Samma på ...

 Igår gick jag med i en ny grupp på Fb. En diskussionsgrupp som verkade intressant. Ville markera (och samtidigt rättfärdiga mej för att jag så lätt går över till finska) att jag har svenska som modersmål så det skrev jag i mitt försata inlägg och samtidigt att jag ibland gärna skriver på svenska. Blev nästan rörd över den positiva respons jag fick. Massor med gillanden och en hel del underbara kommentarer. Förstod ditt inlägg med skolsvenskan - blir intressant att se vad som kommer, flera skrev på (ofta bruten) hur trevligt det blir att kommunicera på svenska. Dvs precis som jag önskade.
Men sen dök en admin(?) upp och konstarerade att det är bäst att vi fortsätter att skriva på finska eftersom folk har gått in i en "finsk" grupp. Äsch - där förstörde hen allt. För mej finns inga finska eller svenska grupper - och det brukar fungera. Tex i loppisgrupperna lägger jag alltid ut mina annonser på svenska. Och om det blir diskussion via pm använder jag det språk den presumtiva köparen använder. Vet inte riktigt hur jag ska tackla det hela. Tycker så illa om att folk känner sej kränkta och med buller och bång går ut ur grupper. Nå, vi får se.
En gruppmedlem föreslog att i kunde privat diskutera på svenska. Hm.

Vaccinationer

Tankarna går ohjälpligen till vaccin, sjukdomar och immunitet i dessa dagar.
Och man börjar fundera på sin egen historia.
Det är ju inte så här att allt finns dokumenterat på ett enda ställe från det man blev född.
Men jag har faktiskt kvar det historiska dokumentet från rådgivningsbyrån (telefonnummer 30), det rosa kortet där man mest fyllde i längd och vikt men också faktiskt att jag blivit calmettevaccinerad och smittkoppsvaccinerad. Och sen är det inskrivet att jag har haft mässling 1959 -troligen inskrivet av min mor.
Sen hittar jag ocså ett papper underskrivet av skolhälsovårdaren i samskolan.  - där framgår att jag är vaccinerad för difteri, kikhosta (redan 1960?), tuberkulos (det var väl tub-undersökningar med jämna mellanrum), polio.
Sen har jag själv antecknat från jobbtiden - polio och stelkramp - tack och lov så nytt som 2012.
Mässling skrev jag - det var faktiskt den enda barnsjukdom jag hade som barn. Vattkoppor en supervarm midsommar under studietiden. Minns hur jag kallduschade. Röda hund som vuxen - smittad av (då) symtomfria barn som jag besökt på annan ort. Vården i Vasa trodde inte på min självdiagnosticering - inte har vi röda hund i Vasa nu. Men si det var det.
Saknas ännu påssjuka - undrar om man borde vaccinera sej?
Influensasprutan tagen i år och nu blir det en väntan på coronavaccinet.
Kontentan av den här krian är - som jag har sagt förr - att vi borde ha en egen sida i Kanta - en Oma Omakanta - där vi skulle kunna anteckna sånt här. Viktigt att hålla reda på - ingen telefon plingar tex när det är dags för stelkrampsvaccin.
Iofs har vi rätt till våra vaccinuppgifter men det betyder att vi själva ska aktivera oss och ringa runt till de hälsomyndigheter vi haft att göra med.
Och - vi har ju vaccinationsprogram i Finland så utgående från när man är född hittar man en del på nätet (om man har fått det som hör till programmet).
Är nöjd att jag hittade ett stelkrampsår 2012 - i kraft alltså. Men det där med påssjuka...

                      

Testa eller inte testa

 Snuvan som kom av sej. Hostan som kom av sej. Dragits med den lindrigaste tänkbara förkylningskänsla ett tag.
Kontakta vården vd minsta lilla symptom. Egentestet sa - kontakta din hälsostation. Men ska man kontakta med en förkylning som nästan förvann och nästan inte blev till nåt?  Ta tid av vården?
Märkte att det störde mej så jag ringde i alla all. Blev kontaktad föredömligt snabbt - kanske för att jag på vägen fick välja att det handlar om Corona.
Hon som svarade tyckte att inget test eftersom det verkar gå åt rätt håll. Men förstås iaktta och kontakta om en vändning mot det sämre sker.
Kändes så skönt att få a second opinion. First opinion var min egen.
Antar att den jag talade med har svarat på många såna här samtal.
Märkte med mej själv att jag började tänka på var jag har rört mej och vem jag har träffat och konstaterade att det skulle vara mycket lätt att spåra eventuell smitta från mej.
Men nu kör vi på det här - inget test - miniförkylningen får ha sin gång. Man kan ju faktiskt vara förkyld också i dessa tider.

Härmed inte sagt att jag inte rekommenderar att man går och testar sej. Men det finns förkylningar som nästan inte är förkylningar. Däremot rekommenderar jag att man ringer vården för att få deras åsikt.

Bättre kläder

 Pyjamas tills det är dags att gå ut. Ut betyder ofta promenad och då blir det ju sportkläder. Myskläder resten av dagen. Det är modellen väldigt många dagar.
Undantag när jag veckohandlar på fredag - då blir det normalare kläder. Och ibland på helgen blir det en enkel långklänning för att markera.
Men de där festkläderna - de har inte kommit till användning. Därför var det så trevligt att "klä opp sej" igår inför julaftonsfärden. Vackra långa velourdräkten, tunnstrumporna, finjackan och småskorna att ha på inne. Och allt kändes ju nytt eftersom de inte varit i användning. Härligt.
Konstaterade härom dan att jag hittills under 2020 köpt fyra klädesplagg (ett par knästrumpor inräknade). Huj huj - på mej har klädbutikerna inte blivit rika.och inte läppstiftsbutikerna heller - läppstift under mask är ju liksom inte grejen. Får se hur vi beter oss den dag vi får gå på tillställningar  igen - blir det gammlatsomärsomnytt eller får vi ett sug att köpa nytt på riktigt.
Det stora nöjet mellandagsrea får man välnog ta det litet försiktigt med.
Hur som helst - nu är det juldag och pyjamasläge igen ...

Jul under soffan

Har ofta hört kommentaren "har du tänkt fira jul under soffan/i garderoben" när nån berättar om julstädandet.
Visst kan det vara motiverat att hejda folks städiver - i synnerhet om det städas bara för att det ska vara så.
För egen del tror jag att städandet är mer än att få rent i knutarna till jul.
Jag tror att jag har ett kroppsminne från tiden från då jag var barn. Där troligen min stora julkärlek föddes.
Jag minns mammas grundliga julstädning - som hon verkade hitta glädje i. Det var hennes sätt att ordna jul för familjen. Ut med ungarna på gården - ut med mattorna - golven städades och vaxades med det där fasta bonvaxet. När man blev insläppt var det att börja polera - kana runt i gamla ullsockor eller annat. När linoleumgolvet blänkte - då var det jul. Minns att hon for runt och städade skåp också. På nåt sätt tror jag att det var ett bokslut över det år som gått. 
Sen finns det ju en annan point också - nångång ska det städas grundligare - och varför inte inför julen när man har tid att vara hemma och njuta av sitt vackra hem.
Går jag tillbaka till mina tidigaste år när vi bodde på landet så var det tradition att gå hem till folk och "Skåda gräne" och då gick det antagligen inte an att ha ullhundar i knutarna.
Mitt kroppsminne lever och jag städar också skåp och bonar golv (med bekvämare medel än det gamla gnidinvaxet). Men jag inser att jag inte måste. Jag kan lämna vissa saker om det behövs. Ifjol tex tror jag inte golven bonades eftersom foten inte riktigt var i skick eftter operationen. I år har jag haft extra mycket tid - men samtidigt tagit det extra lugnt. Nu är det mesta fixat så det är bara finliret som återstår.
Med det här vill jag ha sagt - lev och låt leva. Att storstäda inför julen betyder inte nödvändigtvis att man är slav under måsten - det kan betyda att leva sej bakåt till barndomens jular och den stämning som fanns då. Och - det blir garanterat jul med mindre ansträngning också. 
Jag märker vilken kvinnovinkling det här inlägget fick. Och när det gällde städning i barndomsfamiljen var det så - min mamma var hemma, pappa på jobb.
När det gällde annat inför julen var pappa minsann med. Julgran, presenter och det mest spännande - lyser julgransljusen eller lyser de inte ...

