En episod från mammas sjukdomstid för 12 år sedan kom upp i minnet. Hon låg i ett rum på onkologen. I rummet fanns också en kvinna av utländsk börd och med ett utländskt språk. En kvinna i min mammas ålder. När hon såg mej vid mammas säng tittade hon på mej och sa Mama? Ja, det kunde jag säja ja till. Jag såg hennes längtan. Och hennes mammablick. Hon såg att jag var en dotter som kom för att hälsa på. Hon kanske också hade någon nånstans som kallade henne mama. Nån som inte kunde vara vid hennes sjukbädd. Jag vet inte något om kvinnans bakgrund men jag föreställde mej att hon var invandrare i Finland.
Hur jobbig situation för henne! Allvarligt sjuk i ett land där hon inte kan språket och inte nödvändigtvis förstår sjukhusrutinerna. Eventuellt med någon när och kär som inte kunde besöka.
Tänk så många sådana vi har omkring oss nu - 12 år senare. Hur många människor från annan kultur som blir sjuka - fysiskt eller psykiskt. Som förutom sina sjukdomar också har en oro över att inte förstå och bli förstådd. Tolkar är guld värda men de kan inte ersätta det att man kan kommunicera själv och de kan inte ersätta en anhörig. Och de papperslösa - de vågar väl inte ens uppsöka läkare. Voj, världen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar