En lycklig pensionering

Så kallar jag min egen övergång från jobb till den tredje åldern - pensioneringen. Att alla inte upplever detsamma har jag på senare tid fått erfara. Dels som medlem i en pilotgrupp som har testat ett program som Folkhälsan och Röda korset kommer att bjuda ut åt blivande pensionärer. Där fick vi ta del av rapporter som visade att många har problem. Dels har jag i bekantskapskretsen mött människor som inte upplever att pensioneringen/tanken på pensionering känns bra. I och för sej har jag vetat det förr - har hört om nyblivna pensionärer som har gått i väggen. Men det har kommit så starkt nu.
Och jag kan tänka mej att det kan vara litet tabu att tala om sånt på arbetsplatsen. De som är kvar kanske bara längtar och har ingen förståelse. Den blivande pensionären förstår inte att en lång räcka lediga dagar kanske inte är så skönt som man har föreställt sej alla de där grå jobbdagarna. Kanske var det det som var meningen med livet - de grå som gav strukturen. Kamraterna, kollegerna. Möjligheten att påverka. Att synas som Någon. Att ha en plats att gå till på morgonen.
Själv hade jag kloka kolleger som förstod att frågan var berättigad - känns tanken på pensionering bra frågades det flera gånger. Och man frågade det på allvar.
Det som vi mycket diskuterade i pilotgruppen var hur viktigt det är att tänka före. Rent konkret - vad kommer jag att fylla de timmar som blir över när jobbet inte tar dem. För det tror vi att vi alla vet - soffhäng och resor räcker inte. Och kanske inte heller att enbart vara egotrippare. Frivilligarbete - sånt som gör att vi tar vara på vår erfarenhet och våra resurser - det hejar vi på. Vi som får gå i pension med hälsan i behåll har ju i allmänhet krafter ännu i den tredje åldern.
Men - ni därute som har blivande pensionärer omkring er. Utgå inte från att det är helt problemfritt för alla att ta steget. Ge plats för deras funderingar. En dag är det er tur.
Naturligtvis är det inte så att en majoritet skulle drabbas av pensioneringsskräck - det ord som faktiskt användes i nyheterna när man tog upp det här för ett tag se. Nej, nej. De flesta gläds och de flesta kommer också att tycka att det har det toppenbra när de väl är där. Mera tid för intressen, barn och barnbarn, frivilligarbete, husrenovering, resor, lära sej något nytt, kanske jobba (för det får man ju också göra) - you name it. Och jag kan lova er - det finns rum i föreningar, tredje sektorn och församlingar. Både att jobba frivilligt och att ta del av verksamheten.
Speciellt de som fått "torrsimma" med att vara deltidare tror jag lätt finner sin plats i det nya livet.
Så var det för mej. Jag var länge deltidare och under den perioden dog B. Det betydde att det nästan var ett måste att söka sej ut, hitta nya sysslor och nya kontakter. Och det blev så att det liv jag hade utanför jobbet blev så intressant att det var helt naturligt att glida över i det livet på heltid. Jag hade ju dessutom varit med om att vara alterneringsledig och visste att det "lediga livet" inte är nåt märkligt. Vardagar, helger, sorger, glädjeämnen ryms i det livet också.
Men nog måste jag ju erkänna att jag känner en stilla lycka över att få vara pensionär. Tänk att få bestämma själv vad jag gör. Jag har tid att sköta min kropp med att motionera. Jag tar på mej uppgifter men jag kan också sluta om det blir för mycket. Jag vet att jag kan få dagar som jag helt rår över själv. Tex idag - inget bokat fram till Rådets möte ikväll. Och jag vet att jag aldrig blir sysslolös. Måste snarare stå på bromsen så jag inte nappar på allt det skojiga som finns här ute.
En lycklig pensionering blev det för mej. Tack samhället.
Nu ska jag gå ut och hänga kläder så jag kommer mej ut på förmiddagspromenad medan det är litet krispigt i luften.