onsdag 28 juli 2021

Är jag gammal?

 Den frågan passar ju bra så här på födelsedagens morgon. Jag fyller 69 idag. Och jag går inte med håven utan försöker tänka efter hur 69 känns.
Och jag har kommit till att det inte känns gammalt. Just nu känner jag mej rimligt stark och alert och känner ännu en nyfikenhet på livet. Det är klart att 69 är en högre ålder än tex 37 men egentligen känner jag inga begränsningar.
Började tänka eftersom jag utifrån fick mot mej sånt som talade för motsatsen. Min ålder beskrevs på sätt som jag inte känner igen. Två gånger samma dag.
Först läste jag i min deckare, skriven nångång efter 2000 (inte amerikansk författare) om  "en liten energisk kvinna som närmade sig sjuttio". Hennes vita hår var starkt permanentat. En beskrivning som nog inte stämmer på mej och inte heller på mina jämnåriga bekanta. Författaren själv är i samma ålder. Har hon en bild av tanter som hon för över på sin romanfigur eller förtränger hon något i sej själv? Jag - jag är väl inte nära 70? Eller kanske bara en lapsus.
Men så här är inte vi som närmar oss sjuttio. Åtminstone inte de jag har nära mej.
Andra situationen var när man i nyhterna talade om Astra seneca-vaccinet som "tvingats" på oss i åldersspannet 65-69 och kallade oss ikäihmiset. Känner mej inte som nån ikäihminen och tror dessutom att det är felanvänt. Ikäihminen är nog per definition en som är äldre än så.
Nåväl, det här fick mej att fundera. Är det så här samhället ser på mej och mina jämnåriga kvinnliga vänner- ser tantiga ut och det måste påpekas om vi är energiska. Kanske, men de skulle bara veta!
Unga, fräscha, debattglada - det är vad vi är. Klär oss i vår egen stil och gör det bästa för att mota det som åldern försöker ta ifrån oss. Jumpar, går på hälsokontroller, äter hälsosamt, unnar oss ett behagligt liv. Visst är det så vi gör - och om inte - dags att börja. Inte bli tantiga och ängsliga ocjh lämna bort saker vi skulle vilja göra. Elämä on. Med brasklappen - så länge vi får ha en rimlig hälsa.
Önskar er alla mina jämnåriga en skön tredje ålder.
Vad vi vill bli kallade annat än pensionärer - det kan bli en annan diskussion.Och svar på frågan i rubriken - nej, jag är inte gammal.



lördag 24 juli 2021

Det behövs en hel vårdkedja...

En vaddenuheter på It takes a whole village to raise a child.
Har följt med en persons kamp i vårddjungeln. Jag som är utan utbildning har sett att hen skulle behöva bli sedd. Men icke. Influensavaccineraren, blodprovstagaren. Den borde ju se att en människa som knappt kan gå fot om fot eller som rullas in i rullstol ska frågas om hur det är. Och om hen har läkarkontakt.Tas ansvar. Jag menar - en vårdutbildad ska ju inte som en diskret robot bara göra sitt.
Eller är det så att paniken över att man inte har nån instans att remittera till gör att man tiger still och tänker att det där är nån annans bord. Fel, fel fel.
Nu är personen ifråga diagnostiserad och i trygg vård - efter flera blindskär. Både i det privata och på akuten.
Men bäst för alla - både den drabbade och för samhället skulle vara om grundvården - också skötarna som möter patienten först - skulle reagera. Med en fråga.

Det här skrevs för ett bra tag sedan - dags att publicera nu.





Tydligen inte


 Tycks nog inte vara så mycket lättare för mej att ha kollo som att ha torpet. Fjärde sommaren nu och ingen förändring.
Trots att kollo är bekvämt, tryggt, enkelt att sköta och trots att jag trivs där när jag väl är där.
Men varför vill jag inte fara dit och hållas där? Kände nästan åga i slutet av veckan vid tanken på att jag skulle fara på lördag, idag, som planerat. Och vilken lättnad när jag till slut bestämde att jag far först imorron, söndag. Jag "fick" en dag till istan.
Och det är ju inte bara det att jag inte hålls där utan också att jag har dåligt samvete för att jag inte är där och vattnar och skötter mina växter. Fast det har nog visat sej att de klarar sej ändå.
När jag är där njuter jag stort - speciellt av morgnar när det doftar natur och är tyst och fint. Och den här tiden på året också kvällar när det skymmer och jag får tända mina lyktor. Njuter av att pyssla i trädgården, njuter av mina fina uteplatser och mitt prydliga hus där varje sak numera har sin plats.
Och jag försöker verkligen vänja mej vid tanken att älska två hem - skulle vara så praktiskt. Då skulle jag i lugn och ro kunna bo kvar i mitt fina stadshem utan att söka nåt större/nåt med en gårdsplätt.
Men försöka är en sak och känna en annan.
Det är nog separationsångest som är grunden till det här - född med sådan. Fast man inte borde använda så starka ord för så små problem som jag har. 
Vad göra? Sälja? Vill ha kvar en del möbler. Ryms inte i mnuvarande bostad. Vill odla - ok det skulle lösas med kolonilott - till en del.
Hyra ut? Skulle vara en lösning och på sikt misstänker jag att det blir så.
Jag kan ju inte fortsätta att uppleva somrarna som strssiga för att jag inte slår mej till ro. Till ro där jag vill vara, i stan.
I stan där det alltid är program. Tex idag - njut njut. Egen dusch, bekvämt med toa, mysig film på tv, ut på stan, caféhäng, människor, balkongsupé, njut i det vackra hemmet.
Och efter det är det helt rimlig tanke att fara till kollo och njuta imorron. Men hem på måndag - bokat program på tisdag.
Varför ska jag vara så konstig??





lördag 17 juli 2021

För nio år sedan och idag

 Idag är det nio år sedan han dog. Läste imorse de blogginlägg och Fb-uppdateringar jag skrivit den här dagen under de år som gått. Känslostarka alster och ganska stor skillnad mellan då och nu.
Precis som jag trodde i början skulle den vassa sorgen krympa och den milda saknaden ta över. Den saknaden är ju egentligen väldigt vacker  för den ger näring åt de vackra minnena. Vissa återfall i sorg och tung saknad förekommer dock ännu - när man minst anar det.
Jag talar numera om honom med glädje och spänst i rösten. Såhär skulle min B ha gjort - så här brukade han säja. Han är på nåt sätt med.
Den här tiden för nio år sedan var vi mitt i planerandet av B:s begravning - den mycket annorlunda och privata. En planering vi hade startat redan medan han levde, dotter M och jag. Vi visste ju att det inte fanns någon återvändo. En vacker process. Men förstås i ett konstigt tillstånd. Overkligt. I en bubbla. 
Konstigt nog är jag nu mitt uppe i planeringen av en annan begravning - vännen som för några dagar sedan befann sej i dödens väntrum är nu död. Också där har processen startat för länge sedan - tillsammans med hen själv. Det känns som en stor ära att få verkställa det hen önskat - jag är inte släkt och inte ens någon gammal vän. Det bara blev så.
Så när jag tänder minnesljuset för B ikväll när dagen svalnar är det andra gången denna vecka. I torsdags tändes det för min vän som under dagen hade somnat in. Med en ur personalen vid sin sida, jag hann inte fram.
Ikväll är det B:s ljus. På samma sätt som när jag kom hem från sjukhuset den kvällen. Då jag hade sagt - du får gå, vi klarar oss. Tankarna ska få vandra. En stilla meditation. Återblick. Känslor. Tacksamhet. 

Versen vi hade i dödsannonsen då för nio år sedan var en text från Muminpappan och havet - en text som jag hade klippt ur nån dödsannons och märkt med B. Han hade gillat den.

Pappans tankar blev trötta
och han var hela tiden medveten om
att familjen stod
och väntade bakom honom
och höll sig tyst.
Till slut ropade han över axeln
"Jag ska sova ett tag."









måndag 12 juli 2021

I dödens väntrum

 Jag har en vän som nu befinner sej där - i dödens väntrum (och det är ingen vits att ni mina läsare spekulerar över vem det är , inte just nån av er känner hen).
Våra vägar korsades - faktiskt i sorgen. 
När hen blev sjuk blev det litet av Lille Prinsen-situation - man har ansvar för den man har gjort tam. Men efter hand och efter många och långa diskussioner blev det en djupare relation än så.
Vi blev goda vänner.  Och det lyckades vi idag förmedla trots att hen inte just talade. Vår vänskap var ganska speciell, vi umgicks egentligen inte men talade - mest i telefon. Började känna varann väldigt bra.
Vi har ju vetat att det här skulle komma - vi har tex tillsammans planerat hens begravning  - men ändå var det nog något tungt som ett vaddtäcke att se hur situationen hade förändrats från i lördags.
Det är rofyllt i dödens väntrum - vi stängde tv-n som stod på. Hen åt några av mina kollojordgubbar och jag fick smeka den magra armen.
När jag gick sa hen - vi ses, sen.
När jag kom ut stod några från personalen i tamburen och på nåt sätt tror jag de kände att jag behövde få stanna upp och släppa fram litet känslor. De tog emot mej. Och jag vet att de tar bra hand om min vän.





måndag 5 juli 2021

Älskar måndagar!


 Ni som läser min blogg vet hur jag gillar helger och speciellt mina fredade fredagar.
Men flera gånger har jag nu kommit på mej själv med att känna glädjefjärilar inför en vanlig vardagsvecka - och speciellt måndag. Dagar då jag inte behöver flänga i väg nånstans.
Kan alltså utropa att jag älskar måndagar. Dagarna då jag får reda upp hemmet efter helgen. Betala räkningar, bokföra, beta av todo-listan. Och förhoppningsvis dra igång nåt projekt. Idag var det mattornas tur. Hänger nu på gården på tork.
Mätt i magen av vardagsmorronmålet säjer jag tack för vardagarna (också). Och rutinerna.





fredag 2 juli 2021

Inte lika men bra ändå


 Han stod utanför sin frisersalong på stora gatan. Nyfinländaren. Vi hälsade på varann och han konstaterade att vädret var underbart och jag kontrade med att det är väl hett.
Han konstaterade med ett brett leende att jo, det är hett för er det här men perfekt för mej. Jag önskade honom en njutbar tid i den höga temperaturen och gick vidare.
Filosoferade litet över det vi sagt.
Det är ju så här det ska vara när det är som bäst. Vi - finländare och nyfinländare (och varför inte i andra kretsar också) - känner till olikheter och olika vanor och kan med kärlek och förståelse konstatera faktum. Inte behöver vi vara lika för att det ska fungera - så länge vi ser varann.