Drömmen är kvar

I söndagens Vbl (6.2 2022) får vi ta del av en artikel om en dokumentär, Tåget mot Hanoi - livet efter debatten.
Regisserad av min elev Olavi Linna. 
Jag kommer inte att gå in i artikeln, inte heller i dokumentären men jag vill fånga några meningar. Som Olavi uttalar när det handlar om skrotade planer.
"Det förfärliga med att uppfylla en dröm är ju att man mister den. Men så länge man inte uppnår den så har man ju den alltid kvar. Det finns något gemytligt och trösterikt i det. Väldigt mänskligt."
Hallå - det där är ju precis som jag tänker. Trodde jag var ensam om det. Att det är bara den feges filosofi. Sova på saken och inte ta steget.
Så här har det ofta varit med mitt lägenhetssökande. Som är så trevligt. Och som ger mej så många fantasier och drömmar som skulle vara borta om jag skulle sluta söka. Och vem vet, kanske jag aldrig slutat söka. 
I det här speciella fallet finns en annan aspekt också - jag tycker om att se lägenheter för lägenheternas skull - oberoende om det handlar om nåt för mej eller inte.
Det här med längtan fungerar det också i andra sammanhang i mitt liv. Det som jag inte har kan jag längta efter. Och njuta i min längtan. 
En sorts längtans filosofi i stället för den feges filosofi. Som jag trodde jag var ensam om.