Dunboll

 Då jag gick på morronpromenad såg jag en död fågelunge på gården. En stor dunboll, troligen en måsunge. Hur den dött anar jag inte - verkade för liten för att vara flygg. Det händer ju att fåglar krockar med våra fönster men det verkade osannolikt.
Vad göra med den? Bestämde att fundera under promenaden. Sopis? Brännbart eller bio?
Bestämde att inte. Dels kändes det litet ovärdigt och dels kan jag tänka att den skulle ha börjat lukta i hettan innan sopbilen skulle ta den.
Bestämde att den ska få en riktig grav under syrenen i blomrabatten.
Nånstans tänkte jag väl att nån annan skulle ha tagit hand om den men så icke - den var sparkad in i ett hörn.
Kändes egentligen riktigt bra att graäva en grop i skuggan under syrenen och försiktigt (med spade) lägga ner den den lilla i graven.
Möss och sorkar kommer ? Nåja nånting måste göras och det här kändes som minst fel.

Ny bil?

 Min gamla bil duger gott ännu trots att den börjar få en del ålderskrämpor. Dessutom kör jag ytterst litet - skulle vara dumt att sätta pengar i ett nytt åk.
Men ponera att jag ändå skulle vilja byta (ny teknik skulle locka). Då skulle det inte vara aktuellt med nån bensinbil mera.
Det nya åket skulle stavas hybridbil eller elbil.
Men hur ska detta ske? I mitt gamla höghus med traditionella motorvärmarstolpar.
Skulle det handla om ett nytt hus tycker jag inte det är nåt problem. Sälja aktier i olika prisklasser beroende på om man vill ladda eller ej. Kabeldragning som ger beredskapen till alla platser.
Men hur i det gamla huset? Nya kablar - laddningsstationer med individuella mätare.
Hur många? Hur många behöver man fixa för att få det statsstöd som nu bjuds? Hur länge bjuds det?
Hur få en majoritet av aktieägarna att gå in för nydaningen? En del har ingen bil, en stor del tänker inte på att byta på ett bra tag. 
I vårt hus hör bilplatserna till lägenheten - vi betalar en liten summa per månad oberoende om vi har bil eller inte.
Det måste ju vara så att det är bolagets sak - dvs själva uppdateringen till laddstationer. Kanske när det sen är klart har man olika pris för en plats som används av laddbilsägare och sådana som enbart används för motorvärmare (antar att alla platser skulle ha egna elmätare oberoende av vad elen används till).
Räcker det med beredskap till alla platser och fullständig laddningsmöjlighet bara till några? Beredskap med laddningsmöjlighet bara till ett litet antal till att börja med?
I praktiken kan man inte flytta in i vårt hus nu just om man vill ha med sej en elbil.
Tack och lov har diskussionen dragits igång - men är nog bara på diskussonsstadiet ännu.
Undrar om nån av er har varit med om processen i ett icke-nytt höghus?
För mej gäller den gamla trotjänaren ännu - den som har en vital fjäder av och som förhoppningsvis blir fixad inkommande onsdag.

Ibland så

Saknaden är numera mild och det är för det mesta de goda minnena som kommer fram.
Men plötsligt är det annorlunda.
Har på kort tid "sett" honom två gånger. Cyklande män som sett precis ut som B. Samma spänstiga sätt, samma kroppsform och samma cykelhjälm. Då river det till och då triggas tankarna till tiden för nio år sedan.
Kan tänka mej att det finns en beställning i och med att den värsta tiden var just den här tiden och framåt.
Men så stabilt är det i alla fall att efter att det har myllrat runt i mej ett tag lugnar det sej och saknaden är mild på nytt.

TV som förr

 Förr hade vi få TV-kanaler och spelade inte in nåt. Såg allt i realtid. Viktigt att vara hemma när favoriten kom.
Det sades att kyrkokören slutade tidigt för att koristerna skulle hinna hem till Peyton Place. Viktigt för barnen att få se sina favoriter för att kunna delta i diskussionen på dagis dagen efter.
Minns också att Sveriges tv nån storhelg typ nyår sände program med bra stora band för att hålla ungdomen borta från gator och torg. 
Nu ser vi inspelat, strömmat, via ett stort antal kanaler, via Netflix - på tider som passar oss. Ingen synkronisering med andra alls.
Men nånting av samtidighet finns kvar. Jag har tyckt att det har varit terevligt att se aktualitetsprogrammen om Coronaläget och nu den senaste tidens valdebatter. Färskvara som bara måste ses live.
Gärna delat synpunker via chatten - diskuterat efteråt och läst kommentarerna i pressen. Stort att nåt ännu kan sticka ut och bli samtalsämne. De program jag talar som nu har jag sett via Yle. 
Imorron har vi också ett färskvaruprogram på kommande - valvakan. Viktigt att "gratiskanalerna" har resurser att sända sånt som vi behöver få på stubinen. 

Sitta rätt

 Sprita händerna, ha ansiktsmask, hålla avstånden. Det är det som gäller nu när vi får gå på konserter i kyrkan igen.
Jag lyckades faktiskt hinna till Rösters konsert igår - mötet var ovanligt kort.
Kom så pass sent att jag fick en annan plats än jag brukar ha. En kort bänk med folk utplacerade på precis lämpligt avstånd bakom mej och snett bredvid mej (raden bakom mej var felmärkt - inte bromsad av en tross som den borde).
Det såg ut som om en skulle ha rymts bredvid mej men skulle hen vara för nära de övriga som mycket klart hade den åsikten att vi ska sitta på tryggt avstånd. Så som vi redan satt.
Det här betydde att jag  - för min egen skull men också för grannanrnas skull - blev tvungen att mota folk.
Det är inte roligt. Och det är ju ofta sa att kvinnor kommer tillsammans så det handlade om två som ville tränga sej in. Folk som inte verkade ha hört om avstånd. Ett par damer erbjöd jag att de skulle sätta sej och jag skulle hitta en ny plats men de gick -säkert kränkta. En man som jag motade satte sej långt framme så jag såg att han var en sån där som tog av sej masken när han hade satt sej. Ont samvete hade jag varje gång jag motade. Speciellt med ett par kvinnor där den ena tycktes behöva hjälp av den andra och där skulle jag ha gett plats (fast det kunde också ha blivit för nära de andra) men de gick vidare - utan att hitta nåt. Fanns nog längst fram med de platserna undviker ju folk. De parkerade sej längst bak sen - en på en stol och den andra stående. Kändes inte alls bra. Såg efter att det nog fanns flera stolar att ta in. Till slut kom en mot slutet som jag bara inte täcktes mota - vi lyckades på nåt sätt få avstånden att stämma.
Men hur som helst så förstörde mitt dåliga samvete en del av den fina konserten. Ska jag mota folk som kommer till kyrkan? Småaktig - säkert.
Men jag kan ju också tycka att om vi får fötroendet att samlas i kyrkan på konserter så ska vi bete oss tryggt. Och om jag på möten (tex det som föregick konserten) sitter i stor sal med specialmöblering för avståndens skull - så visst ska jag göra det på konserten då också.
De som samlas till konsert kommer från öst och väst - obekanta - kanske turister - kanske karantänsrymmare (nä såna finns väl inte) - många som tror att munnen täcks och näsan bar är ok. Vi ska inte utmana.
Får väl börja tänka att jag lyfter in en stol och ställer den på avstånd från folk när de väl har bänkat sej. Men problemet är ju att de här som tränger sej in är de här som kommer i sista minuten och konstarerar - ah - lugnt - ah - plats.
Nästa gång ska jag vara i så god tid att jag har min plats där jag brukar - i ändan av en bänk. Med martaslungan bredvid som markering.

Post Corona

 Nångång kommer livet att bli litet som det var före Coronaepidemin. Både i stort och i smått. Jag tror att både det stora och det lilla kommer att vara annorlunda än det var före.
Om jag tänker i det lilla och på mej själv tror jag att jag har förändrats.
Jag har lägre stresströskel än tidigare. Min kropp accepterar inte lika många bokningar per vecka som tidigare.
Min kropp kräver rutiner - så som min hjärna egentligen alltid har krävt. Hittills har kroppen fått ge sej och ställa upp.
Har märkt de senaste veckorna - som av nån anledning har varit ganska så fullproppade med bokningar - att kroppen och speciellt hjärtat säjer till. Oregelbunden puls och hjärtkänningar.
Mig till heders ska nämnas att jag inte lämnar det därvid. En utredning är på gång.
Och oberoende av vad den medicinska expertisen kommer till (jag vet nog hur jag skulle vilja fortsätta) måste jag själv se till att ge kroppeb mera av vad den vill ha. Och som den fått smak på under Coronatiden.
Tid för motion varje förmiddag, promenad och Sofia-gympa.
Tid för vila efter maten - under Curatäcket.
Tid att läsa skönlitteratur.
Tid att äta lunch ute med nån god vän.
Tid att ta obokade dagar mitt i veckan för att matcha den fredade fredagen.
Så sorry ni som vill engagera mej - ta det inte personligt om jag säjer nej. Det är en hjärtesak för mej.
Det betyder inte att jag ska välja bort allt och dega i soffan varje dag. Nej då - men det får inte gröta ihop sej. Har en del planer.
Och sånt som jag får imorron vill jag ha mera av  - onsdagskonsert på riktigt på plats. En upplevelse för många sinnen.