Och hur det än skulle bli med rehabiliteringen kommer gårdagen att framstå som fin.
Blev så väl omhändertagen av hurtig och glad personal i op-salen. De som förberedde mej och gav mej spinalbedövningen innan kirurgen anlände.
Bedövningen var nog nåt häftigt. Tänk att få erfara att nedre kroppen blir helt stum. Och dessutom uppleva att vänster ben är i vinkel (som det var när bedövningen gavs) trots att man med både förnuft och ögon vet att benet ligger rakt.
Hade bestämt att jag inte vill höra när man sågar och borrar i mina ben så jag hade musik i öronen. Tänk att jag fick vara på nätet i op-salen. Sveriges radio P2 bjöd på bla Brahms Ein deutsches Requiem. Så underbart. Och jag var så avslappnad och hade det så skönt. Ibland kom nån och lyfte på en hörlur och kollade hur jag hade det - och småningom sades det att det var klart. Utan att jag sett, känt eller hört nåt.
På uppvakningen fanns nya änglar som tog hand om mej och gav mej ett fantastiskt täcke som blåstes uppmed varmluft. Och härligt att få ha telefonen för att få ut bud till omvärlden.
Frukosten som de kallade det smakade gudomligt. Diskuterade konst på sjukhus med en av änglarna och kunde konstatera att de vackra blommiga kaffemuggarna också var konst som fick mej att känna mej bra.
När den underliga känslan att vänster ben kunde flyga hade försvunnit kom en fysioterapeut som lärde mej att gå med kryckor. Både på plant golv och i en trappattrapp (vilket trevligt ord det blev). Har kryckor förstås trots att jag faktiskt får stöda på foten med full tyngd. Betyder mycket för mej som har summa mina egna två händer att tillgå hemma
Kirurgen gav mej tid och uppmärksamhet i olika repriser och en skötare försåg mej med instruktioner för eftervården hemma.
Sen blev det stopp ett tag. Man släppte inte iväg mej förrän jag hade lyckats kissa. Och ska nån tro att jag lyckas kissa då? Så med väninnan väntande kastade jag in vattenglas efter vattenglas varvat med ännu mera kaffe. Så småningom lyckades jag och tjöt ut det så hela avdelningen nog hörde.
Väninnan tog sej an mej över natten- fick inte vara ensam. När hon hade annat kallades en annan stödperson in. Så tacksam.
Och egentligen hade jag inte ont. Men kastar nog in en hel del piller.
Nu på förmiddagen dagen efter väntar jag på kontrollsamtal från sjukhuset. Ingen värk i vila egentligen - litet nog när jag rör mej.
Summa summarum - känns bra hittills. Och dagkirurgin höjer jag nog till skyarna! Kände mej som en prinsessa - så väl blev jag hanterad. Och ingen ärta under madrassen, bara min morgonrock.
 |
| Skon jag fick med mej hem. Tåändan i luften. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar