fredag 6 december 2019

Minnesboken

Talade igår med en vän om våra föräldrars situation under kriget. Konstaterade att min far var för ung för att bli inkallad och att min mor jobbade på krigssjukhuset i Jakobstad.
Kom ihåg att jag har en liten minnesbok efter min mor - en bok som fylldes av minnesverser tydligen skrivna av patienter på sjukhuset. Allt var skrivet 1942.
Helt fascinerad av det de skrev! Poesi på samma nivå som i mina minnesböcker från ungdomstiden där flickkompisar och lärarinnor plitade ner sin livsvisdom.
Men det här var skrivet av unga män, med namn och boendeort under. Hittade tom kända namn där.
Men dikterna - undrar om de hade en samling att ta ur... Tid hade de ju och det resulterade i konstnärliga fina utsmyckningar och tom bilder.
Helt öppna "kärleksförklaringar" fanns där också och förstås - unga människor möts i en tid när världen utanför brinner. Klart att man skriver om hur man kommer att sakna.

"Du är mitt allt på jorden
endast dej jag har så kär
varför måste vi nu skiljas
ensam jag min smärta bär"

"Du går från säng till säng och putsar,
och gör så fint och rent.
Är inte skraj fast någon hostar
du hänger i från bittida och till sent"

"Kynttilän kun sytytät
polta loppuun asti
Poikaa jota rakastat
saata hautaan asti"¨

"Sörj ej den gryende dagen
njut av den flyende var minut
Kasta gårdagens  blomma åt sidan
och plocka var morgon en ny"

"En sådan man jag önskar dig
som beder alla stunder
som bibeln uppå bordet har
och flaskorna därunder"

"En liten blomma på stranden vinkar
med blåa ögon hon ser på dig
och viskar sakta
förgät ej mig
jag kan aldrig förglömma dig"

Skriver nån yngling så här idag? Skriver nån flicka så här idag? Då jag var flicka skrev vi. Flickor skrev. Lärarinnor skrev åt oss.  Som sagt - minnesboken fylldes av livsvisdom. Och en vacker glansbild.
Var det i Svenska skolan krigssjukhuset fanns - Singsing som det tycks kallas. Se bild.







Inga kommentarer:

Skicka en kommentar