Påverkans makt

Jag är som känt en dålig sovare. Och tillåter mej att ta Imovane vid behov. Små bitar eller större bitar, under benämningen flisor.
Hade en bra period under fotkonvalescensen. Tydligen lugnare liv.
Men så kom en oro in i mitt liv och det blev aktuellt med flisor igen. Trots att jag så gärna skulle låta bli. Och det är inte så lätt att sluta heller eftersom man har lärt sej att det hjälper med flisor.
Beställde ny medicin av min läkare via Kanta och råkade läsa föreskriften eller vad den heter - den text som läkaren hade skrivit. Den slutade så här "Försök låta bli att använda".
Och faktiskt så fick jag helt rätt känslor av den meningen. För det första upplevde jag att hon var omtänksam och personlig och för det andra så fick jag en kick att anstränga mej litet mer.
Vad gör det om jag ligger länge vaken innan jag somnar? Och det har hjälpt. Faktum ätt att jag somnar ganska bra nu just. Att jag sen vaknar alltför tidigt - det gäller både med och utan flisor. Kan ibland hitta sömnen på nytt efter mina nattbestyr. Och flisorna finns om det kniper.
Men summa summarum-hon påverkade mej med sina ord. Måste komma ihåg att tacka nästa gång vi talas vid.
Och nu har jag också ett smartarmband som mäter min sömn. Blir nog bra det här ska ni se.

Lucia

O, så skönt att numera kunna sova i lugn och ro natten till Lucia.
Under min lärartid var det inte alltid så.
Och nu alla gullungar som har lussat mej genom åren - det jag skriver är inte nåt negativt om er. Om vi säjer som så - det var inte fel på sändaren utan på mottagaren. Så tack för att ni orkade stiga upp mitt i natten för att sprida lussestämning till era lärare. Kanske traditionen ännu finns.
Vi backar något decennium.
Jag med min nattsömn - att ligga och lyssna efter lucialjud och spritta till varje gång nåt hördes på gatan! Låst ytterdörr - reagera så de inte väcker alla i höghuset. Tysta ner när det travas i trappan. Men stort plus - det tassades - skorna togs av nere i trapphuset.
Medan jag jobbade i Petalax kom inte egna elever men det hände att vi styrde B:s Korsholmselever till mej. Och att de inte hittade. Ringde och visste inte riktigt var de var. Körde fast i snödrivor. Kom så sent att jag hade hunnit fara till jobbet. När jag jobbade i
Korsholm kom egna elever.
Och sen tyckte jag det var så pinsamt att sitta i soffan och glo och le medan de sjöng för mej. Och sjöng och sjöng. Och de var så många, ibland flera grupper ihop. I min lilla lägenhet. Och stearin rann på min julbonade parkett.
Det där med att sitta ensam löste jag en gång med att be grannfarbror komma in och ta del. Undrar hur det såg ut - där satt vi i soffan i våra morgonrockar - grannfarbror och jag...
Som sagt - ett underbart tilltag men det passade inte in i mitt ensamliv i höghus. I slutet av min karriär blev det så att man fick önska luciabesök. Hoppas det fortsätter. Må ju vara ett fint minne för abiturienter att få komma hem till sina lärare - trots att skoldagen efter säkert kändes lång. Tack abi.
Ja och i samma veva ska jag berätta om att jag också har lussat. I eget höghus. Med nämnde grannfarbror och B som stjärngossar. Nere i trappan hade grannens fru bullat upp och vi skred sjungande nerför trappan. Och tydligen var det samma situation där som med mej och skolluciorna. Mottagarna, grannarna gick ut på stan eller lät bli att komma. En granne var vår gäst. Men roligt hade vi.

Minnesboken

Talade igår med en vän om våra föräldrars situation under kriget. Konstaterade att min far var för ung för att bli inkallad och att min mor jobbade på krigssjukhuset i Jakobstad.
Kom ihåg att jag har en liten minnesbok efter min mor - en bok som fylldes av minnesverser tydligen skrivna av patienter på sjukhuset. Allt var skrivet 1942.
Helt fascinerad av det de skrev! Poesi på samma nivå som i mina minnesböcker från ungdomstiden där flickkompisar och lärarinnor plitade ner sin livsvisdom.
Men det här var skrivet av unga män, med namn och boendeort under. Hittade tom kända namn där.
Men dikterna - undrar om de hade en samling att ta ur... Tid hade de ju och det resulterade i konstnärliga fina utsmyckningar och tom bilder.
Helt öppna "kärleksförklaringar" fanns där också och förstås - unga människor möts i en tid när världen utanför brinner. Klart att man skriver om hur man kommer att sakna.

"Du är mitt allt på jorden
endast dej jag har så kär
varför måste vi nu skiljas
ensam jag min smärta bär"

"Du går från säng till säng och putsar,
och gör så fint och rent.
Är inte skraj fast någon hostar
du hänger i från bittida och till sent"

"Kynttilän kun sytytät
polta loppuun asti
Poikaa jota rakastat
saata hautaan asti"¨

"Sörj ej den gryende dagen
njut av den flyende var minut
Kasta gårdagens  blomma åt sidan
och plocka var morgon en ny"

"En sådan man jag önskar dig
som beder alla stunder
som bibeln uppå bordet har
och flaskorna därunder"

"En liten blomma på stranden vinkar
med blåa ögon hon ser på dig
och viskar sakta
förgät ej mig
jag kan aldrig förglömma dig"

Skriver nån yngling så här idag? Skriver nån flicka så här idag? Då jag var flicka skrev vi. Flickor skrev. Lärarinnor skrev åt oss.  Som sagt - minnesboken fylldes av livsvisdom. Och en vacker glansbild.
Var det i Svenska skolan krigssjukhuset fanns - Singsing som det tycks kallas. Se bild.

Tillbakablick

Måste lägga upp nåt om fotoperationen nu när jag har fått grönt ljus för att hantera den normalt - och tränar att gå som förr.
Summa summarum tror jag att operationen för mej var enkel.
Jag fick belasta foten hela tiden och har inte haft väldigt ont.
Brukar tänka på månaderna i tre faser. 1) Benvärkfasen (luusärky) i början. Märktes väldigt litet eftersom jag tog värkmedicin 2) Vätskeblåsefasen. Då var jag rädd. Rädd att blåsan skulle spricka. Satte mej i karantän typ en vecka 3) Hudömhetsfasen. Egentligen jobbigast. Måste polstra och linda - på rätt sätt. Eftersom jag ju måste ha specialskon på så fort jag skulle vara upprätt.
Det intressanta är att det hudömma - som nog till en del ännu är kvar - inte märks i nya storskorna.Tydligen tryckte specialskon på fel ställe. Hudömheten kan kännas i sängen när lakanet rör vid foten så nog är det lättstört.
Men nu går jag som sagt med nya stora skor och får göra vad som helst med foten. Tom gå på tårna. Förbeningen har lyckats.
Det praktiska under konvalescenstiden gick också bra tack vare vänner som skjutsade mej. Gick inte så långa sträckor. Så klumpigt. Jag sjukskrev ju inte mej utan var på mina möten. Många är de chaufförer som har lärt sej att hitta platsen där Kaserngatan möter Handelsesplanaden - eller mormontemplet på Storalånggatan.
Ett enormt stort tack till er alla!
Nån enstaka gång har jag fått hjälp med att handla mat men för det mesta har jag fixat det själv. Hade ju också lager att ta av.
Och nu tycker jag bara att det är så lyxigt att kunna stiga upp utan att tarra på sej klumpskon. Som dessutom skulle ha varit väldigt farlig i den halka som nu råder.
Och - nu står min kirurg och väntar att jag ska säja ja tack till en likadan operation av andra foten. Chop, chop.
Jag ska försöka hålla den  det läge den är nu - men om den blir värre tackar jag ja.
Besöken på sjukhuet har varit toppen men tiden mellan var jag nog ensam med mina frågor. Efterlyser mentorskap!

Ganska rak fot

Sälja på loppis

Jag har den senaste tiden sålt prylar för en väns räkning. På nätloppis - företrädesvis med start i Marketplace.
Det mesta har bytt ägare ute på gården. Ganska många stunder har jag stått ute och väntat. Men det har gått bra och in kom en hel del pengar.
Sålde ett komplement till en samlarserie av finporslin till en som hade ärvt en hel servis.
Sålde Arabiakoppar till en som så gärna ville ha dem att hen bad mej vänta tills pensionen kom. Hen fick rabatt.
Sålde ett dussin äldre Arabiakoppar med assietter till en  som skulle fira 30-årsdag. Också här blev det litet rabatt.
Sålde en keramikfigur som en person skulle ge åt sin mamma i julklapp. Mamma samlade på serien.
Ibland sålde jag saker som jag trodde kulle bli osålda medan det gick tvärtom för andra saker. Outgrundliga...
På kuppen sålde jag min egen pryl, reseskrivmaskinen som jag redan skrev om.
Verkligt socialt bestyr det här att sälja via Fb-loppis face to face. Dessutom ser jag med litet mer öppna ögon på egna saker - finns nog sånt som ska bort i mina egna gömmor.
Tog bort en hel del prylar idag - de ska till största delen till Hoppets stjärna. Måste få bastun (varulagret) tömd för den blir troligen toa medan toan fuktsaneras.

En skrivmaskin

Jag har länge haft min gamla "reseskrivmaskin" till salu på Marketplace. Under sloganen Tangentbord och skrivare i ett. Så länge att jag började fundera på att ta bort den och lägga den till Hoppets stjärna.
Plötsligt igår kontaktades jag av en man som ville köpa. Hans son hade länge velat ha en sådan. Han hittade färgband på nätet och vi gjorde affär.
Och varför inte - för en liten pojke (som jag antar att det handlade om) måste ju en sådan apparat vara spännande. Att trycka på en bokstav och genast se resultatet på ett papper. Wow! Och Tippex hade de hemma också.
Kom att tänka på mitt liv med skrivmaskiner/skrivare.
Den jag sålde fick jag inför studietiden och skrev mången rapport och troligen också min kandidatavhandling på den. Pro gradun skrev jag på fysikum, kvällar och helger när en modern skrivmaskin var ledig.
När jag började jobba skrevs nog prov i stor utsträckning på den lilla - men också i någon utsträckning på skolans.
Sen skaffade jag en textbehandlare. Vad jag älskade den!  Utnyttjade till max. Hade ett litet minne -- var det nu typ 10 A4-sidor.
Så småningom var det dator som gällde - och Word men vad hette operativsystemen månne först? Lagrade på diskett och skrev ut i skolan. Fast ja hade nog i något skede också en matrisskrivare. Inget Internet på den tiden.
Sen kom den första bärbara, Windows nånting och Internet - och Word förstås. Revolution i mitt liv i alla hänseenden.
Och där är jag ännu. Skriver väldigt litet numera och ännu mindre tas ut på papper. Har faktiskt två skrivare nu just. Båda går att styra trådlöst.
Vägen från reseskrivmaskinen till dagens skrivsystem har varit lång. Glad att jag har fått gå den.

Bo på Hem

Jag har nyligen fått bekanta mej med ett nytt vårdhem. Påminner mycket om det som moster bodde på ett antal år. Verkar helt bra. Båda är vanliga kommunala hem.
Tankarna går till det faktum att jag själv en dag kan vara beroende av ett sådant boende.
Har funderat litet på hur det skulle kännas. Kan ju inte veta hur min kropp och min hjärna fungerar den dagen men tänker nu utifrån den jag är idag.
Jag vet att det skulle vara enormt svårt att flytta från eget hem. Att bara få ta med sej ett fåtal prylar - ett rum på Hemmet är ca 20 kvadrat och en säng står redan på plats. Att eventuellt inte ens orka vara med när det gamla hemmet töms - mitt älskade hem.
Det jag skulle ta med mej till Hemmet är en länstol, ett nattduksbord, en bokhylla, tv-n på nåt bord. Och - en viktig grej - ett bord som kan användas som matbord. Och förstås gardiner, myslampor och grönväxter.
Det skulle vara viktigt för mej att rummet skulle bli så hemlikt som möjlgt. Viktigt att kunna som förr sitta i lugn och ro och se på tv - utan hemska grälla taklampor som lyser.
Jag skulle gärna äta vissa måltider i rummet - tex kvällsbiten - skönt i min tv-stol.
I stora matsalen - där jag för all del skulle ha en del trevliga människor att tala med - känns det som i en skolmatsal. Och det ljud som dominerar är en radio som står på - och ibland också en tv. Samtidigt.
Jag skulle gärna ha några kärl så jag skulle kunna bjuda mina gäster på nåt i rummet. Skulle inte vilja att de kommer som till en bäddavdelning utan till mitt nya hem. Skulle också gärna umgås med mina Hemkamrater - men gärna inne hos varandra.
Det ordnas massor med program på ett Hem - jag hoppas jag kulle gilla det som bjuds.
Jag hoppas jag skulle vara i sånt skick att jag skulle kunna ta mej ut - helst utan hjälp. Och med bil till ställen utanför Hemmet.
Fantasier och drömmar  - hoppas jag kan uttrycka dem också när och om det blir aktuellt.
Och förstås -vill fortsätta att jobba för mellantinget gemenskapsboende...

Kamratstöd

Vad det är viktigt med kamratstöd när man sysslar med självvård!
När man opereras via dagkirurgi och far hem samma dag kanske alla frågor inte kommer medan man har proffsen omkring sej. Det ska ju ringas dagen efter - vilket det inte gjordes. (Nå jag ringde själv men inte så mycket nytt då)
Sen överförs man ju till Hvc - och att boka tid till skörare för minsta lilla fråga -den mödan tar man sej inte. Var ju två gånger - en gång med vätskeblåsan då ingen kunde hjälpa och en gång för att ta bort stygnen.
Ingen har talat om bandage efter stygnborttagningen. Det momentet streckades över i sjukhusets standarpapper. Och på Hvc sades heller inget.
Men arma dagar jag kan ju inte gå med den hårda specialskon mot det ömma ärret!
Jag tar saken i egna händer och polstrar om så det blir drägligt. I balans med det som kanske är filosofin- så luftigt som möjligt.
Och - hur ont ska det ta i ärret och hur länge? Upplever själv att jag har mera ont (men bara ibland) än före stygn-och luddborttagningen
Skulle vara så bra med proffsord.
Men i brist på sådana tar jag till mina opererade vänner. Och ja -de hade ont länge och ja de hade bandage. Mene ja tiedä. Man vill ju inte förstöra.
Det här med kamratstöd passar jag på att ta upp idag eftersom det just nu är invigning av OLKA-projektet på sjukhuset. Dvs frivillig på sjukhuset - inte nödvändigtvis som kamratstöd men som en som visar tillrätta, sitter med när väntan blir lång och orosfylld - och som lyssnare. Skulle så gärna ha varit med idag.
Jag kommer att ta frivilligturer först efter julen.
För er som är intresserade - det ordnas ännu en utbildning i höst.

Av och till

En liten fotrapport så här några dagar före månadsdagen av operationen.
Nog märker jag att det går framåt. Tar ingen medicin. Och vissa dagar skulle jag inte tänka på att jag har en opererad fot. Sårstället har blivit tåligare.
Men sen konstrar den. Är så hudöm både på sårstället och stortån. Oftast hjälper det att massera litet och ändra ställning.
Det konstiga är att foten oftast mår bäst då jag har skon på och är igång. Vilodagar i soffan är värst - och speciell då jag efter vila ska ha på skon.
Sen så fundersam då sjukhuset sa att jag efter stygnborttagningen inte behöver lägga bandage. Allt sånt i pappersanvisningarna streckades över - också lindningsschemat.
Men jag måste ju bara linda! Annars skaver det. Trots ullsock.  Får väl låta förnuftet råda - där också.
Rörlig är jag och till olika ställen kommer jag mej tack vare en massa goa transporterande vänner. Tack.
Många, många har lärt sej att hitta kullerstensplatsen där Kaserngatan träffar Handelsesplanaden.
Och ja, jag vet att jag måste ha tålamod. Jag ska gå med specialskon till 27.11. Hoppas bara jag gör rätt.

En tvättäkta lantis goes Finland

En tvättäkta lantis, Bonderöven (lyckas inte skriva danskt ö i bloggen), den sympatiske Frank som lever ekoliv på Kastanjegården - nu har han upptäckt Finland.
Såg första avsnittet härom dan.
Det började med att han konstaterade att det bästa sättet att behandla trä är att tjära det. Och fick en idé om att han skulle besöka ett ställe i Finland där man sysslar med tjärbränning på gammalt sätt. Hela familjen med och dessutom en  familj från Sverige och en från Norge strålar samman med finska entusiaster i något som ser ut som in the middle of nowhere.
Förutom tjärbränning ska man tillverka en båt av ett tjockt träd och så fiskar man i ettt vattendrag nära intill. Frank är väldigt imponerad av att det finns träd att tillgå.
Men det är inte storyn jag tänker skriva om, den kan ni själva ta till er här.
Det som jag gillade så mycket var tanken på de kulturer som möts i avsnittet (det kommer flera). Säkert tillrättalagt och ofta på engelska men också finska med visst inslag av gester - och vips så förstod alla varann. Det var så sunt på nåt sätt. Och mitt i ödemarken. Fyra nationaliteter som mådde bra tillsammans och hade ett gemensamt intresse. Frank såg litet road ut när de finske sjöng till Väinämöinen medan de jobbade men konstaterade  att det är bra med musik till arbetet.
Avsnittet slutade med att man gick i sauna - hur annars.
Jag kan tro att man i trångbodda uppodlade Danmark kommer att tycka att det man ser är väldigt exotiskt. Vilken fin reklam för Finland!

Mina fötter och andras

Jag ser fina höstskor - både på bild och i butik. Min Fot reagerar med en ilning vid tanken på att klä på sej en normal sko.
Jag kollar in bara fötter i filmer. Oj vad de har raka och fina fötter de där skådisarna.
Jag ser längtansfullt på folk som går med mjuk svikt i stegen. Jämför med mitt eget klumpande.
Men - jag går dock!
Och vad folk är artiga när man rör sej med kryckor på stan! Och både bekanta och obekanta frågar vad som hänt.
Mina fötter har börjat samarbeta så bra. När det ilar i Foten kommer kompisen andra foten och masserar litet försiktigt och ställer upp som stöd och skydd mot tex täcket i sängen.
Och den kompisfoten är ett så bra stöd när jag står i badkaret för att duscha. Den opererade foten får jag stöda bara på hälen.
Så inte ska man klaga. Litet värk då och då, hudömhet nära operationsstället. Det kan man leva med.
Och får hoppas att förbeningen går på rätt sätt. Lång tid tills man får veta det.

Konvalescenseufori

Jag tror att alla som håller på att hämta sej från nåt - från ett operativt ingrepp, från en sjukdom - känner en viss eufori när det går mot det bättre.
Själv kan jag känna glädje när jag vaknar och märker att det inte värker i foten, när jag kan gå med klumpskon utan att det gör ont, när jag på eftermiddagen konstaterar att jag har glömt att ta värkmedicin, när jag märker att jag kan göra sånt som jag gjorde före operationen. Tex duscha utan att sitta på pall bredvid badkaret, känna att jag vill röja i nåt rum, kunna gå till butiken själv, sitt på kafé.
Har också känt en sån glädje av att få vistas i mitt hem. Bara ligga i soffan och titta ut på höstträden och fåglarna. Mysljusen och lyktorna i mörkret.
Och lugnet. Har nog tagit sjukledigt från en del saker. Skippat kören och jumpan (viktiga saker båda två) och det har betytt ett par bokningar mindre per vecka. Plus att jag har tackat nej till en del extra möten.
Troligen är det både det och lugnet som har gjort att jag har sovit så gott den senaste tiden.
Samtidigt som jag upplever det här tänker jag på alla de konvalescenter som inte vet hur fortsättningen blir och de som vet att det trots ingrepp inte blev bättre. Så jobbigt.
Det värsta som kan hända i mitt fotfall är ju att operationen måste göras om. Men hittills bra.

Minimalistiskt

Vad man kan leva smått och lugnt om det behövs. Åtminstone ett tag.
Jag har handlat på min lilla anspråkslösa närbutik. Kom hem med en hel del trots att mycket fattades i butiken. Dessutom kom jag hem med ett glatt sinne. De två herrar som var på jobb surrade kring mej och erbjöd sej att beställa sånt jag saknade och var dessutom språksamma och trevliga.
Städande har jag konstaterat vara överskattat. Bara man städar toan, diskar, sopar köksgolvet, bäddar och putsar soffbordet i glas ser det helt bra ut. Och om ullhundarna sticker ut sina nosar är det bara att ta fram sopborste eller Viledamopp. Ja, blommorna måste man förstås vattna.
Hygienen. Visst duschar jag. Sittande på en pall på golvet bredvid badkaret. Med inplastad fot på annan pall. Duschar dock inte så ofta som vanligt. Handdusch och tvättlapp fungerar bra. Och nu blir det lyxigt när jag får blöta foten. Men inte duscha normalt - får inte stöda på framfoten. Säkrast att ha klumpskon på.
Klädtvätt. Nu tacksam över mina stora lager av kläder och hemtextilier. Klarar mej utan att tvätta. Vill inte bära tvättkorgar mellan hemmet och tvättstugan. Enstaka plagg kan bra tvättas för hand. Och dessutom - väldigt få klädesplagg som varit i bruk. Mest hemmamys och nattkläder.
Kanske just för att jag levt så minimalistiskt som det känns så oerhört lyxigt att kunna ha en normal strumpa på opererade foten - och därmed kunna välja annat än sportbyxor som outfit. Lyxigt att skruda sej och vandra till stan - i sakta mak. Och vem vet - kanske det blir en kaféstund på färden.

Tack samhället

Tack för att vi har en billig fungerande sjukvård.
Jag fick räkningen för mitt dagkirurgiska ingrepp. Litet på 130 euro. Och det tycker jag är billigt. Fick proffsig behandling, vänligt mottagande och en dag som kändes nästan som en spa-dag med uppblåsbar värmefilt och allt. Men framför allt - vad det ska ha kostat på riktigt.
För att inte tala om specialskon jag fick - troligen kostar den nån hundring i inköp. Och lånekryckor. Och frukost med kaffe i vacker blommig mugg.
För att vi ska kunna hålla igång sånt här är man ju nog villig att betala skatt.

Annat i skrift

Blev tillfrågad av en bekant om jag ställer upp på en intervju om sorgen. Hon skriver för en liten tidskrift.
Som alltid när jag får såna frågor svarade jag ja. Vi hade en fin eftermiddag och orden flödade. Starka känslor och minnen  och det blev både tårar och skratt.
Sen när jag skulle korrekturläsa märkte jag att jag drog ut på det. Orden var på nåt sätt så tunga när de fångades på print. Men det skulle ju ske och jag gick igenom och ändrade nåt smått. Tyckte att texten var bra.
Efter att jag hade skickat iväg den insåg jag att jag borde ha smakat på orden igen men jag ville bara inte. Nu vet jag vissa ord som jag borde ha bytt ut.
Konstigt att jag inte kunde se neutralt på texten när den var utskriven när det gick så lätt att tala.
Men det är nog samma med blogginlägg och Fb-uppdateringar från den värsta tiden - jag vill inte läsa det jag skrivit.
Hoppas texten inte känns helt fel och avslöjande när den kommer ut i allhelgonatid. Den är nämligen bra skriven.

I, me and myself

Har inte varit utanför dörren sen jag i tisdags bestämde mej för att vara i karantän fram till torsdag inkommande vecka då bandage och stygn ska avlägsnas. Mål: se till att blåsan på tån inte spricker.
Och - det har varit sköna dagar. Har pysslat på, läst, sett tv. Har inte hunnit börja med 1000-bitarspusslet som min syster kom in med. Sovit gott på nätterna. Ätit mat ur förråden. Inget behov av umgänge irl alls.
Saknar mina morronpromenader till Arboretum - vet precis hur gott det doftar där nu. Saknar mina vandringar till stan - träffa folk som jag byter några ord med. Men det kommer - hoppas jag efter nästa torsdag fritt ska våga gå. Så långt man nu kommer med klumpskon.
Idag var den snälle T inne med litet färskvaror som höll på att ta slut. Tack för det.
Och fredag firar man ju trots allt. Vissa moment bortskalade men känslan finns ändå där.
Nu tror jag det får bli soffhäng med en trevlig bok.

