Teflon och telefon - lika illa båda två

Ni har dem säkert också omkring er. De där som lovar runt och håller tunt. De där som allt rinner av som från en teflonyta. De där som säjer att de ringer så fort de vet. Och sen hör man inget. De där som inte svarar på mail trots att de har lovat/initierat ett ärende.
Jag har dem. Och nu generaliserar jag förstås när jag säjer att de oftast är män. Teflongubbar. Jag vågar skriva det för jag vet att de män som inte är teflongubbar vet om det själva. Jag tror de lever gott dessa teflonare. Säjer ja för att slippa en vän av ordning och anvarstagande.
Och vännen av ordning och ansvarstagande skriver lappar för att komma ihåg att påminna. Och sätter en massa energi på sånt som bara borde lyftas över till den person som säjer ja - jag ska ta itu med det och ja - jag ska meddela dej.
Har flera ärenden som ligger och väntar - och i andra ändan väntar de som jag har lovat meddela.
Och det jag nu beskriver handlar om ärenden som egentligen inte är mina egna privata. Utan sånt som jag gör gör för nån annan och som skaver som en sten i min ficka tills det är utfört eller tills jag kan lita på att ärendet har nått och tagits emot av den jag har gett det till. Inte att undra på att man tycker att man håller i många trådar!
Och telefonen - den som jag helst inte använder till samtal. Nu fick jag just vatten på min antitelefonkvarn igen. Två instanser som jag behövde nå snabbt. Hos den ena - ni är i kö. Hos den andra - signalen gick inte ens fram. Skrev mail till båda och fick ganska omedelbart svar. Av damer.
Nåja - det blev litet karrikerande om män det här. Inte mitt fel - skyll på teflongubbarna som kanske dessutom har hål i byxfickorna.