Begravningen

Högtidlig, personlig och nära - jag tror det var så hon sa, väninnan, när hon berättade hur hon ville ha sin begravning.
Ja, hon berättade inte allt till att börja med utan det kom små fragment som jag tog till mej och lagrade i min Dödendöden-mapp för jag anade att det skulle bli jag som skulle ordna begravningen. 
Så småningom blev det så att vi talade öppet om hela begravningsceremonin - jag minns tex att vi valde psalmer på sängkanten på sjukhuset.
Och igår var då dagen.
Sju kvinnor samlades i stora kapellet. En präst, en kantor och fem väninnor. 
Kistan var enligt önskemål beströdd med rosor, rosa rosor. Vi vänner hade varsin rosa ros. När vi stod vid kistan för att förena vår ros med rosorna på kistan bröt vi skaftet på plats.
Albinonis Adagio - där fick orgeln sällskap av att en av oss spelade altflöjt. Underbart vackert!
En dikt lästes vid kistan. Den sista resan av Valdemar Dahlquist. 
Jag höll själv ett tal och så gjorde jag det som jag hade blivit ombedd att göra. Och kanske trott att jag inte skulle våga göra. Jag sjöng Smile, utan komp. Och klarade det utan darr. Hur det lät var sen en annan sak, jag är ju ingen solosångare. Men jag levde upp till önskemålet och det kändes bra.
Fin musik i övrigt - sköna psalmer och solosång av kantorn - Jag har hört om en stad.
Avlutning Gammal fäbodpsalm.
Det som vi alla prisade efteråt var prästens tal. Hon hade gjort en så vacker och klok syntes av det vi talade om under vårt entimmessamtal inför begravningen.
Måste göra en liten utvikning - det samtalet var så fint! Så renande på nåt sätt attfå sitta i lugn och ro och tala om den döda. En bonus för den som hör till kyrkan minsann!
Nåväl, vi upplevde alla närvarande att vi hade varit med om en fin akt och att det var som hon hade önskat - högtidligt, personligt och nära. Och utsikten från kapellet vi hade - den fina kistan i rummet och naturen utanför!
Jag är glad att jag fick förtroendet att ordna begravningen - med tydliga anvisningar.