Två nya

Jag ser på Yle1 när jag ser på nyheter och väder.
För ett tag sen kom ett par nya meteorologer med. Två tjejer som är så olika varann som någon kan vara.
Den ena en färggrann sprattelgumma och den andra en allvarsam tjej med diskreta färger på kläderna.
Iofs ska ju inte klädseln spela nån roll men det är så intressant att se hur den avspeglar personligheten.
De hade litet problem i början de här tjejerna.

Hon den livliga talade så ivrigt och snabbt att hon ibland började hyperventilera. En gång avslutade hon rapporten med ett litet hysteriskt fniss. Har också skrivit om hur jobbigt det där var. Har inte märkts på ett tag så jag antar att hon fått jobba med nån talexpert på Yle (jag lever i tron att sådana finns) och har nu jobbat bort det.
Den allvarsamma var förmodligen ganska spänd i början. Åtminstone sa kroppsspråket det. Kunde slappna av om nyhetsläsaren gav nån stund till att småprata väder med henne innan hon drog igång. Hon hade dessutom ett besvärande sätt att sluta en mening med ett uppåtgående tonfall - lät mycket främmande i finskan. Men nu har hon tydligen också fått gå hos talexperten för det är nästan borta. Och - hon börjar bli varm i kläderna - idag vågade hon sej på att le också under själva väderrapporten.
Nu skriver jag inte det här för att hänga ut flickorna utan för att heja på det faktum att de har jobbat med sina små olater - med eller utan Yles talexpert. Lyfter på hatten! Både för flickorna och för en arbetsgivare som förstår att ta vara på talangerna. De är bra meteorologer båda två!

Digispar

 Kom att tänka på det imorse då jag var inne via min mobilbank och sysslade med bankärenden - vad man sparar pengar (och tid) om man inte betalar över disk med en tilläggskostnad på 5e för varje räkning.
Nå, det är väl inte många som sysslar med den ytterligheten mera. Men från det gick mina tankar vidare till digitalienvärlden i andra sammanhang och i det hänseendet att man sparar pengar. 
Är erkänt sparsam så jag är på jakt efter de där små månatliga utgifterna som till slut blir stora. Inte för att jag intte skulle ha råd men för att det är så onödigt att betala i onödan. Och för att de digitala lösningarna och nylösningarna ofta leder till bekvämare liv.
Börjar med Vasabladet. Sparar 240e per år med att ha Vbl digitalt. Något som jag också använde fast jag fick papperstidningen. Läser så tidigt att pappersversionen inte har hunnit fram. Ja luonto kiittää.
Mitt senaste klipp var att ta bort Sverigekortet som kostade mej 10,95 per månad. Freedome kostade 39,90 per år, en inbesparing på 91,50. Och en möjlighet att se Sveriges Arena - dvs både direktsända saker och lagrade saker. Då man nu ska vänja sej av med digiboxinspelande.
Bredbandet blev husbredband (3,90 per lägenhet) och det betalar jag förstås indirekt via vederlaget men då man dessutom betänker att våra kabel-TV-anslutningar sjönk från 6e/lägenhet till 1e/lägenhet så är det hela en vinst. Och tog då förstås bort mitt eget bredband som hade kostatr mej ca 20e/mån - alltså 240/år.
Jag bytte försäkringsbolag. Tyckte att jag fick bättre avtal - och det visade sej vara bra - betalar en stor del av försäkringarna med bonus från min bank - litet olika från år till år men säj ca 200e.
Sen får man ju hålla i sej då man går in till Elisa så man inte kommer ut med nåt nytt som de tycker man ska ha - i värsta fall tidsbundet dessutom. Råd: kolla era teleräkningar och se vad ni betalar för.
Just nu betalar jag 22,89 för mitt telefonkort via Telia - obegänsat allt och dessutom mobilidentifikationen gratis (Elisa friar med 19,90 just nu och det minns jag nästa gång jag förhandlar med Telia).
Om jag räknat rätt blir det här ca 770e per år totalt. Tackar man ju inte nej till - och då det dessutom är förändringar till det bättre.

Vad vi älskar

 denna snövinter. Och denna kallvinter.
Det finns väl inte den telefonägare som inte har tagit en stämningsfull snöbild. Samlat på lager med tanke på nästa års julkort. Lagt upp på nätet. Eller bara njutit själv.
Vuxna och barn blir konstnärer med all denna snö. Stora präktiga snöslott byggs. Tom på Vasa torg byggdes ett praktverk av vuxna karlar - säkert till glädje för många.
Isarna lockar.  Redan i torsdags fanns små stigar. Antar att dessa har utvecklats till breda vägar. Skidspår tas upp. Många vittnar om att de står på skidor för första gången på många år. Skolklasser drar till pulkabackar. Och mycket mer. Gratisnöjen tack vare vår fina snövinter - som vi tycks ha förstånd att ta vara på.
Folk kommer sej ut till sina sommarstugor ute i skärgården.
Skidspår runt om i bygderna.
Nästan så man tycker det skulle vara dags att ställa till med snö-/isskulpturtävlinggar som förr i världen. Fast jag har på känn att vi då hade många konstnärer från utlandet med och det går ju inte nu.
Annars - om du rör dej vid fiskstranden imorron, onsdag så kom gärna till Röda korsets vändagsrepris - varm saft och glad information. Startar kl 13.

Vasa torg 2006

Fantastiska strömningar

 Var idag i kyrkan. Strömmad gudstjänst. Jag hade äran att vara textläsare och psalmsångförstärkare.
Fick läsa så underbar text  - 1Kor 13. 
Men det är inte det jag tänker skriva om utan det som kom efter.
Visste nästan att väninnan i Sverige skulle se - hade gett henne länken tror jag. Och hon reagerade.
Men så kom det ett för mej okänt namn i chatten. Var ren på väg att skippa men råkade läsa de första orden och insåg att det var en bekant från länge länge sedan
En väninnans väninna från Norge. Hon besökte Vasa och vi träffades ett antal gånger men efter det ingenting.
Nu hade hon råkat se den strömmade gudstjänsten från vår kyrka och känt igen mej. Och skrev direkt på Fb-chatten.
Helt underbart! Nu fick vi kontakt på nytt och blev Fb-vänner för att inte tappa bort  varann i svängarna. Fantastiska Fb och fantastiska möjligheter att ta del av tex gudstjänster över gränser. 
Och trots att vi vill göra saker irl är det här med strömmande en grej som kanske kunde användas parallellt. Tex just en gudstjänst kan vara till glädje för sådana som inte kommer sej till kyrkan på riktgt av olika orsaker. 
Vår kyrka har dessutom ny inspelningsapparatur som den duktiga personalen oförskräckt och med den äran har tagit sej an.
Låt vara att det också fungerade med att duktiga i personalen använde sin egen lilla telefon för att strömma. Antar dock att den nya apparaturen känns säkrrare och har fler finesser. Heja personalen!
Och heja du som tog kontakt från Norge efter att ha sett mej på tv.

Nästan så här tomt är det i kyrkan - coronatomt

Julen revisited

 Just som jag har accepterat att det är slut på julmyset för den här gången drabbas jag igen. Det hände när jag under projektet rensa ut kom fram till julkorten. 
Det är så här att mitt livs julkort har funnits i en skolåda (finns en speciell samling med speciellt vackra men nu gällde det inte dem). Den här lådan innehöll också släktkort som har hamnat hos mej när ingen annan har velat ha.
Målet var att spara enbart de som var vackra - men under arbetets gång ändrades kriterierna så speciella avsändare eller texter blev också kvar. Och förmodligen åtminstone ett kort av de flitigaste sändarna.
Och de var många - de vackra och de speciella. Och jag måste erkänna att jag för det mesta satt med ett litet leende på läpparna - det väckte ju så många minnen. Läste förstås alla kort.
Där fanns de blyertsskrivna från tidig skolålder. Man vågade ju inte ta till nåt annat - det kunde ju gå fel. Också det kort som första året väckte uppståndelse i familjen fanns där. En pojke från klassen hade skicket ett egenhändigt färglagt kort åt mej!
De tidigaste där jag titulerades fröken. Skriver man så till nån idag?
De som fungerade som epost eller chatt - en jul fick jag meddelanden om tentresultat via julkort från hela två studiekamrater.
Där fanns Amerikakorten med ett längre julbrev. Flitig morbror skrev till flera i släkten.
Där fanns de många kort jag har fått i tjänsten - av samarbetspartner av olika slag, av min bank - och nu på senare år av min postutdelare (!).
Men också av människor jag mött - sådana som jag bara har en blek aning om och där kontakterna har varit mycket kortvariga.
Och de där riktigt gamla - skickade till Fam. B Höglund från människor som inte längre finns - de blev nog sparade.
Men för en stor stor del kort blev ödet att de hamnade i kastbortkassen. Vad som händer med dem nu återstår att se. En tidigare sats hamnade i Vörå i en brasa. 
Frimärkena klipptes förstås lös och en del kom till min egen samling medan resten ska till missionen. Hoppas min kontakt ännu fungerar
De som sparades kommer också att få en uppgift. Tanken är att det ska bli fina jultändsticksaskar av dem. De är så många att de torde räcka till en ask var till alla som bor i Vasa. 
Och nog var det en underbar syssla! Tänk vad julkort kan vara vackra! Och vilka minnen de väcker!
Nu kan ju nån fundera varför jag inte förspråkar mer julkortssändande. Men - allt har sin tid - och jag har ju mina i behåll.

Filmtime

 Jag har blivit så modern. Ser mest på filmer och serier via Arenan och Sveriges motsvarigheter SVT play och TV4 play.
Det betyder att jag inte burkar lika mycket som förr. På hårddisken finns nån Miss Marple och drösvis med Fråga Lund resp. doktorn.
Och Sverigekort har jag inte längre. Det betyder att jag håller koll på program på annat sätt än via den elektroniska programguiden. Vasabladets programtablå har kommit till heders igen.
Men det betyder också att jag oftare är på jakt efter nya serier och goda filmer.
Så av rent själviska orsaker skapade jag just en Fb-grupp - Filmtime i Österbotten. För att få in tips av er om gillar att se filmer/serier. Hoppas på en livlig diskussion och många fina tips.
Gå gärna med i gruppen Filmtime i Österbotten (https://www.facebook.com/groups/260193082136294) och berätta vad du har sett och ge dina synpunkter. Film är livet!

 

Nya vindar

 Jag brukar efter mina blodprov få en ringtid till min läkare. Kanske först flera veckor efter labbesöket men dock. Och före det har jag ju kunnat kolla värdena själv.
Ny läkare - och samma rutin vid första blodprovet. Ja, och dessutom kom det ett brev hem med kontentan av vårt samtal och om resultatet. Lyx.
Nu andra gången vid kolesterolmätningen sa skötaren jag ringde till att det inte fanns nån ringtid alls. Ok, värdena hade gått ner så vi funderade att jag fortsätter med samma dosering som hittills. Håller på att pröva ut en ny statin.
Igår kom ett brev från läkaren. Med resultatet i skrift och instruktioner. Som gick ut på att jag ska fördubbla dosen. Hen vill ha mitt LDL ner till 2,6.
Säkert effektivt det där fast det verkar litet antikt med pappersbrev - men antagligen är det en snabb åtgärd för hen. Skriver väl ut samma som skrivs in i Kanta (har inte kollat). 
Finns nog en svaghet i att inte få tala också. .Jag har tex en fråga om min benskörhetsmedicin. Ska jag ta min spruta i april? När ska jag gå på mätning på nytt? Vet inte riktigt hur jag får reda på det där. Jag kan ju inte skriva mail till min läkare.
Sen skulle det väl nog vara rimligt för hen också att få tala och fråga. Nu kan hen bara se att patientten har tagit ut sin medicin och får hysa en from förhoppning om att patienten också har tagit den och att inga större biverkningar har uppstått. Och det har det inte så jag öser på med dubbel dos och går på koll enligt remiss.
Skönt i alla fall att vara i ett system där nån ser en - och antar att jag skulle få ett samtal om provvärdena skulle visa på nåt dramatiskt.
Så vi får väl säja - annorlunda men ok.

En nattsuddares bekännelser

 Ofrivillig nattsuddare - det är jag. Försöker att inte vara det - men vad göra?
Jag vet satt jag borde släcka lampan före 23. Och början är bra - går ofta i god tid till sovrummet "för att läsa". Men fastnar ofta i telefonens värld. I allmänhet tror jag inte det stör att pyssla med telefonen - det är så lustfyllt. Har dessutom läst att forskning visar att ljuset inte stör. Men det som är illa är att det blir sena chattar - också upphetsande sådana - tex lösande av datatekniska problem. Och så är det så svårt att slita sej. Så ofta blir det ingen tid för boken.
När jag väl släcker är det inte sådär bara att somna. Ibland hjärtklappning och ibland blir det inte till nåt hur avslappnad jag än är. Och om klockan går över midnatt blir det nog ofta en liten flisa. Speciellt om jag har nåt som kräver nåt av mej följande dag.
Somnar - med eller utan flishjälp (strävar till att vara utan). Och så vaknar jag 3.30. Eller 3.40. I och för sej är det ingen panik med det för jag har så trevliga rutiner för mitt nattpass. Vaknar ofta av att magen är orolig. Kan inte ta en smörgås då eftersom min Tyroxin ska tas på tom mage och ingen mat ska intas förrän 30 minuter gått. Brukar hinna med Vasabladet fram till ledaren innan jag tassar upp och brer en smörgås - som äts i sängen.
När läsandet är klart är det dags för det andra sovpasset som brukar lyckas riktigt bra. Och drömmarna brukar komma. Vaknar typ 7.
Blir ju nog litet få timmar men helt ok. Fast jag drömmer nog om den dag då jag skulle sova i ett svep från kl 23 till kl 7. 
Jag vet vad ni säjer - mera bok och mindre telefon. Jobbar på det.
Jag vet också vad forskningen tutar ut om hur många timmar god sömn vi behöver - annars ...
Kan bara konstatera att det är en välsignelse att jag inte ska på jobb i arla morgonstund och att jag inte stör nån med mitt nattliv.

Fåfängt?

 Igår hade jag en så bra rubrik för det här inlägget men den har jag glömt.
Men tankarna finns kvar.
Jag sitter med i flera planeringsgrupper just nu. Och vi planerar och funderar och bokar och ställer till - i Coronans skugga.
Igårkväll var jag på ett planeringsmöte för en trespråkig Taizémässa. Ett samarbete mellan den finska och den svenska församlingen. Planeras till den 4.4. Och vi konstaterade att om dagens restriktioner med att max 10 får samlas lyckas vi inte ens med en strömmad version. De inblandade är fler än10. 
Är också mitt i planeringen av studentjubileum - 50 år sedan jag blev student. Enligt planerna i augusti. Konstaterade att vårt matställe stänger 22.15 och vi hurtiga samskoliter vill nog kanske litet mer. Men vad jag förstår stänger alla restauranger 23 enligt nuvarande restriktioner. Dessutom har vi en  hel drös som måste sitta i karantän före festen om läget är som nu.
Nästa vecka möte två inför Gemensamt ansvar - insamlingen. Där vi nästan uteslutande har haft äldre personer som insamlare. Hur få unga insamlare om vi äldre inte kan/vill. Vi har skjutit på det hela till senare i vår - med hopp om att kunna vara ute.
Så nog ställer den till det - Coronan. Men det här är ju småsaker jämfört med tex kultur- och idrottsbranschens planeringar som med stora ekonomiska och andra förluster kan gå i stöpet.
Tror att det bästa är att bara positivt räkna med att det ordnar sej men vara beredd på att det inte gör det.

Tvätta nu och tvätta då

 En artikel som handlade om att vi kommer att få självbetjäningstvättmaskiner i Vasa fick mina tankar att gå bakåt i tiden.
Kom att tänka på hur vi tvättade kläder i mitt barndomshemn - i höghuset i Vasa.
I huset fanns en tvättstuga men där fanns ingen tvättmaskin utan en kokgryta. Eldades med ved. Minns att några tvättare på äldre dar hade kommit underfund med att mjölkburkar brinner bra så de började samla tomma sådana i en hög bredvid grytan. Äckligt.
I tvättstugan fanns dessutom en stor gjuten behållare som samlade upp regnvatten från hustaket - ganska smart sätt att spara vatten. Minns inte att vi använde det vattnet - fanns ju vanligt vatttenledningsvatten också.
Antar att det var lakan som kokades där för inne i badrummet hade vi en liten pulsatortvättmaskin. Gummivalsarna som användes för att vrida vattnet ur plaggen var fascinerande för oss barn.
Torkvinden var ett kapitel för sej. En kallvind med bra luftdrag och finsand på golvet. Kusligt ställe med dålig belysning. Konstiga saker i nätskrubbarna som fanns där. Kanske tyckte mamma det också för jag minns att hon ibland spände uipp byksnören i köket och hängde lakan på tork. Bra luftfuktighet för mej som sov i en alkov intill köket. På sommaren hade underbart med torkmöjligheter på gården.
Mangel fanns i grannkvarteret. Stadens? Åtminstone beställde man tid och betalade för sej och sen var det bara att ta pärtkorgen och vandra iväg. Också ett spännande ställe för oss barn.
Det var då det - nu har jag superbekvämt i mitt hus - gratis stor effektiv tvättmaskin, torkrum och mangel i källaren. Och möjlighet att att torka kläder ute. Så fantastiskt att det ofta blir ett argument för att bo kvar när jag ser på bostäder i nya hus där det mesta av det här saknas. 
Och kanske man skulle dra med nån matta till Minimanis självbetjäningstvättmaskiner.

Pulsatormaskin. Tycks finnas ännu - hittade fler på loppisar då jag googlade

Hejdå Sverige

 För första gången i mitt tv-liv (undantag studietiden, men då hade jag ingen tv) har jag nu inte Sveriges tv bland mina tv-kanaler.
Det är så här att det är så få saker jag har sett på de kanalerna att jag tycker det är onödigt att betala över 10 e per månad för nöjet.
Dessutom - det som jag vill se brukar jag burka på min inspelande digibox. Den håller på att tröttna och nya står inte att få.
Mitt nya system - Freedome (39,90 för 24 månader på tre apparater) gör att jag kan "parkera" min IP-adress i Sverige (ja, i princip väl i vilket land som helst) och därmed se svtPlay och tv4Play - Sveriges Arena. Behöver alltså inte burka - programmen finns kvar. Och vill jag se i stor-tv så funkar det också med Chromecast.
Nu gäller det bara att hitta på ett nytt sätt att kolla programtablåerna, som jag hittills har fångat via boxens elektroniska programguide. Det ska väl lösa sej det med.
Var idag och högtidligen sa upp mitt Sverigekortsabonnemang. Och skulle det visa sej att det blir för obekvämt med det nya är det ju bara att prenimerera på nytt.

Samma på ...

 Igår gick jag med i en ny grupp på Fb. En diskussionsgrupp som verkade intressant. Ville markera (och samtidigt rättfärdiga mej för att jag så lätt går över till finska) att jag har svenska som modersmål så det skrev jag i mitt försata inlägg och samtidigt att jag ibland gärna skriver på svenska. Blev nästan rörd över den positiva respons jag fick. Massor med gillanden och en hel del underbara kommentarer. Förstod ditt inlägg med skolsvenskan - blir intressant att se vad som kommer, flera skrev på (ofta bruten) hur trevligt det blir att kommunicera på svenska. Dvs precis som jag önskade.
Men sen dök en admin(?) upp och konstarerade att det är bäst att vi fortsätter att skriva på finska eftersom folk har gått in i en "finsk" grupp. Äsch - där förstörde hen allt. För mej finns inga finska eller svenska grupper - och det brukar fungera. Tex i loppisgrupperna lägger jag alltid ut mina annonser på svenska. Och om det blir diskussion via pm använder jag det språk den presumtiva köparen använder. Vet inte riktigt hur jag ska tackla det hela. Tycker så illa om att folk känner sej kränkta och med buller och bång går ut ur grupper. Nå, vi får se.
En gruppmedlem föreslog att i kunde privat diskutera på svenska. Hm.

Vaccinationer

Tankarna går ohjälpligen till vaccin, sjukdomar och immunitet i dessa dagar.
Och man börjar fundera på sin egen historia.
Det är ju inte så här att allt finns dokumenterat på ett enda ställe från det man blev född.
Men jag har faktiskt kvar det historiska dokumentet från rådgivningsbyrån (telefonnummer 30), det rosa kortet där man mest fyllde i längd och vikt men också faktiskt att jag blivit calmettevaccinerad och smittkoppsvaccinerad. Och sen är det inskrivet att jag har haft mässling 1959 -troligen inskrivet av min mor.
Sen hittar jag ocså ett papper underskrivet av skolhälsovårdaren i samskolan.  - där framgår att jag är vaccinerad för difteri, kikhosta (redan 1960?), tuberkulos (det var väl tub-undersökningar med jämna mellanrum), polio.
Sen har jag själv antecknat från jobbtiden - polio och stelkramp - tack och lov så nytt som 2012.
Mässling skrev jag - det var faktiskt den enda barnsjukdom jag hade som barn. Vattkoppor en supervarm midsommar under studietiden. Minns hur jag kallduschade. Röda hund som vuxen - smittad av (då) symtomfria barn som jag besökt på annan ort. Vården i Vasa trodde inte på min självdiagnosticering - inte har vi röda hund i Vasa nu. Men si det var det.
Saknas ännu påssjuka - undrar om man borde vaccinera sej?
Influensasprutan tagen i år och nu blir det en väntan på coronavaccinet.
Kontentan av den här krian är - som jag har sagt förr - att vi borde ha en egen sida i Kanta - en Oma Omakanta - där vi skulle kunna anteckna sånt här. Viktigt att hålla reda på - ingen telefon plingar tex när det är dags för stelkrampsvaccin.
Iofs har vi rätt till våra vaccinuppgifter men det betyder att vi själva ska aktivera oss och ringa runt till de hälsomyndigheter vi haft att göra med.
Och - vi har ju vaccinationsprogram i Finland så utgående från när man är född hittar man en del på nätet (om man har fått det som hör till programmet).
Är nöjd att jag hittade ett stelkrampsår 2012 - i kraft alltså. Men det där med påssjuka...

                      

Testa eller inte testa

 Snuvan som kom av sej. Hostan som kom av sej. Dragits med den lindrigaste tänkbara förkylningskänsla ett tag.
Kontakta vården vd minsta lilla symptom. Egentestet sa - kontakta din hälsostation. Men ska man kontakta med en förkylning som nästan förvann och nästan inte blev till nåt?  Ta tid av vården?
Märkte att det störde mej så jag ringde i alla all. Blev kontaktad föredömligt snabbt - kanske för att jag på vägen fick välja att det handlar om Corona.
Hon som svarade tyckte att inget test eftersom det verkar gå åt rätt håll. Men förstås iaktta och kontakta om en vändning mot det sämre sker.
Kändes så skönt att få a second opinion. First opinion var min egen.
Antar att den jag talade med har svarat på många såna här samtal.
Märkte med mej själv att jag började tänka på var jag har rört mej och vem jag har träffat och konstaterade att det skulle vara mycket lätt att spåra eventuell smitta från mej.
Men nu kör vi på det här - inget test - miniförkylningen får ha sin gång. Man kan ju faktiskt vara förkyld också i dessa tider.

Härmed inte sagt att jag inte rekommenderar att man går och testar sej. Men det finns förkylningar som nästan inte är förkylningar. Däremot rekommenderar jag att man ringer vården för att få deras åsikt.

Bättre kläder

 Pyjamas tills det är dags att gå ut. Ut betyder ofta promenad och då blir det ju sportkläder. Myskläder resten av dagen. Det är modellen väldigt många dagar.
Undantag när jag veckohandlar på fredag - då blir det normalare kläder. Och ibland på helgen blir det en enkel långklänning för att markera.
Men de där festkläderna - de har inte kommit till användning. Därför var det så trevligt att "klä opp sej" igår inför julaftonsfärden. Vackra långa velourdräkten, tunnstrumporna, finjackan och småskorna att ha på inne. Och allt kändes ju nytt eftersom de inte varit i användning. Härligt.
Konstaterade härom dan att jag hittills under 2020 köpt fyra klädesplagg (ett par knästrumpor inräknade). Huj huj - på mej har klädbutikerna inte blivit rika.och inte läppstiftsbutikerna heller - läppstift under mask är ju liksom inte grejen. Får se hur vi beter oss den dag vi får gå på tillställningar  igen - blir det gammlatsomärsomnytt eller får vi ett sug att köpa nytt på riktigt.
Det stora nöjet mellandagsrea får man välnog ta det litet försiktigt med.
Hur som helst - nu är det juldag och pyjamasläge igen ...

Jul under soffan

Har ofta hört kommentaren "har du tänkt fira jul under soffan/i garderoben" när nån berättar om julstädandet.
Visst kan det vara motiverat att hejda folks städiver - i synnerhet om det städas bara för att det ska vara så.
För egen del tror jag att städandet är mer än att få rent i knutarna till jul.
Jag tror att jag har ett kroppsminne från tiden från då jag var barn. Där troligen min stora julkärlek föddes.
Jag minns mammas grundliga julstädning - som hon verkade hitta glädje i. Det var hennes sätt att ordna jul för familjen. Ut med ungarna på gården - ut med mattorna - golven städades och vaxades med det där fasta bonvaxet. När man blev insläppt var det att börja polera - kana runt i gamla ullsockor eller annat. När linoleumgolvet blänkte - då var det jul. Minns att hon for runt och städade skåp också. På nåt sätt tror jag att det var ett bokslut över det år som gått. 
Sen finns det ju en annan point också - nångång ska det städas grundligare - och varför inte inför julen när man har tid att vara hemma och njuta av sitt vackra hem.
Går jag tillbaka till mina tidigaste år när vi bodde på landet så var det tradition att gå hem till folk och "Skåda gräne" och då gick det antagligen inte an att ha ullhundar i knutarna.
Mitt kroppsminne lever och jag städar också skåp och bonar golv (med bekvämare medel än det gamla gnidinvaxet). Men jag inser att jag inte måste. Jag kan lämna vissa saker om det behövs. Ifjol tex tror jag inte golven bonades eftersom foten inte riktigt var i skick eftter operationen. I år har jag haft extra mycket tid - men samtidigt tagit det extra lugnt. Nu är det mesta fixat så det är bara finliret som återstår.
Med det här vill jag ha sagt - lev och låt leva. Att storstäda inför julen betyder inte nödvändigtvis att man är slav under måsten - det kan betyda att leva sej bakåt till barndomens jular och den stämning som fanns då. Och - det blir garanterat jul med mindre ansträngning också. 
Jag märker vilken kvinnovinkling det här inlägget fick. Och när det gällde städning i barndomsfamiljen var det så - min mamma var hemma, pappa på jobb.
När det gällde annat inför julen var pappa minsann med. Julgran, presenter och det mest spännande - lyser julgransljusen eller lyser de inte ...

TELEVISION KALIBRERING

Precis så står det i stora hemelektronikaffärens annons. Med versaler och särskrivet.
De bjuder ut en dylik tjänst för att vi ska få uppleva en perfekt bild i vår nya tv. Säkert kostar det men det säjer de inget om.
Har nog skymtat fram nånstans tidigare men jag har inte dess vidare funderat på det.
Vad är det? Är det nödvändigt eller bara ett reklamtrick för nyhjälplösa?
Då jag köpte tv senast var det att plugga i vägg och söka fram kanalerna och tuta och köra.
Ett visst finlir med ljudkvalitet och bildformat och sånt har jag sysslat med men aldrig hafr behov av att nåt proffs ska kalibrera min tv.
Har ingen smart-tv men kan inte tänka att det ska spela nån roll.
Berätta ni som vet.

Lat eller bara pensionär?

Jag tycker att jag uträttar så litet nuförtiden. Och mår bara bra av det.
Kan komma på mej själv på kvällen med att fundera vad jag egentligen har uträttat under dagen.
Och gör jag en sak tycker jag att det får räcka med det. Räknar med dagar när jag inte behöver klä mej för att gå ut bland folk - ja tom dagar när inget är bokat. 
Det handlar ju förstås om att vi lever i tider när inget just ordnas. Konserter, föreläsningar. Och mina frivilliguppdrag och kurser är inställda. Mötena sköts för det mesta på distans.
Blir intressant att se hur det blir om/när livet blir litet mer normalt.
Kommer jag att "kräva" lika mycket egen tid då? 
Har jag blivit lat eller är det endast en utveckling mot att vara en normal pensionär?
Och vad har jag gjort idag då? Promenerat, gympat med Sofia, småstädat, manglat ett stort antal handdukar, skickat julhälsningar. Och bara njutit av julhemmet. Det kan väl inte vara fel?

En vanlig Markus

Blev så berörd av ett inslag i dagens (4/12) Aktuellt 17. Börjar vid ca 8 minuter.
Man intervjuade en Markus (med rötter i Vasa) som jobbar i Helsingfors på Mejlans sjukhus på en intensivvårdsavdelning för Coronapatienter.
Osentimentalt men med värme och klokskap berättar han om sin vardag.
Om hur jobbigt det är att se unga människor som nyss var helt friska plötsligt vara i behov av intensivvård.
Om solidatiteten och gemenskapen bland de anställda.
Om hur det inte behövs regler och bestämmelser - alla jobbar på oberoende.
Jag skulle så önska att vi tänker på samma sätt - oberoende av regler är vi förnuftiga och så gott som möjligt skyddar oss själva och dem omkring oss från smitta. Och ytterst från att hamna på Markus eller andras intensivvårdsavdelningar för att i värsta fall inte komma därifrån med livet i behåll.

Härliga tvåspråkiga Vasa

Situation - HVC i Vasa - jag har tid för diverse sprutor.
Pickatanten och hennes dräng O (studerande) talar direkt svenska med mej trots att bådas modersmål är finska. Bra svenska. I något skede - kanske var det som svar på mina tilläggsfrågor övergick man till finska - och jag svarade på finska.
Men snabbt var vi tillbaka i vår svenska kommunikation - målet var att använda klientens språk.
Kunde ju inte som fd studiehandledare låta bli att speciellt kommunicera med O - tex önska honom lycka till i de fortsatta studierna. Och lyfta fram det positiva faktum att han talar svenska. Jag talar litet sa han. Jag talar också litet sa den anställda vårdaren. Och vi konstaterade alla hur bra det är med tvåspråkiga Vasa - man kan byta mellan språken om det behövs. Blev så härlig stämning av språklig samstämmighet - tvåspråkighet som bäst.
Harmas bara av att jag inte sa att litet betyder mycket när man har den attityd ni båda har - öppet sinne, positiv inställning och trygghet i sej själv. Men man kan kanske inte kräva allt av sej själv efter två sprutor.
Kontentan av detta är att jag vill säja - var inte rädda för tvåspråkigheten i Vasa - det går bra om man bara vågar och vill. Och lycka till O, du blir en bra person på akuten har jag på känn.