fredag 30 december 2016

Tänk om

Tänk om det blir bra ändå. Tänk om presidentens uttalande som tillägg när han stadfäste lagen om jourreformen kommer att göra skillnad. Tänk om det kommer att resultera i en förordningstext som kräver språkkonsekvensanalys inför varje beslut av överföring av tjänster. Tänk om det hela resulterar i att Seinäjoki inom något område kommer att klara av att ge god vård på svenska. Tänk om det hela resulterar i något gott för andra sjukhus i landet. Jag tänker också på de mindre - typ Malmska.
Aldrig förr har det talats så mycket om svenska. Det mesta med negativa förtecken, tyvärr. Men också positiva saker. I dagens Vbl fanns en helsidesartikel om prematurfödslar i Åbo. Patienter som kommit från Sverige där man tycks ha en enorm vårdkris. Man var stolt över att kunna vårda på svenska och gör det också när det inte kommer patienter från Sverige - man har ju Vasa som upptagningsområde.
Tänk om vi skulle tänka så här nu. Vasa är ett tvåspråkigt sjukhus. Tänk om vi skulle bli bäst på det. Samarbeta kring svenska tjänster inom landet. (Som det ju redan funnits ett par förslag kring). Och finska med - det finns ju områden vi är väldigt bra på. Och sälja tjänster till Umeå. De har väl kris där också? Utnyttja det bästa inom vårddistrikten. Ha helikoptrar startklara på sjukhusens tak (och samtidigt få en utryckningshelikopter till Vasa). Hålla fanan så högt inom vårddistriktet att vi blir oumbärliga. Och håller kvar duktiga läkare. Sen får man räkna till 12 eller 13 eller nåt annat bäst man vill. Och som jag sagt tidigare - snart har vi en bättre regering.
Men hur något - regeringens modell eller min Tänk om-modell - ska kunna resultera i inbesparingar, det förstår jag inte.






torsdag 29 december 2016

Feminist?

Trots att jag vet bättre finns det ett stråk av gamla fördomar i min begreppsvärld när det gäller begreppet feminism. Jag tänker nånstans på tuffa, argsinta kvinnor som inte fixar sitt hår och som fräser Kan själv när en artig man öppnar dörren för dem. Trots att jag vet att tanken är fel.
Det är så här - jag har alltid uppfattat mej som en stark och självständig kvinna. Jag har inte i någon av mina relationer upplevt mej något annat än jämställd. Jag har blivit behandlad med respekt. Jag har inte upplevt någon större ojämlikhet i min bekantskapskrets.
Också Peppe Öhman , som i december föreläste på Academill uppfattade sej som en stark och självständig kvinna. Ändå fick hon uppleva att bli misshandlad av sin pojkvän när hon var i 20-årsåldern. Och fick uppleva hur "skämmigt" det var att tala om det - trots att det borde ha varit helt naturligt.
Här några rader ur reportaget i VBl (17/12-16)
" Det var först tio år senare som jag började fundera på att det faktiskt är patriarkatet som styr oss. Det finns en syn på att kvinnor och män ska vara olika. Och vi är lutrade att tro att man ensam kan klara av de strukturer som finns. Vi är litet lurade av vår egen kultur.
Från riktigt små lär vi oss att flickor ska kommunicera medan det är helt okej för pojkar att busa och bråka litet. Flickor ska vara tysta, pojkar får synas och höras. Här läggs grunden till att det även i det västerländska samhället är så att det manliga värderas litet högre än det kvinnliga.
Varför talar ingen man stolt om att han var en flickpojke som litet? Vi har uttryck som "kärringkast" och "var inte en sådan fröken". Kvinnliga attribut ses som negativa medan manliga som att "ha lite stake" ses som positiva."
Vidare talade hon om löneskillnader, om könskvotering och om ojämställdheten mellan könen i USA där hon numera bor.
Jag lyssnade och gillade. Ännu mer gillade jag dock diskussionen som följde. Och allra mest gillade jag de frågor som ställdes av många unga kvinnor i publiken. Flera presenterade sej som gymnasister. Deras kloka tankar om jämställdhet och deras frågor som fick fina svar av Peppe - det gjorde att man gick ut med en känsla av att det finns hopp.
För visst finns det mycket att jobba med. Saker som jag själv kan reagera på. I pressen, i reklamen, i snacket. Är nog själv också hemmablind.
Men - det finns också saker att jobba på när det gäller mannens situation. Möjlighet och uppmuntran till att ta ut pappaledighet.Rätten till barnen vid skilsmässa. Att han får vara mjukis och kunna vara stolt över att han var en flickpojke.
Det finns som vi vet mycket att jobba för när det gäller dem med avvikande/osäker könsidentitet.
Feminism kan vara allt det här - enligt Peppe Öhman handlar det om mänskliga rättigheter.
När det säjs så tror jag att de flesta av oss - både män och kvinnor - vill vara feminister.
Jag själv kan ju tycka att feminism borde bytas ut mot nåt annat ord. Då skulle jag få skippa mina fördomar som sticker upp. Vilket ord vet jag inte för det ska vara att ord med sting - ett ord som visar att man är beredd att sticka ut hakan. Peppe Ö tyckte att feminism är ett tillräckligt bra ord.
Igen fick vi vara med om en föreläsning som berörde. Och som det tydligen tog tid att bearbeta.


Bild som fanns på Yle






söndag 25 december 2016

Falsk trygghet

Trots en del ogillanden och protester kör jag hem på julaftonskvälllen från julfirandet. Vill vakna i egen säng på juldagsmorgonen.
Och dessutom tycker jag det är så mysigt att köra hem i julnattten. Idealfallet är stilla julesnö, lämpligt antal minusgrader och litet trafik. Då har man möjlighet att njuta av friden, illumineringen och den vackra julmusik som i allmänhet bjuds på den tiden.
Igår var vädret inte det bästa. Regn/snöblandat regn och i början av färden glashala vägar. Riksåttan var saltad men på vissa ställen var det inte så säkert om saltet höll - risk för svartis. Och ingen snö. Det var länge sedan jag kört i så kompakt mörker. Måste alltså köra helt koncentrerat - hann inte se så mycket av den vackra julillumineringen som folk bjöd på.
Men ändå kom jag på mej själv med att känna mej så trygg i min lilla bil. Musiken, mörkret, skön känsla efter en trevlig julafton. Men jag visste att tryggheten var falsk. Älgar, medtrafikanter, svartis - allt kunde hända. Så det var nog lättnad och tacksamhet jag kände när jag kunde ratta in lilla bilen under biltaket hemma i stan.
Fick senare höra att en person hade tänkt på mej. Jag hade en julängel med mej.




söndag 18 december 2016

Så enkelt

Sitter och ser ett inspelat Obs debatt. Inspelat innan det röstades om 12+1.
Huvuddiskussionen ska vara sänkta löner men jourreformen kan man inte låta bli att ta upp.
En snubbe från samlingspartiet, riksdagsledamot sitter och uttalar sej så mitt blodtryck stiger.
På frågan vad han anser om diskussionen om jourreformen säjer han att han varit sjuk och inte hunnit fördjupa sej alls i densamma. Men generellt är väl regeringens reformförslag väl genomtänkta.
På frågan om han har noterat att man i oppositionen är speciellt besviken på Samlingspartiet berättar han att han inte hinner läsa all e-post så han har nog inte noterat något sådant.
"Och hur är det nu med svenskspråkiga sjukvårdstjänster i Östermyra (vet karln vilken ort man talar om) - är det meningen att de ska upphöra?". Li Andersson får förklara hela problematiken för honom.
På frågan hur han kommer att rösta svarar han att det är enkelt - med partiet - annars blir man isolerad.
Enkelt att vara riksdagsledamot tydligen. Behöver inte tänka själv, behöver inte ha någon egen åsikt. Det här exemplaret av riksdagsledamot verkar vara mindre insatt i jourfrågan än resten av Finlands folk. Han heter Juhana Vartianen. Fy, säjer jag.






torsdag 15 december 2016

12+1

Det har varit en dramatisk vecka. En politiskt dramatisk vecka. En dramatik som till slut helt smalt gällde - ska Vasa centralsjukhus få fulljour eller inte.
Undrar om man sett så många konstigheter i finländsk politik tidigare. Går inte in på dem här utan kan bara med sorg konstatera att Vasa blev utan fulljour. Den språkliga konsekvensen av det är i mitt huvud det allra värsta. Det att man inte tycks ta hänsyn till att vårt närmaste fulljoursjukhus i verkligheten kommer att ha svårt att betjäna på svenska. Ett enspråkigt finskt sjukhus. Med skyldigheter att klara svenskan som är minst sagt vagt formulerade.
Och tänk hur det hade lobbats. Och demonstrerats. Inte för att ta bort av någon. Utan för att lägga till. För oss i Österbotten - ett sjukhus som redan finns och fungerar både på svenska och finska.
En positiv sak i plenidebatterna var det stöd svenskan fick av andra partier i opposition. Där steg tex De gröna och Vänstern upp och talade varmt för svenskarnas rättigheter. (Som ju är skrivna i grundlagen - sic!). Men det räckte inte. Säkert många pinsamma situationer för politiker från trakten - för det är ju inte enbart en sak för oss svenskspråkiga att ha ett fulljoursjukhus i Vasa. Och det syntes också i fega röstningsförfaranden. Kommunalval i sikte.
röna och
Reaktionerna på beslutet lät inte vänta på sej. Jourfrågan är JO-anmäld. Svenska medier uppmärksammar frågan. Vulgärreaktioner som att busringa till Seinäjoki och tala svenska. Jagflyttartillsverige-kommentarer.Tvåspråkiga registrerar sej som svenska - byter språk formellt. Mail till presidenten, stor ökning av antalet som skriver på medborgarinitiativet för att regeringen skall avgå. Och många fler. Väldigt många vulgära - som det ju så lätt blir i Facebooks lättsinniga värld.
Kanske man nu så småningom får veta vad det på riktigt betyder det här beslutet. Det finns så mycket positivt på gång inom Vasa sjukvårdsdistrikt. Det byggs nytt, en PET-utrustning är på väg, läkare utbildas i palliativ vård, samarbetet med bl.a  Åbo är under utveckling.
Det är rätt! Nu ska det köras hårt. Visas att det finns så mycket bra inom Vasa sjukvårdsdistrikt att det bara inte går att köra ner det. Och som någon skrev - se till att det som sker sker långsamt. Snart har vi en bättre regering.
Och -när och om lagen stadfästs. Då borde det ju gå att starta ett medborgarinitiativ för att få den ändrad. Då är jag med!
Oberoende hur det här utvecklas och oberoende hur det påverkar vården i praktiken kommer det åtminstone i mej att finns en kränkthetstagg kvar. En tagg som kommer att påminna mej om hur litet mina språkliga rättigheter betydde när 12+1-modellen röstades ner. Nu får vi samla oss och fokusera.
Aldrig har jag väl varit så nära att skriva in mej i Svenska folkpartiet som nu.








måndag 12 december 2016

Kultur

Förra veckan bjöds jag på kultur i grannkvarteret. Svenska litteratursällskapet hade en kväll kring Topelius och julsångerna. På något sätt så gammaldags och gediget. Ett gäng där "alla kände alla" samlades i det nyrenoverade utrymmet och det bjöds på glögg och pepparkakor. Så mysig stämning från första stund. Och det blev bara bättre. Ann-Mari Häggmans Topeliusföreläsning var en njutning att höra på. Hon kunde gärna ha fortsatt en timme till. Och som grädde på moset fick vi sjunga några julsånger.
Vår föreläsare visste berätta att de gamla julsångerna i allmänhet är tonsatta dikter från skolläseböcker och jultidningar. "Nu så kommer julen, nu är julen här" lär ha 41 tonsättningar. Vi fick också en inblick i "nöjesstaden" Nykarleby - så som den var när Topelius var ung.
Vi gick hem mätta av det vi fått oss till livs och till och med så att en del saker blev hemläxa.
För mej var det nytt att Giv mig ej glans i den fiska psalmboken inte börjar En etsi valtaa, loistoa som man ju sjunger. Kollade i en papperspsalmbok och visst - psalm 31 börjar Ei valtaa, kultaa, loistoa. Har inte fortsättningen - Google lever i den gamla texten - som tydligen alla andra också.
En personlig nöt blev mitt minne som sa mej att jag har sett en annan text än ursprungstexten på svenska till Varpunen jouluuaamuna. Antar att mitt minne har fel.
Den största hemuppgiften som ännu är olöst är Sylvias julvisa. Hur ska den tolkas? Många har försökt - en del tolkningar har politiska förtecken. Men också andra finns. Det mest mystiska är graven i vers 4, Vems är graven? Hur många Sylvior är inblandade? Symboliken? Såna tankar efter en gammaldags föreläsning om Topelius och julsångerna. I väntan på flera föreläsningar.
Och ännu en tanke - varför blev man inte litteraturforskare?




fredag 9 december 2016

Glöm statistiken!

Nu hände det igen. I samband med rapporteringen av lägenhetsbranden i Nordsjö - där 4 personer dog. Samma sak var det vid skottdramat i Imatra - där 3 personer dog.
Det händer nästan alltid vid storolyckor typ flygplanskrascher, tågurspårningar och jordbävningar
Det som händer är att det börjar rabblas statistik. Hur vanlig en liknande olycka är. Hur många som dött i motsvarande olyckor. Sker en olycka utomlands kopplas det till motsvarade olyckor i Finland.
På nåt sätt kan jag tycka att det är att det är att göra det enkelt för sej. Att gömma sej bakom siffror för att få mera material i rapporteringen.
Men framför allt tycker jag att det på något sätt är att förminska det skedda. Att inte låta det komma fram i all sin grymhet. Att inte ge plats för det som precis ha skett. Att inte ge rum för dem som just då är drabbade och det som berör den aktuella händelsen.
Vet inte om jag är känslig men så här känner jag.


tisdag 6 december 2016

Finland

här skrev jag på självständighetsdagen ifjol. Vackra tankar om vårt land och litet funderingar kring hur vi ska lyckas integrera de flyktingar som hittat till vårt land.
På något sätt har det hänt mycket som inte känns så bra under det år som har gått.
Av de flyktingar jag skrev om lever många i osäkerhet om asylbeslut ännu. Många har fått negativa beslut och lever som papperslösa i vårt land. Och dessutom har man satt käppar i hjulet för familjeåterförening. Skärpning beslutsfattare! Vi har råd och borde ha lust att ta emot de asylsökande och ge dem rätt att göra rätt för sej i vårt land.
Vi finlandssvenskar känner isande vindar blåsa. Själv brukar jag vara ganska okänslig får dylika vibbar men nu tycker jag det hackas och misstänkliggörs i så många frågor att man bara inte kan låta bli att känna av det. I smått och i stort.
Det vispas runt i Sotegrytan på ett sätt som gör att ingen väl riktigt förstår vad det nya kommer att betyda. Kalkyler visar än det ena och än det andra.
Vasa centralsjukhus - ska det få fulljour eller inte? Tom kampen för centralsjukhusets framtid blir en språkfråga på vissa håll. Och nu talar jag inte om det som grundlagsutskottet reder ut. Hallå!
Ja och så förtroendet för politiker. Jag är den som brukar berömma politiker för att de satsar på att vår demokrati ska fungera. Men ibland funderar man nog nu just.
Det känns inte så idylliskt i republiken just nu. Men ändå har vi det naturligtvis tillräckligt bra. Vi har fred, vi har ren natur, vi har jämställdhet och dessutom verkar ekonomin vara på väg åt rätt håll nu just. Och Vasaregionen verkar ja sånt glid under galoscherna att man inte riktigt hänger med. Heja! Se det - resten av Finland och låt oss fortsätta att stärka landets tvåspråkighet och låt oss få behålla vårt fungerande centralsjukhus! God självständighetsdag!





fredag 2 december 2016

Tvåspråkigt varuhus

Imorse klockan 6 öppnade det. I Stenhaga.  XXL. Nordens största sport- och viltvaruhus läser jag på nätet. Butikschefen berättar att det är det första tvåspråkiga varuhuset. Och det finns redan XXL-butiker i Finland på andra orter.
Då slår det mej plötsligt att affärer och affärskedjor själva kan bestämma om de är tvåspråkiga i Finland. Har inte tänkt på det. Har utgått ifrån att jag i de flesta fall kan bli betjänad på svenska. Och är bortskämd med att reklam kommer på svenska. Men jag måste erkänna att jag är litet blind också. Kollade reklam som just hade kommit. En skrift från tex Hongkong. Allt på finska. Vet inte hur det är - annonserar de alls i Vasabladet. Men allmän reklam är i alla fall helfinsk.
Och förstås - vilken lag skulle kunna bestämma över språket i privata affärskedjor. De kloka använder båda språken  i skyltning och reklam och skolar sin personal. De riktigt smarta går ut med att de är tvåspråkiga.
Fast det nog är tragiskt att det ska vara så i vårt tvåspråkiga land. Tvåspråkighet borde vara default.





onsdag 30 november 2016

Skräcken

Jag ska inte tänka på det. Jag tänker inte på det. På vad som skulle hända om jag i min ensamhet får en stroke eller därmed jämförbart.
Men onekligen kom det några tankar när jag hörde om en ensamboende som har drabbats och nu finns i Tammerfors på sjukhus, halvt förlamad. Jag vet inte var när eller hur det har hänt men jag kan bara förställa mej. Ensam, på natten (det brukar väl vara så), borde få hjälp, vet att minuterna är dyrbara.
Men man kan vara ensam också fast man har en hel familj med sej. Man kan drabbas av lika hemska saker på annat sätt också. Obotlig cancer, trafikolycka.
Men på nåt sätt - det där med att man vet att det skulle kunna gå helt bra vid en stroke bara man får vård direkt. Men eftersom det är lönlöst att fundera ska man låta bli.
Men så många tankar kom i alla fall att jag kom ihåg att ladda min "112"-telefon - en av mina simkortslösa telefoner - som ska ligga i nattduksbordet.
Fick just ett påpekande - kan vara bra att ha en 112-telefon på toa också. Man kanske mår dåligt och drar sej dit. Telefon 2 till toa - bums.
Och du som inte har nån extra telefon - testa om firmor som säljer telefoner kan donera en avlagd.


måndag 28 november 2016

Gott nytt kyrkoår!

Igår var det första advent och ett nytt kyrkoår började. Det sjöngs Hosianna och det tändes ett av fyra adventsljus. Det nya psalmtillägget togs officiellt i bruk. Jag fick vara med och sjunga i kören och det var rejält med folk i Trefaldighetskyrkan. Efteråt var det adventsfest med julgröt.
Jag satt och filosoferade kring det gemenskapstillfället. Och kyrkans tillställningar i allmänhet också. Så kravlösa. Inget inträde, ingen medlemsavgift (utom kyrkoskatten förstås), inga problem att komma ensam och slå sej ner. Och kanske tom så att man börjar känna igen och känna dem som rör sej i kretsarna. En diakoni som inte bara hjälper i ekonomisk och annan nöd utan som också försöker fånga upp ensamma. Ordnar samling tom på julaftonen.
Och förstås har kyrkan sitt andliga budskap också. Ett budskap som inte är fy skam. Ett budskap som är fullt av kärlek och medmänsklighet.
Jag märker med mej själv hur trevligt det är att gå till kyrkan - jag träffar alltid någon bekant där och dessutom upplever jag kyrkorummet så starkt.
Man kan tycka att kyrkan är konservativ och att det tar eviga tider innan det nya i samhället kommer in. Själv kan jag just nu sörja över hur segt det verkar vara att få de homosexuellas rätt till kyrklig vigsel eller åtminstone välsignelse att bli verklighet. Men det kommer. Kvinnliga präster kom också.
Men i mycket har kyrkan visat sej vara tuff också. Sätter ner foten och säjer att den kommer att ta sej an de asylsökande som ingen annan tycks vilja ha att göra med. De som efter avslag har blivit papperslösa och därmed ofta hemlösa. Inte utan att samhället vet om det men - helt bestämt och odiskutabelt. Det var kyrkans/kyrkornas frivilliga som stod på järnvägsstationen i vinternatten och väntade på eventuella asylsökande som kom med sena tåget norrifrån. Och som inte skulle ha haft någonstans att ta vägen utan den hjälpen. (För all del - andra aktörer var också inblandade).
Kyrkan ringde sorgeringning för Aleppo. Till vilken nytta kan man säkert fråga men en solidaritetsaktion och en möjlighet för oss vanliga människor att stanna upp.
De vackraste julsångerna kommer i år att ljuda starkt som vanligt. De insamlade medlen går via Finska missionssällskapet till barn i u-länderna. Om man inte får upp några känslor för det är det bara att läsa ett reportage i söndagens Vasabladet (27.11).Om gatubarn i Kenya.
Så jag vill bara säja Heja kyrkan och gott nytt år!






torsdag 24 november 2016

Kroppen min - jatko-osa

Ifjol skrev jag en lovsång till min åldrande kropp. Om hur jag egentligen är mer tillfreds med den skavankiga kroppen än jag var med den ungdomliga onötta kroppen.
Nu vill jag komma med ett tillägg.
Jag kände det så starkt igår på jumpan. Vilken lycka att få känna att kroppen fungerar! Att utmana sej själv i magmuskelövningarna, njuta när det river i stretchningarna, le när svetten rinner i de stora övningarna, glädjas över att balansen fungerar. Vår lärare är så klok. Hon tränar mycket balans med oss - de flesta är 60+. Hon ser oss. Tuntuiko missään? Musitakaa hengittää! Säjer hon och ser på oss var och en. Tillsammans funderar vi över att armhävningarna inte känns nånstans för mej. Var är felet? Men kroppen hänger alltså med i en timmes jumpa och är skönt limin efteråt.
Kände det också idag under stavgången. Över 10 km i rask takt utan problem. Då jag läser mina ödessystrars och - bröders inlägg i osteoporosgruppen inser jag att jag är lyckligt lottad.Nån som beklagade sej över att hen inte orkar gå mer än 10 steg.
Så jag kan bara säja - tack för en kropp som fungerar. Hittills. Och jag vill verkligen göra allt för att det inte ska vara mitt fel om det blir problem. Heja motionen!



onsdag 23 november 2016

I livets skola

Nu tänker jag inte använda klyschor som Carpe diem, Gårdagen är förbi... och alla de andra. Men de innehåller nog något av det jag vill ha sagt.
Jag tycker jag den senaste tiden har fått så många påminnelser om hur skört livet kan vara. Det har förmodligen att göra med åldern. Och det har det här inlägget också. Närmare bestämt att ta vara på den tid som återstår. Och att inte leva i synd och älta det som varit och oroa sej för det som eventuellt kommer. Jag tycks vara expert på det. Född med en ält-oro-gen?
Tror också att ältande och oro lättare tränger sej på för att jag ofta är ensam.
Gamla underligheter kommer upp till ytan. Vad jag gjort, vad jag sagt. Eller inte gjort eller sagt. Saker som inte går att ändra. Ofta sånt där jag bara kan konstatera att jag gjort mitt bästa. Sopa bort!
Oro för sånt som kan hända. Helt idiotiskt! Och jag talar nu inte om att leva aningslöst utan faktiskt sånt som kommer på utifrån. Och som oftast har en lösning när det väl kommer. Sopa bort!
Och hur ska det då levas - det goda livet som återstår när bakåt och framåt är borta? Vet inte, men jag tror inte det behövs några regler för det. Det faller sej självt. En lämplig kombination av aktivitet och vila, av umgänge och ensamhet. Och att inte ta stress.
Kanske det finns något sätt att få det där lilla extra. Men det får bli överkurs. Nu gäller det grundkursen - att kväva ält-oro-genen.






måndag 21 november 2016

Aktier

En gång hade min mor litet överloppspengar och blev av bekanta rådd att köpa KOP-aktier. Säkert inte mycket pengar och inte många aktier men hon tyckte det var jätteintressant. Minns att hon mest varje dag i bankstängningstid vandrade till KOP-bankens fönster för att se värdet på sina aktier efter dagens handel. Ett stort handskrivet "lakan" hängdes upp. Hon var sen nöjd när hon kunde se vad hon hade "sovit lös" som hon uttryckte det. Och hon sov lös mycket - det gick bra på aktiemarknaden just då. Och det var emissioner och gratisaktier och en del av hennes iver föll över åtminstone mej så jag blev också ägare till KOP-aktier. Sen var det ju kul att klippa kuponger tyckte min mamma. Varje gång det hände når skulle kupongerna lösklippas från det vackra aktiebrevet. Sedermera sålde hon sina aktier . De hade då manglats i flera kvarnar. KOP blev Merita som blev Nordea.
Mina aktier hänger med ännu och visst är det litet kul att klicka sej in på nätet och kolla hur mycket man "sovit loss". Trots att pappersaktiebreven inte mera finns och kuponger inte klipps
Sen kom då "folkaktien" SKOP/SCAB. Åtminstone i lärarkretsar köptes den ivrigt. Små summor satsade vi. Tack och lov för det gick i diket med dem när banken gick omkull på 1990-talet. Inte ens förlusten hann jag dra av - var för sent ute. Fick härom kvällen en idé när jag såg att instanser och privatpersoner köper vackra pappersaktier. Kontaktade nån per epost och fick omedelbart svaret att ingen vill ha dem. Så nu vet jag att de inte ens är värda pappret de är tryckta på.
Ingen aktiehaj är jag och kommer inte heller att bli - men det är litet skoj att följa mamma och KOP-banken i spåren. Och dessutom går värdet på mina aktier upp nu just - trots Trump.




söndag 20 november 2016

Kvinnan i drivan

Den var en kväll under julhelgen för typ 15 år sedan. Isande kallt. Jag hade varit och sett till bortresta vännernas katter - av nån anledning med bil. Isande kallt. Kör hem genom smågatorna och ser plötsligt nåt i en snödriva. En kvinna står på knä i drivan. Lätt klädd. Har ett minne av högklackade sandaler. stannar och talar med henne.
Hon berättade att hon blivit utslängd av sin karl föregående dag (?). Ville hem nu. Berättade att hon bodde på Vasklot nära Waskia. Där bor väl ingen? Jo hon bor. Trodde hon yrade men körde dit hon ville och där fanns ett stort gammalt trähus. Där bodde hon. Vågar hon fara hem? Vi kan kolla om mannen är hemma. Han var inte hemma så hon gick in i huset. Hoppas allt gick väl.
Kommer så väl ihåg händelsen nu länge efter. Har många gånger tänkt på vad som kan ha hänt. Fylleslag? Kanske värre än vanligt i nån sorts jullängtan? Gräl? Kvinnan ut - kanske sökt upp nån bekant och var på väg hem när jag hittade henne? Om jag inte hade hittat? Kvällen var iskall.
Kom att tänka på julen och också mera måttligt supande. Man måste ju få tillåta sej att fira. Javisst - så länge det inte gör att någon känner sej obekväm. Speciellt inte barn som snabbt registrerar om nån vuxen beter sej konstigt. Det ska vi tänka på vi vuxna - att vara vuxna också när det gäller hantering av alkohol.








onsdag 16 november 2016

Stackars mej

Det var för länge sen. Vid nån ommöblering hos B. Bakom en täckskiva på bokhyllan upptäcktes ett helt ullhundsbo. Vartill B spontant fällde den konstiga repliken "Stackars mej!"
Det tyckte vi lät så bra att vi döpte alla konstiga saker man missat - i städningen, i naturen, ja kanske också de blinda fläckar vi alla har - till Stackars-mej-ställen.
Det kom jag att tänka på i mitt julstädande när jag just torkade dörrar och hittade en del Stackars-mej-ställen. Dörrkanter, ovanpå dörrar. Sånt som man inte ser.
På det sättet skulle det praktiskt att vara fler i hushållet. Kanske man skulle se litet olika saker och ha färre såna ställen.
Var har du dina Stackars-mej-ställen?


tisdag 15 november 2016

Pysselstopp

Jag blir bara så lessen när jag inte får till det. Det där som jag så gärna vill. Och som gör mej så gott. Det där pysslet som jag har längtat efter.
Jag börjar på vante efter vante. Och stickar nöjd och glad tills jag kommer till når där jag måste fatta beslut. Hur många maskor till tummen? Typ.
Jag undrar om det blir några dörrkransar i år. Kommer mej inte för att skaffa materialet - riset och järntråden. Har nästan blivit tradition med kransar redan...
Jag läser pysseltips efter pysseltips. Punkt.
Blir ibland riktigt oroad över hur saamaton jag är. Därför gladde det mej storligen att registrera den energi jag uppbringade när det gällde att ställa i ordning efter fönsterbytet. Det finns kraft när den behövs.
Och det kanske just det som är grejen. Pyssel behövs inte. Vantar läggs i hög när de är stickade. Borde ha ett mål -typ Kvinnornas julmässa som förr i tiden. Då jag heltidsjobbade och pysslade som bara den.
Men nu - nu känner jag för julstädning. Hoppas energin finns kvar hela vägen ut.

Korsnäsvante wannabe

fredag 11 november 2016

Skolmat

I Finland har vi gratis skolmat. Ända tills man har gått ut andra stadiet. Och på yrkeshögskolor kan de studerande köpa mat till väldigt låga priser. Statssubventionerat. Inte många länder i världen har det så.
Jag vet inte när det började men jag som är född 1952 hade gratis skolmat under mina 4 första skolår - i folkskolan.
Den första månaden i Edsevö småskola. Där var maten lika fin som hemmamaten - tillredd i skolans kök för ett fåtal elever i åk 1 och 2. Jag har ett minne av att vi elever hade köksturer och hjälpte till.
När vi flyttade till Vasa började jag i Handelesplanadens folkskola. En stor skola med ett stort kök. Och mat fick vi. Men jag undrar nu efteråt om de bara hade kastrullmat som de kunde koka. Jag minns inget annat än soppor och grötar. Kanske nån annan minns. Jag var en matglad unge som med välbehag slevade i mej korvsoppor och ärtsoppor. En mat som jag - trots att jag nog åt den - hade litet obehag för var en blandning av ris (eller eventuellt havregryn) och äpplen. En slemmig tjock soppa som både såg ut som och luktade som spyor. Det obehaget har jag än idag.
En mig närstående var inte så förtjust i maten. Hen skulle fostras. In kallades den något skrämmande skolsköterskan Ruth (Ruton med spruton) och hon satt då bredvid det bångstyriga barnet och väntade på att hen skulle bli en matglad elev och äta upp. Pedagogiskt. Not.
Jag hade glädjen att sitta bredvid en klasskompis som hade svårt med den soluppvärmda mjölken som säkert hade stått framme länge när vi kom. Och solen hade gassat genom glasväggen på de små bruna 2 dl flaskorna metallkork  (minns ni dem?). Jag fick hennes solvarma mjölk. Trots god aptit och dubbel mjölkransom var jag mager som en sticka. Bara fötterna tycktes växa.
Nåväl - sen blev det läroverk och det tog slut med gratismaten. I början tom slut med maten. Och faktiskt också - utrymme att äta på. Det betydde att de som inte bodde nära skolan satt och åt sina smörgåsar i klassen. Jag hade kort väg hem så jag fick mat hemma. Under mellantimmen - ett fenomen som inte behövs idag. Ett ganska skönt fenomen faktiskt. Det delade upp dagen i kortare sjok. Men så gick vi i skola på lördagar också...
Ännu under min tid i samskolan ordnades det först med ett matutrymme och troligen också mat som eleverna kunde köpa.
Bra att en så viktig sak som skolmaten har utvecklats till det bättre - gratis för alla. Och under vissa tider tom mellanmål för grundskolelever. Heja Finland!



fredag 4 november 2016

Rör inte de dödas dag!

Alla helgons dag - de dödas dag i min hemtrakt - är en dag som berör oss alla vill jag mena. Vi har alla någon när och kär som inte finns bland oss mera. Och oberoende hur vi tror är det här något som kommer oss nära. Därför är det viktigt att en dag är speciellt vigd för att hedra och helga de döda. Alla helgons dag. Vi får tända ljus på begravningsplatserna - uppleva gemenskap - och vara med i kyrkorna där det tänds ljus för alla som avlidit sedan föregående års Allhelgonadag. Jag upplever det som en värdig dag vid en lämplig tidpunkt. Den lugna mörka hösten - en tröst i vår sorg. En sorg som så småningom blir till saknad och vemod. Som får lyftas fram under de dödas dag.
Krocken med Halloween har jag länge upplevt som störande. Inte när det handlar om att tända höstmysljus i vackra pumpor - nej. Det är ju på nåt sätt en skördefest. Men nog när det handlar om att på något sätt leka med döden och onda andar. Inte för att jag tror på onda andar men för att det på något sätt är så fult att dra in sånt i det stora, viktiga som berör oss alla - saknad och minnen och tankar på avlidan nära och kära. Temat är på nåt sätt så farligt nära och ändå så otroligt olika. Snälla - fira Halloween en annan helg. Så som många faktiskt gjorde i år när föregående helg var närmare "riktiga" Halloween än den kommande.
Den nya störningen är det faktum att många butiker är öppna imorgon - på de dödas dag. Ska det verkligen vara nödvändigt? Såg att min egen market i stan håller öppet. Har ett minne av att det inte var så ifjol. Minns åtminstone att jag inför nån helg tackade dem för att de respekterade helgen med att hålla stängt. Hade hoppas detta år också men icke. Tyvärr.



tisdag 1 november 2016

Puff puff

Oj vad jag just nu saknar det som jag hade med B. Möjligheten att kunna puffa ur sej en irritation. Med någon som är insatt i mej och mitt liv dessutom vet hur jag fungerar. Att kunna häva ur sej ´helt ocensurerat med en som vet precis vad det betyder.
Jag har många vänner jag kan puffa med. Men man vill ju inte alltid belasta dem. Och de finns inte alltid till hands. Puffande borde nästan ske öga mot öga.
Och det handlar om så små saker att bara den som är med i vardagen och har en bakgrund kan förstå.
Nu skulle det finnas behov. Känner hur trycket stiger. Och ett effektivt sätt att få ner det är att släppa ut litet ånga. Men nog sjunker det annars också. Pyser ut så sakteliga. Men saknar ändå.







söndag 30 oktober 2016

En vanlig vecka

Jag kvirrar ibland över att dagarna tenderar att bli så bokade. Men i verkligheten är det ju trevliga saker som upptar mina dagar och veckor. Saker som jag själv ofta har valt. Saker som jag ofta inte behöver förbereda mej för. Och saker som inte tar hela dagen av min tid.
Hör här hur nästa vecka ser ut.
Måndag: fönstren anländer typ kl 10 - balkongen ska vara tom, datastöd på AV 14
Tisdag: möbelflyttning/enskilt datastöd fm, Promenadguide goes digital 13
Onsdag: jumpa 14, kören 19
Torsdag: Umeåkryssning hela dagen (måste skippa Folkhälsanstavisen)
Fredag: fredad fredag
Lördag: kören 13 (12), ljuständning, stilla musik 17 (helgdag)
Söndag: väninnans födelsedag - utemat - slutar med Svenskadagensfest
Och över alltihopa svävar fönsterbytet - dock inte hos mej nästa vecka om planerna håller.
Dessutom - förmiddagspromenad de vardagar det är lämpligt.
Många trevliga saker och jag är tacksam över dem. Och de vanliga dagarna med innehåll - det är ju de som är livet. Och nångång kommer säkert en obokad dag.



tisdag 25 oktober 2016

Utan el

Läser i morgontidningen om en stor beredskapsövning som kommer att hållas i Österbotten nästa vecka. Nätattacker ska ha lamslagit det mesta i vårt samhälle och myndigheterna ska hitta lösningar.
Strax efter morgonmålet blir det strömavbrott på riktigt. Mitt i en uppdatering. Hups. Är det så här det skulle känna? Vi är så bortskämda med att vi har el utan avbrott i Vasa centrum att det kändes riktigt konstigt. En del hus verkade ha el. Det lyste i husen i andra sidan av kvarteret.
Tack och lov att telefonen har eget simkort. (Routern går också på ström)Försökte gå in på Vasa elektriskas sida för att kolla vad det var om. Men hittade bara kartor som var ganska svårlästa i lila telefonen.
Det sms som skulle meddela att jag har strömavbrott kom när strömmen redan var tillbaka och avblåsningen kom ännu senare.
Vasabladet uppdaterade föredömligt snabbt.
Efter det här oskyldiga (för mej 10 minuters) elavbrottet kom jag att tänka på att det borde finnas en ingång på räddningsverkets sida där man kunde gå in och kolla när något större avbrott är på gång. Eftersom hemsidorna inte alltid hinner med. Minns hur det var på Anviatiden då jag ofta var utkastad från nätet utan att veta om felet var hos Anvia, i mitt modem eller i min dator.
Alla större bolag som levererar el, telefoni, internet, vatten, värme skulle vara skyldiga att gå in på räddningsverkets sida och vi som drabbas skulle kunna gå in där och regionvis hitta uppgifterna. Ett slags 112 goes web. I förlängningen kunde man kanske få ett röstmeddelandesystem också.
Ja och polisen kunde lägga in rapporter om större olyckor där också.
Tycker idén är så god att jag borde mygla mej in på nåt seminarium under katastrofövningen och föra fram förslaget.




söndag 23 oktober 2016

Om kön

Det här med kön har varit väldigt på tapeten nu. Först det här med hur kyrkan ska ställa sej till det faktum att Finland om ca ett halvt år har en lag om könsneutrala äktenskap. Biskopsmötet, biskop Björn, stiftsfullmäktige i Helsingfors och det där ni minns. Men det är så stort så det måste bli ett eget inlägg nån gång.
Och så kom Utbildningsstyrelsens guide om jämställdhetsarbete i skolan. En guide som egentligen kom ut i fjol redan men som fick synlighet för att media vinklade så lustigt. "Från och med nästa år ska lärarna inte prata om pojkar och flickor i skolorna. Alla elever oavsett kön ska benämnas med namn, föreslår Utbildningsstyrelsen." Det skriver Helsingin Sanomat den 18.10. Det var vad de hade plockat ur den digra guiden. Och det flödade förstås ut i sociala medier runt om i landet. Det hjälpte inte att det slätades över senare. Sagt var sagt. Jag kastade själv också ut den braskande rubriken och fick en hel del kommentarer. Man kan ju fundera om man borde låta bli såna här gånger. Men nej - egentligen inte. Det som skrivs i seriös press ska vi kunna lita på. Vi vanliga människor (jag är ju inte skolproffs som ska använda guiden numera) ska inte behöva gå till källan. Fy på sej pressen! Skärpning. Sen kan jag ju också tycka att det var bra att utbildningsstyrelsens guide lyftes fram. För mej åtminstone har den fram till det här varit en doldis. Och jag tyckte den var bra och ambitös.
I den här svängen råkade jag se en annons om en bärbar dator för damer. Märkte är Fujitsu. Stilig design som skapats i samarbete med smyckefirman Agata. Men också programutbudet riktar sej till kvinnor - den har bl.a. "leikekirja-,päiväkirja- ja horoskooppiohjemia". Sic! Säljs endast i Japan. Mina tankar går osökt till ett blogginlägg som jag skrev ifjol. 
Ja och som kronan på verket gick jag in och kommenterade en hen-tråd fast jag vet att det är lönlöst.
Som sagt - det är mycket nu med det här med kön.



lördag 22 oktober 2016

Kassörlös kassa

Förutom att vi plockar våra varor själva får vi nu också scanna in priserna själva - och förstås betala med våra kort själva. Hela processen är orörd av butikspersonal. Så i min Citymarket i centrum av stan. Och det skulle förstås testas. Märkte att människor förskräckt bytte kö när de märkte att den breda vägen ledde till självbetjäningskassan. Och många bekanta hejade på - nog är du modig! Men hej, det var inte invecklat alls. Själv var jag så euforisk av shoppingfärden - ny router, årets första glögg i köpkorgen och trevliga samtal och människomöten i butiken - så jag tog det väldigt lugnt. Hade svårt att hitta streckkoden på en vara. Note to self - kolla var koderna sitter ren tidigare. Och så kom då det spännande. Ölburken. Och jo, den pep till och en personal kom fram och konstaterade leende att jag får fortsätta. Hade åldern inne. Tyvärr kom det inga nya pip för de övriga burkarna. Jag fick veta att också dvd med åldersgräns och tändstickor får apparaten att pipa. Hann inte få nån förklaring till varför stickorna kräver kontroll - en annan av de fyra apparaterna pep till. Jag hade handlat så pass mycket att jag ville checka att jag fått allt med. Hittade inte mjölklitern i raden. Bad kassaassistenten kolla - nej, ingen mjölk. Så jag körde den separat. Då jag kom hem såg jag att mjölken fanns i alla fall. Förstås - så noggrann som jag var. Nu återstår det att se om marketen låter mej gå igenom med en mjölk idag utan att betala.
Mycket smidigt system. Snabbt. Stort utrymme. Bra instruktioner. Personal nära om man behöver fråga. Var inte rädda gott folk. Det fungerar.
Och ännu en sak. Det kan vara viktigt att byta språk till svenska. Säkert är det nån som gör statistik på det med.



fredag 21 oktober 2016

Berätta

Träffade härom dagen en kvinna som jag har jobbat med i min ungdom. Vi har inte umgåtts efter det egentligen. Hon kopplade direkt till sin man som jag också har jobbat med. Och berättade att han är död. Det var så skönt - jag visste och vi hade ett stråk av allvar och verklighet som flöt genom vår diskussion. Och jag berättade också om min förlust. Det bara blev så bra.
Och då kom jag igen att tänka på hur viktigt det är att berätta. I det här fallet tror jag inte att jag har noterat dödsfallet men det är så många gånger som  man ser en dödsannons - och så glömmer man. Om det inte är nån man umgås med. Och jag minns hur sårad jag själv blev efter B:s död när bekanta inte kommenterade nåt om att han var borta. Ända till jag fattade att de ju har glömt. Fast det ju nog också finns de som inte vågar tala om döden fast de minns.
Har själv varit på vippen att glömma att tala. Träffade en man som verkade hur glad och nyter som helst. Och skämtade och skrattade i det gäng vi befann oss. Men hur var det? Var det inte så att hans fru dog? Tänka, tänka. För det är ju pinsamt att ta upp det om det inte är så. Men tankearbetet ledde till att jag kom till att det måste vara så. Måste ta risken att fråga. För att han skulle få berätta. För att ge rum för hans sorg. Fångade honom när han rörde sej ensam och vi fick ett bra samtal.
En annan situation. En dam som jag halvt känner. Hur var det - dog hennes man? Hade tack och lov väninnan med minnet med mej och hon visste. Tog kontakt. Vi har haft många fina samtal efter det. Så glad att jag stannade upp och talade.
Men svårt det där när man inte vet. Eller så inte. Men enklast skulle det vara att få höra det av personen själv. Så hittar men den rätta tråden direkt. Tråden som finns där nånstans fast man inte behöver hålla i den eller tvinna runt den. Men det är gott att veta.


onsdag 19 oktober 2016

Grönväxter

Ett avsnitt av Strömsö behandlade grönväxter som inredningselement. Bra. Men deras filosofi gillade jag inte. Byt ut växterna efter ett tag - köp nya. Nejnej. Passar inte in i Strömsös ekotänk. Och inte heller i mitt tänk där växt betyder nåt som sköts om tills den av nån anledning dör. Och ofta räddas ett skott då och blir till ny växt. Växt förökas så det blir många växter av en. Växter ges bort. Växter har anor. Har min mammas kinaros- stor och präktig. Tycker den alltid har funnits i mitt liv. Har mosters porslinsblomma och dess barn. Den blomman är nog äldre än jag. Har barn till B:s mammas julkaktus. När vi tömde mosters rum på Hemmet stod där två misskötta växter som var på väg till sopis. Jag kunde inte se att levande växter skulle kastas. Tog hem dem och de lever och har hälsan. Tror inte jag nånsin har köpt en grönväxt. Men jag beter mej nog inte som tanterna i min barndom. De påstod att blomskott ska stjälas för att de ska bli till nåt. Och de gjorde det också - knipsade bitar av krukväxter där de rörde sej.
Jag sköter mina växter med att vattna en gång per vecka och byta mull då och då.
Jag gillar mina grönväxter som pryder, är insynsskydd och renar min luft.


Apostlaliljor som växer i kors

söndag 16 oktober 2016

Höst

Nu är det dags. För den årligen återkommande dikten. Den som för mej tolkar den speciella stämningen en grådisig höstmorgon. En stämning som jag älskar. Men den har också blivit en vemodets och saknadens dikt. De som var med när dikten blev en del av min årslunk - de är alla borta. Dikten väcker minnena. Märkte just att den också är tonsatt.







Syksy
Kaksi vanhaa, vanhaa varista
nuokkuu hiljaa pellon aidalla.
Ruskea on rinta kaisliston,
taivas harmaa. Sataa. Syksy on.
"Kurkikin jo lähti", veljelleen
toinen virkkaa niinkuin itsekseen.
Pitkä hiljaisuus. Jo toinenkin
"niin maar; lähti", sanoo takaisin.
Sitten vanhukset taas vaikenee.
Järven pintaan sade soittelee.
Sukii siivenselkää toisen pää.
Toinen joskus silmää siristää.
Höyhenihin niskat kyyristyy
Sataa. Hiljaista on. Hämärtyy
yli pellon mustan kynnöksen.
Tuntuu riihen tuoksu etäinen.
Kaksi märkää, vanhaa varista
nuokkuu aatoksissaan aidalla.
"Täytyy tästä...", toinen havahtuu,
lentoon verkkaisesti valmistuu.
"Käyhän taaskin tarinoimassa.
Oli oikein hauska tavata."

Lauri Pohjanpää



lördag 15 oktober 2016

Varje vecka

Har inlett ett projekt. Varje vecka ska ett plagg rensas ut ur garderoben. Jag insåg i samband med ängersaneringen att det finns massor med kläder som jag gott kan avvara. Det handlar om den variation av kläder som jag behövde medan jag jobbade, om kläder som aldrig riktigt hittade sin plats, om kläder som helt enkelt har levt sin tid.
Och det som gör det litet lättare att göra sej av med kläder idag är det faktum att inget behöver kastas. Det som inte hamnar i röda kors-påsen hamnar i lumppåsen som jag tar till H&M.
Och ja, jag vet att jag efter ett tag kommer att leta just efter det plagg jag nyss gjorde mej av med. Men - sånt är livet.
Har inte bestämt hur länge jag håller på men jag hoppas att det ska pågå så länge att det blir luftigare i garderoben. Det skulle också gälla att inte köpa så mycket nytt.
Just som jag har bestämt det här ser jag en Fb-vän som gör sej av med ett föremål per dag. Aldrig får man vara värst!
Men huvudmålet är - färre saker åt folket, mera luft i garderober och skåp. Är du med?



fredag 14 oktober 2016

Förundrad

Thailands kung Bhumibol är död. Efter att ha varit kung i 70 år. Efter att ha levt nästan 90 år. Efter att ha varit sjuk ett tag. Ganska naturligt att han dör.
Det är också naturligt att folket oroar sej för det som komma skall - trots att kungen inte har någon reell makt i landet. Landet styrs ju av en militärjunta. Men han har tydligen haft en förmåga att göra sej trodd bland dem som makten haver. Och sonen, 63 år, som är den mest sannolika efterföljaren, är inte populär. Så det finns en osäkerhet inför framtiden.
Och det som också tycks naturligt är att sörja. Bilder av storgråtande människor. Uttalanden som tyder på verklig sorg. Generell sorg en månad, officiell sorg ett år. Exakt vad det betyder kan man ju inte förstå men det ena är säkert striktare än det andra.
Vilken annorlunda kultur än vår! Tänk att sörja en kung med så stora åthävor! Att samlas i bön utanför sjukhuset där han låg innan han dog.
Ingenting av det här skulle hända i Europa. Inte med en kung eller annan makthavare. Inte för att en känd person dör en naturlig åldersdöd. Men mer och mer har vi väl nog börjat leva ut vår sorg om det handlar om en tragisk olycka, om en känd person som dör ung. Tänk vilken kollektiv sorg som visades då prinsessan Diana dog. Men ändå ingen hysterisk massgråt. Det som ju vad kan förstå hos oss är relativt nytt är det att lägga ner blommor och ljus vid en olycksplats/minnesplats. Vackert tycker jag.
Men när det gäller de kungliga låter det nog mera krasst. "Kungen är död. Länge leve kungen!" The show must go on.

Foto: DIEGO AZUBEL / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN



tisdag 11 oktober 2016

En lycklig pensionering

Så kallar jag min egen övergång från jobb till den tredje åldern - pensioneringen. Att alla inte upplever detsamma har jag på senare tid fått erfara. Dels som medlem i en pilotgrupp som har testat ett program som Folkhälsan och Röda korset kommer att bjuda ut åt blivande pensionärer. Där fick vi ta del av rapporter som visade att många har problem. Dels har jag i bekantskapskretsen mött människor som inte upplever att pensioneringen/tanken på pensionering känns bra. I och för sej har jag vetat det förr - har hört om nyblivna pensionärer som har gått i väggen. Men det har kommit så starkt nu.
Och jag kan tänka mej att det kan vara litet tabu att tala om sånt på arbetsplatsen. De som är kvar kanske bara längtar och har ingen förståelse. Den blivande pensionären förstår inte att en lång räcka lediga dagar kanske inte är så skönt som man har föreställt sej alla de där grå jobbdagarna. Kanske var det det som var meningen med livet - de grå som gav strukturen. Kamraterna, kollegerna. Möjligheten att påverka. Att synas som Någon. Att ha en plats att gå till på morgonen.
Själv hade jag kloka kolleger som förstod att frågan var berättigad - känns tanken på pensionering bra frågades det flera gånger. Och man frågade det på allvar.
Det som vi mycket diskuterade i pilotgruppen var hur viktigt det är att tänka före. Rent konkret - vad kommer jag att fylla de timmar som blir över när jobbet inte tar dem. För det tror vi att vi alla vet - soffhäng och resor räcker inte. Och kanske inte heller att enbart vara egotrippare. Frivilligarbete - sånt som gör att vi tar vara på vår erfarenhet och våra resurser - det hejar vi på. Vi som får gå i pension med hälsan i behåll har ju i allmänhet krafter ännu i den tredje åldern.
Men - ni därute som har blivande pensionärer omkring er. Utgå inte från att det är helt problemfritt för alla att ta steget. Ge plats för deras funderingar. En dag är det er tur.
Naturligtvis är det inte så att en majoritet skulle drabbas av pensioneringsskräck - det ord som faktiskt användes i nyheterna när man tog upp det här för ett tag se. Nej, nej. De flesta gläds och de flesta kommer också att tycka att det har det toppenbra när de väl är där. Mera tid för intressen, barn och barnbarn, frivilligarbete, husrenovering, resor, lära sej något nytt, kanske jobba (för det får man ju också göra) - you name it. Och jag kan lova er - det finns rum i föreningar, tredje sektorn och församlingar. Både att jobba frivilligt och att ta del av verksamheten.
Speciellt de som fått "torrsimma" med att vara deltidare tror jag lätt finner sin plats i det nya livet.
Så var det för mej. Jag var länge deltidare och under den perioden dog B. Det betydde att det nästan var ett måste att söka sej ut, hitta nya sysslor och nya kontakter. Och det blev så att det liv jag hade utanför jobbet blev så intressant att det var helt naturligt att glida över i det livet på heltid. Jag hade ju dessutom varit med om att vara alterneringsledig och visste att det "lediga livet" inte är nåt märkligt. Vardagar, helger, sorger, glädjeämnen ryms i det livet också.
Men nog måste jag ju erkänna att jag känner en stilla lycka över att få vara pensionär. Tänk att få bestämma själv vad jag gör. Jag har tid att sköta min kropp med att motionera. Jag tar på mej uppgifter men jag kan också sluta om det blir för mycket. Jag vet att jag kan få dagar som jag helt rår över själv. Tex idag - inget bokat fram till Rådets möte ikväll. Och jag vet att jag aldrig blir sysslolös. Måste snarare stå på bromsen så jag inte nappar på allt det skojiga som finns här ute.
En lycklig pensionering blev det för mej. Tack samhället.
Nu ska jag gå ut och hänga kläder så jag kommer mej ut på förmiddagspromenad medan det är litet krispigt i luften.






söndag 9 oktober 2016

I farten

Gränsen för böter vid överhastighet sänks från 8 till 7 km/h. Kan tyckas löjligt. 1 km/h. Tycker jag väl själv också. Det har ironiserats och vulgärdiskuterats mycket tex på Facebook.
Själv bryr jag mej inte om vad gränsen är. Jag håller mej till fartbegränsningarna. Speciellt manliga bekanta brukar ha åsikter om det. Landsvägslus blir nog ofta titeln. Men jag är laglydig.
Och jag förstår inte heller att folk använder plåtpolisvarnare - dvs en funktion som berättar om vilka fartkameror som är aktiva. Ställena med inaktiva kameror blir inre mindre farliga för att kamerorna inte är aktiverade.
Laglydig är jag också - till mångas förtret - vi rödljusen i stan. Står och väntar tills det blir grönt. Ok - det finns faktiskt ett undantag.
Såg ett inslag om ungdomsbrottsligheten i Jakobstad. En mopokille tyckte att polisern ska sluta jaga mopokillar eftersom dessa då kör undan polisen och utsätter sej själva och andra för fara. Nå varför jagar polisen dej då frågade reportern. För att jag kör för fort. Ridå.
Eftersom jag följer begränsningarna tycker jag inte om när man slarvar med skyltningen. Säj ett vägarbete som signalerar att det är arbetsfordon på vägen och att vi därför ska köra typ 30 km/h. Att en sån skylt är kvar när arbetsdan är slut och fordonen är borta - det är slarv. Och tar udden av systemet med begränsning. Trä nu helst en plastsäck över skylten när ni far hem!
Imorron ska jag igen ut och lyda begränsningar. Bara så ni vet om ni ser mej.




torsdag 6 oktober 2016

Memory lane

Körde igår till Korsnäs. För att tala till pensionärer. Och vägen var så bekant med alla trevliga namn. Och minnena tog inte slut fast jag passerade Petalax-avtaget - där jag svängde in under 16 läsår för att fara till gymnasiet. Nej - det var bekant efter avtaget också. Tack vare det kloka gymnasiet som företog kommunrundor nån av de sista dagarna på läsåret. Då fick vi bekanta oss med alla kommundelar. Jättebra. Kände mej som Lasse Eriksson må ha känt sej när han kände att han skulle skriva sin visa med ortnamn. Öjna, Majuri, Gåluri, Veivitche... You name it.
Föreläsningen då - min favorit - Bli vän med internet, bli vän på Facebook. En stor sal fylld med människor. Med olika databakgrund och erfarenheter förstås. Skulle jag ha vetat HUR olika skulle jag kanske ha vinklat det litet annorlunda. Där satt boende från åldringshem - såna som kanske inte betalar räkningar själva. Eller så gör de. Och dessutom - där satt också personal från Hemmen. Personal som efteråt kom och berättade att de har köpt ett par surfplatttor som används för de boende. Man tar bilder, man spelar spel, man löser korsord. Och planerar att de boende ska börja använda Skype. Heja de anställda! Kanske de fick se sin verksamhet bekräftad. Och de äldre kunde få en koppling mellan det jag sa och det de upplever. Så kanske det var ok.
Ok tror jag det var för de andra seniorerna - många nickade och kände igen. Många använder datorer eller plattor. Hoppas nån fick en idé.
Tiden blev för knapp - jag hade på nåt sätt missförstått. Trodde jag var en 2-timmars del av ett heldagsprogram men jag var en en del av ett 2-timmarsprogram. Där skulle rymmas kommundirektör, asylsökande som bjöd på dans, allsång, orkestermusik och präst dessutom. Men det gick bra att flexa. Trots att Facebook blev litet stympat. Trots att tiden förlängdes.
Det härligaste var att folk pratade. Också med mej. Och ett par mammor kom med hälsningar från sönerna som hade varit mina elever när det  begav sej. Underbart!
Tänker nu med glädje på dagen och stämningen i församlingshemmet i Korsnäs - en eftermiddag under De gamlas vecka. Tack kommun och församling!


Fick som tack en mugg med Korsnäströja på bild

måndag 3 oktober 2016

Mama

En episod från mammas sjukdomstid för 12 år sedan kom upp i minnet. Hon låg i ett rum på onkologen. I rummet fanns också en kvinna av utländsk börd och med ett utländskt språk. En kvinna i min mammas ålder. När hon såg mej vid mammas säng tittade hon på mej och sa Mama? Ja, det kunde jag säja ja till. Jag såg hennes längtan. Och hennes mammablick. Hon såg att jag var en dotter som kom för att hälsa på. Hon kanske också hade någon nånstans som kallade henne mama. Nån som inte kunde vara vid hennes sjukbädd. Jag vet inte något om kvinnans bakgrund men jag föreställde mej att hon var invandrare i Finland.
Hur jobbig situation för henne! Allvarligt sjuk i ett land där hon inte kan språket och inte nödvändigtvis förstår sjukhusrutinerna. Eventuellt med någon när och kär som inte kunde besöka.
Tänk så många sådana vi har omkring oss nu - 12 år senare. Hur många människor från annan kultur som blir sjuka - fysiskt eller psykiskt. Som förutom sina sjukdomar också har en oro över att inte förstå och bli förstådd. Tolkar är guld värda men de kan inte ersätta det att man kan kommunicera själv och de kan inte ersätta en anhörig. Och de papperslösa - de vågar väl inte ens uppsöka läkare. Voj, världen!







söndag 2 oktober 2016

Rör inte mitt sjukhus!

När det blåste kring Vasa centralsjukhus förra gången - rörande hjärtkirurgin - låg jag lågt. Det fanns så många bra synpunkter på båda sidor, det fanns så många missförstånd och vulgära kommentarer i debatten så jag vågade inte ha nån åsikt som man brukar säja.
Men nu när hela verksamheten som den fungerar idag är hotad - nu vågar jag ha åsikt. För nu vet jag.
Jag vet att det som är tänkt att vara Vasatraktens närmaste fulljoursjukhus - det i Seinäjoki - inte kommer att kunna betjäna oss på svenska. (Vårt tvåspråkiga Vasa centralsjukhus klarar nog inte båda språken till 100% heller. Inte svenskan, inte finskan. Det ställs stora krav på gott språk i vårdsvängen)
Jag vet också att samma Seinäjokisjukhus är alltför långt borta. Den karta som visade avstånd och transporttid gjorde att man blev mörkrädd.
Och sedan är det ju idioti att köra ner en fungerande  enhet - mitt i utveckling och utbyggnad - i ett område som är ett av Finlands mest dynamiska och starka områden idag. Det vet jag.
Därför kommer jag att vara på torget inkommande lördag kl 12-14 när vi ska visa att vi är många som anser att Vasa centralsjukhus ska ha fulljourstatus efter det att vårdreformen är klar. Att det ska finnas 12+1 fulljoursjukhus och inte 12. Vi ska fylla torget för att visa att vi oberoende av ålder, kön, språk, nationalitet, socialklass kräver att få ha en fullgod vård i Österbotten. Föreningar, företag, samfund, politiker, privatpersoner ska stå sida vid sida. Gärna med plakat. Bilderna ska kablas ut i riksmedia, de beslutande ska fatta att vi menar allvar. Du är väl med på torget?






fredag 30 september 2016

Herdevalet

Det blir direkt val av kyrkoherde i Vasa svenska församling. Det stod klart efter vår omröstning i församlingsrådet i går kväll. Den diskussion som föregick var livlig och saklig. Många goda skäl fanns för att rösta för det ena och för det andra. Själv röstade jag på indirekt valsätt - dvs att församlingsrådet väljer kyrkoherde.
Det förslaget förlorade och nu gäller det att se till att förutsättningarna för att församlingsborna röstar direkt är så goda som möjligt. Det skulle gälla att ragga goda kandidater - i praktiken visa att församlingen är attraktiv att leda. Det skulle gälla att presentera kandidaterna så mångsidigt som möjligt - så att inte enbart det som syns under provpredkan kommer fram. Trots att den bild man ger av sej själv när man predikar säjer mycket. Men det som görs all annan tid av tjänsten - det måste komma fram i presentationen. Och framför allt - det skulle gälla att få folket att rösta.




torsdag 29 september 2016

Gympa

För första gången på många år bestämde jag att gå på vanlig gympa. Alltså i sal - inte i bassäng. En orsak var att jag började inse att jag behöver mer än mitt vandrande som träning. En annan var att det på nytt blev möjligt med salgympa nära mej i och med att finska Arbis flyttade till mitt grannkvarter.
Litet nervöst kändes det - tänk om jag inte orkar hänga med. Gruppen är ingen seniorgrupp men eftersom den går dagtid är det nog seniorer som är med i gruppen.
En ganska "snäll" men ack så skön och bra gympa. Första gången gjorde jag bort mej. Hade ätit ett bastant mål mat mindre än ett par timmar före. Den maten var på väg upp i de maghoptryckande övningarna. Mådde illa länge efter. Och trots att det mest var stretching svettades jag som en gris. Hade ett eget hav vid fötterna.
Åt litet mindre inför följande pass (trots att jag blev bjuden på lunch) och hade med en svetthandduk. Och jag kunde till min glädje konstatera att jag hängde med och orkade trots att övningarna var litet mer krävande. Dessutom var jag imponerad av mina gympakompisar. De var nog alla äldre än jag och hängde jättebra med. Heja pensionärer som håller igång!
Sen intressant att igen konstatera vilken social varelse människan är. Känner inte en enda i gruppen men redan efter andra gången märkte jag att vi söker kontakt med varann - annat än det snack vi för med läraren om rörelserna och orken. Härligt.
Dessutom är vi i skolans vackraste sal - festsalen med kristallkronor. Och musiken senast var smäktande finsk musik. På allt sätt toppen. Och dessutom får vi pensionärsrabatt.


onsdag 28 september 2016

Kampen går vidare

Nästan hela gårdagen gick åt till garderobssanering. För där fanns mycket att plocka ut. Och - när golvet var blottat såg jag dem. Två ängerlarver! Såg ut som mörka silverfiskar. Lyckades fånga den ena så jag blev säker. Huj. Men det kan vara bra att känna sin fiende.
Är jag snuskig nu? Som har ohyra i mitt hem. Väljer att inte tänka så utan att tro att det hela är i sin linda och går att bekämpa.
Städade garderoben grundligt - dammsög noggrant och tvättade med en tallsåpa-ättiksblandning. La torkad lavendel längs golvlisten. Öppnade ett paket med doftpapper. Kommer att försöka få tag i det som verkar vara bra - rödcederolja som jag ska stänka runt.
Kläderna blev grundligt vädrade och luftade och är nu på väg in. Golvet ska vara så fritt som möjligt så jag kommer åt att dammsuga. Och annars också så ska jag dammsuga noggrant i lägenheten. Under sängen som jag måste flytta för att komma åt - under soffan som egentligen är för låg för att komma åt.
Och kläderna - speciellt yllekläderna - ska vädras mera. De angripna plaggen - troligen bara två eller tre utöver de tre jag visste om - ska behandlas, antingen tvättas i 60 grader eller bo i frysen ett tag. I väntan på beslut får de bo på balkongen.
Dammsugarmunstycket har en plastpåse på sej - så att eventuellt insugna typer inte ska komma ut.
Jag tar ingen stress men gör vad jag kan för att slippa ängrarna. Men måste erkänna att jag noggrant kollar in misstänkta svarta pricka på golvet. Ingen änger hittills.





tisdag 27 september 2016

Husdjur?

"Ärvde" en skön sporttröja i ylle för flera år sen. Den fick små hål. Gammal och sliten tänkte jag. Mina ylle-silke-kallingar fick hål. Dålig kvalitet tänkte jag. Men nyligen hittade jag en ylletröja - köpt för flera år sedan - nästan oanvänd - som hade hål. Apuva! Har jag ohyra? Pälsänger eller mal?
Aldrig sett nånting. Och ängrar ska ju vara ganska stora.
Inga andra drabbade plagg har jag sett.Har inte så förfärligt mycket i helylle. Men nog Marimekkosaker. Och ullhalsdukar, -mössor och -vantar. Och hjälp - alla mina Benettontröjor. Och kanske såna där typer går på annat material också.
Nu borde jag sanera i garderoben som är en s.k. centralgarderob - en walk-in-closet-wannabe. Och ni ska veta att den är tätt packad.
Borde dessutom ha kall uteluft för kläderna. Men vill inte vänta. Blir troligen att dra igång redan idag. Heltömning, dammsugning och tvättning. Genomgång och vädring av kläderna. Och de nya fina ylle-silke-kallingarna får bo i sin omslagsplastpåse tillsvidare.
Finns det goda tips så tar jag gärna emot. Och - finns det nåt jag borde lägga i tvättvattnet? Nåt som de inte gillar - om de nu finns över huvud taget. Allt möjligt!
Vill man se positivt på det är det alltid bra att gå igenom garderobsinnehållet. Kanske nåt plagg blir klassat som gebortplagg rentav.




fredag 23 september 2016

Kvinnorum

Litet speciellt att stiga upp och nästan genast byta morgonklänningen till stadskläder. Så går det när man ska på Jobb. Är på InneLinne hela dagen. Har redan haft en hel del kunder och också sålt en del plagg. Vi har rea så det lockar. Den lilla butiken ska nämligen bli större och flyttar snart från nuvarande plats till järnvägsstationen - det gamla vackra trähuset.
Sitter här och filosoferar över vilket underbart kvinnorum en så här specialiserad butik kan bli. Kunderna kommer in (åtminstone hittills) i lugn ström. Ingen stress. Tid att diskutera. Tid att vara smakråd. Tid att komma in på livets väsentligheter. Rena terapistugan ibland.
Och att det dessutom är underbara kläder jag säljer gör ju inte saken sämre. Och att se glädjen när en kund hittar nåt som känns rätt. Inte så dumt att runna en kvinnobod.



onsdag 21 september 2016

Feministparti?

Feministinen puolue - Det feministiska partiet - grundades i juni i år. Jag undrar. Helt amatörmässigt och med mina egna tankar.
På nåt sätt upplever jag det för smalt. Inte att tala för jämställdhet - absolut inte - men för att vara ett parti. På samma sätt kan jag tycka att det är för smalt med ett parti som Kristdemokraterna. Och så skulle det också vara med ett pensionärsparti.
De viktiga värden som förs fram/skulle föras fram i de här små partierna borde enligt min mening istället synliggöras i alla partier.
Jag skulle hoppas att jag skulle kunna säja samma om svenskan - att det inte behövs något eget parti för att bevaka dess intressen. Tyvärr är det ju inte så. Svenska folkpartiet behövs mer än någonsin. Och behöver också medlemmar som är beredda att stå upp för jämställdhetsfrågor, kristna värderingar och pensionärsfrågor. Det ska finnas rum för sådant!
Det finns det också i andra partier. Men trots att det finns "svensksnälla" partier behövs det ett eget svenskt parti. Som är tillräckligt stort. Bland annat därför tror jag inte på för smala partier. De dränerar vårt svenska parti - partiet som ytterst bevakar de svenska intressena och som samarbetar med andra partier. Och som tycks behöva vara i regeringsställning.
Sade hon som inte själv hör till något parti men som i alla högsta grad är politisk (vilket jag tror de flesta av oss är).
Ser nu att det också har registrerats ett djurrättsparti i Finland - Suomen Eläinoikeuspuolue - det är smalt!


måndag 19 september 2016

Teflon och telefon - lika illa båda två

Ni har dem säkert också omkring er. De där som lovar runt och håller tunt. De där som allt rinner av som från en teflonyta. De där som säjer att de ringer så fort de vet. Och sen hör man inget. De där som inte svarar på mail trots att de har lovat/initierat ett ärende.
Jag har dem. Och nu generaliserar jag förstås när jag säjer att de oftast är män. Teflongubbar. Jag vågar skriva det för jag vet att de män som inte är teflongubbar vet om det själva. Jag tror de lever gott dessa teflonare. Säjer ja för att slippa en vän av ordning och anvarstagande.
Och vännen av ordning och ansvarstagande skriver lappar för att komma ihåg att påminna. Och sätter en massa energi på sånt som bara borde lyftas över till den person som säjer ja - jag ska ta itu med det och ja - jag ska meddela dej.
Har flera ärenden som ligger och väntar - och i andra ändan väntar de som jag har lovat meddela.
Och det jag nu beskriver handlar om ärenden som egentligen inte är mina egna privata. Utan sånt som jag gör gör för nån annan och som skaver som en sten i min ficka tills det är utfört eller tills jag kan lita på att ärendet har nått och tagits emot av den jag har gett det till. Inte att undra på att man tycker att man håller i många trådar!
Och telefonen - den som jag helst inte använder till samtal. Nu fick jag just vatten på min antitelefonkvarn igen. Två instanser som jag behövde nå snabbt. Hos den ena - ni är i kö. Hos den andra - signalen gick inte ens fram. Skrev mail till båda och fick ganska omedelbart svar. Av damer.
Nåja - det blev litet karrikerande om män det här. Inte mitt fel - skyll på teflongubbarna som kanske dessutom har hål i byxfickorna.




söndag 18 september 2016

Mysgården

Jag brukar prisa mitt boende. Ett litet lugnt höghus mitt i stan. Och trots läget en lugn gårdsplan där jag anser att jag kan vistas i morgonrock - tex då jag hänger kläder.
Nu har jag hittat en så trevlig sysselsättning på gåden. Sitta i ett hörn i lä och klippa mattväft. Nåt som måste ske ute eftersom det dammar så. Sitter under tak - huvudet i skuggan och fötterna i solen. Och njuter av grönskan och den friska luften.
Men det som är ännu häftigare är den levande miljö som vår gård är. Under ett klipp-pass träffar jag ibland nästan alla som bor i huset. Alltid träffar jag taxvalpen B som är i dagvård i huset. Som tjuter av förtjusning och kissar på sej av iver när vi ses. Många gånger. Och nu har också husets bebis V börjat vara ute på gården. Har fått en egen gunga. Jag tror vi kommer att bli riktigt goda vänner. De vuxna kommer och går. Från butiken, från jobbet, från och till tvättstugan. Vi byter några ord - tar oss ibland tid för allvarligare samtal. Och så skiljs våra vägar och vi går in till vårt. Vad jag kan njuta av de där små träffarna.
Och då jag ser på situationen utifrån så är det precis som min dröm om en gårdsplan i stan. Ett myller (väldigt litet men dock) av folk som stannar upp och delar en stund i vardagen. Hoppas på många varma höstdagar ännu i år - en förutsättning för att jag ska kunna klippa och alltså få ta del av det ljuvliga.


fredag 16 september 2016

Höstlugn

Jag känner att det kommer nu - höstlugnet. Den tid på året då den aktiva sommaren går över i en tid för stillande. Inför den tid på året som jag skulle vilja lägga nästan stopp på. Tiden inför jul.
Men nu först en underbar höst. En tid när det inte varje vecka och nästan varje dag ska funderas på om man borde fara till torpet. Något som ska göras finns det alltid och ofta sånt som bör göras. Trevligt men kan bli stressigt när det ska inplaneras och sen är det ju ofta tungt jobb. Nu är det nödvändiga gjort och skörden är bärgad. Finns aktiviteter där ännu men nu kan jag fara när jag har lust. Om jag har lust.
Och det har blivit mörkare och svalare på nätterna - bättre chans till sömn.Man får tända ljus och mysa inomhus och på inglasad balkong. Man vill höststäda och boa om sej men det första får vänta tills våra nya fönster är på plats. Men boa får man ju göra.
Och oberoende om det är klara strålande dagar eller disktrasedagar så är det väder som faller mej i smaken. Att ha tid att gå ut i underbart doftande natur och sen komma in till myset. Det är höst!




torsdag 15 september 2016

Valutaväxling

Trodde faktiskt inte igår när väninnan upplyste mej om att det inte bara är att traska in till en bank för att växla valuta. Hon sa att vissa banker inte växlar alls och andra växlar bara åt kunder.
Och precis så är det lärde jag mej idag. Var på min bank, Andelsbanken, och fick lära mej att kassatjänsterna enbart är till för sådana som har aktivt konto på banken. Och det har jag - många - så för mej var det inget problem. Men andra kan alltså inte tex komma in med sin räkning och betala den över disk med pengar de har i plånboken. Bara för kunder. Och det gäller alltså också valutaväxling. Kan inte skriva ut detaljer om andra banker men det verkar som om Andelsbanken snart skulle vara den enda som växlar valuta i större skala. Försökte googla på valuutanvaihto pankit men hittade bara gamla inlägg. Andelsbankens regel har trätt i kraft 15.1 2016.
Jag undrar hur tanten/farbrorn som har konto i "fel" bank beter sej när hen ska resa till Sverige. Hittar inte växlingsautomaten som lär finnas i Stenhaga. Hittar garanterat inte valutaväxlingen på nätet. Kan inte tänka sej att resa till Sverige utan kronor. Har kanske inget bankkort - klarar sej eventuellt inte utan kronor. Måste säja att jag är förvånad.
Kanske man borde öppna ett växlingskontor. Skulle kunna vara lukrativt. 5e kostar det att växla på min bank.





Datorberoende

Ja jag är datorberoende. Dvs beroende av dator. Som fungerar.
Hade en massa saker som skulle fixas på förmiddagen före hungerdagsvakten. Och mitt i fixandet - ja mitt i ett långt och viktigt mail började datorn med en uppdatering av systemet - en uppdatering som jag nog visste om men som jag inte hade en aning om längden på. Trodde ren att det var fel på nånting.
Öppnade dator 2 i sovrummet - Linuxdatorn och satte mej där. E-posten inte installerad där. Men det fixades. Det blev att äta mellanmål i sovrummet.
En instans försökte jag kontakta per telefon men hamnade i en kö - och sånt hade jag ju inte tid med. Så det blev att skicka e-post från telefonen - för att få eventuellt svar till rätt adress medan jag var ute på språng.
Strax innan jag for var stordatorn klar med uppdateringarna och friden återställldes.
Och ja - jag är datorberoende - beroende av dator.



onsdag 14 september 2016

Minnesspår

Det är nästan 12 år sedan min mamma dog. Sina sista månader var hon på stadssjukhuset - på en terminalvårdsavdelning. Det var den här tiden på året. Jag kände det så starkt idag på torpet. Minnena vällde upp. Saknaden kom över mej.
Jag minns att jag resonerade som så när mamma var sjuk att jag inte ska göra de där trevliga sakerna alls - för då kommer de att kopplas till det hemska som skedde samtidigt - min mamma var döende. I verkligheten hade jag nog inte ork med något trevligt heller.
Men till torpet for jag. Dels behövde det skötas om inför hösten och dels var det nog en form av terapi att vara där. Och nu minns jag så tydligt de dagarna. Det höstlika vädret, de gula blommorna. Försöken att visa mamma det vackra - bilder i min lilla omoderna kamera.
Det var också dit jag ville fara då hon hade dött. Gå den promenadrutt som jag hade undvikit under sjukdomstiden.
Idag var det vemod i saknaden - den är inte vass mera. Och en förundran över att minnena från sjukdomstiden kan vara så klara efter nästan 12 år.

Mammas vedapino på torpet