måndag 22 mars 2021

Så vardagligt

 Tvättar vanliga kläder. Och vilken trist samling! Förutom nattkläder en drös med mjukishemmakläder - de blå och grå collegebyxorna, de randiga bomullströjorna. 
För det är ju så jag är klädd - dag ut och dag in.
Går jag ut en sväng svidar jag förstås upp mej - jeans, tröja och kofta. Och de samma persedlarna står redo vecka efter vecka.
Läppstift - nej, syns ju inte under masken. Ögonmakeupen skippas ibland när det är läge att ta solbrillorna på. Slappt, slappt.
Råkade höra på radio att folk satsar på sitt utseende inför Teamsträffar. Har jag inte gjort fast härom kvällen la jag faktiskt läppstift inför en bolagsstämma. Kommenterade det och också att det var konstigt att vara utan mask med dem som var närvarande på riktigt och hade mask. Fick som svar att det nog syns - det där med läppstift - du syns på storskärm på väggen. Bra att man inte vet allt och ser allt.
Med det här vardagliga grå i huvudet gick jag en snabbrunda på stan i lördags. För att se litet folk men också för att se litet vacka saker. Och visst var det trevligt! Bytte ord med bekanta och butikspersonal och kollade in läckra vårkläder.
Kanske jag borde skaffa collegebyxor i nån pastellfärg för att göra vardagen mindre grå.
Fast å andra sidan - det är okej så här. Och snart kommer tider då vi kan gå ut och njuta av stadsliv och terrassliv och då kan vi plocka fram de där kläderna som inte har använts på ett tag. Kommer att kännas som nya!






lördag 13 mars 2021

Året

 "Det börjar oroa det här Corona. Nu är det klassat som pandemi".
Så skrev jag i mina dagboksanteckningar för ganska exakt ett år sedan. Och då anade jag inte hur stort det skulle bli.
Oron berodde väl nog på att vi visste så litet. Vi hade inga vapen att ta till annat än distansering och handtvätt. Betydde att åtminstone jag var misstänksam mot alla som kom emot på trottoarerna. Minns att jag höll andan vid möten, valde sida av gatan för att undvika folk. Storhandlade en gång per vecka. Spritade och spritade. Upplevde att ytor var farliga. Folk hamstrade toapapper. Så inte jag - jag hamstrade några burkar ärtsoppa och några satser knäckebröd. Och höll mej undan.
Tyvärr inföll fuktreparationen i mitt just när det var som värst. Jag vistades i soffan och umgicks på avstånd med dem som vandrade ut och in i mitt hem. Och kollade vilka ytor och handtag de hade rört så jag skulle kunna sprita demn när de hade gått.
Handspriten steg i pris och var ibland svår att få ttag i.
Det stora dramatiska var att Nyland stängdes. Undrar om vi kommer att uppleva nåt så radikalt mera.
Undantagslagar stängde restauranger. Bara hämtmat gällde. Jag vågade inte gå till frissan.
Och masker använde vi inte. Jag hörde till dem som trodde på masker i ett tidigt skede men det var på nåt sätt som att slåss mot väderkvarnar. Fanns inte att få - vi sydde egna så småningom. Och om de fanns i butik var de dyra.
Sommaren kom och det blev lugnare - antalet smittade sjönk och vi vistades ute. Kollo var idealiskt - man kunde bra umgås på avstånd. Vi använde inte masker. Minns en situation som jag upplevde litet kuslig - åtminstone så här efteråt. Mat på restaurang på min födelsedag i slutet av juli. Bra och rymligt vid bordet men kön vid buffébordet ringlade sej långsamt och kringlande framåt. Vi stod nära varann.
De äldre skulle skyddas. Endel tolkade det som om de inte fick gå utanför hemmet. Och vem är äldre?Frivilliga ställde upp och gick till butiken. Besöksförbud på äldreboenden.
Coronablinkern kom - laddades hastigt ner. Den finns visst i telefonerna hos över 2 miljoner finländare nu.
Så kom hösten och plötsligt var Vasa Coronahuvustad i Finland. Då fick vi se hur fort spridningen kunde gå. Men hur man kunde få ner smittan också. Vi började använda masker. Endel protesterade - lönar sej inte - man kan använda fel. Diskussioner om vilka masker som var bra och vilka som var kass. Jag höll fortfarande på att en täckt mun/näsa är bättre än en  otäckt.
Gränserna läckte - smittan kom in olika vägar. 
Femväpplingen av kvinnor från regeringen ställde sej upp och informerade - dag efter dag.
Och var är vi nu ett år från start? Läget är oroväckande med ca 600 nysmittade per dag - en stor del i södra Finland.
Vaccineringen har kommit igång men det går långsamt. En majoritet vill ha vaccin - en minoritet vill våga vägra vaccin. Undantagslagar tex när det gäller att hålla restauranger öppna är i kraft. Dit försvann min kaféfredag. Har varit viktig. Högst sex personer får samlas. Begränsningar i människors rätt att röra sej planeras. För att tas i bruk på nåt sätt när och om alla andra medel är förbrukade.
Avstånd, få kontakter, handhygien, masker, testning vid minsta lilla symtom - det är fortfarande det som gäller. Åtminstone jag upplever att det inte är så hysteriskt nu som i början. Vi vet litet mera. Och använder masker. Tom obligatoriskt på tåg och vissa bussar. Testning vid gränserna.
Blev därför litet less när jag hörde statsministern tala mot obligatorisk användning av masker med en delmotivering att de inte just är till någon nytta. Måste kolla om jag fattade rätt.
Man kunde skriva en hel bok om vårt märkliga år - om skolor som med nollvarsel övergick till distansundervisning, om kultur som försvann - om vårdare som jobbar tills de kroknar - om möten via Zoom eller Teams - kalendrar som tömdes över en natt - konserter och gudstänster som strömmas - stora grupper av människor i karantän efter massexponeringar. Heder och ära åt alla som hastigt lärt sej så mycket teknik.
Och hur mår vi då? Varierande antagligen. Många far illa av ensamheten. Vi har skyddat oss så att den vanliga säsonginfluensan kom av sej.Vi har upptäckt naturen igen - både att vistas i och att bo nära. Många har farit illa ekonomiskt. Och naturligtvis - samhället är på knä och raden av kostsamma stödpaket är säkert inte slut ännu.
Själv tycker jag att jag har kommit lindrigt undan. njutit av det stillsamma livet - nästan blivit Coronabekväm. Som pensionär är det ingen skillnad rent ekonomiskt. Men - fast jag är en person som gillar mitt eget sällskap är det klart att jag saknar det sociala - träffa folk på riktigt, konsumera kultur av olika slag, äte ute, röra vid människor (jag
är ju en kramande person). Undrar ibland hur det kommer att påverka mej i grunden det här. Är jag en annan människa om och när vi nån gång får börja bete oss som före mars 2020? Återstår att se.




Kommentar
Maskien käyttö ei ole "kosmeettista". THL vastasi viralliselta Twitter-tililtään haastatatelun jälkeen, että "Mahdollisimman kattava maskien käyttö on tärkeää ja tuemme vahvasti eri toimijoiden riskitilanteisiin kohdistamia maskipakkoja, näiden lisänä viranomaisen määräämä yleinen #maskipakko ei arviomme mukaan yksinään toisi merkittävää lisäarvoa tässä tilanteessa."

torsdag 11 mars 2021

Städa Sudokulådan

 Satt just och sorterade mina urklippta Sudoku. En hel skoask full.
Och varför skriva om nåt så trivialt? Jo för att den lilla gärningen handlar om en livsfilosofi.
Jag klipper alltid ut ett Sudoku när jag ser det. Det finns de som är behagliga att lösa - de med strävt papper och tillräckligt stora rutor. Och så finns det de andra. De sträva fina kommer från Vasabladet - och det betyder att de inte kommer mera eftersom jag inte har nån papperstidning.
Sudokuna har legat huller om buller och jag har i princip tagit fram det som kommit överst. Och retat mej på små rutor och blankt papper.
Varför syssla med sånt när man kan välja det man tycker bäst om?
Varför nöta upp de trista strumporna först? Varför använda vardagsporslinet när det finns finare? Varför använda den där blusen som är litet trång under ärmarna? Varför lösa trista Sudokuna först?
Vem vet - en vacker dag tappar man intresset, en vacker dag kanske man inte har krafter att lösa ens de lättaste.
Alltså ta fram det bästa och njut av det! Lös de trevligaste Sudokuna först.
Så blev resultatet i min Sudokuskolåda - alla Vbl-Sudokun ligger överst. Och de med små rutor kastades bort. Och när Vbl-Sudokuna tar slut då? Ja det finns säkert en lösning på det också.