Det går inte en dag nu utan att det handlar om #metoo och det som kommit i svallvågorna. #Övistoo (kunde förmodligen heta #skolantoo) igår, #dammenbrister idag.
Så ledsen, stolt och glad. Ledsen över att så mycken kränkning har förekommit utan att det har kommit upp till ytan. Stolt över att så många har vågat ställa upp och vittna. Glad över att det tycks hända något. Att vittnesmålen tas på allvar.
Och det att det sker kränkningar och sexuella övergrepp i skolor är speciellt illa. När det visar sej att en stor del av dem sker i relationen lärare-elev.
Sen märker jag en sak hos mej själv - till min förvåning märker jag att jag har anledning att städa mitt språk. Inte skämta om vad som helst - inte ens privat. Sånt blir lätt en jargong. Och naturligtvis ska jag reagera på andras skämt. Fostra mej själv och andra.
Hemliga grupper växer upp som svampar i regn. Har varit med i flera - är ännu med i någon. Måste säja att jag är litet tudelad till att vara med. Jag håller med, jag vill visa att jag håller med. Men samtidigt upplevde jag mej i en grupp som nyfiken. Där vittnade namngivna personer - bekanta och obekanta - om sexuella övergrepp. Kände mej påträngande när jag läste. Det var annat än att läsa anonyma vittnesmål. Kände att jag skulle gå ur gruppen. Känner mej kluven.
Men helt klart - dammen har brustit, korken har poppat av flaskan. Nu ska det hända saker. Alla - män och kvinnor - ska få känna sej trygga och kunna säja ifrån och bli trodda och repekterade.
Och ja - vi ska fortsätta att kramas, flirta och vara nära varandra. #medrespekt och #tillglädjeochlust.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar