Satt just och sorterade mina urklippta Sudoku. En hel skoask full.
Och varför skriva om nåt så trivialt? Jo för att den lilla gärningen handlar om en livsfilosofi.
Jag klipper alltid ut ett Sudoku när jag ser det. Det finns de som är behagliga att lösa - de med strävt papper och tillräckligt stora rutor. Och så finns det de andra. De sträva fina kommer från Vasabladet - och det betyder att de inte kommer mera eftersom jag inte har nån papperstidning.
Sudokuna har legat huller om buller och jag har i princip tagit fram det som kommit överst. Och retat mej på små rutor och blankt papper.
Varför syssla med sånt när man kan välja det man tycker bäst om?
Varför nöta upp de trista strumporna först? Varför använda vardagsporslinet när det finns finare? Varför använda den där blusen som är litet trång under ärmarna? Varför lösa trista Sudokuna först?
Vem vet - en vacker dag tappar man intresset, en vacker dag kanske man inte har krafter att lösa ens de lättaste.
Alltså ta fram det bästa och njut av det! Lös de trevligaste Sudokuna först.
Så blev resultatet i min Sudokuskolåda - alla Vbl-Sudokun ligger överst. Och de med små rutor kastades bort. Och när Vbl-Sudokuna tar slut då? Ja det finns säkert en lösning på det också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar