Julen revisited

 Just som jag har accepterat att det är slut på julmyset för den här gången drabbas jag igen. Det hände när jag under projektet rensa ut kom fram till julkorten. 
Det är så här att mitt livs julkort har funnits i en skolåda (finns en speciell samling med speciellt vackra men nu gällde det inte dem). Den här lådan innehöll också släktkort som har hamnat hos mej när ingen annan har velat ha.
Målet var att spara enbart de som var vackra - men under arbetets gång ändrades kriterierna så speciella avsändare eller texter blev också kvar. Och förmodligen åtminstone ett kort av de flitigaste sändarna.
Och de var många - de vackra och de speciella. Och jag måste erkänna att jag för det mesta satt med ett litet leende på läpparna - det väckte ju så många minnen. Läste förstås alla kort.
Där fanns de blyertsskrivna från tidig skolålder. Man vågade ju inte ta till nåt annat - det kunde ju gå fel. Också det kort som första året väckte uppståndelse i familjen fanns där. En pojke från klassen hade skicket ett egenhändigt färglagt kort åt mej!
De tidigaste där jag titulerades fröken. Skriver man så till nån idag?
De som fungerade som epost eller chatt - en jul fick jag meddelanden om tentresultat via julkort från hela två studiekamrater.
Där fanns Amerikakorten med ett längre julbrev. Flitig morbror skrev till flera i släkten.
Där fanns de många kort jag har fått i tjänsten - av samarbetspartner av olika slag, av min bank - och nu på senare år av min postutdelare (!).
Men också av människor jag mött - sådana som jag bara har en blek aning om och där kontakterna har varit mycket kortvariga.
Och de där riktigt gamla - skickade till Fam. B Höglund från människor som inte längre finns - de blev nog sparade.
Men för en stor stor del kort blev ödet att de hamnade i kastbortkassen. Vad som händer med dem nu återstår att se. En tidigare sats hamnade i Vörå i en brasa. 
Frimärkena klipptes förstås lös och en del kom till min egen samling medan resten ska till missionen. Hoppas min kontakt ännu fungerar
De som sparades kommer också att få en uppgift. Tanken är att det ska bli fina jultändsticksaskar av dem. De är så många att de torde räcka till en ask var till alla som bor i Vasa. 
Och nog var det en underbar syssla! Tänk vad julkort kan vara vackra! Och vilka minnen de väcker!
Nu kan ju nån fundera varför jag inte förspråkar mer julkortssändande. Men - allt har sin tid - och jag har ju mina i behåll.