Kasta skumpa

 Fartyg döps av tradition av en kvinna. Som slungar en skumpaflaska mot fartygests skrov. Vad hon säjer vet jag inte.
Så skedde också i går när Aurora Botnia - vår stolthet - döptes.
Det var stadsdirektör Häyrys hustru som slungade - med den äran. Man kan ju fråga sej varför just hon. Mans kvinna. Antar att det funnits kvinnor med i besluts- och planeringsprocessen och åtminstone vet jag att vi har en hel del politiker av kvinnligt kön på höga poster i vår stad. Nå, hon blev vald och den glädjen vill jag inte ta ifrån henne.
Men hennes kommentar i Vbl-artikeln - "...jag tänker att jag representerar allas äkta hälfter. Vi har gjort jättemycket för den här båten då vi har skött allt arbete i hemmen och gjort det möjligt för dem att jobba med den här båten". 
What?? Har vi ett sådant samhälle idag att det behövs en som sköter hemmet när den andra parten sköter ett viktigt jobb/projekt? Inte i min värld. Känns som jag skulle slungas 50 år tillbaka i tiden när jag läser ett sånt här uttalande.
Men båten är döpt och börjar köra. Och jag längtar Umeå (poet.)

Bild: Wasaline

Vägs ände

 Nu kan jag säja att jag är vid vägs ände när det gäller plastinsamling. Allttså insamling av paketeringsplast - för återvinning.
Vägen har varit lång. Började med att jag för måånga år sedan började lagra plats på torpvinden i väntan på bättre tider.
Jagade på företag som trodde sej kunna återvinna, hade radion på plats bland mina plaster. Men gav upp till slut och körde allt till Stormossen - där det brändes. Hela släpkärran var full. Också då var radion med.
Sen kom Rinki och parkerade ut insamlingsbehållare på olika ställen i stan - tyvärr ingen i centrum dock. Men stort framsteg och där fick jag också synlighet i media. Tror jag är stans största platsinsamlingsivrare. Och sorteringsivrare annars också.
Jag mellanlagrade plats, först i köket och sen i en större behållare i bastun. Och Körde det hela till tex Prismas insamlingslåda.
Vissa större husbolag började ha egen insamling. Och avundsjuk blev jag.
Nu vet vi att det kommer att bli obligatoriskt om något år så varför inte vi? Tog upp på vårbolagsstämman och disponenterna för mitt hus och grannhuset skulle tala sej samman och fixa. Inget hände.
Igår träffade jag en driftig man från grannhuset och vi tog upp ärendet och konstaterade att det går att byta skylt på befintligt kärl för brännbart avfall.
Detta igår på förmiddagen - igårkväll hade vi ett plastinsamlingskärl. Hokuspokus.
Nu gäller det att se till att folk noterar det - jag la just ut en lapp i trappan i vårt hus.
Vet att det ännu (åtminstone för ett tag sen) brister i kapaciteten att återvinna men det är ingen orsak att låta bli att sortera.
Speciellt som det blir obligatoriskt snart. Och dessutom - tömningen av plastkärl är billigare än tömningen av Brännbart.
Känner mej mycket nöjd och var just och dumpade min första sats plast. Och fiskade upp en plastkasse med brännbart innehåll.

Begravningen

Högtidlig, personlig och nära - jag tror det var så hon sa, väninnan, när hon berättade hur hon ville ha sin begravning.
Ja, hon berättade inte allt till att börja med utan det kom små fragment som jag tog till mej och lagrade i min Dödendöden-mapp för jag anade att det skulle bli jag som skulle ordna begravningen. 
Så småningom blev det så att vi talade öppet om hela begravningsceremonin - jag minns tex att vi valde psalmer på sängkanten på sjukhuset.
Och igår var då dagen.
Sju kvinnor samlades i stora kapellet. En präst, en kantor och fem väninnor. 
Kistan var enligt önskemål beströdd med rosor, rosa rosor. Vi vänner hade varsin rosa ros. När vi stod vid kistan för att förena vår ros med rosorna på kistan bröt vi skaftet på plats.
Albinonis Adagio - där fick orgeln sällskap av att en av oss spelade altflöjt. Underbart vackert!
En dikt lästes vid kistan. Den sista resan av Valdemar Dahlquist. 
Jag höll själv ett tal och så gjorde jag det som jag hade blivit ombedd att göra. Och kanske trott att jag inte skulle våga göra. Jag sjöng Smile, utan komp. Och klarade det utan darr. Hur det lät var sen en annan sak, jag är ju ingen solosångare. Men jag levde upp till önskemålet och det kändes bra.
Fin musik i övrigt - sköna psalmer och solosång av kantorn - Jag har hört om en stad.
Avlutning Gammal fäbodpsalm.
Det som vi alla prisade efteråt var prästens tal. Hon hade gjort en så vacker och klok syntes av det vi talade om under vårt entimmessamtal inför begravningen.
Måste göra en liten utvikning - det samtalet var så fint! Så renande på nåt sätt attfå sitta i lugn och ro och tala om den döda. En bonus för den som hör till kyrkan minsann!
Nåväl, vi upplevde alla närvarande att vi hade varit med om en fin akt och att det var som hon hade önskat - högtidligt, personligt och nära. Och utsikten från kapellet vi hade - den fina kistan i rummet och naturen utanför!
Jag är glad att jag fick förtroendet att ordna begravningen - med tydliga anvisningar.