Humor

 Väldigt ofta känner jag mej humorbefriad. Möts av gubbskämt, satir, ironi och andra blahablahaskämt. Så till den milda grad att jag känner mej som en riktig torris.
Men så möter jag såna som bjuder på humor som jag förstår mej på. Tex en på apoteket som vågar släppa sej skämtsam. Idag - starkare dos av min medicin, stor förpackning - men så är det ju dubbel dos också - får se om du ens kan svälja den. Låter inte som humor men det var det. Tidigare en gång när jag löste ut mina betablockerare och konstaterade att de förra verkade också när burken stod på köksbänken. Hon: vet du jag har förstått att den här nya satsen är ännu bättre på köksbänken. Hon må ju ha en utmärkt förmåga att läsa av vem hon vågar skämta med. Tack för det.
Känns så skönt att inte behöva känna sej som torris. Har ju humor bara den är rätt.

Samhällsplikt

 Det finns ett förslag om att uppbåd också för kvinnor ska bli obligatoriskt. Vet inte hur långt det har framskridit.
Man motiverar det med jämställdhet, lägre tröskel för kvinnor att göra värnplikt och en chans att "se hur hela årskullen mår".
Man föreslår dock inte obligatorisk värnplikt för kvinnor. Det gör däremot jag och det har jag gjort en lång tid.
Samtidigt kunde värnplikten döpas om till samhällsplikt.
För mej är det både en jämställdhetsfråga och ett sätt att få en bättre beredskap i landet. Jag säjer inte att en stor del kvinnor ska göra vapentjänst. Det kunde till och med bli så att en större del män skulle välja vapenfri tjänst om densamma skulle utvecklas på kuppen. Tanken kommer ju osökt nu när man i vårt land (som annanstans) talar om att kalla in militären när det gäller coronabekämpningen. Och det är nog inte den enda gången vi snabbt behöver mobilisera folk. Naturkatastrofer, flyktingmottagning, försvunna personer, kriser utomlands. Finns garanterat mera.
Utbildningen kunde innehålla en samhällinformationsdel och första hjälp-utbildning och efter det skulle de vapenfria få utbildning i samhällsnyttiga saker, säkert en hel del lätt vårdutbildning och allmän krishjälp. De som gör vapentjänst skulle fortsätta på ett sätt som liknar det vi har nu för vapentjänst.
Antalet månader tar jag inte ställning till.
Undrar varför förslaget inte innehåller mer än obligatoriskt uppbåd. Antar att det till en del handlar om pengar. Eller vill man inte höra ramaskriet?

Så här skrev jag för några år sedan

Finland är ett av de få länder som har allmän värnplikt. För män alltså. Och värnplikten berör 80 % av årskullarna. Också rekord. Kvinnor kan frivilligt göra militärtjänst. Män kan välja civiltjänst. Så är nuläget.
Då och då kommer tanken på könsneutral värnplikt upp. Nu är det Svensk ungdom som påpekar att det borde vara lika enkelt för kvinnor som för män att göra värnplikt  - att Finland alltså borde införa könsneutral värnplikt.
Jag har alltid förfäktat att vi borde ha könsneutral plikt. Vill inte kalla det värnplikt men kanske samhällsplikt.
Men av annan orsak än SU. Jag kan tycka att det är ojämlikt att enbart män blir tvungna att sätta månader av sin tid på att tjäna fosterlandet - på ett eller annat sätt. Men - också att de får en beredskap som kvinnor inte får.
Alltså - alla i samhällsplikt. Som kan betyda utbildning i försvar - civilt, militärt och insyn i och praktik inom olika funktioner i vårt samhälle. Och förstås - rent militär utbildning för en del av årskullarna - både kvinnor och män. Eventuella tidsskillnader i olika former av samhällstjänst tar jag inte ställning till.
Viveca Dahls ledare i söndagens Vbl handlade också om nämnda plikt - med utgångspunkt i en modell som Frankrikes president Macron har kommit fram med.
Hennes ledare slutar "Vid sidan av diskussioner om kvinnor o armén borde det också diskuteras vad en värnpliktsarmé ska ha för funktion, utöver att ge männen militärhistorier att återge livet ut".
Kan hålla med.

Lilla hunden

 Den lilla hunden har vassa tänder (valpyrtänder talar de om i Fb-grupperna från Sverige) och mycket foxterrier i sej (kombination Parson Russell/foxterrier).
Den håller på att lära sej var i rang den befinner sej i förhållande till husse och matte. För att den ska tro när de säjer vad man får göra och inte får göra.
Det går nog ganska bra - läraktig men glömsk hund.
Och så kommer då en moster. Om henne har de inte sagt nåt - att hon skulle vara över den i rang. Och inte använder hon lika bestämd röst heller när hon förmanar.
På henne bara! Hon har ju så ljuvliga flaxande kläder. Och de där strumporna - elastiska och bra att riva i. Och ställer sin väska på golvet.  Och något minne ska hon väl få att ta med sej hem. Några små bett i armen så hon minns var hon firade julaftonen - och med vem.
Litet karrikerat - men under julaftonen hos syster och man och deras underbara, berdårande, mjukisgoa, duktiga valp kom jag till en insikt.
Alla - åtminstone såna som inte nånsin har haft hund förr - borde besöka ett hushåll med en valp som håller på att hitta sin plats. Se hur mycket jobb det är, hur bestämd man måste vara. Säkert finns det lättare sorter än den här men det är väl nog så att alla valpar som inte har en fostrande hundmanna omkring sej behöver mycket tid för att bli det som den själv mår bäst av.
Men förstås ska de som önskar bli hundägare också få se det underbara - en varmtrött hund som somnar i famnen, sömnigt och tillgivet tittar upp på en. En hund som är så rolig och finurlig att man bara inte kan tro det. En hund som är ett trevlig sällskap på promenaden - men som också behöver promenader. Och en massa svängar ut i trädgården när det tränger på.
Den här godingen har redan lärt sej massor - tex att man går ut för att kissa och bajsa, att gå i koppel, att det lönar sej att dra till sitt bäddhörn med tjuvgods, att man ska sova på nätterna och förstås viktiga ord som Milo, godis och mat.
Ja- älskade lilla valp - du kommer att få det så bra och vara till sådan glädje för husse och matte - och många andra. Jag är helt såld. Nimim. Bara små sår.

Gamla hundar

 Löste som vanligt Språktidningens fredagskviss idag.10/12 poäng. Och som så ofta - de ord jag missade var såna jag aldrig hört förut. Och likaså som så ofta så bestämmer jag att jag inte ens behöver lära mej dem. Tex åhåga tycker jag att jag gott kan vara utan. Kan så många ord redan.
Kom att tänka på de där gamla hundarna. Som man enligt gammal klokskap inte kan lära sitta. Tänk om de inte vill lära sej sitta. Om de med sin livserfarenhet har lärt sej att de klarar sej bra utan att spela med i tvåbeningarnas dressyr. De ger nog mat och kärlek trots att man inte sitter vackert.
tänk på det när ni bråkar med gamla hundar - och tvåbeningar som redan behärskar det som räcker till för ett gott liv. Tex att inte lära sej vad åhåga betyder.

Surgubben

 Hade ett ensekundsärende till min bank. Några brev som skulle till namngiven jurists postfack. Har gjort det förr så man känner mej i informationen. 
Brukar göra så att jag väntar tills aktuell kund är klar och sen sticka fram breven innan nästa kund kommer sej fram. Naturligtvis med köns tillstånd.
Idag fick jag inget sånt. För där stod Surgubben och han hade stått länge och hade minsann bråttom han också. Sa åt honom att mitt ärende tar en sekund. Jätä tiskille sitten - nej det vill jag inte. Sist i kön då. Kunde ju inte ta strid med honom så jag ställde mej att vänta. Kunde bakom honom sa åt mej att jag kunde gå före honom. Tackade så hjärtligt och sen stod vi där och hade kontakt. 
Behövde inte vänta på surgubben heller för det kom en tjänsteperson genom salen och hon kunde ta mina kuvert och lägga dem i juristens postfack. 
Jag hoppas att surgubben nån gång är vänlig mot nån så han får uppleva hur det känns att få ett tack och känna de positiva vibbar som vänlighet föder. Han hade inte mask heller.
Ja - jag kan ju ren tacka honom för att han gav mej ett blogguppslag.

Digisprång.2

 Under pandemin har det talats mycket om hur samhället har tagit megadigisprång. Distansarbete, distansstudier, distansmöten, nätbeställningar - you name it.
Upplever också att många av oss på individnivå just nu har tagit/är mitt i ett digisprång.
Det här med att få coronapasset till telefonen kittlar litet - snärtigare än att hala fram en skrynklig A4.
Och vad lär vi oss på den vägen? Jo att gå in i Min Kanta - mycket bra att kunna annars också. Jo att ta skärmklipp - nåt åtminstone jag använder nästan varje dag. Och jo att hitta ett bra ställe att parkera passet i telefonen. Varierar väldigt från telefon till telefon och individ till individ vad som är bäst. Håller fast vid det jag sagt tidigare - vi kunde ha fått en lagringsapp enkom för passet - samma för Android och Apple. Själv har jag passet parkerat på många ställen i min Androidtelefon. Mitt bästa ställe är Google Keep där passet är fastnålat så det alltid är överst och är färdigt öppnat i widgeten.
Jag har tagit som en av mina uppgifter att se till att folk gör det här. Så bara komsi komsi.
Inga skrynkliga A4-or mer för såna som har en smarttelefon! 

Pärla i julhalsbandet

 Är på nåt sätt extra mottaglig för stämningar så här i juletid. Kanske för att jag så medvetet försöker stoppa tiden och ta in den här tiden före jul.
Det behöver inte ens vara speciellt juliga stämningar för att jag ska bli hög.
Idag handlade det om manglande. Manglande länge och väl eftersom det hade samlats lakan och linnehanddukar på balkongen ett tag nu. För att bli fuktiga - och mera fuktiga. Resultatet var 6 lakan och 21 linnehanddukar/kökshanddukar. Förfärligt.
Kände historiens vingslag när jag läste monogrammen. Släktingar för länge sedan döda. Som har broderat sina initialer och förhoppningsvis  njutit av resultatet. Och förmodligen tagit fram de finaste till julen, precis som jag.
Medan mangeln snurrade stod jag i kylan i den öppna dörren och tog in den underbara vintern. Snö och frisk kyla. Natur mitt i stan.Talgoxar smög tysta runt i buskarna, ekorren ute på morronpromenad i trädtopparna. Sån frid och så juligt.
Den här mangelstunden kommer att vara en pärla i årets julhalsband. Tack.

Karajans

9,26 minuter. Den skulle spelas på storstereon, tas från CD:n som köptes enkom för självständighetsdagsfinlandian. Kändes högtidligt.
Resultatet var nog detsamma idag trots att jag betedde mej mera praktiskt. Laptopen på golvet framför gungstolen, hörlurar för att inte störa grannarna, Youtube - Finlandia Karajan. Farfars bordsstandar och ett ljus.
Allt fokus på musiken som jag lägger in så mycket Finland i. Naturen men framför allt Finlands historia.
Den normala pulsen som går över i krigsmullret och sedan - ur kaoset landets frihet i form av den mot skyn stigande hymnen. Starkt. Och den tolkningen vill jag behålla.

Kändes kanske extra starkt idag med -23 på mätaren. Tankarna gick till dem som stred för oss, frös, var rädda, längtade hem.
Vi har minsann anledning att stanna upp och känna stolthet och tacksamhet.
I år blir det inget av det traditionella jag brukar delta i. Ingen tråkig fest på stadshuset (jo nånting blir men det radieras(!)), inget fackeltåg (lär bli av, annonsering idag) , ingen manssång på torget (manssången lär bli av trots den inte nämns i stadens program - kl 17), ingen klädparad hos presidenten. Vi får väl vara högtidliga på egen hand då och vänta på bättre tider. 
Nu är faran inte krig utan pandemi. Bäst att visa respekt.

Att sjunga med barnen

Idag fick min kyrkokör sjunga tillsammans med en stor barnkör. Och det var så trevligt.
De sprider så mycket gemyt de små. Med sitt spring i benen och sitt skratt och fniss på lut. 
Men också disciplinerade var de - lydde unga kantor K som verkligen verkar ha god hand med den stora barnaskaran. Sen lär de ju sej utantill så bra - inte ett papper så långt ögat nådde. Vi vuxna stod bredvid med våra mappar som innehöll samma texter.
De bidrog också med ett stort antal kyrkobesökare - vem vill missa barnens framträdande i kyrkan.
Så ivriga var de att de missade och var på väg upp när det var vuxenkörens tur att sjunga ensam.
Och det fina med at sjunga tillsammans med barnkören var att det kom applåder - kyrkfolket ville belöna de duktiga små och vi fick då också en liten dos stjärnstoft.
När vi slutade vände jag mej till barnet bredvid mej och tackade för gott samarbete och fick till svar - tack detsamma. Kändes nästan högtidligt.  

Barna

Inte klart?

 Igen strulade det till sej när jag skulle betala inköp i närbutiken. Den butik jag passerar på min morronpromenad och där jag anser att jag ska kunna betala med min telefon. Bekvämt att inte ta med kort eller plånbok.
Har hänt tidigare att min betalapp, Pivo, inte har fungerat och jag har varit tvungen att lämna inköpen och gå hem efter kortet för att få betala. Senast tog det månader innan Pivo började fungera igen.
Nu fungerar den så till den milda grad att det räcker med att öppna telefonen för att betala.
Nå idag inte. Kön växte och jag var ren beredd att gå hem efter kortet när betalningen plötsligt gick igenom.
Den unge mannenn i kassan var lika glad som jag men har tydligen erfarenhet av att det inte alltid går som på Strömsö med appbetalningar för han sa att han inte rekommenderar.
Ja, ja - är det nu så att jag är för modern? Tekniken hänger inte med mej. Eller är det Pivo som det är strul med? Kanske Mobile Pay skullle vara säkrare.

Även jag

 Trots att jag är världssämst på att mingla och vistas i stora grupper känner jag nu efter alla dagar och månader i coronalugn (som jag också har gillat) att det är härligt att vara där det finns folk.
Var på Röda korsets tillställning för hungerdagsinsamlare - trevligt.
I morron ska jag på gala - låter det inte fint. Ännu fler människor och jag ser fram emot det.
Det är väl nog så att vi människor behöver människor och fast jag bäst trivs med människor i små portioner - tex stavisgänget och de som vandrar förbi när jag sitter på kafé och förstås tumisumgänge- så känns det nu att det är gott att vara del av större gäng. Är väl nog litet social i alla fall.
Bara att garderobshoppa nu och klä upp sej för gala.

