70 år

 Hur sover du om nätterna Vladimir? Vi är jämngamla du och jag och jag vet hur känsligt det kan vara med sömnen i vår ålder. Speciellt om man börjar grubbla på något.
Funderar du aldrig på vad du ställer till med i Ukraina? Tänker du aldrig på de frysande gråtande gamla kvinnorna som man kan se i tv-inslag från städer du har förstört. Fast din tv visar ju förstås inte samma bilder som min. Men jag kan berätta att de finns de här kvinnorna och att se dem tar i hjärtat.
Ligger du nånsin och funderar på vad du ska göra med det sönderbombade land du får om du lyckas "rädda" Ukraina? Ett land som kräver enorma resurser för att bygga upp. Ett land där folket för alltid kommer att vara mot dej.
Funderar du aldrig på ditt eget folk som väl så småningom börjar kunna stava till ordet krig. Tänk om de blir så många som börjar vända sej mot dej att det börjar kännas osäkert.
Hur känns det att ditt rike har terroriststämpel?
Jag tror inte att du nånsin kommer att få respekt i världen omkring dej men litet större är chanserna om du tar ditt förnuft till fånga.
God nattsömn önskar jag dej.

I hembubbla

 Därtill nödd och tvungen har jag skaffat (köpt/fått) både tvättmaskin och mangel. Jättebekvämt - bara bestämma utan att boka tid, utan att lämna hemmet. Torkställningen ryms dessutom superbra på balkongen
Medaljens baksida är att jag inte rör mej bland mina grannar - i eller på väg till de allmänna utrymmena. Då man dessutom tillägger att vi kan välja hiss eller trappa på väg ut och in kan jag tro att det kommer att ta tid att bekant mej med mina grannar (några har jag träffat dock).
Synd - jag som gillar att vara social och stanna upp och umgås med mina grannar. Så kravlöst och trevligt.
Kanske blir det bättre när det blir sommar och jag får hänga ut kläder -och kanske dricka kaffe ute i trädgården.

Nytt hem

 Många frågar mej om jag har börjat trivas i det nya hemmet. Och jag måste ärligt svara dem att jag inte vågar ha nån åsikt.
Jag vet att jag är trög när det gäller förändringar men jag känner inte att det här hemmet är lika självklart som det gamla var när det begav sej.
Mycket är så fint - lägenheten är vacker och jag gillar mina stor ytor. Och nu har jag en av världens vackraste utsikter med ruskalönnarna i esplanaden.
Men det har varit så många besvikelser och motgångar med kringfunktionerna att jag ibland undrar om jag ska bo här alls. Det har gällt små förråd och över huvud taget plats för saker, bilplatsen, tvättstugefunktionen, städskrubben och det faktum att det inte finns kylkällare (det var mitt eget missförstånd, ingen har påstått att det skulle finnas).
Men som sagt mycket är fint och jag är trög - så jag vill tro att det här hemmet också ska bli nåt som tar emot mej med öppna famnen. 
Och man behöver kanske inte ha ett så symbiotiskt förhållande till hemmet som jag hade till mitt förra. Ett förhållande som skapats under den lång tid och med många upplevelserna. Men jag vet att det var självklart från första början.
En stor njutning nu just är att se hur bra jag är på att sortera ut saker nu just. Ett måste och en lust. 
Det blir nog bra - man behöver inte ha 6 julgransfötter när man inte använder julgran och man behöver inte ha över 20 handväskor/portföljer/ryggsäckar. Inte heller behöver man ha lp-skivor som egentligen inte har nåt varde för en själv. Lyssna igenom - en (liten) hög för mej och en större hög som ska bort. Hoppets stjärna är en av favoritplatserna. 
Lampor och tavlor hittar sina platser och det gör också att den stora vackra lägenheten blir mera min. Lever på hoppet.

Det praktiska

 Själva förflyttandet av mina saker från Kaserngatan till Korsholmsesplanaden känns inte alls som betungande.
Gillar att packa och litar på mina hjälpredor och mej själv.
I detta nu har jag 30+ bananlådor packade (ungefär hälften i lånade kylkällarbås i huset). Kläder i sopsäckar. Porslin ska transporteras i bykkorgar - på förhand delvis med hjälp och delvis ensam. Den 5.9 är den stora flytten med paketbil och stor släpkärra och starka karlar. Två av dem har kungjort att jag ska veta vad jag vill - de kommer inte och flyttar mej nån fler gång. Hi.
Själv flyttar jag in så fort jag bara kan - tar madrass och "förstahjälpenväska" med mej och drar in för att provsova.
Städning med beprövat städsällskap nån gång sen när det blir lämplig tid.
Trots att jag är nervös inför hur det ska kännas längtar jag också. 
Längtar efter att ligga och se på stjärnhimlen (ingen insyn), att bada bastu första gången, att sitta på en kvällsvarm balkong med varmröda tegelväggar och mycket annat.
Och att få ställa in allt som inte har nån direkt plats i gästrummet som tills vidare inte har några möbler. 
Kanske det blir riktigt bra. Och kollo kommer att bli en hel del möbler fattigare. Så småningom.

Sälja

 Köper man ny lägenhet säljer man i allmänhet sin gamla lägenhet.
Som ju är mycket mer än en lägenhet. Åtminstone min lägenhet som jag bott i och älskat sen 1986.
För det första förstod jag inte mäklarens låga pris. Min lägenhet är litet sliten men läget och själva grunden är ju toppen. Men hon var övertygad om priset.
Och rätt skulle hon få.
Det första bude tkom när jag på min födelsedag satt och åt. Ett sånt skambud att hela aptiten försvann! Fy då!
Nästa bud var inte mycket bättre men höjdes snabbt med 5000. Kunde ändå inte acceptera.
Allmän visning med 6 gäng - ingen kontakt efter. Några bekanta som var och tittade via mej - inget napp.
Hjälp - vad gör man då. Inflationstider.
Hyra ut? Kontaktade tom en tapetserare. Hur få hyresgäst? Sent ute - studerandena har parkerat sej den dag jag skulle kunna lova inflyttning. 
Kastades i tankarna mellan alternativen och konstaterade att jag höll på att fundera ihjäl mej.
Skrev till mäklaren och bad om ny allmän visning och samtidigt  gav jag en liten öppning till att jag skulle acceptera det bästa budet. Det här var en vecka efter budet och inget annat hade skett. Mäklaren skrev sms till mej och var litet inne på att jag skulle acceptera. Strax efter det kom köparna med ett bud där de ytterligare hade höjt med 3000. Och det var så nära mitt lägsta att jag accepterade utan att fundera. Jess!
Vilken känsla!
Dessutom hade jag på vägen kommit till en djup insikt. Mitt kära vackra hem är ingen annans hem - för dem är det ett renoveringsobjekt.
Troligen på ett annat sätt än när jag har köpt mina lägenheter och accepterat det jag har sett utan att försök sänka priset med motivering att det krävs renovering. Tror det än vanligt idag att man river ut rubbet och gör något eget av det. Plus att det säljs många nyrenoverade lägenheter - oanvända.
Nå hur som helst - nu är den såld och fuktgranskad och ängersäkrad. Och finansieringen är klar.
Ibland säljer man billigare än man tänkt och ibland säljer man med vinst. Kollade upp min första lägenhet som jag sålde för det dubbla priset 4-5 år efter det jag hade köpt den. Det var 80-tal.
Så jag säjer - härmed nöjd och vandrar vidare mot spänningen att se nya lägenheten på nytt när jag får nycklarna - snart.

Sidospår

 För många år sen hade jag pälsängrar  (inga mängder men dock) och för ett par år sen såg jag spår av dem på nytt. Utrotade effektivt men ville ändå att en ny ägare ska ha en lägenhet som är hanterad av proffs. Tack och lov var disponenten enig med mej så jag fick beställa Anticimex (som precis som jag upplevde att det enbart var en säkerhetsåtgärd). Men de sprutade - två gånger med fem veckors mellanrum. Och båda gångerna skulle möbler flyttas från väggarna - både de tunga och de lätta möblerna. Och jag hade portförbud två timmar efter sprutet. Nu är det fixat.
Sen sysslar man med fuktmätning i lägenheter som säljs nuförtiden - säljaransvaret är två år i lägenheter. Litet spännande - i badrummet kakel och klinkers som är typ 20 år gamla - och trots att allt verkar torrt och fint och trots att den som gjorde jobbet hade certifikat så kunde man ju inte vara säker. Men lägenheten klarade provet och intyg är skrivet. Tack och lov. Tänk att börja riva upp klinkergolv och vänta på upptorkning.
Och köpebrevet undertecknades digitalt - jag samma dag som det kom medan köparna lät det gå flera dagar innan det blev grönt ljus. Whaat? Tänker de dra sej ur??? Tillbaka i ruta ett??
Tack och lov inte.
Men nog har det funnits anledning till störd nattsömn alltid.

Betala

 Köper man så ska man betala.
Jag har ju äntligen blivit så klok att jag inte håller pengar på nollräntekonton utan parkerar dem i fonder. Som ska ge avkastning. Men si det gör de inte nu. De var tom på minus när jag skulle börja ta hem pengarna.
Banken tyckte förstås att jag skulle låna hela summan. Det tyckte inte jag.
Så jag blev en typ som jag inte vill vara. Kolla börsen varje dag för att se när jag kan sälja.
Gillade inte mej själv.
Men lärde mej en massa på vägen. Hur förlust kan kvitteras mot vinst - köpa, sälja själv via appen (visste jag nog från förr).
Långa samtal  med min bankkvinna som bedyrade att det var så trevligt.
Nå nu har jag fått hem pengarna och det är frid fröjd och salighet på den fronten.
Men en oväntad sak att sätta tankearbete på.

Long time

 Det har varit bloggtorka mest hela sommaren. Betyder inte att ingenting har hänt .- tvärtom. Sommaren har varit så turbulent att jag inte riktigt har klarat av att skriva.
Har ställt till det så man nog kan säja att jag har förstört sommaren för mej. Trots att det är en bra sak. 
Jag sover dåligt, grubblar och går ner i vikt fast jag äter som vanligt.
Och vad har jag då gjort? Jo köpt en lägenhet. Ska alltså flytta från mitt trygga bo där jag har mått bra sen -86  - och det är nog mycket för rutintypen.
Tror vi måste ta det i bitar. Det här inlägget får heta Köp

Det var så här att det var visning på en intressant lägenhet på Korsholmsesplanaden. Allmän visning. Passade på att beställa privat visning just före på en annan i närheten. Båda var fyrarummare. Väninnan var med. Den med privat visning hade jag sett förr och inte var den bättre den här gången. Kolkko skulle jag säja. Massor att göra. 
Från den direkt till en underbar ljus och vacker lägenhet. Renoverad. Flera gäng på visningen. Intresserade. Såg de lystna blickarna. Kom till att om jag är intresserad av den här ska jag slå till. Hejades på av mäklaren och väninnan.
Och när jag insåg att jag typ 10 minuter senare kommer att bestämma mej för att köpa - då gick en del av min hjärna i lås. Då slutade jag registrera. Tack och lov finns det bilder och en väninna med hela hjärnan i bruk.
Men jag - slår till på första visningen och  får samma kväll veta att jag får den. Det är ju inte klokt!
Minns inte när det här skedde men det var länge sen. Alltför länge. Har bott i min gamla på väg bort alltför länge. Och gör det ännu fast nu börjar det vara så otrivsamt där att det inte riktigt är mitt hem. Med flit ställer jag det så så det inte ska vara så svårt att bryta upp.
Det nya då - en fin fyrarummare ett par kvarter från den gamla. Det där med fyra rum har jag fått förklara för folk. Och visst, visst skulle jag klara mej med mindre men det är ju så att jag har saker på kollo som ska hem. För att jag sen eventuellt nån gång ska kunna lämna kollo. Vill ju inte ha två. Men det får bli på framtiden.
Och sen är det ju så att fast jag bor själv som di säjer så ska jag inte bo trångt. Jag ska inte behöva ha bastun som förråd och trycka in saker så jag inte vet var jag har vad.
Nu kommer jag att få breda  ut mej. Vardagsrum med matsalsbord, kök, sovrum, bibliotek och gästrum (egentligen pysselrum med symaskin och strykbräde framme men pysselrum kanske man inte ska ha som 70+). Kommer helt säkert att fylla rummen.
Men börjar jag trivas (bästa sättet att inte börja trivas är att ställa den frågan säjer en väninna)? Jag har hoppat i galen tunna tidigare.

Nu är det några veckor tills vi vet hur det här utfaller. Jag hoppas ju så innerligt att jag ska finna mej till rätta. Och mina saker kommer ju med - snart doftar det som det ska i det nya. Men osäkerheten och våndan finns kvar. Borde ha fått flytta in direkt. Eller åtminstone fått komma in för att kolla.
Fortsättning följer.

Om att skråma en bil

 Det var så här. Parkerad på stora parkeringsplatsen utanför Prisma i Jeppis. Ska backa ut till vänster. Bil kommer in rakt från höger så jag smyger i väntan på att hen ska köra förbi (rakt trodde jag). När det har skett börjar jag sakta vända - och direkt tar min bil i nåt - och den rackaren skulle inte köra rakt utan in i parkeringsfickan vid min sida.
Mystiskt nog kom ingen förare ut utan bilen kördes litet framåt (ung tjej vid ratten). En vuxen kvinna kom fram - hon var ägare till bilen.
Jag utgick ifrån att felet var mitt - man får inte backa ut på bilar.
Vi utbytte allehanda kontaktuppgifter - kollade småskråmorna på våra bilar och tog bilder.
Fortfarande tror jag att det är mitt fel men... Svänga in när jag ska svänga ut, dessutom var motpartens bil en bit in i min ruta...
Spelar iofs ingen roll - min bil kommer jag inte att göra nåt åt - ett ärr till gör ingen skada. Och motpartens går via min obligatoriska trafikförsäkring.
Fick ringtid till en kontaktperson på banken - har OP Pohjola. Han visste hur det går till. Rådde mej att göra skadeanmälan på nätet. Den var bara så konstig. Jag fick ingenstans sagt att jag inte tänker boka nån verkstadstid och att inget ska hända med mitt konto. Och annat som jag inte fick skriva. Ingen friskrivningsruta.
Kunde inte lämna det - ringde till servicenumret också - kö. Men efter ett tag fick jag välja att de ringer upp mej. Bra. 
Så småningom blev jag uppringd och fick i detalj redogöra för min syn på saken. Motparten ska också bli uppringd. Snabbt hoppas jag så hon får ta sin bil på reparation.
Om skulden är helt min - vilket jag utgår från - kommer min 70% bonus att sänkas till 50%. 
Kommer säkert att kosta en hel del att åtgärda motpartens lilla skråma - man målar ju stora partier för att det ska bli tillräckligt bra. 
Kan bara konstatera - tack och lov att vi har obligatorisk trafikförsäkring i vårt land.
Och min frivilliga - min Kasko - börjar kännas onödig på en så gammal skruttbil som min. Dags att säja upp har jag på känn.

Så fin kunde min bil vara

Maskerad

 Jag har varit en stark förespråkare av ansiktsmasker ända från första stund.
Sydde egna masker som kokades i kastrull, använde kirurgiska masker för att som det hette skydda andra. 
Jag stod på barrikaderna när det talades mot masker - tex när det sades att fel använd kan masken göra mer skada än nytta. Jag hävdade alltid - och hävdar ännu att en täckt mun är bättre än en otäckt.
I Finland var vi ju väldigt duktiga på att använda mask trots att vi aldrig har haft masktvång - bara rekommendation (undantag fanns - tex Finnair som faktiskt krävde mask ett tag). Jag kände över lag att det var tryggt att röra sej - andra hade ju också mask.
Sen kom budet att det borde vara PPF-masker. Var benägen att tro å det efter att ha sett ett test som visade skillnaden i läckage vid utblåsning - skillnaden var enorm mellan tyg, kirurgiska och PPF. 
Och när det sedan sades att jag också skyddar mej själv med PPF2-masker blev det det allenarådande. Jag bestämmer själv om skyddet. Jag använde - med immande brillor.
Använde tom i kören - ofta nästan ensam.
Sen togs rekommendationen bort - och det är det som råder nu. Hur ska man tänka då?
Jag använder väl nog mer än de flesta. Ofta ensam på möten med mask.
Men i vanligt stadsliv har jag slutat - i butiken anser jag att jag är så kort stund nära nån att det är ok. Har i beredskap om det skulle behövas. 
Var på konsert utan mask - satt normalt på stol och tyckte det var ok.
Sen blev det ett gytter av folk på väg ut när kören spontant uppträdde i trappan. Där glömde jag faktiskt bort att ta fram min mask trots att det nog var en coronaspridningssituation av rang. Och det är väl det som kommer att hända så småningom - vi glömmer.
Har en gång blivit exponerad på riktigt - men fick ingen corona. Betedde mej superförsiktigt och isolerade mej ett tag framöver.
Har också litet svårt att veta hur man ska tänka på det här med att bli smittad - det är väl nog som nån sa, det finns två sorters människor - de som haft corona och de som kommer att få corona.
Iofs är jag inte hysteriskt rädd att blí smittad men jag tänker på riskpersoner som jag träffar.
I bekantskapskretsen börjar jag vara unik - inte testad, inte smittad. Försiktigare än de flesta.

Ofri frivillig

 Fullbokat alla fyra vardagarna - de som är bokningsbara. Plus att nån del av helgen (inte fredag) också har bokningar.
Så vill jag inte ha det! Vill ha ledigt så att jag spontant kan gå och äta lunch om andan faller på, gå på bio utan att dribbla fram och tillbaka innan lämplig tid hittas (andra lever också på det här bokade sättet) och ibland vill jag bara ha en normal ledig hemmadag för att tex tvätta fönster - eller bara vara. Igår måste jag prioritera för att få en jobbdag på kollo. Sen måste jag ju erkänna att jag är så oflexibel att en bokning stör hela dagen. Far inte till kollo om jag har ett möte mot kvällen.
De här tankarna kommer nu när det snart blir dags att bestämma om jag ska ställa upp i höstens församlingsval. Rådet i så fall- som tidigare.
Och rådet i sej tar inte så mycket tid - men det finns kommittéer och arbetsgrupper att sitta i också. Och det gör jag. Plus att jag är smått aktiv i Röda korset och Folkhälsan. OLKA och Mathjälpen har nog bara fått drömma om att se mej.
Och förstås har jag egna bokningar också - bostadsbolags styrelser, läkartider, bilen tex. Och mina diakonala uppdrag - ta kontakt och besöka.
Och sen det där fria - kom om du kan. Sånt som jag nu har både från Rk och församlingen när det gäller något så behjärtansvärt som att hjälpa ukrainare i Vasa. Vilken tid kan du boka på Lagret nästa vecka. Ukrainakafé varje vecka. Varje gång ska jag dagtinga med mitt samvete - jag borde - och jag har tomt de där timmarna - men jag har också egna saker jag vill göra.
Har för ömt samvete och är för trofast.
Sen må ju påpekas att det är roligt att frvilligarbeta och vara förtroendevald.
Borde tydligen lära mej ett ord - nej. Och att kunna vara borta från sånt som Kom om du kan.
I september ska det bestämmas om jag ställer upp i valet - defaulten har varit att inte - har redan tänkt ut ett tal som avsked efter 8 år. Men - det har luckrats upp litet, närmare ett ja nu. Vi får se. Och kanske jag får hålla mitt tal som en mellanrapport ändå...

Hot?

 Ingen är väl oberörd av grymheterna i Ukraina. Och ingen har undgått hur situationen har påverkat Finland. Nato, kontakter till andra länder, allvarstal från president och politiker (är mycket stolt över styrkan), uppmaning att se över hemlagren, ha kontanter hemma. Och mycket därtill - och mycket som vi vanliga medborgare inte har en aning om.
Jag känner inte ångest och går inte dagligen och stundligen och tänker på vad som kan hända om Ryssland reagerar på vår aktivitet. Kanske för att jag tror att det inte är sannolikt.
Istället kom jag i morse på mej själv med att säja  Tack för att jag har vaknat till en dag av fred i landet.
I det ingår en tanke att ta vara på det jag har. Att leva intensivt i nuet och inte skjuta upp saker, inte känna dåligt samvete för att jag inte lever upp till alla önskningar från andra, väljer bort sånt som ger mera stress än glädje. Tulipanaros - säkert - men en god start är nog Tack för att jag har vaknat till en dag av fred i landet.
Så mycket realist är jag att jag har tänkt litet på beredskapen - tagit ut pengar (alldeles för litet), kollat att jag har en batteriradio, har ett lager av konserver (alltför litet). Tror på att det kan bli störningar i nätet - både el- och inter-. Och så har jag ju sättpotatisen och löken...
På nåt sätt blev det litet konkret att någon räknar med hot när jag läste om att vattentornet i Nykarleby (nationellt påbud) ska vara stängt för publik i sommar.
Naturen är på min sida när det gäller att glädjas åt dagen. Men jag får inte glömma Ukraina. Ska göra det lilla jag kan.

Till dans

 Det är med skräckblandad förtjusning jag ska delta i ett event ikväll. Pensionärsdans i grannkvarteret!
Och det är ju något att gilla.  Dessutom - skoldans modell 60-tal goes 2022.
Det är ju bara det att jag inte kan dansa!
Jag började min danskarriär på skoldans - turades om mellan läroverken i stan. Ingen succé. Lång som en höstör och inte blond och söt hade jag ingen chans bland ynglingarna i samma ålder.
Men sen blev det andra bullar då jag började gå på teknisdans - turvis svenska och finska. Trevliga mogna män.
Och dansplatser utanför stan - främst sommartid men också vintertid. Tex i Åminne dansades det flera kvällar per vecka och det gick buss från stan, dansbussen.
Måste ju dock bekänna att vi stod på vägen och liftade ibland. Sånt ser man inte mera - och inte visste föräldrarna om det heller. Hu.
Men oberoende vilken plats det gällde så var det inte dans av når speciellt slag utan tryckare - man höll i varann och vandrade i takt till musiken. Åtminstone jag. Snabba danser dansades av flickor.
Sen kom discodansen - närmast på Waskias nattklubb. Ok, en del tryckare där också.
Så jag kom aldrig att lära mej typ vals och tango.
På jumpatimmarna dansade vi schottis men det kom man inte långt med på riktigt.
Så där är vi nu - kan inte annat än tryckare och disco. Och är dessutom svårstyrd. Kan själv. Och ett stort antal år sedan jag tog ett danssteg.
Dömt att misslyckas från början redan. Och om man tillägger att jag tänker att kvinnoöverskottet är stort är hela företaget dömt att misslyckas.
Men dit ska jag och hoppas jag får säja efteråt att jag åtminstone hade tur med orkesterns musikval. Jag har dessutom utsett ett par personer som ser till att jag inte mesar ur. 
Mask då? Kan inte tänka mej annat än att ha mask om jag dansar nära nån - och dessutom talar. Det är ju minsann i riskzonen. Jag har ju inte haft corona och det börjar vara ett bra tag sen jag fick den tredje sprutan.
Jag måste säja att jag tycker det är ett fantastiskt tilltag att ordna en sån här dans. För pensionärer med deras ungdoms musik. Tack till arrangörerna!

Normal

 Det öppnades en ny butik i Vasa. En som man nu inte riktigt visste vad den kommer att sälja - lät som gamla goda Billigboden.
Nåväl - efter insamlingspasset tänkte jag att jag ska kolla in.
Normal heter den - anspelar på att det säljs normala varor till onormalt låga priser.
Men vilken struktur på hela butiken! När man väl var inne var det ingen återvändo - man vandrade labyrinten fram tills man kom till kassan. Inga genvägar här inte.
Och oj vad folk vandrade. Och tittade. Och stoppade upp.
Jag som inget skulle ha var ju i princip på väg till kassan så snabbt jag kunde - insåg att det inte var läge att börja köpa nåt. Kassakön verkade gigantisk.
Så jag fick be folk stiga åt sidan - sa att jag inget har köpt - och det gick riktigt bra.
Träffade på en farfar(?) med ett bebibarn i bärkorg. Han var i samma sits som jag men hade fastnat i massan. Så han kallade mej sin räddande ängel och hakade på och forsade efter i mitt kölvatten där jag bad om ursäkt, ville gå förbi, inte hade köpt nåt. Omväxlande på finska och svenska. Och så småningom var vi på lugnt vatten. Nån nytta ska man väl ha av sin lärartid och dito röst.
Nå vad sålde de då - vet inte men i huvudsak hygienprodukter. Blir säkert att handla där nån gång när de andra har vimlat klart. Och det lär inte bli på ett tag.

I grön väst

 Igår inleddes församlingens Ukrainainsamling. Kyrkans utlandshjälp med direkt samarbete med Ukrainas motsvarande.
I kermitgröna västar stod vi på Citymarket och jag hade faktiskt två pass så jag hann få många intryck.
Trots att det har varit många insamlingar på samma ställe tidigare (tex stod jag i röd väst för Röda korset för ett tag sen)  så hade människor iver att ge pengar ännu en gång. Vi konstaterade med gemensamma krafter att det är ju så vi känner - ge en gång, ge flera gånger om vi har möjlighet.
Och det gavs mycket - bössorna fylldes långt av sedlar. Och vi fick många tack för att vi samlar in.
Hörde ingen säja att man borde samla för Finland. Ett diffust muttrande om att det ju nog finns andra att samla åt också tyckte jag mej höra. Inte rakt till oss dock.
Fick själv hjärnsläpp när jag skulle svara på frågan om hur pengarna kommer vidare - jag svarade trosvisst "menee suoraan Bulgariaan". Tack och lov reagerade frågeställaren så jag fick korrigera mej själv. Hon var inte så bra i geografi i skolan konstaterade min medinsamlare.
Två ukrainska familjer kom fram till oss - säkert styrda av våra stora ukrainska flaggor (tack H och barnen som pysslade). De berättade litet var de bodde och hur de har det i Finland. PÅ nåt sätt fint att de kände att de ville ta kontakt. Engelska kunde nån i familjen. Om jag träffar på flera ukrainska familjer ska jag kolla om de känner till appen som ger dem möjlighet att tala sitt språk och appen ger ut deras tal på svenska/finska. Med ljud alltså.
Jag kunde igen konstatera att jag trivs som fisken i vattnet med insamlingsbössa i hand (bara tiden passar). Så till den milda grad att jag kom hem med min kermitgröna väst på. Får ta den tillbaka idag då jag kollar läget. Jag har bara bakjour idag så om schemat håller blir fredagen fredad.

I kvinnorum

 Var ska man vara annanstans än i kvinnorum på den internationella kvinnodagen.
Mitt kvinnorum idag blev frissan. Alla stolar var upptagna av pratglada kvinnor - ett surr i salen. Men trots surret är man priva med sin egen frissa. I en frissabubbla. Och som vanligt tog inte samtalsämnena slut.  Kriget och känslorna, coronan, stickning, skärifärder, hundar, mående - you name it.
Och saxen gick och skapade en fin frisyr utan att jag sa ett ord om hur jag ville ha det. Så blir det med mångårig kontakt.
Bland alla glatt pratande kunder var det en som stack ur - på ett positivt sätt. En som satt ensam under torken när jag kom - och glatt antydde att det är hon som är den enda nu. Vi kände inte varann från förr men det var absolut inget hinder för att vi bums fick en glad kontakt. Hörde henne i bakgrunden sen också. Ojoj, litet mera av den mentaliteten åt folket!
Nöjd med min stund i kvinnorummet, terapistunden kan man kalla det.
När jag gick satt två män och väntade på sin tur. Hoppas de också fick ta del av kraften och positivismen i kvinnorummet.
Dessutom - min frissa klipper en så stabil frisyr åt mej att den håller perfekt två månader. Ses i maj!

Ur, led!

 En blick upp mot kyrkans tornur för att se hur tidig jag är på väg till kyrkan eller nåt däromkring. Hallå, inga visare. Nytt försök en bit längre fram - inga visare! Alla visare är borta! Och har varit det ett bra tag. Ser fånigt ut och dessutom tycks det sitta i det där att kika upp mot kyrktornet - fast jag vet.
Storklocka på Aktiahuset visar fel - men det är inte nåt nytt. Underligt att det ska vara så svårt.
Blodprovtagningen i nya utrymmen - väntrum där folk sitter och förgäves försöker hitta en tid. Blir nog att ta till egen telefon - inte en väggklocka. Jag skulle kunna donera en.
Och en till till datastödutrymmet där jag nästan skulle kunna svära på att vi har haft en väggklocka. Men icke igår.
Tycker också att jag har saknat väggklocka i Rewell center. Har funnits.
Är det lika ute med att  visa tid offentligt som det är att ha armbandsur? Fram med telefonerna.
Tack och lov att det finns en pålitlig tidvisare i Askos hörn, en som dessutom visar temperatur - för si termometer äger inte jag - använder bara telefonens apptemperaturer.

Så länge man har elever

"Man lär så
länge man har elever" - en lätt travesti på ett ordspråk.
Ja, ja säjer jag - det är sant!
Hur många gånger har jag inte lagt ut en fråga på Fb och många av mina elever (som jag kallar alla som jag nångång varit i kontakt med som lärare) har tagit sej tid att svara.
Andra Fb-vänner svarar också men påfallande ofta är det eleverna som kommer med den ultimata förklaringen.
Ofta handlar mina frågor om teknik - modern teknik. Och det är ju förstås i den världen de finns - de som nu är unga vuxna.
Senast ställde jag en fråga om Android-tv, ett begrepp som jag inte hade nån susning om. Det tog inte lång tid förrän jag blev uppdaterad så jag kunde konstatera att jag vet allt jag behöver veta.
Också mina jämnåriga var inne och förklarade men det var nog eleverna som kom med de mest utförliga svaren. Tom så att jag fick svar i chatten.
Tack mina ungdomar för att ni ids - och också orkar svara på följdfrågor tills jag förstår.

.

Drömmen är kvar

I söndagens Vbl (6.2 2022) får vi ta del av en artikel om en dokumentär, Tåget mot Hanoi - livet efter debatten.
Regisserad av min elev Olavi Linna. 
Jag kommer inte att gå in i artikeln, inte heller i dokumentären men jag vill fånga några meningar. Som Olavi uttalar när det handlar om skrotade planer.
"Det förfärliga med att uppfylla en dröm är ju att man mister den. Men så länge man inte uppnår den så har man ju den alltid kvar. Det finns något gemytligt och trösterikt i det. Väldigt mänskligt."
Hallå - det där är ju precis som jag tänker. Trodde jag var ensam om det. Att det är bara den feges filosofi. Sova på saken och inte ta steget.
Så här har det ofta varit med mitt lägenhetssökande. Som är så trevligt. Och som ger mej så många fantasier och drömmar som skulle vara borta om jag skulle sluta söka. Och vem vet, kanske jag aldrig slutat söka. 
I det här speciella fallet finns en annan aspekt också - jag tycker om att se lägenheter för lägenheternas skull - oberoende om det handlar om nåt för mej eller inte.
Det här med längtan fungerar det också i andra sammanhang i mitt liv. Det som jag inte har kan jag längta efter. Och njuta i min längtan. 
En sorts längtans filosofi i stället för den feges filosofi. Som jag trodde jag var ensam om.

Drömmen om Dalen

 Det har varit något av ett nöje för mej att kolla in bostäder. Och inte bara nöje - nog allvar också. Vill ju ha en större bostad - vill ha eget gräs. Omöjligt om man vill bo så nära torget som jag tycks vilja bo.
En sak har jag i alla fall noterat - jag dras till de kvarter där jag nu bor - och mot Sandviken.
Märkte hur bra det kändes att igår läsa nåt konkret om Travdalen - att de första eventuellt kan flytta in i Välfärdskvarteret om två år.
Rätt stadsdel men - oo så långt från torget.
Men på nåt sätt har jag drömt om Travdalen så länge att jag har tänkt mej in i tanken att bo på vischan. Beroende på vad jag får förstås.
Det jag hoppas på är en lägenhet i ett radhus - tillräckligt stor för att jag ska få in det jag vill ha in - både från kollo och stan. Gräs - odlingsplats. En del av en service som jag kan anlita om jag behöver. En gemenskap inne i kvarteret. Synergieffekter med ett äldreboende som planeras i Välfärdskvarteret. Fungerande busstrafik till centrum. Som ju inte alls är lång borta - naturligtvis skulle jag vandra in till stan också
Alltså nåt "för ålderdomen".
Och så som det beskrivs ännu - man vet ju inte vad verkligheten blir - låter det som jag. Gemensamma odlingar, växthus, parkliknande kärna på kvarteret, bilfritt.
Allt det här lockar så mycket att jag skulle vara beredd att 1) bo kvar i mitt gamla en lång tid och veta att jag är på väg bort 2) flytta till ett ställe som kommer att vara byggarbetsplats mycket länge.
Vill veta mera! Nu.

Men det jag just läste vill jag inte veta. Tre höghus som det enda i Välfärdskvarteret. Så vill jag inte ha det - om jag inte får en bottenvåning med gräs. Den som lever får se.

Äldreombud

 En positiv sak med det val vi nu deltar i - välfärdsområdesvalet - är att vi diskuterar vården och omsorgen. På hög och låg nivå. Och vi inser att trots att modellen är skapad finns det utrymme för en viss frihet.
Jag vill kasta in en idé om en yrkeskår som inte finns ännu.
Äldreombud - namngivna människor som finns mellan den äldre och de officiella vårdarna. De här som redan finns men inte fullt ut.
Du ligger på sjukhus/rehabiliteringsavdelning och det blir aktuellt att fundera om du ska klara dej hemma. Hemförlovningsteamet kommer och kollar bostaden och ditt eget skick - berättar om hjälpmedel som kan fås och tar ställning till hur mycket kommunal hjälp du har rätt till. Är det bara medicinkollen på morgonen eller är det besök fyra gånger per dygn. Den här hjälpen får inte städa, handla, tvätta kläder.
Tänk vilken nytta jag skulle ha av en namngiven person jag kunde ringa till för att få reda på var jag kan få hjälp av frivilliga, hjälp från den privata sektorn - betala men ha rätt till hushållsavdrag. Vi har ju redan en sån här yrkeskår - socialarbetarna. En grupp som jag verkligen lyfter på hatten för och som jag ha haft hjälp av när jag har försökt hjälpa en vän. Men - den kontakten finns inte sådär bara på ett telefonsamtals avstånd för den ensamma åldringen i lägenheten. Alla dagar när frågorna kommer. Plats för ett ombud.
Bor jag på ett äldreboende räknar man med att hjälpen finns där, i huset. Och så är det ju också men det finns frågor som jag kanske inte reder ut med de anställda. En som bor på ett boende har ju tankar som rör sej utanför boendet också. Alla har inte nära släktingar och vänner som får frågorna klarar inte alltid av att svara - de har inte möjlighet att diskutera med personalen och vet inte riktigt vad som gäller. Så också här skulle ett namngivet ombud vara på sin plats.
Den här yrkeskåren skulle antingen vara anställd eller fungera som utbildad frivilligkår - med tystnadsplikt förstås. Tror att ett sånt här system i det långa loppet skulle betyda inbesparingar - plus att det skulle betyda enormt mycket för den äldre och för oss som finns runt omkring  - både släktingar och vänner. Vem tar tag i bollen och talar i det här ärendet?

Anne Salovaara-Kero

 Ni som känner mej vet att jag politiskt är en allätare. Röstar över partigränser om jag upplever det rätt. Kan inte ansluta mej till nåt parti - har mina sympatier i flera. Dock röstar jag oftast på SFP.
Så gör jag också i välfärdsområdesvalet. Som minsann inte är det lättaste att rösta i.
Ett superviktigt val - det som bestäms av det fullmäktige som vi ska tillsätta kommer att beröra oss alla - över partigränserna, språkgränser, kön, åldrar. Så därför - rösta!
Ett knepigt val på det sättet att vi ska rösta på kandidater från hela Österbottens välfärdsområde. Det betyder att det finns många som vi inte känner namnet på - och än mindre vad de går för. 
Det betyder också att om de flesta röstar på dem de känner i sin egen omgivning är det risk att rösterna blir så spridda att ingen kommer in. Det är klart - kandidaterna säjer att de jobbar för hela välfärdsområdet och det tror jag också att de försöker göra. Men det finns garanterat frågor där lokalkännedom är en viktig sak.
Lång inledning som leder till kärnan i det här - jag tycker att vi inför det här valet borde mobilisera - helt enkelt junta. För att olika delar av distriktet ska vara representerade.
Jag är ju inte rädd för att min stad Vasa inte skulle vara representerad men ändå vill jag göra nåt jag inte brukar göra - slå ett slag för min favoritkandidat. Som är en av många fina på SFP:s lista. 

Anne Salovaara-Kero kommer att få min röst. hon har insyn i social- och hälsovård både privat och i tjänsten, hon sitter i fullmäktige i Vasa. Men fram för allt uppfattar jag att hon har en egenskap som jag stort uppskattar hos människor som sitter i beslutfattarställning. Hon är ingen teflonperson som tar emot ett ärende och sedan struntar i det. Tvärtom - det ogjorda är som en sten i skon tills det har retts ut - så långt det går. Hon är seg - kallar sej själv uthållig.
Jag får kontakt med henne om det är nåt jag vill framföra.
En sån person vill jag gärna ha med i fullmäktige. Därför skriver jag 304 på valsedeln. Om du tycker som jag - gör detsamma.