Ofri frivillig

 Fullbokat alla fyra vardagarna - de som är bokningsbara. Plus att nån del av helgen (inte fredag) också har bokningar.
Så vill jag inte ha det! Vill ha ledigt så att jag spontant kan gå och äta lunch om andan faller på, gå på bio utan att dribbla fram och tillbaka innan lämplig tid hittas (andra lever också på det här bokade sättet) och ibland vill jag bara ha en normal ledig hemmadag för att tex tvätta fönster - eller bara vara. Igår måste jag prioritera för att få en jobbdag på kollo. Sen måste jag ju erkänna att jag är så oflexibel att en bokning stör hela dagen. Far inte till kollo om jag har ett möte mot kvällen.
De här tankarna kommer nu när det snart blir dags att bestämma om jag ska ställa upp i höstens församlingsval. Rådet i så fall- som tidigare.
Och rådet i sej tar inte så mycket tid - men det finns kommittéer och arbetsgrupper att sitta i också. Och det gör jag. Plus att jag är smått aktiv i Röda korset och Folkhälsan. OLKA och Mathjälpen har nog bara fått drömma om att se mej.
Och förstås har jag egna bokningar också - bostadsbolags styrelser, läkartider, bilen tex. Och mina diakonala uppdrag - ta kontakt och besöka.
Och sen det där fria - kom om du kan. Sånt som jag nu har både från Rk och församlingen när det gäller något så behjärtansvärt som att hjälpa ukrainare i Vasa. Vilken tid kan du boka på Lagret nästa vecka. Ukrainakafé varje vecka. Varje gång ska jag dagtinga med mitt samvete - jag borde - och jag har tomt de där timmarna - men jag har också egna saker jag vill göra.
Har för ömt samvete och är för trofast.
Sen må ju påpekas att det är roligt att frvilligarbeta och vara förtroendevald.
Borde tydligen lära mej ett ord - nej. Och att kunna vara borta från sånt som Kom om du kan.
I september ska det bestämmas om jag ställer upp i valet - defaulten har varit att inte - har redan tänkt ut ett tal som avsked efter 8 år. Men - det har luckrats upp litet, närmare ett ja nu. Vi får se. Och kanske jag får hålla mitt tal som en mellanrapport ändå...

Hot?

 Ingen är väl oberörd av grymheterna i Ukraina. Och ingen har undgått hur situationen har påverkat Finland. Nato, kontakter till andra länder, allvarstal från president och politiker (är mycket stolt över styrkan), uppmaning att se över hemlagren, ha kontanter hemma. Och mycket därtill - och mycket som vi vanliga medborgare inte har en aning om.
Jag känner inte ångest och går inte dagligen och stundligen och tänker på vad som kan hända om Ryssland reagerar på vår aktivitet. Kanske för att jag tror att det inte är sannolikt.
Istället kom jag i morse på mej själv med att säja  Tack för att jag har vaknat till en dag av fred i landet.
I det ingår en tanke att ta vara på det jag har. Att leva intensivt i nuet och inte skjuta upp saker, inte känna dåligt samvete för att jag inte lever upp till alla önskningar från andra, väljer bort sånt som ger mera stress än glädje. Tulipanaros - säkert - men en god start är nog Tack för att jag har vaknat till en dag av fred i landet.
Så mycket realist är jag att jag har tänkt litet på beredskapen - tagit ut pengar (alldeles för litet), kollat att jag har en batteriradio, har ett lager av konserver (alltför litet). Tror på att det kan bli störningar i nätet - både el- och inter-. Och så har jag ju sättpotatisen och löken...
På nåt sätt blev det litet konkret att någon räknar med hot när jag läste om att vattentornet i Nykarleby (nationellt påbud) ska vara stängt för publik i sommar.
Naturen är på min sida när det gäller att glädjas åt dagen. Men jag får inte glömma Ukraina. Ska göra det lilla jag kan.

Till dans

 Det är med skräckblandad förtjusning jag ska delta i ett event ikväll. Pensionärsdans i grannkvarteret!
Och det är ju något att gilla.  Dessutom - skoldans modell 60-tal goes 2022.
Det är ju bara det att jag inte kan dansa!
Jag började min danskarriär på skoldans - turades om mellan läroverken i stan. Ingen succé. Lång som en höstör och inte blond och söt hade jag ingen chans bland ynglingarna i samma ålder.
Men sen blev det andra bullar då jag började gå på teknisdans - turvis svenska och finska. Trevliga mogna män.
Och dansplatser utanför stan - främst sommartid men också vintertid. Tex i Åminne dansades det flera kvällar per vecka och det gick buss från stan, dansbussen.
Måste ju dock bekänna att vi stod på vägen och liftade ibland. Sånt ser man inte mera - och inte visste föräldrarna om det heller. Hu.
Men oberoende vilken plats det gällde så var det inte dans av når speciellt slag utan tryckare - man höll i varann och vandrade i takt till musiken. Åtminstone jag. Snabba danser dansades av flickor.
Sen kom discodansen - närmast på Waskias nattklubb. Ok, en del tryckare där också.
Så jag kom aldrig att lära mej typ vals och tango.
På jumpatimmarna dansade vi schottis men det kom man inte långt med på riktigt.
Så där är vi nu - kan inte annat än tryckare och disco. Och är dessutom svårstyrd. Kan själv. Och ett stort antal år sedan jag tog ett danssteg.
Dömt att misslyckas från början redan. Och om man tillägger att jag tänker att kvinnoöverskottet är stort är hela företaget dömt att misslyckas.
Men dit ska jag och hoppas jag får säja efteråt att jag åtminstone hade tur med orkesterns musikval. Jag har dessutom utsett ett par personer som ser till att jag inte mesar ur. 
Mask då? Kan inte tänka mej annat än att ha mask om jag dansar nära nån - och dessutom talar. Det är ju minsann i riskzonen. Jag har ju inte haft corona och det börjar vara ett bra tag sen jag fick den tredje sprutan.
Jag måste säja att jag tycker det är ett fantastiskt tilltag att ordna en sån här dans. För pensionärer med deras ungdoms musik. Tack till arrangörerna!

Normal

 Det öppnades en ny butik i Vasa. En som man nu inte riktigt visste vad den kommer att sälja - lät som gamla goda Billigboden.
Nåväl - efter insamlingspasset tänkte jag att jag ska kolla in.
Normal heter den - anspelar på att det säljs normala varor till onormalt låga priser.
Men vilken struktur på hela butiken! När man väl var inne var det ingen återvändo - man vandrade labyrinten fram tills man kom till kassan. Inga genvägar här inte.
Och oj vad folk vandrade. Och tittade. Och stoppade upp.
Jag som inget skulle ha var ju i princip på väg till kassan så snabbt jag kunde - insåg att det inte var läge att börja köpa nåt. Kassakön verkade gigantisk.
Så jag fick be folk stiga åt sidan - sa att jag inget har köpt - och det gick riktigt bra.
Träffade på en farfar(?) med ett bebibarn i bärkorg. Han var i samma sits som jag men hade fastnat i massan. Så han kallade mej sin räddande ängel och hakade på och forsade efter i mitt kölvatten där jag bad om ursäkt, ville gå förbi, inte hade köpt nåt. Omväxlande på finska och svenska. Och så småningom var vi på lugnt vatten. Nån nytta ska man väl ha av sin lärartid och dito röst.
Nå vad sålde de då - vet inte men i huvudsak hygienprodukter. Blir säkert att handla där nån gång när de andra har vimlat klart. Och det lär inte bli på ett tag.

I grön väst

 Igår inleddes församlingens Ukrainainsamling. Kyrkans utlandshjälp med direkt samarbete med Ukrainas motsvarande.
I kermitgröna västar stod vi på Citymarket och jag hade faktiskt två pass så jag hann få många intryck.
Trots att det har varit många insamlingar på samma ställe tidigare (tex stod jag i röd väst för Röda korset för ett tag sen)  så hade människor iver att ge pengar ännu en gång. Vi konstaterade med gemensamma krafter att det är ju så vi känner - ge en gång, ge flera gånger om vi har möjlighet.
Och det gavs mycket - bössorna fylldes långt av sedlar. Och vi fick många tack för att vi samlar in.
Hörde ingen säja att man borde samla för Finland. Ett diffust muttrande om att det ju nog finns andra att samla åt också tyckte jag mej höra. Inte rakt till oss dock.
Fick själv hjärnsläpp när jag skulle svara på frågan om hur pengarna kommer vidare - jag svarade trosvisst "menee suoraan Bulgariaan". Tack och lov reagerade frågeställaren så jag fick korrigera mej själv. Hon var inte så bra i geografi i skolan konstaterade min medinsamlare.
Två ukrainska familjer kom fram till oss - säkert styrda av våra stora ukrainska flaggor (tack H och barnen som pysslade). De berättade litet var de bodde och hur de har det i Finland. PÅ nåt sätt fint att de kände att de ville ta kontakt. Engelska kunde nån i familjen. Om jag träffar på flera ukrainska familjer ska jag kolla om de känner till appen som ger dem möjlighet att tala sitt språk och appen ger ut deras tal på svenska/finska. Med ljud alltså.
Jag kunde igen konstatera att jag trivs som fisken i vattnet med insamlingsbössa i hand (bara tiden passar). Så till den milda grad att jag kom hem med min kermitgröna väst på. Får ta den tillbaka idag då jag kollar läget. Jag har bara bakjour idag så om schemat håller blir fredagen fredad.

I kvinnorum

 Var ska man vara annanstans än i kvinnorum på den internationella kvinnodagen.
Mitt kvinnorum idag blev frissan. Alla stolar var upptagna av pratglada kvinnor - ett surr i salen. Men trots surret är man priva med sin egen frissa. I en frissabubbla. Och som vanligt tog inte samtalsämnena slut.  Kriget och känslorna, coronan, stickning, skärifärder, hundar, mående - you name it.
Och saxen gick och skapade en fin frisyr utan att jag sa ett ord om hur jag ville ha det. Så blir det med mångårig kontakt.
Bland alla glatt pratande kunder var det en som stack ur - på ett positivt sätt. En som satt ensam under torken när jag kom - och glatt antydde att det är hon som är den enda nu. Vi kände inte varann från förr men det var absolut inget hinder för att vi bums fick en glad kontakt. Hörde henne i bakgrunden sen också. Ojoj, litet mera av den mentaliteten åt folket!
Nöjd med min stund i kvinnorummet, terapistunden kan man kalla det.
När jag gick satt två män och väntade på sin tur. Hoppas de också fick ta del av kraften och positivismen i kvinnorummet.
Dessutom - min frissa klipper en så stabil frisyr åt mej att den håller perfekt två månader. Ses i maj!

Ur, led!

 En blick upp mot kyrkans tornur för att se hur tidig jag är på väg till kyrkan eller nåt däromkring. Hallå, inga visare. Nytt försök en bit längre fram - inga visare! Alla visare är borta! Och har varit det ett bra tag. Ser fånigt ut och dessutom tycks det sitta i det där att kika upp mot kyrktornet - fast jag vet.
Storklocka på Aktiahuset visar fel - men det är inte nåt nytt. Underligt att det ska vara så svårt.
Blodprovtagningen i nya utrymmen - väntrum där folk sitter och förgäves försöker hitta en tid. Blir nog att ta till egen telefon - inte en väggklocka. Jag skulle kunna donera en.
Och en till till datastödutrymmet där jag nästan skulle kunna svära på att vi har haft en väggklocka. Men icke igår.
Tycker också att jag har saknat väggklocka i Rewell center. Har funnits.
Är det lika ute med att  visa tid offentligt som det är att ha armbandsur? Fram med telefonerna.
Tack och lov att det finns en pålitlig tidvisare i Askos hörn, en som dessutom visar temperatur - för si termometer äger inte jag - använder bara telefonens apptemperaturer.

Så länge man har elever

"Man lär så
länge man har elever" - en lätt travesti på ett ordspråk.
Ja, ja säjer jag - det är sant!
Hur många gånger har jag inte lagt ut en fråga på Fb och många av mina elever (som jag kallar alla som jag nångång varit i kontakt med som lärare) har tagit sej tid att svara.
Andra Fb-vänner svarar också men påfallande ofta är det eleverna som kommer med den ultimata förklaringen.
Ofta handlar mina frågor om teknik - modern teknik. Och det är ju förstås i den världen de finns - de som nu är unga vuxna.
Senast ställde jag en fråga om Android-tv, ett begrepp som jag inte hade nån susning om. Det tog inte lång tid förrän jag blev uppdaterad så jag kunde konstatera att jag vet allt jag behöver veta.
Också mina jämnåriga var inne och förklarade men det var nog eleverna som kom med de mest utförliga svaren. Tom så att jag fick svar i chatten.
Tack mina ungdomar för att ni ids - och också orkar svara på följdfrågor tills jag förstår.

.

Drömmen är kvar

I söndagens Vbl (6.2 2022) får vi ta del av en artikel om en dokumentär, Tåget mot Hanoi - livet efter debatten.
Regisserad av min elev Olavi Linna. 
Jag kommer inte att gå in i artikeln, inte heller i dokumentären men jag vill fånga några meningar. Som Olavi uttalar när det handlar om skrotade planer.
"Det förfärliga med att uppfylla en dröm är ju att man mister den. Men så länge man inte uppnår den så har man ju den alltid kvar. Det finns något gemytligt och trösterikt i det. Väldigt mänskligt."
Hallå - det där är ju precis som jag tänker. Trodde jag var ensam om det. Att det är bara den feges filosofi. Sova på saken och inte ta steget.
Så här har det ofta varit med mitt lägenhetssökande. Som är så trevligt. Och som ger mej så många fantasier och drömmar som skulle vara borta om jag skulle sluta söka. Och vem vet, kanske jag aldrig slutat söka. 
I det här speciella fallet finns en annan aspekt också - jag tycker om att se lägenheter för lägenheternas skull - oberoende om det handlar om nåt för mej eller inte.
Det här med längtan fungerar det också i andra sammanhang i mitt liv. Det som jag inte har kan jag längta efter. Och njuta i min längtan. 
En sorts längtans filosofi i stället för den feges filosofi. Som jag trodde jag var ensam om.

Drömmen om Dalen

 Det har varit något av ett nöje för mej att kolla in bostäder. Och inte bara nöje - nog allvar också. Vill ju ha en större bostad - vill ha eget gräs. Omöjligt om man vill bo så nära torget som jag tycks vilja bo.
En sak har jag i alla fall noterat - jag dras till de kvarter där jag nu bor - och mot Sandviken.
Märkte hur bra det kändes att igår läsa nåt konkret om Travdalen - att de första eventuellt kan flytta in i Välfärdskvarteret om två år.
Rätt stadsdel men - oo så långt från torget.
Men på nåt sätt har jag drömt om Travdalen så länge att jag har tänkt mej in i tanken att bo på vischan. Beroende på vad jag får förstås.
Det jag hoppas på är en lägenhet i ett radhus - tillräckligt stor för att jag ska få in det jag vill ha in - både från kollo och stan. Gräs - odlingsplats. En del av en service som jag kan anlita om jag behöver. En gemenskap inne i kvarteret. Synergieffekter med ett äldreboende som planeras i Välfärdskvarteret. Fungerande busstrafik till centrum. Som ju inte alls är lång borta - naturligtvis skulle jag vandra in till stan också
Alltså nåt "för ålderdomen".
Och så som det beskrivs ännu - man vet ju inte vad verkligheten blir - låter det som jag. Gemensamma odlingar, växthus, parkliknande kärna på kvarteret, bilfritt.
Allt det här lockar så mycket att jag skulle vara beredd att 1) bo kvar i mitt gamla en lång tid och veta att jag är på väg bort 2) flytta till ett ställe som kommer att vara byggarbetsplats mycket länge.
Vill veta mera! Nu.

Men det jag just läste vill jag inte veta. Tre höghus som det enda i Välfärdskvarteret. Så vill jag inte ha det - om jag inte får en bottenvåning med gräs. Den som lever får se.

Äldreombud

 En positiv sak med det val vi nu deltar i - välfärdsområdesvalet - är att vi diskuterar vården och omsorgen. På hög och låg nivå. Och vi inser att trots att modellen är skapad finns det utrymme för en viss frihet.
Jag vill kasta in en idé om en yrkeskår som inte finns ännu.
Äldreombud - namngivna människor som finns mellan den äldre och de officiella vårdarna. De här som redan finns men inte fullt ut.
Du ligger på sjukhus/rehabiliteringsavdelning och det blir aktuellt att fundera om du ska klara dej hemma. Hemförlovningsteamet kommer och kollar bostaden och ditt eget skick - berättar om hjälpmedel som kan fås och tar ställning till hur mycket kommunal hjälp du har rätt till. Är det bara medicinkollen på morgonen eller är det besök fyra gånger per dygn. Den här hjälpen får inte städa, handla, tvätta kläder.
Tänk vilken nytta jag skulle ha av en namngiven person jag kunde ringa till för att få reda på var jag kan få hjälp av frivilliga, hjälp från den privata sektorn - betala men ha rätt till hushållsavdrag. Vi har ju redan en sån här yrkeskår - socialarbetarna. En grupp som jag verkligen lyfter på hatten för och som jag ha haft hjälp av när jag har försökt hjälpa en vän. Men - den kontakten finns inte sådär bara på ett telefonsamtals avstånd för den ensamma åldringen i lägenheten. Alla dagar när frågorna kommer. Plats för ett ombud.
Bor jag på ett äldreboende räknar man med att hjälpen finns där, i huset. Och så är det ju också men det finns frågor som jag kanske inte reder ut med de anställda. En som bor på ett boende har ju tankar som rör sej utanför boendet också. Alla har inte nära släktingar och vänner som får frågorna klarar inte alltid av att svara - de har inte möjlighet att diskutera med personalen och vet inte riktigt vad som gäller. Så också här skulle ett namngivet ombud vara på sin plats.
Den här yrkeskåren skulle antingen vara anställd eller fungera som utbildad frivilligkår - med tystnadsplikt förstås. Tror att ett sånt här system i det långa loppet skulle betyda inbesparingar - plus att det skulle betyda enormt mycket för den äldre och för oss som finns runt omkring  - både släktingar och vänner. Vem tar tag i bollen och talar i det här ärendet?

Anne Salovaara-Kero

 Ni som känner mej vet att jag politiskt är en allätare. Röstar över partigränser om jag upplever det rätt. Kan inte ansluta mej till nåt parti - har mina sympatier i flera. Dock röstar jag oftast på SFP.
Så gör jag också i välfärdsområdesvalet. Som minsann inte är det lättaste att rösta i.
Ett superviktigt val - det som bestäms av det fullmäktige som vi ska tillsätta kommer att beröra oss alla - över partigränserna, språkgränser, kön, åldrar. Så därför - rösta!
Ett knepigt val på det sättet att vi ska rösta på kandidater från hela Österbottens välfärdsområde. Det betyder att det finns många som vi inte känner namnet på - och än mindre vad de går för. 
Det betyder också att om de flesta röstar på dem de känner i sin egen omgivning är det risk att rösterna blir så spridda att ingen kommer in. Det är klart - kandidaterna säjer att de jobbar för hela välfärdsområdet och det tror jag också att de försöker göra. Men det finns garanterat frågor där lokalkännedom är en viktig sak.
Lång inledning som leder till kärnan i det här - jag tycker att vi inför det här valet borde mobilisera - helt enkelt junta. För att olika delar av distriktet ska vara representerade.
Jag är ju inte rädd för att min stad Vasa inte skulle vara representerad men ändå vill jag göra nåt jag inte brukar göra - slå ett slag för min favoritkandidat. Som är en av många fina på SFP:s lista. 

Anne Salovaara-Kero kommer att få min röst. hon har insyn i social- och hälsovård både privat och i tjänsten, hon sitter i fullmäktige i Vasa. Men fram för allt uppfattar jag att hon har en egenskap som jag stort uppskattar hos människor som sitter i beslutfattarställning. Hon är ingen teflonperson som tar emot ett ärende och sedan struntar i det. Tvärtom - det ogjorda är som en sten i skon tills det har retts ut - så långt det går. Hon är seg - kallar sej själv uthållig.
Jag får kontakt med henne om det är nåt jag vill framföra.
En sån person vill jag gärna ha med i fullmäktige. Därför skriver jag 304 på valsedeln. Om du tycker som jag - gör detsamma. 

Humor

 Väldigt ofta känner jag mej humorbefriad. Möts av gubbskämt, satir, ironi och andra blahablahaskämt. Så till den milda grad att jag känner mej som en riktig torris.
Men så möter jag såna som bjuder på humor som jag förstår mej på. Tex en på apoteket som vågar släppa sej skämtsam. Idag - starkare dos av min medicin, stor förpackning - men så är det ju dubbel dos också - får se om du ens kan svälja den. Låter inte som humor men det var det. Tidigare en gång när jag löste ut mina betablockerare och konstaterade att de förra verkade också när burken stod på köksbänken. Hon: vet du jag har förstått att den här nya satsen är ännu bättre på köksbänken. Hon må ju ha en utmärkt förmåga att läsa av vem hon vågar skämta med. Tack för det.
Känns så skönt att inte behöva känna sej som torris. Har ju humor bara den är rätt.

Samhällsplikt

 Det finns ett förslag om att uppbåd också för kvinnor ska bli obligatoriskt. Vet inte hur långt det har framskridit.
Man motiverar det med jämställdhet, lägre tröskel för kvinnor att göra värnplikt och en chans att "se hur hela årskullen mår".
Man föreslår dock inte obligatorisk värnplikt för kvinnor. Det gör däremot jag och det har jag gjort en lång tid.
Samtidigt kunde värnplikten döpas om till samhällsplikt.
För mej är det både en jämställdhetsfråga och ett sätt att få en bättre beredskap i landet. Jag säjer inte att en stor del kvinnor ska göra vapentjänst. Det kunde till och med bli så att en större del män skulle välja vapenfri tjänst om densamma skulle utvecklas på kuppen. Tanken kommer ju osökt nu när man i vårt land (som annanstans) talar om att kalla in militären när det gäller coronabekämpningen. Och det är nog inte den enda gången vi snabbt behöver mobilisera folk. Naturkatastrofer, flyktingmottagning, försvunna personer, kriser utomlands. Finns garanterat mera.
Utbildningen kunde innehålla en samhällinformationsdel och första hjälp-utbildning och efter det skulle de vapenfria få utbildning i samhällsnyttiga saker, säkert en hel del lätt vårdutbildning och allmän krishjälp. De som gör vapentjänst skulle fortsätta på ett sätt som liknar det vi har nu för vapentjänst.
Antalet månader tar jag inte ställning till.
Undrar varför förslaget inte innehåller mer än obligatoriskt uppbåd. Antar att det till en del handlar om pengar. Eller vill man inte höra ramaskriet?

Så här skrev jag för några år sedan

Finland är ett av de få länder som har allmän värnplikt. För män alltså. Och värnplikten berör 80 % av årskullarna. Också rekord. Kvinnor kan frivilligt göra militärtjänst. Män kan välja civiltjänst. Så är nuläget.
Då och då kommer tanken på könsneutral värnplikt upp. Nu är det Svensk ungdom som påpekar att det borde vara lika enkelt för kvinnor som för män att göra värnplikt  - att Finland alltså borde införa könsneutral värnplikt.
Jag har alltid förfäktat att vi borde ha könsneutral plikt. Vill inte kalla det värnplikt men kanske samhällsplikt.
Men av annan orsak än SU. Jag kan tycka att det är ojämlikt att enbart män blir tvungna att sätta månader av sin tid på att tjäna fosterlandet - på ett eller annat sätt. Men - också att de får en beredskap som kvinnor inte får.
Alltså - alla i samhällsplikt. Som kan betyda utbildning i försvar - civilt, militärt och insyn i och praktik inom olika funktioner i vårt samhälle. Och förstås - rent militär utbildning för en del av årskullarna - både kvinnor och män. Eventuella tidsskillnader i olika former av samhällstjänst tar jag inte ställning till.
Viveca Dahls ledare i söndagens Vbl handlade också om nämnda plikt - med utgångspunkt i en modell som Frankrikes president Macron har kommit fram med.
Hennes ledare slutar "Vid sidan av diskussioner om kvinnor o armén borde det också diskuteras vad en värnpliktsarmé ska ha för funktion, utöver att ge männen militärhistorier att återge livet ut".
Kan hålla med.

Lilla hunden

 Den lilla hunden har vassa tänder (valpyrtänder talar de om i Fb-grupperna från Sverige) och mycket foxterrier i sej (kombination Parson Russell/foxterrier).
Den håller på att lära sej var i rang den befinner sej i förhållande till husse och matte. För att den ska tro när de säjer vad man får göra och inte får göra.
Det går nog ganska bra - läraktig men glömsk hund.
Och så kommer då en moster. Om henne har de inte sagt nåt - att hon skulle vara över den i rang. Och inte använder hon lika bestämd röst heller när hon förmanar.
På henne bara! Hon har ju så ljuvliga flaxande kläder. Och de där strumporna - elastiska och bra att riva i. Och ställer sin väska på golvet.  Och något minne ska hon väl få att ta med sej hem. Några små bett i armen så hon minns var hon firade julaftonen - och med vem.
Litet karrikerat - men under julaftonen hos syster och man och deras underbara, berdårande, mjukisgoa, duktiga valp kom jag till en insikt.
Alla - åtminstone såna som inte nånsin har haft hund förr - borde besöka ett hushåll med en valp som håller på att hitta sin plats. Se hur mycket jobb det är, hur bestämd man måste vara. Säkert finns det lättare sorter än den här men det är väl nog så att alla valpar som inte har en fostrande hundmanna omkring sej behöver mycket tid för att bli det som den själv mår bäst av.
Men förstås ska de som önskar bli hundägare också få se det underbara - en varmtrött hund som somnar i famnen, sömnigt och tillgivet tittar upp på en. En hund som är så rolig och finurlig att man bara inte kan tro det. En hund som är ett trevlig sällskap på promenaden - men som också behöver promenader. Och en massa svängar ut i trädgården när det tränger på.
Den här godingen har redan lärt sej massor - tex att man går ut för att kissa och bajsa, att gå i koppel, att det lönar sej att dra till sitt bäddhörn med tjuvgods, att man ska sova på nätterna och förstås viktiga ord som Milo, godis och mat.
Ja- älskade lilla valp - du kommer att få det så bra och vara till sådan glädje för husse och matte - och många andra. Jag är helt såld. Nimim. Bara små sår.

Gamla hundar

 Löste som vanligt Språktidningens fredagskviss idag.10/12 poäng. Och som så ofta - de ord jag missade var såna jag aldrig hört förut. Och likaså som så ofta så bestämmer jag att jag inte ens behöver lära mej dem. Tex åhåga tycker jag att jag gott kan vara utan. Kan så många ord redan.
Kom att tänka på de där gamla hundarna. Som man enligt gammal klokskap inte kan lära sitta. Tänk om de inte vill lära sej sitta. Om de med sin livserfarenhet har lärt sej att de klarar sej bra utan att spela med i tvåbeningarnas dressyr. De ger nog mat och kärlek trots att man inte sitter vackert.
tänk på det när ni bråkar med gamla hundar - och tvåbeningar som redan behärskar det som räcker till för ett gott liv. Tex att inte lära sej vad åhåga betyder.

Surgubben

 Hade ett ensekundsärende till min bank. Några brev som skulle till namngiven jurists postfack. Har gjort det förr så man känner mej i informationen. 
Brukar göra så att jag väntar tills aktuell kund är klar och sen sticka fram breven innan nästa kund kommer sej fram. Naturligtvis med köns tillstånd.
Idag fick jag inget sånt. För där stod Surgubben och han hade stått länge och hade minsann bråttom han också. Sa åt honom att mitt ärende tar en sekund. Jätä tiskille sitten - nej det vill jag inte. Sist i kön då. Kunde ju inte ta strid med honom så jag ställde mej att vänta. Kunde bakom honom sa åt mej att jag kunde gå före honom. Tackade så hjärtligt och sen stod vi där och hade kontakt. 
Behövde inte vänta på surgubben heller för det kom en tjänsteperson genom salen och hon kunde ta mina kuvert och lägga dem i juristens postfack. 
Jag hoppas att surgubben nån gång är vänlig mot nån så han får uppleva hur det känns att få ett tack och känna de positiva vibbar som vänlighet föder. Han hade inte mask heller.
Ja - jag kan ju ren tacka honom för att han gav mej ett blogguppslag.

Digisprång.2

 Under pandemin har det talats mycket om hur samhället har tagit megadigisprång. Distansarbete, distansstudier, distansmöten, nätbeställningar - you name it.
Upplever också att många av oss på individnivå just nu har tagit/är mitt i ett digisprång.
Det här med att få coronapasset till telefonen kittlar litet - snärtigare än att hala fram en skrynklig A4.
Och vad lär vi oss på den vägen? Jo att gå in i Min Kanta - mycket bra att kunna annars också. Jo att ta skärmklipp - nåt åtminstone jag använder nästan varje dag. Och jo att hitta ett bra ställe att parkera passet i telefonen. Varierar väldigt från telefon till telefon och individ till individ vad som är bäst. Håller fast vid det jag sagt tidigare - vi kunde ha fått en lagringsapp enkom för passet - samma för Android och Apple. Själv har jag passet parkerat på många ställen i min Androidtelefon. Mitt bästa ställe är Google Keep där passet är fastnålat så det alltid är överst och är färdigt öppnat i widgeten.
Jag har tagit som en av mina uppgifter att se till att folk gör det här. Så bara komsi komsi.
Inga skrynkliga A4-or mer för såna som har en smarttelefon! 

Pärla i julhalsbandet

 Är på nåt sätt extra mottaglig för stämningar så här i juletid. Kanske för att jag så medvetet försöker stoppa tiden och ta in den här tiden före jul.
Det behöver inte ens vara speciellt juliga stämningar för att jag ska bli hög.
Idag handlade det om manglande. Manglande länge och väl eftersom det hade samlats lakan och linnehanddukar på balkongen ett tag nu. För att bli fuktiga - och mera fuktiga. Resultatet var 6 lakan och 21 linnehanddukar/kökshanddukar. Förfärligt.
Kände historiens vingslag när jag läste monogrammen. Släktingar för länge sedan döda. Som har broderat sina initialer och förhoppningsvis  njutit av resultatet. Och förmodligen tagit fram de finaste till julen, precis som jag.
Medan mangeln snurrade stod jag i kylan i den öppna dörren och tog in den underbara vintern. Snö och frisk kyla. Natur mitt i stan.Talgoxar smög tysta runt i buskarna, ekorren ute på morronpromenad i trädtopparna. Sån frid och så juligt.
Den här mangelstunden kommer att vara en pärla i årets julhalsband. Tack.

Karajans

9,26 minuter. Den skulle spelas på storstereon, tas från CD:n som köptes enkom för självständighetsdagsfinlandian. Kändes högtidligt.
Resultatet var nog detsamma idag trots att jag betedde mej mera praktiskt. Laptopen på golvet framför gungstolen, hörlurar för att inte störa grannarna, Youtube - Finlandia Karajan. Farfars bordsstandar och ett ljus.
Allt fokus på musiken som jag lägger in så mycket Finland i. Naturen men framför allt Finlands historia.
Den normala pulsen som går över i krigsmullret och sedan - ur kaoset landets frihet i form av den mot skyn stigande hymnen. Starkt. Och den tolkningen vill jag behålla.

Kändes kanske extra starkt idag med -23 på mätaren. Tankarna gick till dem som stred för oss, frös, var rädda, längtade hem.
Vi har minsann anledning att stanna upp och känna stolthet och tacksamhet.
I år blir det inget av det traditionella jag brukar delta i. Ingen tråkig fest på stadshuset (jo nånting blir men det radieras(!)), inget fackeltåg (lär bli av, annonsering idag) , ingen manssång på torget (manssången lär bli av trots den inte nämns i stadens program - kl 17), ingen klädparad hos presidenten. Vi får väl vara högtidliga på egen hand då och vänta på bättre tider. 
Nu är faran inte krig utan pandemi. Bäst att visa respekt.