Jag har en vän som nu befinner sej där - i dödens väntrum (och det är ingen vits att ni mina läsare spekulerar över vem det är , inte just nån av er känner hen).
Våra vägar korsades - faktiskt i sorgen.
När hen blev sjuk blev det litet av Lille Prinsen-situation - man har ansvar för den man har gjort tam. Men efter hand och efter många och långa diskussioner blev det en djupare relation än så.
Vi blev goda vänner. Och det lyckades vi idag förmedla trots att hen inte just talade. Vår vänskap var ganska speciell, vi umgicks egentligen inte men talade - mest i telefon. Började känna varann väldigt bra.
Vi har ju vetat att det här skulle komma - vi har tex tillsammans planerat hens begravning - men ändå var det nog något tungt som ett vaddtäcke att se hur situationen hade förändrats från i lördags.
Det är rofyllt i dödens väntrum - vi stängde tv-n som stod på. Hen åt några av mina kollojordgubbar och jag fick smeka den magra armen.
När jag gick sa hen - vi ses, sen.
När jag kom ut stod några från personalen i tamburen och på nåt sätt tror jag de kände att jag behövde få stanna upp och släppa fram litet känslor. De tog emot mej. Och jag vet att de tar bra hand om min vän.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar