagar när inget är bokat. 
Det handlar ju förstås om att vi lever i tider när inget just ordnas. Konserter, föreläsningar. Och mina frivilliguppdrag och kurser är inställda. Mötena sköts för det mesta på distans.
Blir intressant att se hur det blir om/när livet blir litet mer normalt.
Kommer jag att "kräva" lika mycket egen tid då? 
Har jag blivit lat eller är det endast en utveckling mot att vara en normal pensionär?
Och vad har jag gjort idag då? Promenerat, gympat med Sofia, småstädat, manglat ett stort antal handdukar, skickat julhälsningar. Och bara njutit av julhemmet. Det kan väl inte vara fel?

En vanlig Markus

Blev så berörd av ett inslag i dagens (4/12) Aktuellt 17. Börjar vid ca 8 minuter.
Man intervjuade en Markus (med rötter i Vasa) som jobbar i Helsingfors på Mejlans sjukhus på en intensivvårdsavdelning för Coronapatienter.
Osentimentalt men med värme och klokskap berättar han om sin vardag.
Om hur jobbigt det är att se unga människor som nyss var helt friska plötsligt vara i behov av intensivvård.
Om solidatiteten och gemenskapen bland de anställda.
Om hur det inte behövs regler och bestämmelser - alla jobbar på oberoende.
Jag skulle så önska att vi tänker på samma sätt - oberoende av regler är vi förnuftiga och så gott som möjligt skyddar oss själva och dem omkring oss från smitta. Och ytterst från att hamna på Markus eller andras intensivvårdsavdelningar för att i värsta fall inte komma därifrån med livet i behåll.