Bandage på glid

Har nu satt mej själv i karantän fram till nästa veckas torsdag då bandage och stygn ska tas bort.
Det är så här att jag har en stor värskefylld blåsa på opererade fotens stortå. Och jag vill göra allt för att den inte ska spricka.
Den har nog uppkommit av att bandaget har rört på sej - troligen när jag gick några steg fler härom dan då jag var på matställe och i butik. Och bandaget rör på sej av den anledningen att jag har rivit i det för att få bort skons kardborrband som fastnat i polstringen och gasbindan.
Eftersom man på hvc inte ville punktera (vilket jag förstår, så kort tid från operationen) och tydligen inte ville linda om min fot och inte heller hade några råd om hur jag ska sköta blåsan på tån tänkte jag själv. Luftbad är ordet, bandaget får inte komma åt den. Dra i bandaget, kolla.
Betyder att jag inte kommer att gå ut - kan inte kolla då. Och vill inte dra nån sock över bandaget nu.
Betyder också att jag snart kommer att behöva hjälp med nåt smått som ska handlas. Jag har många jag kan kontakta.
Betyder att jag far på tillställningar och möten bara om jag får/beställer skjuts. Men inte alla.  Meddelade tex att jag uteblir från ett kyrkmöte på måndag - måste se hur blåsan utvecklas och de behöver tid att kalla in suppleant. Jag är ju sjukskriven. Självsjukskriven.
Tänk att fokus har flyttats från operationen till fotblåsan. Har inte kommit ihåg att ta värkmedicin idag. Kanske det får vara.
Sen på torsdag då man tar bort bandage och stygn må man ju hitta på nåt ätt att  säkra blåsan. Måste ju kunna använda strumpa/ullsock i snedskon. För då ska jag börja röra mej ute! Längtar.
Fast i verkligheten går det ingen nöd på mej. Trivs med att tossa på hemma. TV, bok, handarbete, storpussel som syster min kom med igår. Städa lådor och hyllor (det blir ju snart j-l).
Sen har jag en del administrativt att göra - känns bara så motigt när jag nu har vant mej vid ett annat liv. Men bara bra att ta itu med nåt. Att ligga på soffan på dagen och i sängen på natten blir ödesdigert för ryggen.
Nu ska vi bara hoppas att foten förbenas på rätt sätt trots att jag inte fokuserar på den biten.

Bakåt och telefontider

Nu kom ett litet bakslag i operationsprocessen. Igårkväll när jag litet försökte ordna bandaget (som blivit väldigt rörigt av skons kardborreband) såg jag att jag hade en präktig blåsa på tån.

Vad har hänt? Har den varit där hela tiden? Växer den? Spricker den? Högläge med kylpåse var det  spontana handlingssättet.

Min teori var att jag hade ställt till det när jag igår efter att ha tagit frisk luft på balkongen rörde med tån i räcket när jag gick därifrån. En annan att bandaget hade skavat.

Fick tag i "min" avdelning på sjukhuset. Där trodde man mera på bandageteorin. Ska gå till hvc och visa foten och eventuellt få bandaget omlindat. 

Så till det här med telefoner. Vi ringer upp säjs det. Men när? Medan man väntar vill man inte blockera telefonen, avvisar folks samtal, man tar den med överallt man går - typ på toa.

Så var det dagen efter operationen. Man hade sagt att man skulle ringa och höra hur natten varit. Inget samtal och klockan blev 16 och det var fredag. Ringde själv och man var rysligt ångerköpt - man hade missat att ringa.

Igår skulle jag beställa tid till stygnborttagning, hvc. Envisades först med att köa men gav upp och valde att de ringer upp. När jag var på mitt matställe ringdes det.

Imorse när jag ringde sjukhuset fick jag tag i nån ickesjukskötare som sa att skötare ringer. Så skedde - ganska snabbt nog.

Och ännu ett samtal till hvc för bandagekoll - och nu kom uppringningen verkligt snabbt.

Men att gå i timmar och bara vänta på samtal i mitt enpersonshushåll.
- det är besvärande för mej.

Men litet besvär mot det verkliga - mina blåsor - som väl inte heller är nåt stort problem ska vi hoppas. 

Min lurviga fot

Ute igen

Hade lovat mej själv och andra att jag ska hållas inne hela veckoslutet. Och röra mej bara litet. Det betydde att jag största delen av tiden myste antingen i soffa eller säng. Gick i mjukiskläder/pyjamas.
Tre dagars degande räcker bra fast det är skönt.
Kändes bra att idag klä sej i riktiga kläder, lägga litet makeup och kamma håret.
Målet var ett matställe nära mej. Tog kryckorna - egentligen mest för att synas. För att inte bli påcyklad, påsprungen eller påtrampad. Går hur bra som helst att gå. men långsamt går det.
Maten på Red Sea var god och närande husmanskost. Verkar vara nån form av pensionärsdagis hela stället. Trevlig stämning och trevlig personal. Och mätt blev jag.
Vandrade sen i sakta mak till min närbutik och inhandlade nåt smått och också den vandringen gick bra.
Så nu vet jag det - om inget inträffar kommer jag att kunna röra mej kortare sträckor med klumpskon. Klarar alltså av att förse mej med mat. Känns bra att inte vara beroende.
Och än en gång får jag förundras över att värken är så lindrig. Har tom börjat testa med att trappa ner värkmedicinanvändningen.

Blommor på matbordet

Annorlunda dag

Igår var det minsann en annorlunda dag. Operationsdagen. Hallux valgus. Dagkirurgi.
Och hur det än skulle bli med rehabiliteringen kommer gårdagen att framstå som fin.
Blev så väl omhändertagen av hurtig och glad personal i op-salen. De som förberedde mej och gav mej spinalbedövningen innan kirurgen anlände.
Bedövningen var nog nåt häftigt. Tänk att få erfara att nedre kroppen blir helt stum. Och dessutom uppleva att vänster ben är i vinkel (som det var när bedövningen gavs) trots att man med både förnuft och ögon vet att benet ligger rakt.
Hade bestämt att jag inte vill höra när man sågar och borrar i mina ben så jag hade musik i öronen. Tänk att jag fick vara på nätet i op-salen. Sveriges radio P2 bjöd på bla Brahms Ein deutsches Requiem. Så underbart. Och jag var så avslappnad och hade det så skönt. Ibland kom nån och lyfte på en hörlur och kollade hur jag hade det - och småningom sades det att det var klart. Utan att jag sett, känt eller hört nåt.
På uppvakningen fanns nya änglar som tog hand om mej och gav mej ett fantastiskt täcke som blåstes uppmed varmluft. Och härligt att få ha telefonen för att få ut bud till omvärlden.
Frukosten som de kallade det smakade gudomligt. Diskuterade konst på sjukhus med en av änglarna och kunde konstatera att de vackra blommiga kaffemuggarna också var konst som fick mej att känna mej bra.
När den underliga känslan att vänster ben kunde flyga hade försvunnit kom en fysioterapeut som lärde mej att gå med kryckor. Både på plant golv och i en trappattrapp (vilket trevligt ord det blev). Har kryckor förstås trots att jag faktiskt får stöda på foten med full tyngd. Betyder mycket för mej som har summa mina egna två händer att tillgå hemma
Kirurgen gav mej tid och uppmärksamhet i olika repriser och en skötare försåg  mej med instruktioner för eftervården hemma.
Sen blev det stopp ett tag. Man släppte inte iväg mej förrän jag hade lyckats kissa. Och ska nån tro att jag lyckas kissa då? Så med väninnan väntande kastade jag in vattenglas efter vattenglas varvat med ännu mera kaffe. Så småningom lyckades jag och tjöt ut det så hela avdelningen nog hörde.
Väninnan tog sej an mej över natten- fick inte vara ensam. När hon hade annat kallades en annan stödperson in. Så tacksam.
Och egentligen hade jag inte ont. Men kastar nog in en hel del piller.
Nu på förmiddagen dagen efter väntar jag på kontrollsamtal från sjukhuset. Ingen värk i vila egentligen - litet nog när jag rör mej.
Summa summarum - känns bra hittills. Och dagkirurgin höjer jag nog till skyarna! Kände mej som en prinsessa - så väl blev jag hanterad. Och ingen ärta under madrassen, bara min morgonrock.

Skon jag fick med mej hem. Tåändan i luften.

Medicinlista

Du ska ha alltid ha med din medicinlista. Den behövs i kontakt med vården.
Ja, och det måste jag tydligen ha eftersom vården inte använder sej av Kantas receptlista.
Kan förstå det nog - där kan finnas gammalt som hänger med plus att jag kanske använder mediciner som inte är på recept som också behöver nämnas.
Brukar snoka efter en Oma Omakanta-sida alltid då och då. En sida där jag själv kan skriva - tex mina mediciner - en sida som kan öppnas av vårdpersonalen. Har inte lyckats hitta nån ännu.
Följaktligen - gammaldags medicinlista skrivs (har nog en lista i min Medical ID också). Tänke få en fin lista så jag bad om en på apoteket. Den svenska var två A4-papper, den finska litet mindre (se bild) - men inget man har i plånboken. Hur gör ni med medicinerna?

Bara lugnt

Man skulle ju tro att min lilla operation är något enormt så mycket som jafg skriver om den både här i bloggen och på Facebook.
Ingalunda - det är lugnt och operationen är vad den är.
Men jag vill gärna dela med mej. Jag ar flera bekanta som säjer att de borde men vågar inte. Tänker att det för dem och för andra som på åt sätt berörs av dylik operation kan ha glädje av att läsa.
Jag har också haft glädje av de två nyligen opererade som har delgett mej detaljer om operationen och konvalescenstiden.
Vill redan nu tacka för det stödoch de löften om hjälp jag har fått. Det värmer.
Nu ska ni slippa bild av min egen fot. Den förra var dessutom tagen så min fot såg helt blå ut. Den är nog finare än så.

Eftertanke

Såhär mindre än en vecka före operationen finns en del tankar.
Är operationen onödig? Jag har ju inte värk mest hela tiden. Jag kan gå normalt bara jag har skor som inte tränger.
Ska jag verkligen invalidisera mej för resten av året för det här?
Nyser som besatt - förkylning på gång?
Det molar i en tand - en infektion?
Flera bekanta har  rapporterat om misslyckade operationer i sin bekantskapskrets.
När jag berättar vem som ska operera märker jag ofta en reaktion- som inte är positiv.
Men
Min hallux går inte tillbaka och stortån påverkar småtårna. Plus att det nog värker ibland.
Troligen är nysningarna en allergireaktion. Men helt klart måste jag följa med.
misstänker att tandmolandet har att göra med tandgnissling - det är en litet ostadig tand.
De av mina egna bekanta som har genomgått operationen är nöjda
En läkare som har varit ortoped hela sitt liv må väl klara ingreppet.
Jag väntar inte på nåt under. Jag vill bara kunna gå som nu och få skor på fötterna.
Dessutom fick jag en bra tanke av väninnan. Nu kör du utan att tveka. Du har satt dej i taxin nu och vet vart du ska. Då funderar du inte mera.
Plus att jag har en väninna som kommer med sån positiv feedback på sin dagkirurgiska fotåtgärd att man blir riktigt positivt nyfiken.
Slutklämmen är - det blir nog bra det här.

Min egen vänsterfot före

Knottror

Blir så trött på tröjor som blir knottriga efter nån användnng.
Talar om tröjor och koftor som är litet tjockare än helbomull, som är mjuka och sköna. Och som tydligen innehåller viskos.
Har två nya exemplar just nu, en långärmad köpt på ett icke-billigt ställe och en kofta köpt på en sportaffär. Men det betyder väl inget om det är viskosen som är boven
Kan inte använda smycken som skaver, får vara försiktig med axelbandet på väskan. Eller vet inte, de kommer tydligen överallt, knottorna.
Är det nu så att vi får vad vi förtjänar. Borde vi köpa helylle (var man nu får tag i sånt) och helbomull? Det är bara det att de  här tröjtyperna är så lämpligt mellan tunna och tjocka.
Saknar Benetton där jag fick kläder som (oftast) fungerade utan knottror.
Inte världens störta problem men blir så trött på knottror. Vill kunna använda mina plagg länge.

Nervös?

Man frågar mej om jag är nervös inför fotoperationen.
Det är jag nog inte - men vet ju inte hur det känns dagen före. Litet nyfiken är jag dock.
Jag vet att jag har en lång konvalescenstid men jag tror att - om jag inte har så ont - det kommer att vara en lugn och skön tid. Under min bästa årstid dessutom.
Kommer säkert att vara frustrerad över mina begränsningar många gånger men att tossa på hemma brukar ju inte vara fel i min värld.
De flesta i min omgivning som har genomgått Hallux valgusoperation är nöjda. Men för nån dag sen hörde jag om en som går med värk efter sin operation.
Då man hör sånt funderar man ju. Skulle man klara sej med läget som det är? Skaffa specialbreda skor istället.
Men så behövs det bara att det värker och bultar i foten efter en vandring så tror man igen att det är rätt.
Kommer nog att sörja över långpromenaderna som inte lär bli av på ett bra tag. Och skorna - mina gamla skor - kommer de att gå på foten? Tröstar mej med att när jag lägger bort sjukhusets specialsko börjar det vara dags för piggskor. Och de polstrade stora skorna ska väl gå att använda. Till vardag och fest om så behövs.
Bara att gå in för det hela med gott mod nu och lita på kirurgen.

Nödfall

Var på promenaden inne och handlade nåt smått i den relativt stora närbutiken. In kom en dam och frågade kassan om det finns toa i butiken. Nej var svaret.
Lögn vill jag påstå. Tydligen har man ingen kundtoa men personalen har garanterat en. Och jag anser att en person i nöd ska få använda den.
Det har jag lyckats bra med i fina gatans fina butiker i Hesa.
Har nog också misslyckats - på en bank i stan. Hade ärende till banken och satt och väntade - frågade i infon efter toa - infotjejen gick bort för att reda ut - kom tillbaka och sa nej, vi har ingen. Pftt!!
Jag menar - man frågar inte efter toa om man inte är i nöd. Och nöden kan vara verkligt stor tex för folk med nån tarmsjukdom. Och att släppa in nån på kundtoan kan väl inte vara så farligt.
Det hör till de mänskliga rättigheterna att få kissa och bajsa. Gratis.
Tack för fina gratistoan i Rewell center!

Styrkeöverföring

Vi åkte ner i samma hiss från avdelningen på stadssjukhuset där vi varit och besökt i samma rum. Jag frågade om det var hennes mamma som hon hälsat på. Jo det var det och hon berättade att mamman hade en plats på nåt Hem i staden men klarade sej inte mera där. Och hur ska det nu gå?

Jag märkte hennes ångest. Kände igen den från när min egen mamma var sjuk. Försökte få något av min styrka över till henne. Vi kramades inte men jag tror jag rörde vid hennes arm och önskade henne kraft. 

Kom efteråt att tänka på en situation när min mamma låg för döden och jag hade varit och besökt. Måste bara stanna upp innan jag lämnade avdelningen, bara pysa ut litet av det jag kände. Det här såg en personal som höll på att mata en patient i ett rum. Hon lämnadedet hon hade för händer och kom ut i korridoren och kramade om mej. Den människostyrka jag fick i den kramen minns jag ännu  - 15 år senare.

Hoppas jag lyckades förmedla något av samma sak till kvinnan jag åkte hiss med.

På gym

Jag tycker mera om att vara på gymmet än jag nånsin hade trott. Jag har ett program - ett antal utvalda apparater och ett antal gånger jag ska dra och vrida och böja eller vad man nu ska göra i dem. Vänlig personal. Blev instruerad första dagen. Nu söker jag själv nya apparater som jag ser andra använda och som verkar bra för mej.
Idag kom en personal fram och berättade att jag hade använt en apparat fel - eller åtminstone ineffektivt. Det var ju trevligt att hen hade sett mej.
Det finns också en gemenskap med de andra gymmarna - man hälsar, byter några ord och känner igen varann.
Och för att inte tala om att det känns bra. Känner att mina axellåsningar till en del är öppnade. Känner mej pigg efter ett pass.
Men som det nu känns kommer det i alla fall bara bli den här månaden. Tycker vägen till gymmet är så vansinnigt tråkig at gå trots att jag nångång kan räkna med sällskap. Vill inte ta bilen sen i smällkalla vintern. Och sen - om man ska gå två gånger per vecka så är det ett pusslande att få in det - speciellt om det följer hårtvätt efter (jaja - jag hör era fnysnigar).
Tror nog jag när foten är användbar igen efter operationen återgår till min ljuvliga  Opistojumpa på Kasernområdet.
Undrar förresten varför det låter snärtigare att säja att man går på gym (eller ännu bättre salilla) än att säja att man går på jumpa.
Nåväl - pigg och belåten efter dagens pass. Fick igång skakapparaten idag också så jag fick avsluta men en härlig shakestund.

Sweet home

O, vilken lycka jag kände imorse när jag tassade omkring i min lägenhet! Nu får jag stationera mej här på riktigt. Kollosovandet är förbi.
Det verkar ju helt perverst att tänka så. Speciellt som jag har stornjutit på kollo. Alldeles mycket de senaste omgångarna i det fina mörkret.
Naturligtvis kommer jag att fara till kollo över dagen - finns ju massor med trevligt att göra där. Och mycket som skall göras innan jag stänger före operationen.
Men tillbaka till min starka känsla för hemmet. Må vara pervers eller inte men den finns där. Mina hem har varit älskade hem - alla utom ett. Och nu tänker jag alltså på hem som jag haft för mej själv, studiebostäder undantagna.
Mitt första hem var en etta i Astorhuset. Minns den lycka jag kände när jag fick ta mitt pick och pack från studiebostaden på Lärkan och flytta in i eget. Möbler skaffades - jag älskade hemmet. Med gröna väggar och stora orange blommor på gardinerna. Minns att jag gick ut på den lilla asfaltgården ibland och kikade upp för att se hur vackert det lyste i fönstret. På julen bjöd huset på granar till alla balkonger på gatsidan (jag hade ingen balkong). Bodde i världens lyxhus! Det faktum att jag kände huset från barndomen - mina kusiner bodde där då - gjorde ju inte saken sämre. Och ett fullstort badkar hade jag i den lilla lägenheten.
Småningom började jag söka nåt större. Köpte en liten tvåa på Storalånggatan. Minns den lycka jag kände när jag första morgonen såg utöver trähusen på Timmermansgatan. Snö, rök ur skorstenarna. Tyvärr finns bara ett av husen kvar nu. Den lägenheten behövde tapetseras. Vardagsrummets medaljongtapet var så häftig att de enda gardiner jag kunde ha var vita lakan. Första gången i mitt liv jag var med balkong och den blev en oas för mej. Första våningen så friaren B kunde kliva in över staketet. Och så vackert kök jag hade! Med utsikt mot gatan genom stora buskar. Morgonsol i sovrum och kök, kvällssol i vardagsrummet. Trevliga grannar, speciellt en tant i samma våning. Som visserligen ansåg att jag inte var hemma tillräckligt. "Jumala ottaa sulta kodin pois, kun et koskaan ole kotona". Också här ett fullstort badkar. Följde ritualen från enrummaren - "badade in" mej på flyttkvällen.
Av någon anledning tyckte jag att jag skulle bo större än i tvårummare på 45 kvadrat och det blev att köpa lägenhet på Skolhusgatan nära sjukhuset. Och det var nog ett felköp - det märkte jag genast. Trots att jag bodde ett stenkast från B och fina promenadområden och en fantastisk soluppgångsutsikt.  Och fullstort badkar. För högt uppe, för långt från centrum. Började packa ihop så fort jag hade packat upp. På kvällarna gick jag och strök i mina gamla kvarter, in på gårdarna och längtade. Måste bo kvar ett år för att inte behöva betala vinstskatt. Iofs blev det ingen vinst sedan - hade satsat en del på parkettgolv i den stora trerummaren.
Så kom det en annons att det fanns en tvåa i mina kvarter - på Kaserngatan. Var på visning. Minns inte vad som var fel med den - men mäklaren sa att det fanns en annan också - på Kaserntatan 18. Huset jag hade tittat på och drömt om när jag bodde på Storalånggatan!  Gick efter nycklarna - bad att få gå ensam och titta. Tittade med hela kroppen i lugn och ro. La mej på bastulaven, på sovrumsgolvet och bara visste - den ska jag ha. Balkongen, gården, lyxigt stora badrummet. Bestämde utan att B fick vara med och se. Minns att vi stod på gården och kollade när han sen kom från jobbet. Tog ett tag innan jag flyttade. Och som en granne sa - först kom riset på balkongen, sen kom flickan och sist kom möblerna. Sov på madrass på golvet ett tag. Minns vilken lycka det vara att bo mitt i stan igen. Njöt av allt!Inget badkar i den moderna lägenheten - men det skaffade jag snabbt. Och det här hände på 80-talet och jag bor kvar ännu. De flesta möbler jag har är köpta till den här lägenheten och jag bara tycker det är så vackert här. Jag bor i ett älskat hem!
Det här hemmet har också fått vara min trygghet när det blåste snålt när min mamma var sjuk och dog och när B var sjuk och dog. Det var som en famn som tog emot mej i min ångest.
Ni ser - det är starka känslor jag har och har haft för lägenheter jag bott i. Och det är väl nog en del av problematiken med att ha två ställen. Är nästan sjukligt bunden till det riktiga hemmet.
Iofs kollar jag lägenheter och hus fortsättningsvis. För att hitta det optimala. Hem och odlingar på samma ställe. Blir intressant att se hur det lyckas.
Och - det jag har nu är tillräckligt bra. Och jag är säkert annorlunda än alla andra.

Råkade bli en påskbild

Ännu ett uppdrag

Jag kvinkar och kvider ibland över att jag är fullbokad. Över att jag inte får egen tid i min normalvecka. För det kommer ju in sånt också som jag inte har planerat själv.
Så när lockropen ljöd härom dagen försökte jag värja mej. Inte ett frivilliguppdrag till!
Men hur det nu var så kunde jag inte motstå - det kändes nästan som ett kall. Och nu är jag anmäld till utbildning (på finska - den svenska kvällen var jag upptagen).
Och vad är då det? Jo, frivillig på sjukhuset kan vi väl kalla det. Olka heter det.
En sak som jag alltid varmt har pläderat för. Eventuellt finns det redan grönvästade Olkor på plats. Men nu ska det alltså utbildas. Och lämplighetintervjuas.
Jag föreställer mej att vi som står i aulan ska hjälpa folk att hitta rätt, kanske sitta tillsammans med patienter och vänta, kanske i några fall vara erfarenhetscoachar. Dvs göra sjukhusbesöket så bra som möjligt för de behövande.
Det är ju inte alla som har en vän eller anhörig som kan vara med. Så som jag kunde när B var sjuk. Och när min mamma var sjuk.
Tror också att jag skulle klara av jobbet - jag är tvåspråkig och social. Vi får hoppas att jag hittar i det stora huset - mitt lokalsinne är inte av denna världen - hi.
Nåväl - anmäld till kurs i början av september - sen blir det ju inte så mycket mer på ett tag eftersom fotoperationen kommer i vägen.
Ett fantastiskt projekt!

I samhället

Satt på min vanliga plats i saluhallen och drack kaffe.
Ser ett gäng nyfinländare komma in. Några andra var tidigare där så jag visste vad de hade på gång. De var ute i samhällsträning för att våga använda finska på riktigt.
Såg tydligen nyfiken ut för de flockades kring mej hela bunten och jag fick svara på deras frågor om vad det var för mat på menyn just idag - tills de började läsa själva. De hade papper med frågor.
Passade på att köra litet studiehandlederi (hur annars) och annars också småprata med dem.
De kunde inte engelska - på gott och ont. Gossen jag talade mest med kom från Afganistan och hade som modersmål en variant av persiska (minns inte namnet).
De sade att de förstår finska bra - skriver finska bra men att tala är värre. Så få finländare som vill tala med  dem (!) så de får så litet träning. De går i grundskola och hade drömmar om yrkesutbildning efter - teknik, vård nämndes.
Underbara, modiga ungdomar som har kommit till oss. Nu med ett mål för ögonen - att lära sej finska och så småningom få en utbildning.
Artiga ungdomar som tackade för pratstunden med mej och kafépersonalen.
De gick vidare till skolan till den sista uppgiften på sitt papper - att ta kontakt med första bästa människa på skolan och ställa ett antal frågor till den. Haastatella var ett svårt ord som behövde redas ut.
Tror att vi skiljdes litet rikare både jag och ungdomarna. Önskar dem lycka till.

Högkänslig?

Tror inte att någon - inte ens jag själv - skulle klassa mej själv som högkänslig.
Och jag vill absolut inte med det här inlägget förringa högkänsligas problem. För jag vet att det finns många som lider.
Men det är så intressant att jag i olika test/via olika kriterielistor finner att jag passar in i beskrivningen på högkänslig.

 
Nu senast en tiopunktslista som jag hittade

1. Peruutat suunnitelmiaTykkäät kyllä ihmisistä, mutta viihdyt kotosalla etkä aina jaksa olla sosiaalinen. Olet saattanut lupautua lähtemään jonnekin, mutta kun sen aika koittaa, et kerta kaikkiaan jaksa lähteä ihmisten ilmoille.

