På grund av eller tack vare Coronan

 Jag känner att jag har för många bokningar nu. I natt under vakenpasset kände jag sån stress att jag inte fick tag i sömnen på nytt.
Har till en del att göra med att den kommande veckan har så många bokningar. Av veckans sju dagar är endast en obokad. Vissa dagar har flera saker - och saker som kolliderar. Och det värsta - min fredade fredag är bokad! Jag brukar klara det mesta bara jag vet att jag har en lugn fredag att se fram emot.
Jag tror att den här känsligheten för att ha många bokningar hänger ihop med den frid jag kände när det var lugnt pga Coronan. Så många saker var inställda att jag fick tomma dagar. Och det gjorde mej gott.
Det är ju självvalt förstås det jag gör men då det ju ofta är så att saker och ting ynglar av sej. Ett engagemang resulterar i flera.
Och Coronatiden då - som gav mej en vision av hur det kan vara. Hade nog samma problem före Coronatiden också men accepterade det. Coronatiden blev en ögonöppnare.
Inatt blev jag helt på det klara med att jag ska ta itu med saken. Redan nästa termin kommer jag att välja bort en grej och från nästa år en annan.
Och så måste jag sluta ha dåligt samvete för att jag skippar vissa saker.
Vill inte sluta ge av min tid men måtta i allt! 

Sarjassamme...

 Det börjar bli nästan "Vargen kommer" över mitt lägenhetssökande.
Ska alltså idag igen och se på en. En omoraliskt stor för en person. Samma dag som vi uppmärksammar de bostadslösa - också i Vasa.
Lägenheten är en fyrarummare på 99,5 kvadrat och när jag tänker igenom rummen kommer jag minsann att fylla dem. Kök, vardagsrum, bibliotek, sovrum och pysselrum (hemvårdsrum).
Skulle det har varit förr i världen skulle jag hyra ut ett rum åt nån studerande - lämpligt rum med egen toa finns. Men ingen studerande vill bo så idag. Jag ville ju inte ens 1971 då jag började studera. Bodde hos Hilma-täti - rum med egen balkong - bara tills jag hittade nytt boende. Etta delad med annan studerande. Och inte skulle jag heller vilja ha nån studerande i hemmet.
Men om det skulle bli den här kunde den mycket väl fungera som gemenskapsboende nångång. Det som jag tidigare har filosoferat över - seniorer som bor som studerande, delad lägenhet.
Hur som helst är den här lägenheten det närmaste min dröm men kan komma - den feges egnahemshus nästan på torget. Låter bra på pappret - på eftermiddagen ska verkligheten kollas. Spännande.

Sjuåringen

 Hörde igår ett nyhetsinslag om hur sjuåringar - skolnybörjare - har olika stor mängd läxor.
Och vips var mina tankar vid mitt eget år som skolnybörjare. 
En månad gick jag i skola i Pedersöre, Edsevö. Småskola hette den säkert för vi var enbart två klasser. Litet mysigt hus - numera Edsevö byahem - och alla barna i samma rum under ledning av Ester Schütten. 
Min första läxa hade jag inte förstått att läsa men det gick nog bra ändå. Ett starkt minne från skolan var en jumpatimme när vi skulle stå på huvudet mot ribbstolarna. Nåt jag med spinkiga armar naturligtvis inte klarade av. Blev då upplyyft av tant Ester - huj. Hon skulle säkert inte själv ha vägat klättra två steg upp längs ribbstolarna! Rätt väg. Men jag tyckte nog om tant E - lär ha klättrat upp i hennes famn när hon hälsade på oss när vi hade flyttar från orten. Hon ville kolla hur det var med mitt knä som jag skadat innan vi flyttade. Det var nåt med att springa undan när pojkarna spionerade på flickorna när vi var på dass...
Efter en månad i idyllen där vi lekte med kottar och barr på rasterna och där förföriska matdofter trängde in i skolsalen från köket i rummet bredvid förflyttades jag till megaskolan Handelesplanadens folkskola.
Brist på jobb fick pappa att söka jobb i Vasa. Brist på bostäder gjorde att familjen inte kunde flytta med direkt. Därav en månad i skolan i Edsevö.
Den nya skolan - stor och välfylld med elever. Och disciplin därefter. Förstt ställde man upp sej på gården klassvis när rasten var slut. Och gick in klassvis - säkert först när det var ordning i leden. Väl inne ställlde man upp sej utanför klarssrummet och gick in när det var ordning i leden.
Ofta var det slagsmål nånstans på skolgården och dit rusade alla och begapade skådespelet som pågick till nån lärare lyckats tränga sej genom massan och avbryta det roliga. I trapphuset i en av våningarna fanns en stor tavla - en flicka som helt klart stod och skämdes. Under den stod små regelbrytare på rad - androm till varnagel. Minns inte om de stod där på kvarsittning eller om de bara "stod".
Det värsta som hände för mej i den skolan var att jag kissade på mej. Det var så här att de största flickorna i skolan - de från medborgarskolan - hade hittat på att "strypa" sej - dvs dra en scarf kring halsen tills de tuppade av - och därmed slapp följande lektion. Ryktet gick bland oss små att de också kunde strypa oss så vi gick inte på toa på rasterna. Frågade lov under lektionen tills lärarinnan blev led på det eviga springandet och förbjöd det. Och jag drabbades av det - minns ännu hur jag steg upp och konstaterade vad som hände och det bara rann ut över golvet. Skam. Och ännu mera skam - jag fick själv torka upp det hela. Undrar om någon ens efter det berättade vad som var orsaken. Man gjorde väl inte sånt - inte elever, inte föräldrar.
Matsalen var ett äventyr i sej. Säkert många matturer och många uppställningar innan vi satt vid våra bord där mjölken i de bruna flaskorna ren länge hade stått framme. I värsta fall i solljus. Sån mjölk gillade inte min kompis så ibland fick jag två flaskor.  Har på känn att det bara serverades soppor och grötar - tror inte det fanns nåt annat än djuptalltrikar och skedar. Korvsoppdagarna doftade det gott ända ut på gården. Jag gillade allt i matväg.
Så inte en mig närstående som några år efter mej fick uppleva att skolsköterskan "Ruton me spruton" satt bredvid henne för att förmå henne att äta bättre. Vilken skräckis!ä
Minns inte att någon skulle ha retat mej - fast jag kom från landet och kissade på mej. Minns en gemenskap och stämningar i skolan. Pyssel inför julen, fina fester i stora festsalen, korta skoldagar.
Läxor javisst men inte överansträngande. Men minns nog en gång när mamma suddade ut hela min sida med skrivna lilla f, tydligen stod inte mina f i sådan givakt som hon ansåg att de skulle.
Sjuåringen var född 1952 - väldigt nära krigsslutet egentligen. Och ändå en välfärd med skolmaterial och skolmat för alla. I folkskolan. För att vi inte skulle glömma samlades vi för att se journalfilmer om hur Finland byggdes upp. Minns ännu hur de lät de  där rösterna. Och byggkranarna och hamnarna.
En utveckling utan like - som vi som var sjuåringar i slutet av 50-talet har fått vara med om.