Inte har jag haft nåt superaktivt socialt liv i normala fall men nu kan man nog säja att det nästan är på noll. En ensamboende icke-jobbande person har ganska få naturliga kontakter i dagens läge.
Många Coronafall i egen stad - de flesta möten på distans - restauranger stängda - köpcentra och butiker sånt man tar snabbt (om alls) - konserter och andra publika evenemang inhiberade. Och jag som inte är nån telefonsamtalare.
Jag lider inte - myser och mår i mitt hem och har ju kontakter med folk över nätet - med och utan bild. Men jag måste ju nog säja att jag börjar sakna det där att gå på lunch och sitta och samtala, gå på konserter och föreläsningar, kolla höstmodet med väninnan, klä sej i nåt annat än hemmakläder, sitta på kafé..
Jag går på mina promenader, går ut på stan - korta ryck i samband med veckohandlandet. Och nu fick vi igång stavgångsgruppen - härligt. Jag får "träffa" folk på nätmöten - får tänka tankar tillsammans med nån.
Jag chattar runt med trevliga människor.
Kommer jag undan med det här får jag vara nöjd. Men kan bara konstatera - det sociala livet är nästan lika med noll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar