"Det börjar oroa det här Corona. Nu är det klassat som pandemi".
Så skrev jag i mina dagboksanteckningar för ganska exakt ett år sedan. Och då anade jag inte hur stort det skulle bli.
Oron berodde väl nog på att vi visste så litet. Vi hade inga vapen att ta till annat än distansering och handtvätt. Betydde att åtminstone jag var misstänksam mot alla som kom emot på trottoarerna. Minns att jag höll andan vid möten, valde sida av gatan för att undvika folk. Storhandlade en gång per vecka. Spritade och spritade. Upplevde att ytor var farliga. Folk hamstrade toapapper. Så inte jag - jag hamstrade några burkar ärtsoppa och några satser knäckebröd. Och höll mej undan.
Tyvärr inföll fuktreparationen i mitt just när det var som värst. Jag vistades i soffan och umgicks på avstånd med dem som vandrade ut och in i mitt hem. Och kollade vilka ytor och handtag de hade rört så jag skulle kunna sprita demn när de hade gått.
Handspriten steg i pris och var ibland svår att få ttag i.
Det stora dramatiska var att Nyland stängdes. Undrar om vi kommer att uppleva nåt så radikalt mera.
Undantagslagar stängde restauranger. Bara hämtmat gällde. Jag vågade inte gå till frissan.
Och masker använde vi inte. Jag hörde till dem som trodde på masker i ett tidigt skede men det var på nåt sätt som att slåss mot väderkvarnar. Fanns inte att få - vi sydde egna så småningom. Och om de fanns i butik var de dyra.
Sommaren kom och det blev lugnare - antalet smittade sjönk och vi vistades ute. Kollo var idealiskt - man kunde bra umgås på avstånd. Vi använde inte masker. Minns en situation som jag upplevde litet kuslig - åtminstone så här efteråt. Mat på restaurang på min födelsedag i slutet av juli. Bra och rymligt vid bordet men kön vid buffébordet ringlade sej långsamt och kringlande framåt. Vi stod nära varann.
De äldre skulle skyddas. Endel tolkade det som om de inte fick gå utanför hemmet. Och vem är äldre?Frivilliga ställde upp och gick till butiken. Besöksförbud på äldreboenden.
Coronablinkern kom - laddades hastigt ner. Den finns visst i telefonerna hos över 2 miljoner finländare nu.
Så kom hösten och plötsligt var Vasa Coronahuvustad i Finland. Då fick vi se hur fort spridningen kunde gå. Men hur man kunde få ner smittan också. Vi började använda masker. Endel protesterade - lönar sej inte - man kan använda fel. Diskussioner om vilka masker som var bra och vilka som var kass. Jag höll fortfarande på att en täckt mun/näsa är bättre än en otäckt.
Gränserna läckte - smittan kom in olika vägar.
Femväpplingen av kvinnor från regeringen ställde sej upp och informerade - dag efter dag.
Och var är vi nu ett år från start? Läget är oroväckande med ca 600 nysmittade per dag - en stor del i södra Finland.
Vaccineringen har kommit igång men det går långsamt. En majoritet vill ha vaccin - en minoritet vill våga vägra vaccin. Undantagslagar tex när det gäller att hålla restauranger öppna är i kraft. Dit försvann min kaféfredag. Har varit viktig. Högst sex personer får samlas. Begränsningar i människors rätt att röra sej planeras. För att tas i bruk på nåt sätt när och om alla andra medel är förbrukade.
Avstånd, få kontakter, handhygien, masker, testning vid minsta lilla symtom - det är fortfarande det som gäller. Åtminstone jag upplever att det inte är så hysteriskt nu som i början. Vi vet litet mera. Och använder masker. Tom obligatoriskt på tåg och vissa bussar. Testning vid gränserna.
Blev därför litet less när jag hörde statsministern tala mot obligatorisk användning av masker med en delmotivering att de inte just är till någon nytta. Måste kolla om jag fattade rätt.
Man kunde skriva en hel bok om vårt märkliga år - om skolor som med nollvarsel övergick till distansundervisning, om kultur som försvann - om vårdare som jobbar tills de kroknar - om möten via Zoom eller Teams - kalendrar som tömdes över en natt - konserter och gudstänster som strömmas - stora grupper av människor i karantän efter massexponeringar. Heder och ära åt alla som hastigt lärt sej så mycket teknik.
Och hur mår vi då? Varierande antagligen. Många far illa av ensamheten. Vi har skyddat oss så att den vanliga säsonginfluensan kom av sej.Vi har upptäckt naturen igen - både att vistas i och att bo nära. Många har farit illa ekonomiskt. Och naturligtvis - samhället är på knä och raden av kostsamma stödpaket är säkert inte slut ännu.
Själv tycker jag att jag har kommit lindrigt undan. njutit av det stillsamma livet - nästan blivit Coronabekväm. Som pensionär är det ingen skillnad rent ekonomiskt. Men - fast jag är en person som gillar mitt eget sällskap är det klart att jag saknar det sociala - träffa folk på riktigt, konsumera kultur av olika slag, äte ute, röra vid människor (jag
är ju en kramande person). Undrar ibland hur det kommer att påverka mej i grunden det här. Är jag en annan människa om och när vi nån gång får börja bete oss som före mars 2020? Återstår att se.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar