Maskerad

 Jag har varit en stark förespråkare av ansiktsmasker ända från första stund.
Sydde egna masker som kokades i kastrull, använde kirurgiska masker för att som det hette skydda andra. 
Jag stod på barrikaderna när det talades mot masker - tex när det sades att fel använd kan masken göra mer skada än nytta. Jag hävdade alltid - och hävdar ännu att en täckt mun är bättre än en otäckt.
I Finland var vi ju väldigt duktiga på att använda mask trots att vi aldrig har haft masktvång - bara rekommendation (undantag fanns - tex Finnair som faktiskt krävde mask ett tag). Jag kände över lag att det var tryggt att röra sej - andra hade ju också mask.
Sen kom budet att det borde vara PPF-masker. Var benägen att tro å det efter att ha sett ett test som visade skillnaden i läckage vid utblåsning - skillnaden var enorm mellan tyg, kirurgiska och PPF. 
Och när det sedan sades att jag också skyddar mej själv med PPF2-masker blev det det allenarådande. Jag bestämmer själv om skyddet. Jag använde - med immande brillor.
Använde tom i kören - ofta nästan ensam.
Sen togs rekommendationen bort - och det är det som råder nu. Hur ska man tänka då?
Jag använder väl nog mer än de flesta. Ofta ensam på möten med mask.
Men i vanligt stadsliv har jag slutat - i butiken anser jag att jag är så kort stund nära nån att det är ok. Har i beredskap om det skulle behövas. 
Var på konsert utan mask - satt normalt på stol och tyckte det var ok.
Sen blev det ett gytter av folk på väg ut när kören spontant uppträdde i trappan. Där glömde jag faktiskt bort att ta fram min mask trots att det nog var en coronaspridningssituation av rang. Och det är väl det som kommer att hända så småningom - vi glömmer.
Har en gång blivit exponerad på riktigt - men fick ingen corona. Betedde mej superförsiktigt och isolerade mej ett tag framöver.
Har också litet svårt att veta hur man ska tänka på det här med att bli smittad - det är väl nog som nån sa, det finns två sorters människor - de som haft corona och de som kommer att få corona.
Iofs är jag inte hysteriskt rädd att blí smittad men jag tänker på riskpersoner som jag träffar.
I bekantskapskretsen börjar jag vara unik - inte testad, inte smittad. Försiktigare än de flesta.

Ofri frivillig

 Fullbokat alla fyra vardagarna - de som är bokningsbara. Plus att nån del av helgen (inte fredag) också har bokningar.
Så vill jag inte ha det! Vill ha ledigt så att jag spontant kan gå och äta lunch om andan faller på, gå på bio utan att dribbla fram och tillbaka innan lämplig tid hittas (andra lever också på det här bokade sättet) och ibland vill jag bara ha en normal ledig hemmadag för att tex tvätta fönster - eller bara vara. Igår måste jag prioritera för att få en jobbdag på kollo. Sen måste jag ju erkänna att jag är så oflexibel att en bokning stör hela dagen. Far inte till kollo om jag har ett möte mot kvällen.
De här tankarna kommer nu när det snart blir dags att bestämma om jag ska ställa upp i höstens församlingsval. Rådet i så fall- som tidigare.
Och rådet i sej tar inte så mycket tid - men det finns kommittéer och arbetsgrupper att sitta i också. Och det gör jag. Plus att jag är smått aktiv i Röda korset och Folkhälsan. OLKA och Mathjälpen har nog bara fått drömma om att se mej.
Och förstås har jag egna bokningar också - bostadsbolags styrelser, läkartider, bilen tex. Och mina diakonala uppdrag - ta kontakt och besöka.
Och sen det där fria - kom om du kan. Sånt som jag nu har både från Rk och församlingen när det gäller något så behjärtansvärt som att hjälpa ukrainare i Vasa. Vilken tid kan du boka på Lagret nästa vecka. Ukrainakafé varje vecka. Varje gång ska jag dagtinga med mitt samvete - jag borde - och jag har tomt de där timmarna - men jag har också egna saker jag vill göra.
Har för ömt samvete och är för trofast.
Sen må ju påpekas att det är roligt att frvilligarbeta och vara förtroendevald.
Borde tydligen lära mej ett ord - nej. Och att kunna vara borta från sånt som Kom om du kan.
I september ska det bestämmas om jag ställer upp i valet - defaulten har varit att inte - har redan tänkt ut ett tal som avsked efter 8 år. Men - det har luckrats upp litet, närmare ett ja nu. Vi får se. Och kanske jag får hålla mitt tal som en mellanrapport ändå...

Hot?

 Ingen är väl oberörd av grymheterna i Ukraina. Och ingen har undgått hur situationen har påverkat Finland. Nato, kontakter till andra länder, allvarstal från president och politiker (är mycket stolt över styrkan), uppmaning att se över hemlagren, ha kontanter hemma. Och mycket därtill - och mycket som vi vanliga medborgare inte har en aning om.
Jag känner inte ångest och går inte dagligen och stundligen och tänker på vad som kan hända om Ryssland reagerar på vår aktivitet. Kanske för att jag tror att det inte är sannolikt.
Istället kom jag i morse på mej själv med att säja  Tack för att jag har vaknat till en dag av fred i landet.
I det ingår en tanke att ta vara på det jag har. Att leva intensivt i nuet och inte skjuta upp saker, inte känna dåligt samvete för att jag inte lever upp till alla önskningar från andra, väljer bort sånt som ger mera stress än glädje. Tulipanaros - säkert - men en god start är nog Tack för att jag har vaknat till en dag av fred i landet.
Så mycket realist är jag att jag har tänkt litet på beredskapen - tagit ut pengar (alldeles för litet), kollat att jag har en batteriradio, har ett lager av konserver (alltför litet). Tror på att det kan bli störningar i nätet - både el- och inter-. Och så har jag ju sättpotatisen och löken...
På nåt sätt blev det litet konkret att någon räknar med hot när jag läste om att vattentornet i Nykarleby (nationellt påbud) ska vara stängt för publik i sommar.
Naturen är på min sida när det gäller att glädjas åt dagen. Men jag får inte glömma Ukraina. Ska göra det lilla jag kan.

Till dans

 Det är med skräckblandad förtjusning jag ska delta i ett event ikväll. Pensionärsdans i grannkvarteret!
Och det är ju något att gilla.  Dessutom - skoldans modell 60-tal goes 2022.
Det är ju bara det att jag inte kan dansa!
Jag började min danskarriär på skoldans - turades om mellan läroverken i stan. Ingen succé. Lång som en höstör och inte blond och söt hade jag ingen chans bland ynglingarna i samma ålder.
Men sen blev det andra bullar då jag började gå på teknisdans - turvis svenska och finska. Trevliga mogna män.
Och dansplatser utanför stan - främst sommartid men också vintertid. Tex i Åminne dansades det flera kvällar per vecka och det gick buss från stan, dansbussen.
Måste ju dock bekänna att vi stod på vägen och liftade ibland. Sånt ser man inte mera - och inte visste föräldrarna om det heller. Hu.
Men oberoende vilken plats det gällde så var det inte dans av når speciellt slag utan tryckare - man höll i varann och vandrade i takt till musiken. Åtminstone jag. Snabba danser dansades av flickor.
Sen kom discodansen - närmast på Waskias nattklubb. Ok, en del tryckare där också.
Så jag kom aldrig att lära mej typ vals och tango.
På jumpatimmarna dansade vi schottis men det kom man inte långt med på riktigt.
Så där är vi nu - kan inte annat än tryckare och disco. Och är dessutom svårstyrd. Kan själv. Och ett stort antal år sedan jag tog ett danssteg.
Dömt att misslyckas från början redan. Och om man tillägger att jag tänker att kvinnoöverskottet är stort är hela företaget dömt att misslyckas.
Men dit ska jag och hoppas jag får säja efteråt att jag åtminstone hade tur med orkesterns musikval. Jag har dessutom utsett ett par personer som ser till att jag inte mesar ur. 
Mask då? Kan inte tänka mej annat än att ha mask om jag dansar nära nån - och dessutom talar. Det är ju minsann i riskzonen. Jag har ju inte haft corona och det börjar vara ett bra tag sen jag fick den tredje sprutan.
Jag måste säja att jag tycker det är ett fantastiskt tilltag att ordna en sån här dans. För pensionärer med deras ungdoms musik. Tack till arrangörerna!