2. Laitat mieluummin tekstiviestin kuin soitaPuhelin ei ole lempiviestintävälineesi. Etenkin ventovieraalle soittaminen tuntuu jopa tuskastuttavan hankalalta.

3. Isossa ryhmässä jäät tarkkailijan rooliin, mutta tuttujen kesken uskallat tuoda äänesi kuuluvilleJoskus tuntuu siltä ettet keksi mitään järkevää sanottavaa kun paikalla on isompi ryhmä ihmisiä. Tuttujen ihmisten seurassa, joihin luotat, uskaltaudut kuitenkin jopa hulluttelemaan.

4. Käyt pääsi sisällä jatkuvaa sisäistä keskustelua”Kunpa saisin ajatukseni sammutettua”, tuskailin jo teini-ikäisenä. Onko sinunkin pääsi sisällä käynnissä jatkuva keskustelu, pohdinta ja analyysi?

5. Harkitset mieluummin kuin heittäydytTarvitset päätöksentekoon aikaa. Haluat tutustua asiaan ja olla perillä vaihtoehdoista ennen kuin kokeilet jotain uutta tai sitoudut johonkin päätökseen. Et ole luontaisesti kovinkaan spontaani, vaan harkitseva.

6. Nautit yksinolostaEt lainkaan kärsi siitä jos joudut olemaan itseksesi. Päinvastoin nautit siitä, että saat olla yksin omien ajatustesi kanssa. Saat parhaat ideasi kun kukaan ei ole häiritsemässä sinua.

7. Nautit hiljaisuudesta ja käytätkin usein kuulokkeita julkisilla paikoillaHiljaisuus on maailman ihanin ääni. Istut julkisissa kulkuvälineissä ja kahviloissa kuulokkeet korvilla jotta saat suljettua hälyn pois. Vastamelukuulokkeet ovat erityisherkän toivelahja!

8. Vieroksut vihaisia ihmisiäEt tiedä miten toimia vihaisten ihmisten kanssa. Toisen kiukku saa sinut hämilleen. Herkkä inhoaa konflikteja ja syyttää herkästi itseään toisten pahantuulisuudesta, joten turvallisempaa on pysytellä erossa ristiriitatilanteista ja kiukkuisista ihmisistä.

9. Et harrasta small talkiaRakastat syvällisiä kahdenkeskisiä keskusteluja, mutta et tiedä miten päin olisit jos joutuisit cocktailtilaisuuteen, jossa et tunne ketään. Tyhjänpäiväisyyksistä jutustelu ei ole sinun juttusi.

10. Vältät väkijoukkojaIsot ihmismassat vievät sinusta mehut varsin nopeasti ja koet tarvetta vetäytyä jonnekin rauhalliseen paikkaan itseksesi. Monenlaisten aistiärsykkeiden pommitettavana oleminen on uuvuttavaa.

Egentligen stämmer alla punkter utom punkt 3 och 10 på mej. Orkar inte vara social, har nästan telefonfobi, ältar saker oupphörligt, tvekar när det gäller förändringar, njuter av att vara ensam, njuter av tystnad (dock inte så jag störs av ljud), undviker ilskna människor,klarar inte av small talk.

Punkt 3 stämmer inte - jag är helt ocensurerad när det gäller att uppträda och tala till folk (lärarrollen?). Punkt 10 - jag klarar bra av stimuli i folkhopar - bara jag får strosa där på egna villkor.
Det var alltså mycket som stämde - men ingenting som stör mej - jag kan ordna det så att jag inte behöver utsätta mej.
Det kan hända att min stelbenthet stör mina vänner mera.
Men jag tror nog att det ska mera till för att man ska kalla sig högkänslig. Eller så att man ska uppleva kriterierna väldigt intensivt. Det här hittade jag på ett ställe där man ville bjuda ut kurser för högkänsliga...
Men det var intressant att få det verbaliserat.

Att vara behövd

Jag träffade henne igen under promenaden. Den gamla dam som bor ensam i ett stort hus och kan allt om Kappsäcken.
Idag plockade hon aroniabär på gården - satt på sin rollator.
Hon berättade att han är död nu, mannen hon har besökt på nåt Hem varje dag. Vi fick anledning att kramas för första gången.
Jag vet inte vad de har haft för relation men han har varit viktig för henne.
Men förutom sorgen efter vännens död sörjer hon nu också att en viktig uppgift är borta - att ta bilen en viss tid och fara och besöka honom.
"Sen takia poiminkin nämä marjat". Hoppas hon hittar någon uppgift när bären tagit slut.
Det är viktigt att ha en uppgift, att vara behövd.

Förberedelser

Jag har fått tid för min fotoperation - Hallux valgus ska åtgärdas - till slutet av september.
Systematisk som jag är sysslar jag med förberedelser redan.
Har turen att ha ett par nyopererade i bekantskapskretsen. Av dem har jag fått nyttig information. Tack för det! För trots att jag vet att varje människa reagerar olika, varje ingrepp är unikt, så har det ändå känts bra. Och jag vet att de finns där om jag behöver bollplank sedan också.
Jag har bokat tid för blodprov och noterat dagen när sjukhuset kommer att ringa.
Jag har bokat gymtid för att litet mjuka upp mina axlar. Och kanske få liitet mera muskelstyrka i armarna inför kryckgående.
Jag kommer att gå med den opererade foten i "uppförsbacke" en ganska lång tid och det försöker jag simulera med en stor tärning av nåt mjukt plastmaterial.
Jag ska skaffa Walttikortti så jag får åka beställningsbuss till billigt pris. Blir säkert en del färder till sjukhuset.
Jag sysslar med fotjumpa - det kan aldrig skada att stärka muskulaturen - blir lång paus för den opererade foten sedan.
Sen ska jag förstås handla hem mat i massor. Trots att det finns en butik nära och att jag kan äta lunch på Red Sea nära mej.
Vet ju inte hur ont jag kommer att ha men om det inte är så farligt tror jag det kan bli en lugn hemmaperiod de bästa månader jag vet - oktober, november och litet december. Kommer säkert att skippa en del aktiviteter - tom möten. Jag är ju i princip sjukskriven. Får inte köra bil på två månader, behöver ha foten i högläge. Och sen kommer det praktiska att ta mera tid - duscha och tvätta håret men en paketerad fot som ska hållas torr. Tvätta kläder? Tvättstuga en trappa ner.
Jag vet att vänner ställer upp om det behövs - det är jag glad över.
Och ja - redan första natten efter operationen behövs en vän. Jag får inte vara ensam på natten efter dagkirurgin. Det är också fixat.
Borde jag byta till vinterdäck i september? Borde jag hänga upp juldekorationer i september? Får se,
Jag är beredd men inte garderad - har ju ingen aning om hur jag kommer  att ta det.

Nytt tänk

Var idag och såg på en lägenhet i ett hus byggt 2002. Ingen tvättstuga och alltså ingen hustvättmaskin, torkrum, mangel. Inga torkmöjligheter på gården.
Resultatet blir väl att man skaffar en torktumlare förutom att man skaffar en tvättmaskin. Som ska trängas in i små badrum.
Och troligen låter man bli att mangla - svårt att få in en mangel i standardlägenheter.
Ja, jag vet att jag är något av den siste mohikanen när det gäller att mangla och att hänga ut kläder men det där med egen tvättmaskin verkar ju inte alla gånger så rationellt. Då jag jämför min häftiga stora maskin i husbolaget - vittvätt på ca en timme .- med bekantas energisnåla privata maskiner - otrolig skillnad i tid! Men förstås - om man tvättar hemma får den väl hålla på bäst den vill. Vet inte - men kanske folk lämnar maskinerna att gå medan de är ute eller sover.
Jag har också ägt en maskin - en rostbrun toppmatad. Eventuellt Rosenlew. Den flyttade med mej till trånga badrum ett par gånger. Och stod så ostadigt att jag måste hålla fast den när den centrifugerade. Annars var väggkaklen i fara.
När jag flyttade till nuvarande boende fick jag äntligen en plats för den roströda -men samtidigt en husmaskin som hette duga. Den användes inte - gav bort den.
Jag finner mej själv vara placerad i en äldre tid med mera kollektivt tänk. De utrymmen som rationaliserats bort vill jag ha. Får väl bo kvar i mitt gamla hus från -79 där det är perfekt vad tvättandet beträffar. Tvättstuga, torkrum/utetork och mangel - allt nära och bekvämt. Och jag som bor lågt hör när maskinen stannar och min tvätt är klar. Dessutom gratis i vårt hus. Och jag slipper förmodligen en del fukt i lägenheten.
Ja - tänkte glömma - dessutom har vi en stor tvättbalja där åtminstone jag tvättar mina mattor. Hur gör man i de moderna husen?

Klädfilosofi

Jag tycker om kläder. Har alltför många plagg. Jobbar på att få ut saker ur garderoben, följer fortfarande ettplaggpervecka-metoden.
Men jag köper också nytt. Anser att det är viktigt att jag ser till att jag har trevliga plagg att ta på mej fast jag inte jobbar. Att ha tillräckligt många "rippankläder" för att kunna variera.
Är väldigt trög i modesvängarna. Har just upptäckt att leggings kan vara bra att ha. För att nämna ett exempel.
Men jag kan min klädstil - långa, stora, vida plagg. Har inte varit helt lätt att hitta i den slimmade modevärld som har rått ett bra tag nu. Ljusning i sikte.
Det jag egentligen tänkte filosofera om är vad en väl vald outfit kan betyda. Det spelar ingen roll om det är ett elegant eller vardagligt plagg, dyrt eller billigt plagg - huvudsaken är att man känner sej väl i det.
När jag har köpt nåt nytt brukar det bli stor klädrumba där massor med plagg och tillbehör dras ut ur garderoben. Allt för att hitta sånt som kan ge en behaglig helhet. Ibland blir man glatt överraskad över nåt gammalt loppisplagg som sitter som en smäck till det nya - ibland märker man tyvärr att plagget inte fungerade som man trodde i affären.
När jag skrudar sej i den där outfiten som känns bra tror jag att det påverkar så mycket att den i andras ögon också ser bra ut - just på mej. Jag rör mej på ett njutningsfullt sätt och ser kanske rent av nöjd ut. Betyder mycket för helheten.
Ni såg väl hur jag idag gled fram i min sommarmarknadstunika och mina vida halvlånga linnebyxor - en kombination som just är en sån som jag känner mej väl i.
Förstod ni nåt av det här filosoferandet?

Ett plagg jag inte äger

Guldvatten

Jag vet inte om det här inlägget är riktigt rumsrent (så att säja). Det ska handla om att gödsla med guldvatten, dvs utspädd urin.
I kollogrupper på Fb och i diskussion med grannen har jag börjat se det som något så naturligt att jag inte riktigt har omdöme att avgöra om det är nåt man talar om sådär öppet och allmänt.
Och jag måste ju nog säja att jag försöker röra mej diskret när jag tassar in i uthuset (där jag har min kemtoa) och en stund senare kommer ut med en sprutkanna. För säkerhets skull.
Men jag vet att det är så bra så jag bara vill skriva. Och för mej helt naturligt.

"Guldvatten har i princip alla hemma! Bästa gödningen är gratis! Håkan Jönsson, professor i miljöteknik vid SLU säger så här om urin som gödning: ”Gödsling med urin ger ofta två till tre gånger högre skörd jämfört med ogödslat, men kan ibland ge upp till sju gånger högre. Kompost och urin kompletterar varandra på ett utmärkt sätt”.

Blanda en del urin med 9 delar vatten och vattna ut. Urin är kväverikt men innehåller också kalium och fosfor och är därför ett välbalanserat gödselmedel. Vattna mellan raderna och inte på plantorna och undvik att gödsla med urin ett par veckor före skörd (gäller främst sådant där vi skördar det som växer nära jorden). Att använda urin är dessutom lite extra miljövänligt eftersom vi inte spolar ner urinet med vatten. Det kan också ha viss avskräckande effekt på rådjur." (klostra.se)

Det har tom lanserats en pottsprutkanna, guldkannan Towa, i Sverige. Själv har jag en smart konstruktion för min kemtoa. Har man separett-toa sker ju uppdelningen helt av sej själv.
Och nej, det luktar inte. Det är ju utspätt.
Det känns så nyttigt att ta vara på den fina gödseln att det känns riktigt konstigt att använda vattenklosett i stan - det försvinner ju ut i avloppet, det goda!

Fejsare

Ni vet de här som står med sina infoskrifter och försöker med direktkontakt värva medlemmar. Åtminstone i sommar upplever jag att Amnestys fejsare varit väldigt synliga i gatubilden.
I Vbl 28.7 fanns en artikel om fejsarens vardag. Och om att de har ändrat beteende från påträngande till leende. Jag har faktiskt reagerat på det själv.
Det betyder inte  att jag köper det de vill komma med. Går förbi med en snäll min.
Jag är förmodligen påverkad av hur det var när de kom. När de "fångade" in folk och ställde till med en lång föreläsning om det de står för. Orka! Sånt kan jag läsa annanstans. Men framför allt så är det inget sätt som biter på mej - att bli värvad face to face (fast det säkert är effektivt eftersom de fortsätter). Vill jag gå med i en organisation/bidra till något så tar jag nog infon på annat sätt än i samtal på gatan.
Är jag månne själv fejsare när jag står med insamlingsbössor vid hungerdagsinsamling och gemensamt ansvar-insamling? Vet inte. Info får man om man vill ha men annars skramlar jag bara med bössan och ser vänlig ut.

Spar har

Bedrev igår utgrävningar i kollogarderoben.  Mig till heders kan nämnas att ca 20 tingestar sorterades ut.  För vidare transport till stadsgarderoben (1), Hoppets stjärna (19) och HM:s lumpinsamling (1).
Men det var inte det jag skulle tala om utan om ett plagg som jag kunde datera till mitt första studieår i Åbo,  1971-1972. En T-shirt som jag som stolt Stina (kemistuderande och medlem i Kemistklubben) hade rätt att köpa.
Den blev nog ett älskat plagg.  Ja minns att jag var så fin och lyckades få den att ingå i många outfitar ( heter det så). Fast naturligtvis var det jeans som oftast ingick.  Beviset på idog användning är ett hål på framsidan..
Om någon undrar om den hör till de utrensades gäng så är svaret nej.
Minns ni,  Axlar och Stinor?

Åka Vasabåt

Det var på kronans tid. Det var under ungdomsåren. Vi jobbade på Vasabåtarnas kontor och fick en del fribiljetter. Och om de tog slut var inte resorna så dyra.
Lördagsresor.  Buss i båda hamnarna. Taxfree. Dans ombord. Tjusiga killar. Stående bord.
Heldag i Umeå. Shopping. Smörgåsmargarin, mönstrat toapapper, böcker, Barnängens barntvål, mjukost, duschtvål och en massa annat jag har glömt. Indiska, fikastället Nya konditoriet (den traditionen sitter kvar).
Butikerna stängde tidigt så vi drog oss till busstationen. Där fanns en Tobaksaffär (så tjusigt ställe) som hade öppet. Där gjorde vi oss av med de sista mynten och köpte persikor (eller eventuellt nektariner). Som kanske inte fanns i Finland?
Detta kom jag att tänka på när jag stod och åt en saftig nektarin på balkongen.

Dåligt samvete

Hettan ger mej dåligt samvete.
För att jag inte är på kollo och ser till mina växter. Jag vet att grannen gör det men ändå - den där känslan att man ska ta hand om det man har gjort tamt. Men jag klarar bara inte av gasset på gården där just nu.
För att jag inte far till Pedersöre och ser till blommorna på graven. Och nu går jag inte med håven och ber nån göra det för mej - för jag vet (tack och lov) att de växter vi har klarar torka. Hade samma ifjol.
Och för - och det är det allvarligaste - att jag lever så att jag tar dagen som en körsträcka mot kvällen när jag kan börja njuta. Så tycker jag inte att jag borde få leva. Jag vill ta till mej alla timmar jag får. Men vad gör man när svetten forsar och det nästan känns tungt.
Och dessutom inte lyckas få sitt samvete att hålla tyst.
Sen vill man ju inte ta glädjen av folk som tycker att det här är det bästa som finns. Men frågar de så säjer jag nog. Klagar på hettan som vi inte kan skydda oss mot. Men jag klagar aldrig på vintern - kyla klarar vi av i vårt land.
Nu går jag i alla fall ut för att söka skugga på nåt utekafé och svalka inne i byggnader som bjuder på sånt.
28 grader i eget hem - nu städat. Kvällen blir säkert fin på balkongen.