Ur, led!

 En blick upp mot kyrkans tornur för att se hur tidig jag är på väg till kyrkan eller nåt däromkring. Hallå, inga visare. Nytt försök en bit längre fram - inga visare! Alla visare är borta! Och har varit det ett bra tag. Ser fånigt ut och dessutom tycks det sitta i det där att kika upp mot kyrktornet - fast jag vet.
Storklocka på Aktiahuset visar fel - men det är inte nåt nytt. Underligt att det ska vara så svårt.
Blodprovtagningen i nya utrymmen - väntrum där folk sitter och förgäves försöker hitta en tid. Blir nog att ta till egen telefon - inte en väggklocka. Jag skulle kunna donera en.
Och en till till datastödutrymmet där jag nästan skulle kunna svära på att vi har haft en väggklocka. Men icke igår.
Tycker också att jag har saknat väggklocka i Rewell center. Har funnits.
Är det lika ute med att  visa tid offentligt som det är att ha armbandsur? Fram med telefonerna.
Tack och lov att det finns en pålitlig tidvisare i Askos hörn, en som dessutom visar temperatur - för si termometer äger inte jag - använder bara telefonens apptemperaturer.

Så länge man har elever

"Man lär så
länge man har elever" - en lätt travesti på ett ordspråk.
Ja, ja säjer jag - det är sant!
Hur många gånger har jag inte lagt ut en fråga på Fb och många av mina elever (som jag kallar alla som jag nångång varit i kontakt med som lärare) har tagit sej tid att svara.
Andra Fb-vänner svarar också men påfallande ofta är det eleverna som kommer med den ultimata förklaringen.
Ofta handlar mina frågor om teknik - modern teknik. Och det är ju förstås i den världen de finns - de som nu är unga vuxna.
Senast ställde jag en fråga om Android-tv, ett begrepp som jag inte hade nån susning om. Det tog inte lång tid förrän jag blev uppdaterad så jag kunde konstatera att jag vet allt jag behöver veta.
Också mina jämnåriga var inne och förklarade men det var nog eleverna som kom med de mest utförliga svaren. Tom så att jag fick svar i chatten.
Tack mina ungdomar för att ni ids - och också orkar svara på följdfrågor tills jag förstår.

.

Drömmen är kvar

I söndagens Vbl (6.2 2022) får vi ta del av en artikel om en dokumentär, Tåget mot Hanoi - livet efter debatten.
Regisserad av min elev Olavi Linna. 
Jag kommer inte att gå in i artikeln, inte heller i dokumentären men jag vill fånga några meningar. Som Olavi uttalar när det handlar om skrotade planer.
"Det förfärliga med att uppfylla en dröm är ju att man mister den. Men så länge man inte uppnår den så har man ju den alltid kvar. Det finns något gemytligt och trösterikt i det. Väldigt mänskligt."
Hallå - det där är ju precis som jag tänker. Trodde jag var ensam om det. Att det är bara den feges filosofi. Sova på saken och inte ta steget.
Så här har det ofta varit med mitt lägenhetssökande. Som är så trevligt. Och som ger mej så många fantasier och drömmar som skulle vara borta om jag skulle sluta söka. Och vem vet, kanske jag aldrig slutat söka. 
I det här speciella fallet finns en annan aspekt också - jag tycker om att se lägenheter för lägenheternas skull - oberoende om det handlar om nåt för mej eller inte.
Det här med längtan fungerar det också i andra sammanhang i mitt liv. Det som jag inte har kan jag längta efter. Och njuta i min längtan. 
En sorts längtans filosofi i stället för den feges filosofi. Som jag trodde jag var ensam om.