måndag 28 november 2016

Gott nytt kyrkoår!

Igår var det första advent och ett nytt kyrkoår började. Det sjöngs Hosianna och det tändes ett av fyra adventsljus. Det nya psalmtillägget togs officiellt i bruk. Jag fick vara med och sjunga i kören och det var rejält med folk i Trefaldighetskyrkan. Efteråt var det adventsfest med julgröt.
Jag satt och filosoferade kring det gemenskapstillfället. Och kyrkans tillställningar i allmänhet också. Så kravlösa. Inget inträde, ingen medlemsavgift (utom kyrkoskatten förstås), inga problem att komma ensam och slå sej ner. Och kanske tom så att man börjar känna igen och känna dem som rör sej i kretsarna. En diakoni som inte bara hjälper i ekonomisk och annan nöd utan som också försöker fånga upp ensamma. Ordnar samling tom på julaftonen.
Och förstås har kyrkan sitt andliga budskap också. Ett budskap som inte är fy skam. Ett budskap som är fullt av kärlek och medmänsklighet.
Jag märker med mej själv hur trevligt det är att gå till kyrkan - jag träffar alltid någon bekant där och dessutom upplever jag kyrkorummet så starkt.
Man kan tycka att kyrkan är konservativ och att det tar eviga tider innan det nya i samhället kommer in. Själv kan jag just nu sörja över hur segt det verkar vara att få de homosexuellas rätt till kyrklig vigsel eller åtminstone välsignelse att bli verklighet. Men det kommer. Kvinnliga präster kom också.
Men i mycket har kyrkan visat sej vara tuff också. Sätter ner foten och säjer att den kommer att ta sej an de asylsökande som ingen annan tycks vilja ha att göra med. De som efter avslag har blivit papperslösa och därmed ofta hemlösa. Inte utan att samhället vet om det men - helt bestämt och odiskutabelt. Det var kyrkans/kyrkornas frivilliga som stod på järnvägsstationen i vinternatten och väntade på eventuella asylsökande som kom med sena tåget norrifrån. Och som inte skulle ha haft någonstans att ta vägen utan den hjälpen. (För all del - andra aktörer var också inblandade).
Kyrkan ringde sorgeringning för Aleppo. Till vilken nytta kan man säkert fråga men en solidaritetsaktion och en möjlighet för oss vanliga människor att stanna upp.
De vackraste julsångerna kommer i år att ljuda starkt som vanligt. De insamlade medlen går via Finska missionssällskapet till barn i u-länderna. Om man inte får upp några känslor för det är det bara att läsa ett reportage i söndagens Vasabladet (27.11).Om gatubarn i Kenya.
Så jag vill bara säja Heja kyrkan och gott nytt år!






Inga kommentarer:

Skicka en kommentar