TELEVISION KALIBRERING

Precis så står det i stora hemelektronikaffärens annons. Med versaler och särskrivet.
De bjuder ut en dylik tjänst för att vi ska få uppleva en perfekt bild i vår nya tv. Säkert kostar det men det säjer de inget om.
Har nog skymtat fram nånstans tidigare men jag har inte dess vidare funderat på det.
Vad är det? Är det nödvändigt eller bara ett reklamtrick för nyhjälplösa?
Då jag köpte tv senast var det att plugga i vägg och söka fram kanalerna och tuta och köra.
Ett visst finlir med ljudkvalitet och bildformat och sånt har jag sysslat med men aldrig hafr behov av att nåt proffs ska kalibrera min tv.
Har ingen smart-tv men kan inte tänka att det ska spela nån roll.
Berätta ni som vet.

Lat eller bara pensionär?

Jag tycker att jag uträttar så litet nuförtiden. Och mår bara bra av det.
Kan komma på mej själv på kvällen med att fundera vad jag egentligen har uträttat under dagen.
Och gör jag en sak tycker jag att det får räcka med det. Räknar med dagar när jag inte behöver klä mej för att gå ut bland folk - ja tom dagar när inget är bokat. 
Det handlar ju förstås om att vi lever i tider när inget just ordnas. Konserter, föreläsningar. Och mina frivilliguppdrag och kurser är inställda. Mötena sköts för det mesta på distans.
Blir intressant att se hur det blir om/när livet blir litet mer normalt.
Kommer jag att "kräva" lika mycket egen tid då? 
Har jag blivit lat eller är det endast en utveckling mot att vara en normal pensionär?
Och vad har jag gjort idag då? Promenerat, gympat med Sofia, småstädat, manglat ett stort antal handdukar, skickat julhälsningar. Och bara njutit av julhemmet. Det kan väl inte vara fel?

En vanlig Markus

Blev så berörd av ett inslag i dagens (4/12) Aktuellt 17. Börjar vid ca 8 minuter.
Man intervjuade en Markus (med rötter i Vasa) som jobbar i Helsingfors på Mejlans sjukhus på en intensivvårdsavdelning för Coronapatienter.
Osentimentalt men med värme och klokskap berättar han om sin vardag.
Om hur jobbigt det är att se unga människor som nyss var helt friska plötsligt vara i behov av intensivvård.
Om solidatiteten och gemenskapen bland de anställda.
Om hur det inte behövs regler och bestämmelser - alla jobbar på oberoende.
Jag skulle så önska att vi tänker på samma sätt - oberoende av regler är vi förnuftiga och så gott som möjligt skyddar oss själva och dem omkring oss från smitta. Och ytterst från att hamna på Markus eller andras intensivvårdsavdelningar för att i värsta fall inte komma därifrån med livet i behåll.

Härliga tvåspråkiga Vasa

Situation - HVC i Vasa - jag har tid för diverse sprutor.
Pickatanten och hennes dräng O (studerande) talar direkt svenska med mej trots att bådas modersmål är finska. Bra svenska. I något skede - kanske var det som svar på mina tilläggsfrågor övergick man till finska - och jag svarade på finska.
Men snabbt var vi tillbaka i vår svenska kommunikation - målet var att använda klientens språk.
Kunde ju inte som fd studiehandledare låta bli att speciellt kommunicera med O - tex önska honom lycka till i de fortsatta studierna. Och lyfta fram det positiva faktum att han talar svenska. Jag talar litet sa han. Jag talar också litet sa den anställda vårdaren. Och vi konstaterade alla hur bra det är med tvåspråkiga Vasa - man kan byta mellan språken om det behövs. Blev så härlig stämning av språklig samstämmighet - tvåspråkighet som bäst.
Harmas bara av att jag inte sa att litet betyder mycket när man har den attityd ni båda har - öppet sinne, positiv inställning och trygghet i sej själv. Men man kan kanske inte kräva allt av sej själv efter två sprutor.
Kontentan av detta är att jag vill säja - var inte rädda för tvåspråkigheten i Vasa - det går bra om man bara vågar och vill. Och lycka till O, du blir en bra person på akuten har jag på känn.

Lördagsdrama

 I mitt kvarter finns ett hus med loftgångar vilket betyder att de boende har ingångar direkt utifrån. Hade noterat en öppen dörr på dagen/tidiga kvällen och tänkte att det var nån som städade och kanske tog ut mattor den vägen. Tänkte inte mera på saken.
Men när jag typ kl 23 märkte att dörren ännu var öppen och lampan i tamburen lyste - då kunde jag inte bara låta det vara. Nån som hade tuppat av och fallit på väg ut? Och om inte - en öppen dörr för inbrottstjuvar.
Känner flera som bor i huset men den tiden ringer man inte till folk.
Så jag ringde 112 och fick tala med en tjej som lovade att de skulle skicka en patrull.
Det måste jag ju se förstås så jag parkerade mej vid fönstret. En majabil smög sej så småningom in på gården (och en personbil som snabbt försvann).
Sen var det som på bio - poliser rörde sej i mörkret fram till den aktuella dörren - lyste runt innan de gick in - lyste runt i lägenheten och kom småningom ut och la fast dörren. Tack och lov - ingen i lägenheten tydligen. Kanske bara nån som glömt att låsa när hen gick ut.
Undrar om polisen i en sån här situation tar reda på den som bor i lägernheten eller om det bara lades en lapp - Poliisi kävi.
Huvudsaken att det inte var nån skadad person i lägenheten. Och att jag kom mej för att ringa. Och att vi har 112.

Inget nytt

 Jag märker att jag när jag ligger och gosar under mitt tyngdtäcke får vibbar från barndomen. Från tider då jag övernattade hos moster och fick använda gästtäcket - det hemsydda och hemstoppade. Det var troligen nästan lika tungt som mitt tyngdtäcke och kändes lika omhuldande.
Och faktiskt så har jag ett sånt täcke i min ägo. Mammas "brudtäcke" som är helt kurant - det användes ju mest som gästtäcke. Rött glänsande tyg på ena sidan och ett vanligt bomullstyg på den andra. Kanalerna avgränsade med stygn sydda för hand. Och fyllt med nåt som jag skulle klassa som vadd. De talade om kapockfyllning minns jag. Vad är kapock?
Hur som helst hart det täcket blivit mitt  kollotyngdtäcke.70 år gammalt är det säkert. Inget nytt...

Pivo eller Mobile Pay eller...

Brukar ibland gå in och handla nåt smått i fina närbutiken som finns på min promenadväg. Så också idag. Med varorna i köpkorgen inser jag att plånboken är hemma.  Plocka tillbaka allt och komma senarre?
Nej, jag har ju telefonen. Har länge tänkt testa det här med kortlös betalning men det har inte blivit av.
Får väl testa då. Gick inte riktigt som på Strömsö. Trots att apparna finns.
Mobile Pay: Inloggningskod. Kom inte ihåg. Kön växte så jag kunde inte tänka alltför mycket. Senare kom jag nog ihåg. Har ju tänkt logiskt när jag skapade den, si.
Pivo: Inloggning med fingeravtryck, jee. Kontaktlös betalning: Aktivera. Skulle säkert ta ännu längre tid. Bara att skippa det också.
Har använt de här båda för att betala till namn eller givet nummer. Men kan nog vara värt att använda för att betala i automat också. Slipper ha kortet med.
Nu får jag en hauska puolituntinen för att klura ut vilken av apparna som är bekvämast. Och kanske testa ikväll då jag går på bio.
Och varorna då? Lämnades kvar och jag traskade hem och tog bil och plånbok och for för att betala.
Och hann hem till Gympa med Sofia.

Allt har sin tid

Jag minns vilken mängd lådor vi bar ut när vi tömde källarförrådet. Så kunde det ha blivit hos  mej med för dem som nångång skulle tömma överskåpet i köket. Men så blir det inte! För där har ja städat och rensat ut. Alla de där fina småaskarna som man bara trotr att man behöver när man ska paketera presenter. Eller de där som annars bara var så lämplig storlek och av gott material. Jag hade nytta av dem när jag byggde dockskåpsmöbler. Men nu hade samlingen nått vägs ände. Var dessutom enkelt eftersom vi har egen insamling för papp numera. 
I farten sanerade jag i samlingen små vackra/nyttiga glasflaskor. Och där lyckades jag också men inte lika bra. Man kan väl inte slänga ungdomsårens parfymflaskor? Nåja nog några men inte de vackraste. Nån som behöver vackra stilrena flaskor med spraykork? Behöver själv en hel del såna här flaskor - både i plast och glas -eftersom jag oftast för över mina duschcremer och därmed jämförbara smörjor i vackrare flaskor än de har när jag köper dem. Men det finns ju gränser...
Nu skulle man tro att ett skåp blev tomt, men icke. Finns tydligen alltid sånt som bara väntar på att få flytta in. Tom så att de fina papperskasssarna fick bo och hemvist ovanpå skåpet. Borde nog få en bättre plats.
Och de där brödpåsförslutarna - har nån nån idé för hur de kunde återanvändas? 

Så fantasilösa!

Varje dag blockerar jag flera typer av mankön som vill följa mej på Instagram. Solklara fall - utländska namn som jag garanterat inte har nån kontakt med.
Men de här som söker kontakt via Fb då? Nu nyligen - med finska namn - boende i Finland. Trots att jag vet att det troligen är bedragare tänker jag ändå att jag vill ge dem en chans att förklara sej. Tänker att det kan vara en riktig person som söker kontakt. Och det har ju hänt och jag har fått verkligt trevliga kontakter.
Men - ett par fall nu som är helt fantasilösa. Finska namn alltså - boende i Finland. Med Fb-profiler som verkar mer eller mindre äkta. Jag skriver min klassiska fråga - på svenska - Du sökte kontakt på Fb, känner vi varann?
Får svar på nästan korrekt svenska med en berätttelse som förklarar varför de skrivit på finska först - mor från Finland. För att förklara sin svenka berättar de att de bor i Sverige men nu är på jobbuppdtag på Malta.
Så fantasilöst att bjuda på samma story - och till en så omåttligt populär person som jag då dessutom. Som redan vet att det bara är att säja Thank you and good bye och blockera.
Ibland skulle jag ha lusat att hänga kvar och se hur lång tid det tar innan de kommet till det de vill - ha pengar. Hur de inte har pengar till hemresa från Malta - hur de har tappat pass och andrra handlingar. Men jag gitter inte - och hoppas att ingen annan heller gitter. Men - mera fantasi gubbar ( eller robotar)!

Hyvä me

Mina fyra besök utanför hemmet denna vecka visar att vi tar det här med ansiktsmaskrekommendation på allvar.
Närmatbutiken - alla hade mask. Ett kontor - killen vid datorn drog hastigt på sej mask då jag steg in. Däckbyteriet - också gossarna som jobbade med däcken hade mask (jag fick köra in själv). Citymarket/Alko i centrum - bara några gubbar var utan mask.
Upplever dessutom att vi helt naturligt håller avstånd. Och spritar händerna.
Det verkar alltså som om vi skulle vara bussiga i vår stad. Och det har gett resultat utan att vi har stängt ner så radikalt som i våras. Stränga regler och punktdistansskola dock.
Vi får beröm. Vasa sjukvårdsdistrikt som ännu lyser mörkrött på kartan över incidenstal har haft en nedåtgående trend den senaste veckan. Vi nämns som modell för hur slipstenen ska dras.
Inte ett enda smittfall i Vasa stad igår och ytterst få i sjukvårdsdistriktet.
Men vi får inte sluta vara duktiga för det. Det finns runt omkring oss.
Litet som i bonden Paavo  - Blanda du till hälften bark i brödet, ty förfrusen står dín grannes åker.

Det är borta - nästan helt borta

Inte har jag haft nåt superaktivt socialt liv i normala fall men nu kan man nog säja att det nästan är på noll. En ensamboende icke-jobbande person har ganska få naturliga kontakter i dagens läge.
Många Coronafall i egen stad - de flesta möten på distans - restauranger stängda - köpcentra och butiker sånt man tar snabbt (om alls) - konserter och andra publika evenemang inhiberade. Och jag som inte är nån telefonsamtalare.
Jag lider inte - myser och mår i mitt hem och har ju kontakter med folk över nätet - med och utan bild. Men jag måste ju nog säja att jag börjar sakna det där att gå på lunch och sitta och samtala, gå på konserter och föreläsningar, kolla höstmodet med väninnan, klä sej i nåt annat än hemmakläder, sitta på kafé..
Jag går på mina promenader, går ut på stan - korta ryck i samband med veckohandlandet. Och nu fick vi igång stavgångsgruppen - härligt. Jag får "träffa" folk på nätmöten - får tänka tankar tillsammans med nån.
Jag chattar runt med trevliga människor.
Kommer jag undan med det här får jag vara nöjd. Men kan bara konstatera - det sociala livet är nästan lika med noll.

Mindre sug

 Min mamma var ingen vän av dammsugare - hon tog hellre till sopborsten. Ofta.
Tydligen har det gått i arv till mej. Använder dammsugaren - ja. För att jag vill ha bort dammet. Men utan glädje.
Nu har jag en idé. Det efter att jag under flyttstädandet träffade på en så smart golvmopp. En med sprut. Finns alltså alltid till hands - beredd att ta knäcken på fläcken. Kanske den också skulle duga till veckostädning utan sugare.
Storsopor i kök och tambur med sopborste och golven med moppen. Inget damm som flyger runt.
Mattorna då. Alla utom en dammas över balkongräcket. Den stora tunga - ja den får väl möta antikviteten Matto-Mikko.
Gamla golvmoppen skulle ju också duga för den här strategin men jag tror att den nya sprutmoppen skulle användas oftare eftersom den står där - redo med såpavatten i behållaren.

Vad tror ni?

Fransar och bryn

 Jag hade som ung stora komplex över mina ynkliga och ljusa ögonfransar. Och ögonbryn med för den delen.
Kakmascara och spotta på penseln var det som gällde. Om man  lyckades få till det - minns att min pappa av nån anledning ogillade att jag "målade mej".
Med tiden blev det bättre typer av mascara och i något skede gick jag inte utanför dörren utan att stryka färg på fransarna. Numera är jag mera barmhärtig med mej själv. Har dessutom konstaterat arttr många andra i min ålder också har ynkliga fransar. Sker det månne nåt med åren?
Tänkte i något skede att permanentfärgning skulle göra susen. Det gjode det dock inte. Märktes knappt eftersom fransarna fortfarande var ynkliga och färgen inte innehöll fibrer på samma sätt som mascaran.
Ögonbrynen då. Varje gång när frissan kortar av pannluggen lovar jag mej själv att sätta färg på brynen. Glömmer dock bort och dessutom är det inte så enkelt att få det snyggt.
Men nu - nu ska ögonbrynen få sej. Bokade tid för färgning till imorron. Huj, blir spännande. Men vi får ta det försiktigt. 
Fåfängans marknad - en så viktig marknad ibland.

Därtill nödd

 Mobile Pay, Pivo, Siirto, OP Mobil - you name it. Allehanda mobilversioner som gör min bankupplevelse enklare. Nyfiken som jag är tar jag ner alla jag snubblar över och glömmer sen bort att använda dem.
Ända tills nu när jag har varit utan dator en vecka typ och varit hänvisad till platta och telefon - och på kuppen gått in för mobilversionen av min bank.
Och oj vad enkelt det är. Betala räkningar med att läsa av streck-kod. Bara klicka för att godkänna e-räkningar. Inga kodlistor behövs.
Det var så behändigt att jag lärde väninnan med ny telefon att använda detsamma i sin bank. Vi var båda imponerade.
Nu bekom jag just min nya dator men jag tror jag kommer att hållla mej till OP-mobilen. Ditknuffad av omständigheterna.

Bättring, tack

 Det började när jag som 30-åring i samband med mitt första papaprov blev (i mitt tycke)  klumpigt hanterad visavi en förmodad knöl i bröstet.  Fortsatte sedan med att jag själv upptäckte en cysta och efter det ännu ett antal små incidenter.  Men inget som har visat sej vara cancer. 

Allt det här och min natur har gjort att jag  inte har varit världens bästa när det gäller att undersöka mina bröst.  Har upplevt att jag känner knölar än här och än där.  Och ja,  jag vet hur man gör och jag vet att man ska göra.  Men det är nu bara så här.  Min gynekolog grälar på mej. Jag har också en åga inför mammografierna.  Har oroat mej redan i väntan på kallelsen. 

Nu just fick jag resultatet från den senaste (och den sista samhällsfinansierade)  mammografin.  Inget som skulle vara tecken på cancer  syntes.  Så lättad! 

Före den här mammografin bestämde jag att jag måste göra nåt åt min skräck.  Nu ska jag på nåt sätt få tag i de kvinnor som lär ut själbvundersökning av bröst.  Via finska röda korset.  För nu vill jag ha hjälp att komma över min skräck. 

Nu är jag också hänvisad till min egen aktivitet eftersom det här var den sista undersökning jag blev kallad till. 

Jag kommer att få påminnelse om två år men sen är det upp till mej själv.  Fick veta att det tyvärr numera behövs remiss. Dumt kan jag tycka eftersom jag antar att många drar sej för att boka tid och tröskeln därför blir hög.   Och ännu högre när man behöver remiss.  Undrar hur man får remiss. Sin egen hvc -läkare träffar man ju aldrig.  Jag kommer säkert att koppla det till gynekologbesök. För jag kommer att gå på mammografi om två år.  Och före det -egenundersönkning. 

Det viktiga ögat

I söndags när jag klev upp ur ett stort dike på kollo såg jag i höger öga en stor svart kvist som rörde sej. Nästan kusligt och jag måste riktigt kolla om jag hade når skräp i håret. Icke. Det stora blev mindre och syntes då och då - ett fenomen som är känt. Kika mot himlen eller en vit yta så får du se.
Nåväl, jag tänkte inte på det men på måndag kväll såg jag ljusglimtar (skulle inte kalla det blixtar) och då börjar man fundera.
Fick mej på tisdag till Silmäasema och lyckades få en annullerad akuttid till idag. 
Var just där och det var inte något allvarligare. Glaskroppsavlossning - inte ovanligt när man blir äldre. Må ha varit det jag hade på andra ögat när jag för åttta år sedan var på ögonpoli.
Inget görs - ska kolla synfältet med jämna mellanrum.
Den fina läkarstationen hade ansiktsskydd för kunder. Läkaren hade också skydd men i nåt skede måste vi båda ta av oss - vi ångade så att apparauren blev immig.
Där jag väntade fanns också en kaffeatomat - antar att jag skulle ha fått ta.
Kostar det så smakar det!
Nöjd att det inte var nåt med näthinnan och nöjd med att jag fick mej till läkare.

10+

Jag har inte anlitat kommunal tandvård som vuxen - inte förrän idag.
Det lossnade en bit av en lappad och lagad kindtand igårkväll. Var rädd att det skulle förvinna mer så jag ringde min tandläkare imorse. Hon var på väg på semester och rådde mej att kontakta HVC.
Och faktiskt - fick en akuttid redan idag. En rask ung man och dito tandskötare fixade det. Tom permanent.
Snabb service, kompetent folk och trevligt bemötande. Tack samhället.
Hade tänkt ta en bild av tvättställena som var i olika höjd  - olika åldrars folk går där. Såg så skojigt ut. Men si det glömde jag.
Att komma till tandläkarstället var en annan historia - Gerby, Tallmarksvägen. Och jag som har varit till grannen församlingen hade inte en susning om hur jag skulle köra. Google maps hjälpte. Genom vägarbetesområdet in på Tallmarksvägen där jag såg hälsostationen men ingen bilinfart. Körde av och an men nix. Till slut parkerade jag på församlingens P-plats (förlåt). Berätta gärna för mej ni som vet - var kör man in till hälsostationen med bil?

Då ingen direkt förbjuder så

Nästan varje onsdag på konserterna i kyrkan har jag blivit tvungen att påpeka avståndsregeln (snällt nog) för folk som försöker sätta ej för nära mej. Senaste onsdags kommentar tror jag innehåller många risker - damen pekade neråt bänkraden och konstaterade att där satt man minsann tätt. Nåja det betyder ju inte att hon får sitta nära mej - men sådär rent principiellt var det en viktigare kommentar. Vaktmästaren går inte runt med kyrkstöten och petar på folk som inte efterföljer rekommendationerna som finns i tamburen. Ingen går och sätter sej på de bänkar som är avstängda med band men det där med avstånd... Och då ju andra sitter nära kan det ju inte vara så illa.
Jag vill själv med mitt exempel visa att man håller avstånd.
Det är ju nog så att smittade och döda skulle vara fler i vårt land om vi inte skulle ha haft så tuffa retriktioner - stängt Nyland, satt in besöksförbud på vårdhem och sjukhus, stängt skolor och dagisar, påbjudit karantän och starkt uppmanat riskgrupper att vara försiktiga. Det sades och vi lydde och nu ska vi fortsätta fast det är lugnt - trots att ingen jagar oss. Dels för att försöka håll tillbaka den nya omgång som redan tycks svepa över delar av världen (eller är det kanske en släng av den första ännu) och dels för att försiktighetsåtgärderna ska sitta i ryggmärgen om vi skulle drabbas av att antalet smittade börjar stiga. Tycks vara svårt också i nuläge att få ner antalet till noll.
Såg just en diskussion med biträdande överläkare Eeva Ruotsalainen från HUS. Hon verkade övertygad om att vi har att mota en andra våg i höst och då har vi på personnivå tre saker att göra 1) tvätta händerna 2) hålla avstånd 3) använda mask där vi inte kan hålla avstånd.
Blir glad när jag hör experter rekommendera masker - jag skulle gärna se att det blir vanligare - helst förstås masker som skyddar både mej och andra men åtminstone masker som skydar andra. Har alla sådana i en buss är alla skyddade. De må då vara hemsydda eller köpta, tvättbara eller engångsmasker.
Tycker våra myndigheter är handfallna där - ska det vara så svårt att våga komma med maskrekommendationer. Tom masktvång (med undantag) kunde behövas i vissa sammanhang.

Så vingligt

På väg till Citymarket. Ser en magerlagd man i 40-årsåldern som har svårt att hållas upprätt. Varje gång han försöker stiga upp med sin tunga stora väska faller han bakåt. Dunsar med rygg och ibland huvud i gatan. Man kan ju bara inte se på det där. Frågar om han är sjuk och behöver hjälp. Han sträcker handen mot mej och jag drar upp honom men orkar inte hålla vingelpettern som faktiskt luktar starkt av sprit. Får hjälp av en bekant och vi leder den motspänstige till en bänk på gågatan. Han vill gå åt annat håll - det visar sej att han ska med tåget. Ännu en person sällar sej till hjäparskaran och vi bestämmer att han nog är ett fall för nån klokare än vi så jag ringer 112. Bestäms att det är polisen som ska komma. Alldeles vit i ansiktet är mannen och försöker ta sej upp. Vi får honom att sitta - en stund. Innan polisen hinner komma har han- kanske styrkt av vilan - lyckats få balans mellan kropp och väska och går ganska raskt mot stationen. Polisen kommer och de far för att kolla upp honom.
Sjuk, drogad eller bara full? Undrar om de vill ha honom på tåget - och vad polisen bestämmer att göra.
Vi tre som blev kvar för att vänta på polisen upplevde i alla fall att vi gjort vad vi kunnat.
Själv konstarerade jag två saker: 1) När mannen sträckte handen mot mej och jag sedan släpade honom till bänken glömde jag allt vad Corona heter. Jag som är spå noga me avstånd. En av medhjälparna hade sinnesnärvaro att bjuda på handsprit  2) När jag ringde 112 glömde jag att jag har appen i telefonen - appen som skulle ha gjort att räddningsverket direkt skulle ha sett var jag fanns.
Hoppas mannens fortsatta dag blev optimal och att han inte var Coronasmittad.

Änglar finns

Jag träffade just en. På ett äldreboende. En vuxen kvinna som tydligen hade ett år kvar av sina studier och jobbade tillfälligt på stället. Till mångas stora sorg tydligen - man uttryckte en stark vilja att ha henne kvar. Både anhöriga och boende.
Till det sa hon att hon nturligtvis kommer att komma på besök när hon återgår till studierna. "Inte lämnar jag er". Man får hoppas att hon kan komma tillbaka efter avslutade studier för så mycket har jag sett av hennes värme och engagemang att jag förstår att hon kommer at bli en alldesles fantastisk vårdare.
När jag gick såg hon med allvar och värme på mej och uttryckte sin glädje över att jag hade kommit - hur viktigt besöket var för den boende. Och det var något som verkade vara viktigt för henne själv också.
Jag träffade också en kerub på stället. Ett änglabarn som tycktes finnas till hands med gott humör och tjänstvillighet. Så ung att han nog var en sommarjobbare. Tänk vilken bit av livet han får lära sej mera om under det sommarjobbet!
Vi fick för övrigt träffas inomhus nu - i en aula. Med ansiktsmask och spritade händer.
Man bokade tid och så ordnades det.

På plats

"Eftersom vi inte kan resa utomlands i år väljer vi att resa i hemlandet"- så säjer de flesta finländare som blir intervjuade. Jag trodde finländare drar till sommarstugorna när semestern börjar och hålls där hela tiden. Själv reser jag ju inte just alls.

Trevligt att du får miljöombyte när du har kollo säjer folk åt mej. Nej, o nej - jag behöver inte miljöombyte. Har jag glädje av kollo är det inte av den orsaken.

Antar att jag hör till en minoritet - den som vill vara stationär. Jag skulle kunna (och vilja) vistas på Kaserngatan i mitt hem hur länge som helst utan att byta miljö. Eremit?

Jag passade alldels utmärkt in i mina två "karantäner". Njutit helt och fullt av tiden under fotrehabiliteringen och också den frivilliga karantänliknande tillvaron i början av Coronatiden. 

Blir aldrig slut med uppgifter och pyssel i mitt hem. Känns nästan syndigt att bara vara.

Nå, nu rör jag ju på mej. Mera ute på stan och så kollo förstås. Och ikväll konsert. Men med hemmet som bas.

Och lustigt nog - förmodligen för att det inte är lämpligt - så längtar jag efter en dagstripp till mysiga Umeå. 

Minnesdag

Idag är det åtta år sedan B dog. En laddad dag men inte som det var de första åren. Då planerade jag noga vad jag skulle göra och inte göra för att det skulle bli rätt. I år var jag på vippen att glömma att det var idag - hade inte tänkt på dagen så mycket på förhand. Men ännu är minnena starka - minns nog varje sekund av kvällen på sjukhuset. När vi fick vara med honom och känna att han var med oss trots att han redan var på väg bort.
Men åtta år har ändrat på en hel del i vad som kommer upp till ytan. I början var månader och dagar en påminnelse om den tuffa sjukdomstiden.
I våras minns jag att jag sa åt Mo att våren är en tid av minnen. Och jag märkte att jag inte tänkte på minnen från sjukvåren utan på minnen från den vår då vi började umgås, då var det också vår. De härliga minnena hade trängt undan de svåra. Och det gladde mej. Jag kunde välja det goda. Trots att jag inte någonsin ska glömma de tuffa tiderna. Jag behöver inte bara plocka fram minnena från de tiderna stup i kvarten mera.
Ikväll vill jag dock stilla mej och minnas den här dagen i lugn och ro med mitt minneljus - som jag har gjort alla minnesdagar. Minnas den här dagen men också alla möjliga andra dagar. Vi fick många.


.

 "Långt sedan du har gått
  lever ditt väsen kvar,
  gömt i det mjuka dunklet som omger mej."
                                               Josef Kjellgren

                                          

Teknikstrul

Del två av min natt brukar ofta bjuda på drömmar jag minns. Så också i natt. En mardröm var det.
Alla kommunens (troligen Korsholm) skulle delta i nån sorts undersökning. Först skulle man dock registrera sej. Jag var i början av gänget och möttes av en gammal tjockdator med liten skärm. Min handledare var en som (också i verkligheten) inte var den mest slängda på datateknik. Och en slängd skulle jag ha behövt. Ingenting lyckades för mej. Ibland försvann det jag skrivit och ibland visste jag inte var jag skulle trycka. Handledaren bara suckade och funderade hur det nu skulle vara Och en tålmodig kö av kommunalare stod bakom mej. Maran pågick en lång tid. Sen plötsligt kom en ny administratör som med litet finurlig blick sa att registreringen också kunde göras på papper - det var ju dock bara fyra uppgifter som skulle fyllas i. Fick ett papper och en kulspetspenna som hade legat i vatten och inte fungerade. Följande penna lyckades jag få igång och jag tror det hela slutade lyckligt. Var helt matt när jag vaknade.
Kan tilläggas att jag i passet mellan del ett och del två av sovandet läste vad Fb minns och där fanns  den här ...

Ännu kan vi

Var på väg från stadssjukhuset igår. En likbil var på väg från kapellet. Alla bilar väntade för att evntuella bilar som hörde till följet hinna med. Och när likbilen var på väg upp på stora vägen stannade trafiken av så att den och dess följe fick företräde trots att de var väjningsskyldiga.
Blev så glad över den visade respekten.
Litet av det gamla - man stannade upp och herrar tog av sej hatten när ett likfölje körde förbi.

Procentlappar

Läser i dagens blad att över 5 000 000 e delas ut till KPO:s kunder. Helt automatiskt - bonuskort - uträkning - pengar på ett konto.
Osökt gick mina tankar till barndomen och motsvarigheten till utdelningen. Handelslagets (samma bolag på den tiden) kvittenser samlades och när året var slut satt de och adderade både mamma och moster. Och inga räkneapparater hade de. Sen lämnades kvittenserna och slutsumman in och en viss procent av det man hade handlat för fick man tillbaka. Inte som pengar om jag minns rätt utan man fick köpa nåt för bonusen. Vet inte om det var begränsat det man fick köpa - har en känsla att det mest handlade om kastruller. Och procentlappar kallade de kvittenserna.
Inte hundra på att jag minns det här korrekt - jag var så liten. Minns inte ens att mamma skulle ha fortsatt med det här efter att vi hade flyttat till Vasa.
Berätta gärna mer ni som minns bättre/har ett vuxenminne av fenomenet.

Ta ansvar - i smått och i stort

Köpte take-away-kaffe på stan idag. Vid automaten stod det med stor text - Kahvia 1,50. Hittade ingen kopp/mugg så jag gick till kassan. Fick min mugg och fick betala - 2 e sa tjejen. Och det stod också på prislistan vid kassan. Aj ja- det stod 1,50 vid automaten. Då ändrade hon och slog in 1,50.
Nu är jag inte upprörd över priset- jag kan gott betala 2 e för en kopp kaffe. Och egentligen inte upprörd över att priset var olika på olika ställen.
Det jag är upprörd (nå det är väl att ta i) över är att tjejen inte hade nåt annat att komma med än att slå in det pris jag sa. Säj att jag har läst fel, kolla om det är så. Säj att det där priset gäller för nåt medlemskort. Be om ursäkt för att två priser figurerar. Beklaga och säj att det ska korrigeras.
Visa litet yrkesstolthet! Ha koll på det du gör! Ta ansvar - i smått och i stort. Och känn att du behärskar situationen.

Tillägg. Köpte kaffe på samma ställew idag 30.5. Det visade sej att 1,50 var priset för pensionärer. Me säj det då!

...som aldrig säjer nej

Är nog mycket medveten om att musik kopplas till händelser och väcker händelser och situationer till liv..
Men det var en ovanligt stark upplevelse idag.
Var på väg hem och bilradion spelade Sommarn som bor i dej. Jag kastades hastigt med minut- och meterangivelse tillbaka till Åbo våren 1973. Närmare bestämt en småregnig förmiddag när jag sprang runt på ärenden i främmande hus och främmande kvarter. Jag samlade dokument och intyg som jag behövde för att börja mitt jobb till sjöss. På Wasa-Umeå-rederiets färjor med start i Vasa. Minns inte men jag tror att jag den sommaren jobbade enbart på rutten Vasa-Umeå. Som purserbiträde.
Hade antagligen hört låten på transistorradion i studielyan innan jag gick hemifrån och det var väl inte så konstigt - den hade ju just segrat i Melodifestivalen.
Minns precis stämningarna den där dagen - jakten på intyg - vaccinationer, lungröntgen, officiella papper och sånt jag kunde sköta från Åbo för att vara klar att börja så fort jag kom hem till Vasa. Småregn. Nästan så att  jag gick med karta för att hitta allt.
Sommarlovsstämning, jobbförväntan - härlig ungdomsvår! Och så låten i huvudet.
Och idag - flashback tack vare musik i bilradion. Tog den i repris via Youtube.

Sommar´n som aldrig säger nej

Malta

Det är måndag och gatan blänker vått
Under en himmel som är grå och nött
Det är tisdag och människorna har brått
Det är ett vimmel som är grått och trött

Är jag grå, är du sorgsen, är det höst
Dina bröst är som svalor som häckar
Det är sommar'n som bor i dig
Sommar'n som gror i dig
Sommar'n som ler i dig
Sommar'n du ger åt mig
Du är sommar'n som aldrig säger nej
Sommar'n som bor i dig
Sommar'n som ler i dig
Sommar'n som aldrig säger nej

Man har slitit och jobbat som ett djur
Och man vill bara komma härifrån
Hela da'n satt man där i varsin bur
Och all färg man såg var färgen av neon

Är jag grå, är du sorgsen, är det höst
Dina bröst är som svalor som häckar
Det är sommar'n som bor i dig
Sommar'n som gror i dig
Sommar'n som ler i dig
Sommar'n du ger åt mig
Du är…

Källa: Musixmatch

Schack med döden

Jag fick en så stark vision igårkväll när jag såg Sanna Marin rapportera om de långa samtal regeringsmedlemmar fört under dagen. Om hur man stegvis ska klara av att öppna samhället.
Jag såg för mej hur de satt inne i en bubbla med att schackspel framför sej. Pjäserna var folket och på andra sidan brädet satt corona - döden och sjukdomen.
Att planera dragen - enas om dragen och väga fördelar och nackdelar mot varandra. Vad gör Döden om vi gör så här? Går det att ta tillbaka ett drag om det visar sej att det inte fungerar? I riktig schack går det inte.
I riktig schack tänker och handlar pjäserna inte själva utan står där man har bestämt att de ska stå. Så gör inte de här pjäserna, folket. Det behövs bara en korg med eftertraktade billiga joggingskor på Lidl så glömmer de här pjäserna var de är placerade och hur draget är gjort. De glömmer corona, döden och störtar till.
Må beslutsfattarna göra de riktiga dragen så vi en dag får ropa schack! Och må vi, pjäserna i spelet, förstå vår roll och bete oss därefter.

Kotikissa

Det att jag är en stor kotikissa är till fördel i coronatider. Kände så stark tillfredsställelse idag då jag kom hem från morronpromenaden - nu får jag vara hemma resten av dagen utan att någon tid är bokad.
Jag tycks aldrig tröttna på det obokade. Betyder ju inte att jag inte gör saker. Idag var det jumpa med Svt1 till att börja med. Och balkongodlingsinledning. Och datasnack och därtillhörande test. Och en stund under Cura efter maten - förstås. Och telefonsamtal. Och handarbete.
Nu just la jag en bröddeg. Det är väl det folk gör nu just. Kom så spontant (brödet håller på att ta slut) att det blev att ta det som fanns i ingrediensväg. Har inte bakat på eviga tider så det var inte mycket att välja på. Rågmjöl och havregryn och torrjäst av gammal god årgång. Nu på jäsning. Så får vi se sedan.
Resten av dagen - tja - sysslorna tar aldrig slut. Kotikissatillvaro!

Trist stad

Fick sån lust att se stan. Inte bara vägen till matbutiken. Så när jag antog att shopparna hade gått hem gick jag på kvartersvandring. Och där såg jag inte mycket.
Tomma lokaler - uthyres. Fler än jag kom ihåg.
Coronastängda butiker - också stora sådana.
Och alla caféer och matställen stängda förstås- men det visste jag ju.
Butiker med förkortad öppettid. Gillar jag - och dessutom var jag ju inte på väg in nånstans.
Men det värsta - vi har ju inte skyltfönster (eller skådefönster som B sa) mera. Och jag som hade tänkt fönstershoppa och kolla vårmodet. Ytterst få plagg fick jag korn på.
Och ja- praktiskt taget folktomt. Shopparna hade gått hem - om de nu alls hade varit ute idag.
Stackars stad och stackars företagare. Man får bara önska att livet kommer igång igen snart.

Coronatid

Också buset på nätet tycks ha tid att röra på sej i coronatid - eller så tror de att vi mottagare har det.
Jag lyfter varje dag ut fler som tror att de ska följa mej på Instagram - allt från seriösa herrar till lättklädda bruttor.
Jag gick själv på en liten Fb-nit härom dan. En person med svenskklingande namn sökte kontakt. Min standardfråga - du sökte kontakt - känner vi varann - fick ett något så när rimligt svar på svenska och jag släppte in. Brukar göra det - och kasta ut om de börjar bete sej. De får gå där som katta.
Men den här hängde sej på i chatten och jag insåg snabbt att det var ett troll. Och inte var det lätt att få honom blockerad heller - han bara inte fanns. Började dessutom ringa på Messenger. Pust - det där skulle jag inteha gjort. Till mitt försvar må nämnas at jag jag just hade tagit mej upp ut eftermiddagsvilan. Fick honom blockerad och nu är det lugnt.
Idag - eller igår och idag - fick jag två utpressningsmail. Samma innehåll - olika avsändare. Man hotadeatt publicera komprometterande bilder som man påstod sej ha. Till min arbetsgivare, på nätet. Om jag inte betalar en summa inom 24 timmar. Polisanmälde. Har uppfattat att många andra har fått samma mail.
Sånt i den stora stora världen i coronatider.

Den första diktboken

Jag är rik. Jag återupptäcker och nyupptäcker dikter i böckerna i min bokhylla. De är många - både dikterna och böckerna.
Just nu har jag tid att plocka fram dem och söka. Jag har bestämt att  såhär i coronatider bjussa mina Fb-vänner på Dagens dikt. Så länge och så ofta jag har lust.
Och på vägen fastnar jag ju i det underbara. Tänk att kunna förädla ord som poeten gör!
Jag minns att jag kände mej rik julen 1966 också. Då fick jag min första diktbok. Viktor Rydbergs dikter. Som ju faktiskt inte är den mest tillgängliga diktbok man kan ge en 14-åring. Men jag var så lycklig och jag minns att jag deklamerade de något konstiga dikterna framför spegeln i min alkov. Och säkert läste jag någon dikt från min egen bok när det var min tur att läsa Dagens dikt i skolan.
Kanske den här

Din sorg är din

Du mänskobarn, hur tung din lott du känne,
sök ej hos dina svaga likar tröst!
Lägg ej din sorg på redan tyngda bröst!Din sorg är din, och du bör bära henne.



Eller den här

På floden

Din frid, var han en drömgestalt,
som ej du återfinner,
så blicka i en ström, där allt
hänböljar och försvinner.

Vad än du mist, vad än du led ---
vill du en stund det glömma,
sänk blott din blick, se ned, se ned
i vågorna, som strömma.

Se ned, tills ögat tårbemängt
knappt skönjer, hur de ila;
i stilla drömmeri försänkt
får då ditt hjärta vila.

Som i en dröm du ser ditt själv ---
en bild som vattnet bryter ---
hur det förbi på tidens älv
med sina sorger flyter.

Inte direkt dikter för en trånande pubertetstjej. Men de fanns i min egen bok.

Många, många diktböcker har flyttat in i min bokhylla efter det. Böcker som jag nu har tid att fördjupa mej i. Bok efter bok. Och räcker inte det så är det bara att söka på nätet.
En som jag strax ska fördjua mej i är en samling kärleksdikter - Så länge du har lust. Kanske nån blir Dagens dikt i min Fb-uppdatering. Det är ju vår!

Rätt att söka

Har haft ett tort antal främmande människor i mitt hem ett tag nu - och ja, vi har hållit avstånden.
Härliga professionella människor som har fixat min vatttenskadade toalett.
Speciellt två kom jag att tala mera med (och obs - det var nog inte mitt fel att vi kom att tala mera).
Filosoferat litet över de här två och speciellt deras karriärväg - något som ju alltid ska diskuteras när studiehandledaren är med.
Båda var superlämpliga för sitt jobb- professionella, sociala och  - yrkesstolta.
De hade båda startat med gymnasieutbildning som de av olika orsaker hade hoppat av. Och speciellt tjejen hade flera yrkesutbildningar (eller delar av dylika) med i bagaget. Också en sak som livet hade styrt.
De hade båda fått rätt och tillåtit sej själva att välja och välja om tills de hade hittat det som var deras.
Underbart med flexibilitet i valet. Och resultatet av det hela är två fantastiska yrkesmänniskor/hantverkare som helt säkert har nån nytta av de utbildningar de har i ryggsäcken.
Och deras professionalitet fick jag ta del av och är så nöjd med resultatet.
Nu är det klart - inga främmande människor i hemmet mera. Handtag och kranar putsade med handsprit och toan är i full användning igen.

Digibra

På köksbordet finns en hög med papper som jag ska ha destruerade. Har ingen eldstad mera. Har ingen flisare. Vill inte att mina läkarutlåtanden, uppgifter om andra personer, deklarationer och annat som kom fram när jag städade "papper" härom dagen ska ligga i papperssopisen fullt synliga. Betyder att jag river och river. Och lägger i olika sopisar - tre stycken. Och väntar tills sopisarna är tomma innan jag tar itu med rivandet på nytt.
Mycket av det gamla har jag idag digitalt. Tex deklarationerna. Inget som fyller mappar och ska tas om hand.
Församlingsrådets papper har jag kunnat lägga för flisning i församlingens sop. Och nu behövs det inte mera - alla handlingar kommer digitalt.
På jobbet flisade vi i en stor flisapparat (troligen inte lika mycket att flisa där nu heller). Minns engång när jag fick för mej att täckodla med fliset och packade en sopsäck full och drog ut till torpet. En stormig dag. Lär ha synt en hel del flis på byn! Det gjorde jag inte nån fler gång.

I dejtsvängen

Nu ska jag skriva på ett annat tema än Corona. Om dejtande via nätet.
Jag har faktiskt nu två dejtställen på gång. Treffit24 ochTinder.
Jag - fegis - gjorde det här av två orsaker. Delt är jag litet nyfiken och dels ville jag testa det som jag brukar påstå - att dejtande på nätet kan vara tryggare än att träffa nån på krogen.
Nu en liten rapport.
Treffit24. En gratistjänst (finns också en betalversion). Man skapar ett konto, en profil. Kan välja ålder och plats för sin "idealperson". Jag hade inte märkt att man också kunde styra ålder på dem som fick skicka meddelanden. Kom en massa meddelanden från superunga typer. De flesta meddelandena innehöll bara någon som "flirttasi sinulle" (konstig finska tycker jag). Uppfattade att det var jämförbart med Facebooks vinkningar. Sen också sådana som ville ha kontakt - på ett eller annat sätt. Tykkään vanhemmista naisista. Försökte skriva på svenska för att möta min helsvenska profil. Sexuella inviter. Saisiko olla juttuseuraa. En som indignerat tyckt att kvinnor nog kunde svara när man skickar ett meddelande. Förstår. Har ju ingen etikett när det gäller sånt här. Svarade inte. Vad svarar man på Eikö kelpaa? eller Olenko liian nuori?
Jo en svarade jag - och då funkade det precis som jag tycker är det trygga i det här - diskussionen fördes utanför forumet. Till Whatsapp i det här fallet. Och därvid blev det.
Profilerna då - så otroligt olika. Endel beskrev sej själva och det de sökte så oerhört vackert att man bara drunknade. Och väldigt många med seriösa beskrivningar. Medan endel inte skrev just nåt alls och hade profiler utan bild eller med dåliga selfies. Vad tror de om sej själva?
Fast jag nu inte just mötte nån som det blev nån direkt kontakt med vidhåller jag att träffande på det här sättet kan vara helt ok. Och tryggt. Man väljer själv vem man vill ha kontakt med och möts tex på Facebook eller Whatsapp för djupare diskussioner. Och bara ingen tar nåt för givet väljer man då om man ska fortsätta med träff irl elller hur man ska ha det. Ett positivt intryck av Treffi24 -bara jag skulle a skalat bort möjligheten för de yngsta att flirttailla minulle.
Tinder är välbekant för de flesta  - och där finns faktiskt folk i min ålder också. Men ingenting för försiktiga mej. Jag vispar varenda en åt nej-sidan . Hur skulle jag nu vispa åt ja bara på basen av en bild och oftast en magertext. En del har ingen bild och supermager text - vad tror de riktigt?
Nåväl - så var det testat ch nu kan jag städa bort date-apparna.
Men som sagt - de har sin funktion - helt klart.

Undantag

Mycket är satt på undantag i vårt land just nu pga Coronaepidemin.

Jag har själv satt mej på undantag trots att jag inte hör till ålderskategorin 70+. Ser man på dödsfallsstatistiken inser man att gränsen för vem som borde vara i karantänliknande läge gott kunde vara lägre än 70.

Vet inget om källan men andra källor visar samma trend - ända ner mot 60 år är man i riskgrupp.

Nå hur som helst - jag har satt mej själv i karantän. Jag går ut och handlar mat typ en gång per vecka - undviker att vara nära folk. Jag går ut på promenader - samma sak där - går på avstång från folk. I övrigt är jag hemma och mår ganska bra av det. Hur oändligt mycket sysslor finns det inte i ett hem! Och - tack och lov för Some nu. Umgås som vanligt med folk - men inte irl.

Må bra på riktigt kan man ju inte i dessa tider när det kommer rapporter om smittade och döda på ett sätt som man har svårt att ta in.

Och det som jag personligen har så svårt att ta in är alla dessa 70-plussare som ännu har mage att obstruera mot bestämmelserna. Jag är friskare än femtioåringar, jag gör som jag vill osv.

Det här är inget görsomjagvillscenario. Vi har ett myndighetsbeslut på att vi ska akta oss - alla medborgare - men speciellt vi som är i riskzon.

Och det beslutet har tagits av flera orsaker - dels vill man plana av insjukningskurvan och dels vill man stoppa en situaton där intensivvårdsavdelningarna fylls (risken är säkert stor att vi äldre skulle hamna där - eller åtminstone i nån sjukhussäng) - och förstås för vår egen skull. Vi ska inte bli sjuka.

Tack samhället som har tänkt på oss och brytt sej om att sätta gränser.

Gränser som alla inte tror är vettiga. Kanske är sjukdomen får ett namn på riktigt - när grannens fru eller bästa kompisen är sjuk. Eller blir det först om och när vi får utegångsförbud.

Jag tycker att den långa karavanen av liktransporter i Italien talar sitt tydliga språk. 

Var rädda om er och njut av det vackra vårvädret - på avstånd från varann. Det gäller alla ålderskategorier.

På banken

På förekommen anledning var jag idag på banken. Inte i eget ärende och inte på min egen bank. Jag var på en bank som hade väldigt få (1,5) personer som skulle betjäna en stor mängd människor under en kort öppettid.
Människorna som att och köade var väldigt  sociala. Praktiskt taget alla som kom in blev inbegripna i nån diskussion.
Jag själv blev igenkänd från ungdomsåren när jag färdades på dans.
Men det fanns också tid att studera det som hände under själva betjäningen. Och det var chockerande hur mycket kontanter folk lyfte. Stora högar med sedlar med stor valör.
Speciellt studerade jag en dam som tryckte in sin sedelbunt i handväskan - åtminstone för mej helt synligt. Om bovar och banditer någonsin sitter i den kassakön kommer de att märka att banker är guldgruvor för stöld. Pengarna formligen vandrar ut genom dörren!
Läge för nytänkande? Kuvert från kassan och inte så synligt bläddrande när pengarna räknas? Huj.
Nåväl - jag satt mina modiga 40 minuter och så blev det min tur. Stackars bankköare.

På slarv

Mitt hushåll är på dekis Först var det foten. Från slutet av spetember. Och då var det ju inte läge att städa. Och sen blev det lättstädat inför julhelgerna - då man ju inte heller städade så mycket i allt pyntet. Och så kom toasaneringen efter fuktskadan då man inte städar så stort heller. Eller åtminstone har man en ursäkt för att låta bli. Och igår blev det två veckors förlängning av upptorkningen.
Nå, visst veckostädar jag smått men ingen riktig grundstädning på ett bra tag.
Har dessutom projekt jag borde ta itu med - pelargon som ska omplanteras och källarskrubb som ska städas tex.
Men veckorna går och ingen sådan tid tycks komma. Har man två eller tre saker bokade varje dag blir det liksom inte av. Inte för mej.
Men nu ser jag en dag inom en nära framtid - inkommande tisdag. Vill ha den obokad kvar för att ta itu med mitt hem. Brukar betyda så mycket att i lugn och ro få se efter vad som behöver göras. Så please - ingen bokning inkommande tisdag!

Bakom disken - alltid

Fick just ett uppprop inför sommarens Röda kors-stämma i Botniahallen. Frivilliga behövs. Jess - det vill jag nappa på. Anmälde mej till två dagar, flera olika uppgifter. Helst på infosidan vill jag vara.
Började så filosofera över min uppenbara iver att göra talkoarbete - att stå bakom disk på tillställningar jag deltar i.
Några exempel.
Under studietiden krängde jag drinkar på Kåren. Och var biljettförsäljare. Och jobbade i kulisserna på kemisternas tillhåll Axelborgen.
På somrarna under ungdomsåren sålde jag biljetter på travtävlingar (såg aldrig på själva travet).
Som vuxen har det fortsatt - frivilligarbetare på Kalevaspel och Missionsfest.
Senaste vår - rensning av invasiva balsaminer i en park.
Och nu då Röda korsets stora evenemang.

Vad är det med mej?  Är med utan att vara med som vanligt folk. Trivs så bra att träffa folk i rollen som frivillig. Träffar ju massor med folk. Är det månne min inkompetens som minglare det här nu igen? Klarar inte av festerna och tillställningarna om jag inte har en roll.
Ho vet - men kul är det att talkoarbeta. Gemenskap och kontakt. Ser fam emot  att vara i Botniahallen i början av juni.

Ålderdomen

Igår när jag stod vid Gemensamt anvar-insamlingen kom en släkting förbi. Med en miniupplaga av sej själv. Han presenterade mej för lillkillen som "Din farmors kusin". Måste först tänka till - jo det stämde nog. Och sen tänkte jag till en gång till. Det lät så gammalt. Speciellt som farmor i fråga är världens ungdomligaste... Men jo, både farmödrar och kusiner till desamma är i min ålder. Face the fact.
Hos frissan senast visade det sej att ett envist oklippt hårstrå hörde till ögonbrynet. Pinsamt kändes det. Skärpning. Trots att mina ljusa ögonbryn knappt syns.
På väg från jumpan härom veckan föll jag två gånger - ena gången stod jag på knäna och hade svårt att komma upp. Skärpning - knäböj varje dag är modellen.
Jag har märkt att min balans är sämre efter jumpapausen på hösten. Märks just under jumpan. Farligt att ta pauser. Idoghet!
Tycker inte att jag är speciellt tjock. Men har ett BMI på 25. På gränsen till övervikt. Skärpning - julkilona ska bort! Speciellt som jag tydligen är diabetespatient in spe. Ska på sockerbelastning nästa vecka.
Det är så här. Åldern sätter sina spår. och vissa av spåren kan vi inte göra nåt åt. Men de som vi kan påverka ska vi se till att ta oss an. Inte för att vara fåfänga utan för att klara oss bättre.
Märkte på jumpan att balansen hade blivit sämre efter "vilan" efter fotoperationen.
Inte ligga på latsidan - motionera och jumpa så länge man har möjlighet. Alltid hemåt. Och acceptera såna ålderstecken som man inte kan göra nåt åt.

Wenn jemand eine Reise tut...

En kort resa - start ena dagen och tillbaka den andra. Och bara till Helsingfors. Men oj, vad det hände saker. Konstaterade att man borde resa och bo på hotell oftare för att kolla hur tekniken har uppdaterats. Låt mej berätta.
På tåget slog plötsligt min telefon på ett av mina experiment med Ljudinspelningappen och man fick höra min röst ljuda i vagnen. Klart och tydligt.
I Hesa - första gången som gammelfinländare i minoritet på ett matställe.  Ett matställe där vi, mitt ressällskap och jag, fick kebab/pizza.
Hotellet - först att man skulle scanna sitt nyckelkort för att få komma till rätt våning med hissen. Och följande okunskap direkt på. Vi visste inte hur man skulle få elen att fungera i rummet. Stod och testade alla brytare som fanns - i mörker. Ett samtal till Österbotten löste det. Kortet igen - skulle tryckas in i en läsare. Smart - när man gick ur rummen och tog kortet släcktes allt.
Mitt ressällskap skulle via stora sjukhuset och ta blodprov på kvällen. Vi förundrades över den enorma mängd nyfinländare som häckade i aulan. Både när vi kom och när vi gick. Det lär ha varit folk som följde sitt kulturmönster och samlades på sjukhuset för att en anhörig/vän var intagen och sjuk. Fantastiskt!
Morronmålet - skulle fylla mitt glas med apelsinjuice. Studerade en bild för att se vad som fanns. Ingen kran att tappa ur. För si - bilden var en touch screen. Jag skulle trycka på bilden apelsin för att få juicen.
Nåväl - dagen efter var jag på väg hem och skulle ta spårvagn in till stan. Tack och lov att jag frågade i receptionen - man får nämligen inte köpa biljett på spåran. Det hade jag ingen aning om. Fick köpa i receptionen.
Innan jag kom så långt hade jag en upplevelse till. Duschen. Tvålade in mej rikligt med den väldoftande duschtvålen  och tvättade mej - och fick inte på duschen. Nej, inga vippor för sånt. Skvätte runt vatten efter bästa förmåga och skulle stänga kranen, Drog till ordentligt - och se och känn - där bortom noll vatten på kranen - där fanns duschläget. Huhuh!
Kom tidigt in till stan och började på Ode. Biblioteket. Jättefint. Såg ut som ett uppblåst Fiskets hus. Snyggt inne också men slitet på toa. Materialfel säkert.
Mitt huvudsakliga shoppingmål var Gudrun Sjödén och där stod jag och hängde
så jag nästan föll in när dörren öppnades. Ivrig kund.
I Helsingfors går man (åtminstone en man) med katt i band mitt i brusande trafik. I Helsingfors går man (åtminstone en man) klädd i shorts i början på februari.
Såg flera personer med ansiktsmask - troligen turister från Coronadrabbade områden.
Och så fick jag se nåt så fint - skridskoåkare mitt i stan. Vi ha i Vasa också!
Att sånt under en kort resa.