På seminarium

Man kan ju tycka att jag är galen som frivilligt bokar upp mej för ett heldagsseminarium. Ett väldigt teoretiskt sådant dessutom. Men temat - Ympäristö ja omavaraisuus (Miljö och självförsörjning) - intresserade. Här kan ni se programmet - tänker inte dess vidare tala om det.
Vill istället reflektera över några andra saker.
För det första - hur jag njöt att vara mitt i teorin igen! Lyssna på föreläsare som kunde sin sak - mest på finska men också på engelska och svenska.
För det andra - hur svårt jag har att åldersbestämma folk över gymnasieålder. Tyckte de flesta såg ut som studerande men det visade sej att de nog var jobbande personer till största delen. Tydligen är den ålderns människor konserverade. Undrar var det händer - det att ålder syns. Troligen var jag den äldsta på plats. Men inte den enda pensionären. Väldigt få jag kände.
För det tredje - hur jag igen upplevde mej främmande för minglande i samband med pauserna. Men när jag väl hittade nån att tala med fungerade det hur bra som helst.
För det fjärde - jag trodde jag var i trängselfinland! Både när jag körde genom stan i morgontrafiken och när jag köade och åt i studentmatsalen. Det kryllade av bilar på gatorna och av folk i matsalen. Och vilken god mat vi fick! Fräsch sallad och gott bröd och en underbar varmrätt. För det betalar en studerande litet på två euro. Otroligt. Vi som kom utifrån betalade sju och nånting.
Summa summarum är jag riktigt glad över att jag satte min tid på seminariet. Många inslag gav mej mycket. Och det att vara i den teoretiska miljön igen. Och - vilken lyx att kunna sätta en dag på nånting sånt här! Pensionärsförmån det med.
Plus att jag alltid blir så stolt över det som händer i Vasatrakten - ofta initierat av våra fina högskolor,
Säjer som jag brukar - mera studia generalia! Visa vad ni gör, bästa utbildningsenheter!
Sen måste jag ju nog erkänna att jag är ganska trött efter att ha lyssnat en hel dag.

Än en gång

Nästan varje gång jag byter däck brukar det resultera i ett blogginlägg. Så också nu.
Idag var det internationella möten. I kafferummet blev jag först bekant med en man  från Tyskland - han talade svenska och finska med accent. Efter en stund kom en annan man in. Talade finska med accent. Det visade sej att han kom från Marocko.
Vi hade en så trevlig stund att vi inte noterade när våra bilar var klara.
Oc det var inget small talk vi höll på med utan viktiga seriösa saker.
Det var utbildning, politik, Finland-Tyskland-Marocko.
Tänk vad man kan få uppleva när man byter däck de luxe! Och gott kaffe de luxe på köpet. Jag hann inte ens plocka fram telefonen.
Och tänk vad man sparar i möda. Tycker inte ens det är dyrt med däckhotell. 25e två gånger per år (och sen kommer 40 e till för själva bytet).

Tandläkare

Var hos tandläkaren förra veckan. Tandsten förstås men också en spricka som skulle lagas. Bedövningen var framtagen men den behövdes inte. Och - mitt under borrningen kom jag på mej själv med att jag höll på att somna! Sövande ljud av fläktar, borr. Inget gjorde ont. Och jag var alltså inte bedövad.
Jag - på väg attsomna i tandläkarstolen! Jag som under en stor del av mitt liv haft något som kunde kallas tandläkarskräck.
En skräck väcktes under folkskoltiden. Man fick en tandläkartid på så sätt att ens namn lästes upp i klassen - man gick ett par kvarter till finska folkskolan där tandvården höll till. Man väntade - man blev inkallad till tortyren. Minns inte att det skulle ha bedövats. Minns hur ont det gjorde. Och hur nonchalant jag blev behandlad. Tandläkaren och tandskötaren stod och diskuterade med varandra (troligen på finska) och ingen brydde sej om hur jag hade. En gång minns ja att jag sparkade med benen för att det gjorde så ont.
Efter det blev det väl bättre när man började gå till vanliga tandläkare. Men skräcken fanns där.
Sedan hade jag en lång tandläkarhöst under mitt sista studieår. Jag fick en brygga - en brygga som faktiskt håller ännu. Toppenarbete men oj så många besök!
Väl kommen tillbaka till Vasa råkade jag välja en tandläkare som tydligen hade mera patienter än tid. En timme typ i väntrummet och nästan så att man inte täcktes be om bedövning - det satt ju nya väntare utanför dörren. Skicklig var hen men det bara inte funkade. Minns att jag "gjorde slut" genom att skicka ett vykort.
Och med det kom jag in i en ny era av mina tandläkarkontakter. Kom till en som aldrig gjorde mej illa, alltid lyssnade på hur jag ville ha det. En bekant dessutom så det blev en hel del uppdateringar.
Så småningom gick hen i pension och jag bad om tips på ersättare.
Den jag fick är lika underbar. Lika lyhörd, lugn och trevlig.
Och det var där jag hade det så gott  att jag var på väg att somna. Heja för att hitta rätt i käftisdjungeln!
En annan sak som man kanske inte tänker på - tandtekniken är en gren som tydligen utvecklas enormt. Kan inte räkna de fantastiska konstruktioner som jag har upplevt under de senaste åren.
Och borrtekniken - snabbt snabbt och med en vibrationshastighet som gör att det inte blir resonans i hålorna i huvudet. Det är annat det än den fottrampade borr som väninnans mamma hade använt när hon började sin karriär.
Och till alla med tandläkarskräck - sök tills ni hittar en som behandlar er på rätt sätt. Man ska inte behöva ha obehag.

Skor - aj aj!

Skor har varit min glädje och lust. Nyköpta skor står på parad på orgelpallen ett tag för att bli beundrade.
Nu är skoköp tyvärr förenat med olust. Pga besvärliga fötter - eller egentligen besvärlig vänsterfot.
Det som spökar är Hallux valgus. Hittills har det betecknats som "lievä". Men jag undrar hur det är nu. Hade under sommaren också ont  i trampdynan. Och för ett tag senbörjade pektån bli sned och uppvisa hammartådrag.
Det här betyder att också gamla skor har börjar skava. Och att köpa nya blir ju pest. För det att prova i butik och att vandra ett par timmar är ju två vitt skilda saker.
Har köpt två par i höst och det är nog litet spännande. Var just ute med nya sportskorna och hade polstrat med silikonkuddar under trampdynorna. Jätteskönt. Igår gick jag två timmar med dem och de kändes hårda. Då hade jag bara liktornsplåster.
Ja alltså - silikonkuddar, tåspridare, liktornsplåster. Så är mitt liv. Tantvarning? Nå åtminstone igår när jag måste klä av mej strumpan och rätta till liktornsplåstret som var på vandring upp mot knäet.
Börjar nog bli dags att tänka på operation. Undrar hur lång konvalescenstiden är. Undrar vilken tid på året som är bäst. Inte så enkelt att gå ut med paketerad fot på vintern. Inte så lätt att jordbruka med nyopererad fot. Nå kanske medikusarna vet vad som är bäst.
Fötter är så viktiga! Och jag som dessutom har promenader av olika slag som favoritmotionsform.

De nya

Spontanljud

Märkte plötsligt när jag for runt med dammsugaren att jag gick och nynnande på en sång. Det är indikatorn på att jag mår bra och har ro.
En mig närstående frågade - Har du märkt att jag har börjat sjunga igen? Det var när en pärs var över och en oro var borta.
En spontansång i trappan i församlingshuset i väntan på att få komma in i möteslokalen ledde till en visselkonsert tillsammas med en rådskollega. Det var bra akustik i trapphuset.
Undrar varför man har lärt mej att det inte är stil att vissla inomhus.
Har också upplevt en som hade nynnandet, spontanljudet som en trygghetsmur. Kom in i ett rum där det fanns folk och började spontant nynna - "kom inte för nära" läste jag in i det.
Hur är det med dej- presterar du spontanljud? Visslar du inomhus?
Vad nynnades då i takt med dammsugarljudet? Jo Bridge over troubled water. Vet inte varifrån den kom.

Koldioxidavtryck

Jag föreställer mej att jag lever rätt så miljövänligt. Men så mötte jag testet från Sitra. Testet som mäter mitt koldioxidavtryck. Testet om gav till resultat att mitt koldioxidavtryck är betydligt större än genomsnittet för dem som varit inne och gjorttestet.
Speciellt mycket avvek det på boende och shopping.
Är det nu så förfärligt oekologiskt att bo ensam på 64 kvadrat i ett fjärrvärmeuppvärmt hus? Undrar om shoppinges höga värden kom av att jag fyndar på loppis. JJag kan ju ine säja att jag inte gillar att shoppa eftersom jag gillar. Fast resultatet av mitt shoppande blir ofta noll. Eller som i lördags - ett paket liktornsplåster (hmm, undrar vad det säjer om mej).
Nå nu kom jag bort från ämnet.
Seriöst - jag är förvånad över hur oekologiskt jag lever - och vet  egentligen inte hur jag ska bättra mej.
Testa gärna själv här.
Och här i bild mitt skruttig resultat

#min kyrka #min programförklaring

Jag märker att jag i mitt tidigare inlägg inte skrev så mycket om vad jag vill göra för och i #min kyrka.
Det var väl så här att jag efter att ha fyllt i valkompassen tyckte att jag har sagt allt.
Jag har själv upplevt en stark gemenskap inom församlingen. Den skulle jag önska att flera skulle få ta del av. Och det är ju ett faktum att kyrkan och församlingen har mycket att bjuda - från vaggan till graven. Dels i form av specifika grupper och dels förstås i form av gudstjänster och högmässor och annat som bjuds för hela församlingen. Musiken inte att förglömma.
Jag går inte så ofta i högmässan men jag upplever att när jag väl går ger det mej mycket.
Så - mera medlemmar till församlingen - mera aktivitet hos medlemmarna.
Kyrkans samhällsengagemang - det är nåt jag hejar på. Jag upplever att man lyssnar när kyrkan ryter till. Kyrkan ryter på ett så mjukt sätt. Får folks fokus på orättvisor i samband med Gemensamt ansvar-insamlingen, ringer i klockor när det behövs. Sånt hejar jag på.
Kyrkan borde med det snaraste börja viga samkönade par till äktenskap. Det är en sak där jag har väldigt litet att säja till om men där jag ändå vill föra fram min åsikt. Kyrkan borde vara stolt över att människor vill viga sej över huvud taget - i tider när samboende är så vanligt.
En sak som jag vill vara med om att jobba kring riktigt på gräsrotsnivå - det är ekotänket i kyrkan. Skulle gärna se att min församling skulle bli en grönflaggad sådan. Eller vad det nu heter i kyrksammanhang. Där har jag något ogjort.
Min församling är en del av en samfällighet - finskt och svenskt ska samsas om både pengar och utrymmen. Där skulle jag önska mer personlig kontakt över språkgränserna. Tex så att de nya församlingsrådsmedlemmarna skulle ha en gemensam träff. Vi är ju de enda organen som är enspråkiga.
I övrigt hoppas jag att vi ska klara av att se till att personalen har drägliga arbetsförhållanden trots att det kniper ekonomiskt.
Finns en hel del att göra och jag vill gärna vara med i görandet.

Mest hela tiden

Har denna höst (och halva sommaren) upplevt att det är något som måste bokas och fixas. Sånt där som inte är trevligt, som tar tid, som väcker oro och framför allt - där en tid måste slås fast.
Det började med bilen - som nu inte är otrevligt för nåt annat än för plånboken.
Sen kom skräckisen - mammografi. Väntan på besked - som var positivt. Pust.
Och så var det dags för tandläkaren - som numera inte heller är så besvärligt. Kostar förstås en hel del.
Och följande skräckis - gynekologen. Tid idag och kom ut med bra besked. Inget syntes. Och där gäller  det ju faktiskt en undersökning som kan resultera i vad som helst. En äggstockstumör ger inga signaler. Så man vet inte när man går på undersökningen om man kommer ut sjuk. Men nu var det alltså positivt besked jag fick.
Ännu återstår tandläkare - jatko-osa. Och optiker. Och säkert nåt annat.
Människan får inte vara ifred.
I min lycka över mina resultat kan jag inte låta bli att tänka på dem som stup i kvarten måste gå på kontroller för att se hur en diagnosticerad sjukdom - ofta cancer - har utvecklats. Som går för att höra om det suspekta fyndet var något farligt. Undersökningar, väntan på provresultat. Går det att bota det som upptäcks. Vånda och väntan. Lilla stackars människa!

Uppställd

Som det kanske har framgått tidigare är jag uppställd i församlingsvalet. Gör ett försök att komma in i församlingsrådet. Har ju redan suttit en period och tycker att det gav mersmak.
Devisen den här gången är #min kyrka och vår enda lista heter Vår kyrka - min kyrka.
Jag har upplevt att det har varit högt till tak i vårt råd under den period jag har varit med. Rum för både liberala och mer konservativa medlemmar. Fast i verkligheten handlar det nog inte om det. När vi ska fatta våra beslut är det nog vår samlade klokskap som ska lyftas upp på bordet. Och ett beslut fattas. Inte alltid i enlighet med det man själv hade tyckt.
Jag har också suttit med i diakonikommittén och nu på slutet i distriktsrådet för Centrumförsamlingen.
Jag har stuckit ut hakan ibland - tex när det gällde sättet att välja kyrkoherde. Där fick jag en del smällar och det är så hälsosamt. Min åsikt var inte den vinnande här. Diskussionen var givande och öppen så det var lätt att acceptera faktum.
Jag har varit med och bestämt om svåra saker - det var inte trevligt att bestämma att församlingen inte prenumererar på Kyrkpressen åt sina medlemmar. Ett beslut som faktiskt betyder mer än att församlingsmedlemmarna blir tvungna att betala om de vill ha sin tidning.
Jag har varit med och stått på barrikaderna för vår fina och populära Dragnäsbäcks kyrka - en kamp som vi förlorade.
Jag är medlem och beslutsfattare i en församling som har stora sparkrav på sej
Kommunsammanslagning mellan Vasa och Korsholm? Vad händer med församlingarna? Stora saker på gång.
Man skulle tro att det skulle kännas skönt att sparka av sej mötesskorna och lämna det som verkar så trassligt. Men nej - det vill jag inte. Jag tror på vår kyrka - den har så mycket att ge och betyder så mycket för så många, också för mej.
Jag vill vara med och dra mitt strå till stacken i diskussionerna. Trots att jag ännu många gånger känner mej som en nybörjare. Och kommer med naiva åsikter. Men det är tillåtet.
Och - gott folk - gå och rösta! Det är viktigt att ni på det sättet får er er röst hörd. Rösta på den som ni upplever kan föra er talan.
En valtidning kommer att komma ut, här samlad info om valet, här en länk till församlingens valkompass.
Ta del och gå och rösta. Och, vill du rösta på mej  - skriv 27 (intressant nog samma kandidatnummer som förra gången).

Kaksi vanhaa

Trots att det är nästan sommarvarmt är det höst.
Balkongen är invintrad.
Disiga sköna grådaskmorgnar.
Det är dags för Dikten.
                                                                   

Syksy

Kaksi vanhaa, vanhaa varista  
nuokkuu hiljaa pellon aidalla.
Ruskea on rinta kaisliston,
taivas harmaa. Sataa. Syksy on.

”Kurkikin jo lähti”, veljelleen
toinen virkkaa niinkuin itsekseen.
Pitkä hiljaisuus. Jo toinenkin
”niin maar; lähti”, sanoo takaisin.

Sitten vanhukset taas vaikenee.
Järven pintaan sade soittelee.
Sukii siivenselkää toisen pää.
Toinen joskus silmää siristää.

Höyhenihin niskat kyyristyy
Sataa. Hiljaista on. Hämärtyy
yli pellon mustan kynnöksen.
Tuntuu riihen tuoksu etäinen.

Kaksi märkää, vanhaa varista
nuokkuu aatoksissaan aidalla.
”Täytyy tästä…”, toinen havahtuu,
lentoon verkkaisesti valmistuu.
”Käyhän taaskin tarinoimassa.
Oli oikein hauska tavata.”-L.  Pohjanpää –

Du och jag, tanten

På väg nånstans såg jag en tant i ett fönster i huset tvärs över gatan. Hon pysslade med sina blommor. När hon såg att jag såg på henne log hon. Jag log och vinkade. Hon vinkade tillbaka.
Och jag kan lova att vi båda kände glädje i hjärtat.
Så enkelt kan det vara.

Eller så här

Människors möte (Hjalmar Gullberg)

Om i ödslig skog
ångest dig betog,
kunde ett flyktigt möte
vara befrielse nog.

Giva om vägen besked,
därpå skiljas ifred:
sådant var främlingars möte
enligt uråldrig sed.

Byta ett ord eller två
gjorde det lätt att gå.
Alla människors möte
borde vara så.

Så tyst så tyst

Jag undrar när jag blev en sån vän av tystnad.
När jag vaknar på morgonen ligger jag och njuter av att inte höra nåt ljud från gatan. Jag upplever att det blev tystare när vi bytte fönster.
Har aldrig på skvalradion. Musik spelar jag nästan bara inför julen.
Njuter av att telefonen sällan och aldrig ringer.
Burkar tv-program för att få spola bort sånt som stör.
Något av det bästa med kollo är att sitta på verandan och lyssna till tystnaden - speciellt morgnar och kvällar.
Nu just sittter jag och njuter av att det enda ljudet i hemmet är datorns tysta surr.
Håller jag på att bli nån sorts eremit?
Tror  inte för när jag väl träffar folk älskar jag att prata och lyssna. Oberoende om jag känner dem eller inte.
Kanske jag väljer kvalitetsljud.

Elisa - DNA - en strid på kniven

Förr var det Vasa telefon. Sen var det Vasa läns telefon. Sen var det Anvia. Och det här var en lång tid både när det gällde tv och bredband.
Sen kom mobila bredband. Och Anvia skötte tv-sidan.
Sen kom Elisa och övertog Anvia. Och det fungerade i princip som förr.
Bredbanden började vi sköta litet olika beroende på vad vi var ute efter och var vi bodde. Beroende på hur breda band vi ville ha/var beredda att betala för/kunde få.
Och Elisa skötte tv-sidan.
Plötsligt började det dyka upp röda "stand" utanför vissa höghus i stan (jag talar nu Vasa). Texten berättade om att DNA hade dragit "husbredband" till det aktuelle huset. Väckte förstås nyfikenhet.
Satte mej inte in i det hela men har förstått att DNA bjöd ut kabeltv till nånting på 4 e och att man fick ett 10M bredband och ett modem på köpet. Avgiften gäller alltså grundpaketet per månad per lägenhet. Och alltså - konkurrent på kabeltv.
Vi betalar nu för kabeltv  över 6 e per månad och lägenhet.
Vår disponentbyrå uppvakatdes av Elisa som bjöd ut ett paket för 4 och litet mindre än DNA med 10 M bredband men utan modem. Vi fick en offert på det.
Men sen hörde vi plötsligt om ett bolag som av Elisa fått ett erbjudande om enbart kabeltv för 1 e per månad och lägenhet.
Från mer än 6 e till 1 e. Då blir man ju misstänksam. Och varför berättades det inte om detta på vår disponentbyrå. För det är så att vi också kan få det.
Jag har vänt varenda sten för att hitta haken i det hela. Men inte lyckats - annat än att vi binder oss för en viss tid. Väntar ännu på att få se offerten svart på vitt.
Är det nu bara så att de måste sälja till "underpris" för att klara av den nya situationen - konkurrens på kabeltv-sidan?
Erfarenheter - kunskap - någon?