måndag 31 augusti 2020

Bättring, tack

 Det började när jag som 30-åring i samband med mitt första papaprov blev (i mitt tycke)  klumpigt hanterad visavi en förmodad knöl i bröstet.  Fortsatte sedan med att jag själv upptäckte en cysta och efter det ännu ett antal små incidenter.  Men inget som har visat sej vara cancer. 

Allt det här och min natur har gjort att jag  inte har varit världens bästa när det gäller att undersöka mina bröst.  Har upplevt att jag känner knölar än här och än där.  Och ja,  jag vet hur man gör och jag vet att man ska göra.  Men det är nu bara så här.  Min gynekolog grälar på mej. Jag har också en åga inför mammografierna.  Har oroat mej redan i väntan på kallelsen. 

Nu just fick jag resultatet från den senaste (och den sista samhällsfinansierade)  mammografin.  Inget som skulle vara tecken på cancer  syntes.  Så lättad! 

Före den här mammografin bestämde jag att jag måste göra nåt åt min skräck.  Nu ska jag på nåt sätt få tag i de kvinnor som lär ut själbvundersökning av bröst.  Via finska röda korset.  För nu vill jag ha hjälp att komma över min skräck. 

Nu är jag också hänvisad till min egen aktivitet eftersom det här var den sista undersökning jag blev kallad till. 

Jag kommer att få påminnelse om två år men sen är det upp till mej själv.  Fick veta att det tyvärr numera behövs remiss. Dumt kan jag tycka eftersom jag antar att många drar sej för att boka tid och tröskeln därför blir hög.   Och ännu högre när man behöver remiss.  Undrar hur man får remiss. Sin egen hvc -läkare träffar man ju aldrig.  Jag kommer säkert att koppla det till gynekologbesök. För jag kommer att gå på mammografi om två år.  Och före det -egenundersönkning. 

onsdag 19 augusti 2020

Det viktiga ögat

I söndags när jag klev upp ur ett stort dike på kollo såg jag i höger öga en stor svart kvist som rörde sej. Nästan kusligt och jag måste riktigt kolla om jag hade når skräp i håret. Icke. Det stora blev mindre och syntes då och då - ett fenomen som är känt. Kika mot himlen eller en vit yta så får du se.
Nåväl, jag tänkte inte på det men på måndag kväll såg jag ljusglimtar (skulle inte kalla det blixtar) och då börjar man fundera.
Fick mej på tisdag till Silmäasema och lyckades få en annullerad akuttid till idag. 
Var just där och det var inte något allvarligare. Glaskroppsavlossning - inte ovanligt när man blir äldre. Må ha varit det jag hade på andra ögat när jag för åttta år sedan var på ögonpoli.
Inget görs - ska kolla synfältet med jämna mellanrum.
Den fina läkarstationen hade ansiktsskydd för kunder. Läkaren hade också skydd men i nåt skede måste vi båda ta av oss - vi ångade så att apparauren blev immig.
Där jag väntade fanns också en kaffeatomat - antar att jag skulle ha fått ta.
Kostar det så smakar det!
Nöjd att det inte var nåt med näthinnan och nöjd med att jag fick mej till läkare.



torsdag 6 augusti 2020

10+

Jag har inte anlitat kommunal tandvård som vuxen - inte förrän idag.
Det lossnade en bit av en lappad och lagad kindtand igårkväll. Var rädd att det skulle förvinna mer så jag ringde min tandläkare imorse. Hon var på väg på semester och rådde mej att kontakta HVC.
Och faktiskt - fick en akuttid redan idag. En rask ung man och dito tandskötare fixade det. Tom permanent.
Snabb service, kompetent folk och trevligt bemötande. Tack samhället.
Hade tänkt ta en bild av tvättställena som var i olika höjd  - olika åldrars folk går där. Såg så skojigt ut. Men si det glömde jag.
Att komma till tandläkarstället var en annan historia - Gerby, Tallmarksvägen. Och jag som har varit till grannen församlingen hade inte en susning om hur jag skulle köra. Google maps hjälpte. Genom vägarbetesområdet in på Tallmarksvägen där jag såg hälsostationen men ingen bilinfart. Körde av och an men nix. Till slut parkerade jag på församlingens P-plats (förlåt). Berätta gärna för mej ni som vet - var kör man in till hälsostationen med bil?