Svenska hjärtan

 Har just sett klart. Serien Svenska hjärtan som finns på SVT öppet arkiv. Mastodont i fyra säsonger med många ca en timmes avsnitt per säsong.
Carin Mannheimer skapade den och den lär ha gått mellan 1987 och 1998. Minns inte att jag såg slutet på TV.
Serien handlar om livet i ett radhusområde. Grannar som lever mitt i livet - där det mesta kan hända. Skilsmässor, död, flytt ja tom nästan ett mordförsök fick man uppleva på slutet.
Litet skruvad ibland men men Carin Mannheimer kan ju nog konsten att skildra människan i hennes litenhet och storhet - med värme och omtanke.
Och jag kom påmej själv med att uppleva att jag lever kvar i den där tiden när det gäller det yttre. Köken ser ut som mitt kök, gultoner och andra varma nyanser. Underbart vackra radhuslägenheter - skulle ha kunnat bo där själv. Och kläderna var också så jag - de där srtora vackra kapporna som jag bara inte hittar, mjuka vackra långa saker, litet hippiestil.
Man levde i den ekonomiska depressionen och folk blev utan jobb och det upplevdes skamligt i välfärdssverige. Slutet blev dock gott.
Serien är ju en lättsam sådan. Det är ett sånt spektrum av händelser i de olika säsongerna att det är osannolikt men det gick ändå bra att gilla. Och problematiken i reltationerna är lika aktuell idag. Men nog rökte de mycket tobak! Speciellt i de tidiga avsnitten. En intressant sak som jag tycker ger mervärde - en av de starkaste rollfigurerna, Elisabeth (spelad av Solveig Ternström) , var en  naiv hustru till maken tandläkaren - hon tom talade på ett barnsligt sätt. Och ändå var det hon som blev sanningssägaren och den självständiga starka när det behövdes. Det var hon som räckte till för dem som for illa, hon som ifrågasatte ojämlikhet, hon som vågade satsa.
Minns ni serien? Minns inte om den kunde ses i Finland. 

Från stress till harmoni

 Kände stress igår morse. Eller ren på natten. Tyckte jag hade en vecka med för många bokningar framför mej. Och det betyder ju inte många med mått från förr. Sådär såg det ut när jag jobbade också - jobb plus många bokningar. Men av olika orsaker är det inte så jag ska ha det nu. Jag känner numera igen min stress och vet också hur jag ska lindra den. Det behövs ofta väldigt litet för att stress ska bli harmoni.
Den här veckan betydde det att jag tog bort en föreläsning (den del som är minst viktig för mej i en serie) och vips blev dagen helt min.
Nu kan jag efter morgonprommis och gympa göra mera sköna saker. Jag kan lägga en lugn julmusikvideo med en flamnmende eld i tv-n, jag kan sitta och sticka framför min tv-brasa, jag kan laga mat ordentligt (troligen också den första risgrynsgröten för säsongen), jag kan ha persedelvård som tar tid. Jag kan ta bilen och fara norrom stan - eller låta bli och mysa i mjukiskläder hela dagen. Jag kan städa i nåt hörn. Jag kan se film - tom mitt på dagen om jag vill.
Lyckliga pensionär och lyckliga jag som förstod att ta bort min föreläsning!

På grund av eller tack vare Coronan

 Jag känner att jag har för många bokningar nu. I natt under vakenpasset kände jag sån stress att jag inte fick tag i sömnen på nytt.
Har till en del att göra med att den kommande veckan har så många bokningar. Av veckans sju dagar är endast en obokad. Vissa dagar har flera saker - och saker som kolliderar. Och det värsta - min fredade fredag är bokad! Jag brukar klara det mesta bara jag vet att jag har en lugn fredag att se fram emot.
Jag tror att den här känsligheten för att ha många bokningar hänger ihop med den frid jag kände när det var lugnt pga Coronan. Så många saker var inställda att jag fick tomma dagar. Och det gjorde mej gott.
Det är ju självvalt förstås det jag gör men då det ju ofta är så att saker och ting ynglar av sej. Ett engagemang resulterar i flera.
Och Coronatiden då - som gav mej en vision av hur det kan vara. Hade nog samma problem före Coronatiden också men accepterade det. Coronatiden blev en ögonöppnare.
Inatt blev jag helt på det klara med att jag ska ta itu med saken. Redan nästa termin kommer jag att välja bort en grej och från nästa år en annan.
Och så måste jag sluta ha dåligt samvete för att jag skippar vissa saker.
Vill inte sluta ge av min tid men måtta i allt! 

Sarjassamme...

 Det börjar bli nästan "Vargen kommer" över mitt lägenhetssökande.
Ska alltså idag igen och se på en. En omoraliskt stor för en person. Samma dag som vi uppmärksammar de bostadslösa - också i Vasa.
Lägenheten är en fyrarummare på 99,5 kvadrat och när jag tänker igenom rummen kommer jag minsann att fylla dem. Kök, vardagsrum, bibliotek, sovrum och pysselrum (hemvårdsrum).
Skulle det har varit förr i världen skulle jag hyra ut ett rum åt nån studerande - lämpligt rum med egen toa finns. Men ingen studerande vill bo så idag. Jag ville ju inte ens 1971 då jag började studera. Bodde hos Hilma-täti - rum med egen balkong - bara tills jag hittade nytt boende. Etta delad med annan studerande. Och inte skulle jag heller vilja ha nån studerande i hemmet.
Men om det skulle bli den här kunde den mycket väl fungera som gemenskapsboende nångång. Det som jag tidigare har filosoferat över - seniorer som bor som studerande, delad lägenhet.
Hur som helst är den här lägenheten det närmaste min dröm men kan komma - den feges egnahemshus nästan på torget. Låter bra på pappret - på eftermiddagen ska verkligheten kollas. Spännande.

Sjuåringen

 Hörde igår ett nyhetsinslag om hur sjuåringar - skolnybörjare - har olika stor mängd läxor.
Och vips var mina tankar vid mitt eget år som skolnybörjare. 
En månad gick jag i skola i Pedersöre, Edsevö. Småskola hette den säkert för vi var enbart två klasser. Litet mysigt hus - numera Edsevö byahem - och alla barna i samma rum under ledning av Ester Schütten. 
Min första läxa hade jag inte förstått att läsa men det gick nog bra ändå. Ett starkt minne från skolan var en jumpatimme när vi skulle stå på huvudet mot ribbstolarna. Nåt jag med spinkiga armar naturligtvis inte klarade av. Blev då upplyyft av tant Ester - huj. Hon skulle säkert inte själv ha vägat klättra två steg upp längs ribbstolarna! Rätt väg. Men jag tyckte nog om tant E - lär ha klättrat upp i hennes famn när hon hälsade på oss när vi hade flyttar från orten. Hon ville kolla hur det var med mitt knä som jag skadat innan vi flyttade. Det var nåt med att springa undan när pojkarna spionerade på flickorna när vi var på dass...
Efter en månad i idyllen där vi lekte med kottar och barr på rasterna och där förföriska matdofter trängde in i skolsalen från köket i rummet bredvid förflyttades jag till megaskolan Handelesplanadens folkskola.
Brist på jobb fick pappa att söka jobb i Vasa. Brist på bostäder gjorde att familjen inte kunde flytta med direkt. Därav en månad i skolan i Edsevö.
Den nya skolan - stor och välfylld med elever. Och disciplin därefter. Förstt ställde man upp sej på gården klassvis när rasten var slut. Och gick in klassvis - säkert först när det var ordning i leden. Väl inne ställlde man upp sej utanför klarssrummet och gick in när det var ordning i leden.
Ofta var det slagsmål nånstans på skolgården och dit rusade alla och begapade skådespelet som pågick till nån lärare lyckats tränga sej genom massan och avbryta det roliga. I trapphuset i en av våningarna fanns en stor tavla - en flicka som helt klart stod och skämdes. Under den stod små regelbrytare på rad - androm till varnagel. Minns inte om de stod där på kvarsittning eller om de bara "stod".
Det värsta som hände för mej i den skolan var att jag kissade på mej. Det var så här att de största flickorna i skolan - de från medborgarskolan - hade hittat på att "strypa" sej - dvs dra en scarf kring halsen tills de tuppade av - och därmed slapp följande lektion. Ryktet gick bland oss små att de också kunde strypa oss så vi gick inte på toa på rasterna. Frågade lov under lektionen tills lärarinnan blev led på det eviga springandet och förbjöd det. Och jag drabbades av det - minns ännu hur jag steg upp och konstaterade vad som hände och det bara rann ut över golvet. Skam. Och ännu mera skam - jag fick själv torka upp det hela. Undrar om någon ens efter det berättade vad som var orsaken. Man gjorde väl inte sånt - inte elever, inte föräldrar.
Matsalen var ett äventyr i sej. Säkert många matturer och många uppställningar innan vi satt vid våra bord där mjölken i de bruna flaskorna ren länge hade stått framme. I värsta fall i solljus. Sån mjölk gillade inte min kompis så ibland fick jag två flaskor.  Har på känn att det bara serverades soppor och grötar - tror inte det fanns nåt annat än djuptalltrikar och skedar. Korvsoppdagarna doftade det gott ända ut på gården. Jag gillade allt i matväg.
Så inte en mig närstående som några år efter mej fick uppleva att skolsköterskan "Ruton me spruton" satt bredvid henne för att förmå henne att äta bättre. Vilken skräckis!ä
Minns inte att någon skulle ha retat mej - fast jag kom från landet och kissade på mej. Minns en gemenskap och stämningar i skolan. Pyssel inför julen, fina fester i stora festsalen, korta skoldagar.
Läxor javisst men inte överansträngande. Men minns nog en gång när mamma suddade ut hela min sida med skrivna lilla f, tydligen stod inte mina f i sådan givakt som hon ansåg att de skulle.
Sjuåringen var född 1952 - väldigt nära krigsslutet egentligen. Och ändå en välfärd med skolmaterial och skolmat för alla. I folkskolan. För att vi inte skulle glömma samlades vi för att se journalfilmer om hur Finland byggdes upp. Minns ännu hur de lät de  där rösterna. Och byggkranarna och hamnarna.
En utveckling utan like - som vi som var sjuåringar i slutet av 50-talet har fått vara med om.

Triggad

 Imorse när jag stack ut huvudet genom balkongfönstret kände jag en vass gaslukt. Plötsligt flyttades jag till Tallinn, till den första resan B och jag gjorde dit. Om mindes hur det luktade i hela stan - nån naturgas som användes till nånting? Vet inte men den fanns där.
Och plötsligt vällde saknaden fram. Gjorde ont - men bara en stund.
Gaslukt triggade fram saknaden.
Det visar väl att det inte är de stora stunderna som har lagrats i hjärnan utan det kan vara vilken stund som helst i en gemenskap som finns där.
Vi hade det gott i varandras sällskap i Tallinn och det minnet kom nu fram. Som saknad - men också som nåt fint förstås.

Smoothie

 När det började talas om smoothies ryggade jag tillbaka. Det som de frälsta visade fram var en grön mönja där de gjort det bästa för att dölja den hälsosamma grönkålens konstiga smak. Och det här kallade de morronmål. No way när det gäller mej.
Karrikerar ju nu förstås men det har inte blivit min grej. Till igår då jag inser att jag också använder smoothie. Och gillar.
Eftersom jag har så ynkligt med svarta vinbär nu att jag inea har till min morronmålsröra har jag hela sommaren mixat apelsin . Inte pressat för jag vill ju ha alla fibrer.
Upptäckte just att min blender kan användas för ändamålet och då insåg jag att det här ju också är en form av smoothie. Den massa jag har haft så svårt att förklara. Och gott är det.
Och grönkålen hittar sin plats på Kalles kaviar-knäckesmörgåsen. Och smakar gott där.

Not in my Facebook

 Jag läser en stor artikel i Vbl om en kvinna som svarat på ett skumt Fb-meddelande och ställt till det för sina vänner. Nån hade tom blivit av med pengar på kuppen. En stark varning alltså.
Samma kväll kommer ett Fb-meddelande från en betrodd vän på Fb. Som börjar med Kära vän eller nåt sånt. Så skulle vi aldrig skriva till varann. Men si det märker jag inte utan ser bara att han vill ha mitt telefonnummer. Sök på Fonecta din latmask. Tänker du ringa mej? Det senare skriver jag och får svaret att nej jag tänker sända meddelande om en tävling. Ok då - men jag deltar inte i tävlingar. Tänkte det var nåt för missionen eller Gemensamt ansvar typ. Och skriver in mitt telefonnummer.
Strax efter kommer meddelande från väninnan - tur att man läser Vbl så man inte går på sånt där. Ridå.
Meddelande till den riktiga personen på sms (har ju honom i telefonlistan), han visste. 
Hastigt byta lösenord. Logga ut på alla apparater - byta till det nya lösenordet. Blockera den falska typen. 
Konstigt hur man reagerar långsamt när allt sånt där borde ske samtidigt. Fick kolla upp med väninnan för att hitta vissa funktioner.
Åtminstone nu tror jag att jag lyckades rädda mitt konto. Mitt telefonnumer finns inte i mina kontaktuppgifter så det kan inte användas till att skapa ett nytt lösenord. Mina vänner syns bara av mina vänner. Och nu har jag dessutom lagt till tvåstegsautentisering.
Och jag gick ut med vad som hänt - på min egen profíl och i pensionärsgruppen. Många vittnade om att de fått samma - och förstått. Dessutom skrev jag ett inlägg med olika saker man ska se till att man behärskar. ICE. Skrev också ut den drabbades namn - i samråd med honom.
En annan vän hade testat att driva försöket så långt hen vågade för ett tag sen och beskrivit det på Fb. Det hade jag glömt fast jag då hade reagerat.
Hur gör jag så här? Jag som är så försiktig och predikar försiktighet i alla möjliga sammanhang. Har väl nog att göra med att man tror att inget sånt händer. Normalt får jag inte mina skummisar i chatten. Och det var ju A - som jag känner och som jag litar på.
Jag tyckte det var riktigt bra att det drabbade mej så fick jag känna den stress som mer ovana datoranvändare säkert känner ofta - när de inte vet vad de ska göra.
Också viktigt att vittna för att folk ska se att det också kan drabba en datorvan person. Men nog säjer jag huhu.
Nu hoppas jag att det stannar härvid och jag upplever att jag är en erfarenhet rikare. Och försedd med tvåstegsautentisering som ska skydda mej bättre mot intrång. Men som en vän sa - den skyddar oss inte mot oss själva.

Nu blir kvällarna kyliga och sena

 Höst. En mängd Fb-uppdateringar om hur jobbigt, sorgligt, vemodigt, tungt det är att stänga sommarhus för säsongen.
Helt befriad från såna känslor är jag. Jag tycker det är skönt. Skönt att inte behöva tänka att man borde fara till kollo. Skönt att slippa separationsångesten både hemma och på kollo. Skönt att få boa in mej i hemmet i stan. Skönt att det blir mörkt och svalt. Skönt att fylla lagren med skörd. Skönt att min bästa årstid, hösten, är kommen. Den utgör ju raka spåret till ni vet vad.
Nu får jag ha mina underbara veckoslut i stan i fred. Ett lugn infinner sej. Jag sover bättre.
Nu önskar jag bara att det skulle komma nån obokad dag mitt i veckan så jag skulle få avsluta höststädandet.
Och - jag säjer inte att jag inte vill och skall besöka kollo. Det känns bara fint att fara när andan faller på utan att känna ett tryck att man ska fara för att det är si och så.
Tex idag skulle jag ha farit för att jobba i trädgården men vätan hindrade mej. Verkar som om det skulle bli klarare nästa vecka så kanske nästa söndag...