Minnesspår

Det är nästan 12 år sedan min mamma dog. Sina sista månader var hon på stadssjukhuset - på en terminalvårdsavdelning. Det var den här tiden på året. Jag kände det så starkt idag på torpet. Minnena vällde upp. Saknaden kom över mej.
Jag minns att jag resonerade som så när mamma var sjuk att jag inte ska göra de där trevliga sakerna alls - för då kommer de att kopplas till det hemska som skedde samtidigt - min mamma var döende. I verkligheten hade jag nog inte ork med något trevligt heller.
Men till torpet for jag. Dels behövde det skötas om inför hösten och dels var det nog en form av terapi att vara där. Och nu minns jag så tydligt de dagarna. Det höstlika vädret, de gula blommorna. Försöken att visa mamma det vackra - bilder i min lilla omoderna kamera.
Det var också dit jag ville fara då hon hade dött. Gå den promenadrutt som jag hade undvikit under sjukdomstiden.
Idag var det vemod i saknaden - den är inte vass mera. Och en förundran över att minnena från sjukdomstiden kan vara så klara efter nästan 12 år.

Mammas vedapino på torpet