måndag 31 augusti 2020

Bättring, tack

 Det började när jag som 30-åring i samband med mitt första papaprov blev (i mitt tycke)  klumpigt hanterad visavi en förmodad knöl i bröstet.  Fortsatte sedan med att jag själv upptäckte en cysta och efter det ännu ett antal små incidenter.  Men inget som har visat sej vara cancer. 

Allt det här och min natur har gjort att jag  inte har varit världens bästa när det gäller att undersöka mina bröst.  Har upplevt att jag känner knölar än här och än där.  Och ja,  jag vet hur man gör och jag vet att man ska göra.  Men det är nu bara så här.  Min gynekolog grälar på mej. Jag har också en åga inför mammografierna.  Har oroat mej redan i väntan på kallelsen. 

Nu just fick jag resultatet från den senaste (och den sista samhällsfinansierade)  mammografin.  Inget som skulle vara tecken på cancer  syntes.  Så lättad! 

Före den här mammografin bestämde jag att jag måste göra nåt åt min skräck.  Nu ska jag på nåt sätt få tag i de kvinnor som lär ut själbvundersökning av bröst.  Via finska röda korset.  För nu vill jag ha hjälp att komma över min skräck. 

Nu är jag också hänvisad till min egen aktivitet eftersom det här var den sista undersökning jag blev kallad till. 

Jag kommer att få påminnelse om två år men sen är det upp till mej själv.  Fick veta att det tyvärr numera behövs remiss. Dumt kan jag tycka eftersom jag antar att många drar sej för att boka tid och tröskeln därför blir hög.   Och ännu högre när man behöver remiss.  Undrar hur man får remiss. Sin egen hvc -läkare träffar man ju aldrig.  Jag kommer säkert att koppla det till gynekologbesök. För jag kommer att gå på mammografi om två år.  Och före det -egenundersönkning. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar