Lördagsdrama

 I mitt kvarter finns ett hus med loftgångar vilket betyder att de boende har ingångar direkt utifrån. Hade noterat en öppen dörr på dagen/tidiga kvällen och tänkte att det var nån som städade och kanske tog ut mattor den vägen. Tänkte inte mera på saken.
Men när jag typ kl 23 märkte att dörren ännu var öppen och lampan i tamburen lyste - då kunde jag inte bara låta det vara. Nån som hade tuppat av och fallit på väg ut? Och om inte - en öppen dörr för inbrottstjuvar.
Känner flera som bor i huset men den tiden ringer man inte till folk.
Så jag ringde 112 och fick tala med en tjej som lovade att de skulle skicka en patrull.
Det måste jag ju se förstås så jag parkerade mej vid fönstret. En majabil smög sej så småningom in på gården (och en personbil som snabbt försvann).
Sen var det som på bio - poliser rörde sej i mörkret fram till den aktuella dörren - lyste runt innan de gick in - lyste runt i lägenheten och kom småningom ut och la fast dörren. Tack och lov - ingen i lägenheten tydligen. Kanske bara nån som glömt att låsa när hen gick ut.
Undrar om polisen i en sån här situation tar reda på den som bor i lägernheten eller om det bara lades en lapp - Poliisi kävi.
Huvudsaken att det inte var nån skadad person i lägenheten. Och att jag kom mej för att ringa. Och att vi har 112.

Inget nytt

 Jag märker att jag när jag ligger och gosar under mitt tyngdtäcke får vibbar från barndomen. Från tider då jag övernattade hos moster och fick använda gästtäcket - det hemsydda och hemstoppade. Det var troligen nästan lika tungt som mitt tyngdtäcke och kändes lika omhuldande.
Och faktiskt så har jag ett sånt täcke i min ägo. Mammas "brudtäcke" som är helt kurant - det användes ju mest som gästtäcke. Rött glänsande tyg på ena sidan och ett vanligt bomullstyg på den andra. Kanalerna avgränsade med stygn sydda för hand. Och fyllt med nåt som jag skulle klassa som vadd. De talade om kapockfyllning minns jag. Vad är kapock?
Hur som helst hart det täcket blivit mitt  kollotyngdtäcke.70 år gammalt är det säkert. Inget nytt...

Pivo eller Mobile Pay eller...

Brukar ibland gå in och handla nåt smått i fina närbutiken som finns på min promenadväg. Så också idag. Med varorna i köpkorgen inser jag att plånboken är hemma.  Plocka tillbaka allt och komma senarre?
Nej, jag har ju telefonen. Har länge tänkt testa det här med kortlös betalning men det har inte blivit av.
Får väl testa då. Gick inte riktigt som på Strömsö. Trots att apparna finns.
Mobile Pay: Inloggningskod. Kom inte ihåg. Kön växte så jag kunde inte tänka alltför mycket. Senare kom jag nog ihåg. Har ju tänkt logiskt när jag skapade den, si.
Pivo: Inloggning med fingeravtryck, jee. Kontaktlös betalning: Aktivera. Skulle säkert ta ännu längre tid. Bara att skippa det också.
Har använt de här båda för att betala till namn eller givet nummer. Men kan nog vara värt att använda för att betala i automat också. Slipper ha kortet med.
Nu får jag en hauska puolituntinen för att klura ut vilken av apparna som är bekvämast. Och kanske testa ikväll då jag går på bio.
Och varorna då? Lämnades kvar och jag traskade hem och tog bil och plånbok och for för att betala.
Och hann hem till Gympa med Sofia.

Allt har sin tid

Jag minns vilken mängd lådor vi bar ut när vi tömde källarförrådet. Så kunde det ha blivit hos  mej med för dem som nångång skulle tömma överskåpet i köket. Men så blir det inte! För där har ja städat och rensat ut. Alla de där fina småaskarna som man bara trotr att man behöver när man ska paketera presenter. Eller de där som annars bara var så lämplig storlek och av gott material. Jag hade nytta av dem när jag byggde dockskåpsmöbler. Men nu hade samlingen nått vägs ände. Var dessutom enkelt eftersom vi har egen insamling för papp numera. 
I farten sanerade jag i samlingen små vackra/nyttiga glasflaskor. Och där lyckades jag också men inte lika bra. Man kan väl inte slänga ungdomsårens parfymflaskor? Nåja nog några men inte de vackraste. Nån som behöver vackra stilrena flaskor med spraykork? Behöver själv en hel del såna här flaskor - både i plast och glas -eftersom jag oftast för över mina duschcremer och därmed jämförbara smörjor i vackrare flaskor än de har när jag köper dem. Men det finns ju gränser...
Nu skulle man tro att ett skåp blev tomt, men icke. Finns tydligen alltid sånt som bara väntar på att få flytta in. Tom så att de fina papperskasssarna fick bo och hemvist ovanpå skåpet. Borde nog få en bättre plats.
Och de där brödpåsförslutarna - har nån nån idé för hur de kunde återanvändas? 

Så fantasilösa!

Varje dag blockerar jag flera typer av mankön som vill följa mej på Instagram. Solklara fall - utländska namn som jag garanterat inte har nån kontakt med.
Men de här som söker kontakt via Fb då? Nu nyligen - med finska namn - boende i Finland. Trots att jag vet att det troligen är bedragare tänker jag ändå att jag vill ge dem en chans att förklara sej. Tänker att det kan vara en riktig person som söker kontakt. Och det har ju hänt och jag har fått verkligt trevliga kontakter.
Men - ett par fall nu som är helt fantasilösa. Finska namn alltså - boende i Finland. Med Fb-profiler som verkar mer eller mindre äkta. Jag skriver min klassiska fråga - på svenska - Du sökte kontakt på Fb, känner vi varann?
Får svar på nästan korrekt svenska med en berätttelse som förklarar varför de skrivit på finska först - mor från Finland. För att förklara sin svenka berättar de att de bor i Sverige men nu är på jobbuppdtag på Malta.
Så fantasilöst att bjuda på samma story - och till en så omåttligt populär person som jag då dessutom. Som redan vet att det bara är att säja Thank you and good bye och blockera.
Ibland skulle jag ha lusat att hänga kvar och se hur lång tid det tar innan de kommet till det de vill - ha pengar. Hur de inte har pengar till hemresa från Malta - hur de har tappat pass och andrra handlingar. Men jag gitter inte - och hoppas att ingen annan heller gitter. Men - mera fantasi gubbar ( eller robotar)!

Hyvä me

Mina fyra besök utanför hemmet denna vecka visar att vi tar det här med ansiktsmaskrekommendation på allvar.
Närmatbutiken - alla hade mask. Ett kontor - killen vid datorn drog hastigt på sej mask då jag steg in. Däckbyteriet - också gossarna som jobbade med däcken hade mask (jag fick köra in själv). Citymarket/Alko i centrum - bara några gubbar var utan mask.
Upplever dessutom att vi helt naturligt håller avstånd. Och spritar händerna.
Det verkar alltså som om vi skulle vara bussiga i vår stad. Och det har gett resultat utan att vi har stängt ner så radikalt som i våras. Stränga regler och punktdistansskola dock.
Vi får beröm. Vasa sjukvårdsdistrikt som ännu lyser mörkrött på kartan över incidenstal har haft en nedåtgående trend den senaste veckan. Vi nämns som modell för hur slipstenen ska dras.
Inte ett enda smittfall i Vasa stad igår och ytterst få i sjukvårdsdistriktet.
Men vi får inte sluta vara duktiga för det. Det finns runt omkring oss.
Litet som i bonden Paavo  - Blanda du till hälften bark i brödet, ty förfrusen står dín grannes åker.

Det är borta - nästan helt borta

Inte har jag haft nåt superaktivt socialt liv i normala fall men nu kan man nog säja att det nästan är på noll. En ensamboende icke-jobbande person har ganska få naturliga kontakter i dagens läge.
Många Coronafall i egen stad - de flesta möten på distans - restauranger stängda - köpcentra och butiker sånt man tar snabbt (om alls) - konserter och andra publika evenemang inhiberade. Och jag som inte är nån telefonsamtalare.
Jag lider inte - myser och mår i mitt hem och har ju kontakter med folk över nätet - med och utan bild. Men jag måste ju nog säja att jag börjar sakna det där att gå på lunch och sitta och samtala, gå på konserter och föreläsningar, kolla höstmodet med väninnan, klä sej i nåt annat än hemmakläder, sitta på kafé..
Jag går på mina promenader, går ut på stan - korta ryck i samband med veckohandlandet. Och nu fick vi igång stavgångsgruppen - härligt. Jag får "träffa" folk på nätmöten - får tänka tankar tillsammans med nån.
Jag chattar runt med trevliga människor.
Kommer jag undan med det här får jag vara nöjd. Men kan bara konstatera - det sociala livet är nästan lika med noll.

Mindre sug

 Min mamma var ingen vän av dammsugare - hon tog hellre till sopborsten. Ofta.
Tydligen har det gått i arv till mej. Använder dammsugaren - ja. För att jag vill ha bort dammet. Men utan glädje.
Nu har jag en idé. Det efter att jag under flyttstädandet träffade på en så smart golvmopp. En med sprut. Finns alltså alltid till hands - beredd att ta knäcken på fläcken. Kanske den också skulle duga till veckostädning utan sugare.
Storsopor i kök och tambur med sopborste och golven med moppen. Inget damm som flyger runt.
Mattorna då. Alla utom en dammas över balkongräcket. Den stora tunga - ja den får väl möta antikviteten Matto-Mikko.
Gamla golvmoppen skulle ju också duga för den här strategin men jag tror att den nya sprutmoppen skulle användas oftare eftersom den står där - redo med såpavatten i behållaren.

Vad tror ni?

Fransar och bryn

 Jag hade som ung stora komplex över mina ynkliga och ljusa ögonfransar. Och ögonbryn med för den delen.
Kakmascara och spotta på penseln var det som gällde. Om man  lyckades få till det - minns att min pappa av nån anledning ogillade att jag "målade mej".
Med tiden blev det bättre typer av mascara och i något skede gick jag inte utanför dörren utan att stryka färg på fransarna. Numera är jag mera barmhärtig med mej själv. Har dessutom konstaterat arttr många andra i min ålder också har ynkliga fransar. Sker det månne nåt med åren?
Tänkte i något skede att permanentfärgning skulle göra susen. Det gjode det dock inte. Märktes knappt eftersom fransarna fortfarande var ynkliga och färgen inte innehöll fibrer på samma sätt som mascaran.
Ögonbrynen då. Varje gång när frissan kortar av pannluggen lovar jag mej själv att sätta färg på brynen. Glömmer dock bort och dessutom är det inte så enkelt att få det snyggt.
Men nu - nu ska ögonbrynen få sej. Bokade tid för färgning till imorron. Huj, blir spännande. Men vi får ta det försiktigt. 
Fåfängans marknad - en så viktig marknad ibland.

Därtill nödd

 Mobile Pay, Pivo, Siirto, OP Mobil - you name it. Allehanda mobilversioner som gör min bankupplevelse enklare. Nyfiken som jag är tar jag ner alla jag snubblar över och glömmer sen bort att använda dem.
Ända tills nu när jag har varit utan dator en vecka typ och varit hänvisad till platta och telefon - och på kuppen gått in för mobilversionen av min bank.
Och oj vad enkelt det är. Betala räkningar med att läsa av streck-kod. Bara klicka för att godkänna e-räkningar. Inga kodlistor behövs.
Det var så behändigt att jag lärde väninnan med ny telefon att använda detsamma i sin bank. Vi var båda imponerade.
Nu bekom jag just min nya dator men jag tror jag kommer att hållla mej till OP-mobilen. Ditknuffad av omständigheterna.

Bättring, tack

 Det började när jag som 30-åring i samband med mitt första papaprov blev (i mitt tycke)  klumpigt hanterad visavi en förmodad knöl i bröstet.  Fortsatte sedan med att jag själv upptäckte en cysta och efter det ännu ett antal små incidenter.  Men inget som har visat sej vara cancer. 

Allt det här och min natur har gjort att jag  inte har varit världens bästa när det gäller att undersöka mina bröst.  Har upplevt att jag känner knölar än här och än där.  Och ja,  jag vet hur man gör och jag vet att man ska göra.  Men det är nu bara så här.  Min gynekolog grälar på mej. Jag har också en åga inför mammografierna.  Har oroat mej redan i väntan på kallelsen. 

Nu just fick jag resultatet från den senaste (och den sista samhällsfinansierade)  mammografin.  Inget som skulle vara tecken på cancer  syntes.  Så lättad! 

Före den här mammografin bestämde jag att jag måste göra nåt åt min skräck.  Nu ska jag på nåt sätt få tag i de kvinnor som lär ut själbvundersökning av bröst.  Via finska röda korset.  För nu vill jag ha hjälp att komma över min skräck. 

Nu är jag också hänvisad till min egen aktivitet eftersom det här var den sista undersökning jag blev kallad till. 

Jag kommer att få påminnelse om två år men sen är det upp till mej själv.  Fick veta att det tyvärr numera behövs remiss. Dumt kan jag tycka eftersom jag antar att många drar sej för att boka tid och tröskeln därför blir hög.   Och ännu högre när man behöver remiss.  Undrar hur man får remiss. Sin egen hvc -läkare träffar man ju aldrig.  Jag kommer säkert att koppla det till gynekologbesök. För jag kommer att gå på mammografi om två år.  Och före det -egenundersönkning. 

Det viktiga ögat

I söndags när jag klev upp ur ett stort dike på kollo såg jag i höger öga en stor svart kvist som rörde sej. Nästan kusligt och jag måste riktigt kolla om jag hade når skräp i håret. Icke. Det stora blev mindre och syntes då och då - ett fenomen som är känt. Kika mot himlen eller en vit yta så får du se.
Nåväl, jag tänkte inte på det men på måndag kväll såg jag ljusglimtar (skulle inte kalla det blixtar) och då börjar man fundera.
Fick mej på tisdag till Silmäasema och lyckades få en annullerad akuttid till idag. 
Var just där och det var inte något allvarligare. Glaskroppsavlossning - inte ovanligt när man blir äldre. Må ha varit det jag hade på andra ögat när jag för åttta år sedan var på ögonpoli.
Inget görs - ska kolla synfältet med jämna mellanrum.
Den fina läkarstationen hade ansiktsskydd för kunder. Läkaren hade också skydd men i nåt skede måste vi båda ta av oss - vi ångade så att apparauren blev immig.
Där jag väntade fanns också en kaffeatomat - antar att jag skulle ha fått ta.
Kostar det så smakar det!
Nöjd att det inte var nåt med näthinnan och nöjd med att jag fick mej till läkare.

10+

Jag har inte anlitat kommunal tandvård som vuxen - inte förrän idag.
Det lossnade en bit av en lappad och lagad kindtand igårkväll. Var rädd att det skulle förvinna mer så jag ringde min tandläkare imorse. Hon var på väg på semester och rådde mej att kontakta HVC.
Och faktiskt - fick en akuttid redan idag. En rask ung man och dito tandskötare fixade det. Tom permanent.
Snabb service, kompetent folk och trevligt bemötande. Tack samhället.
Hade tänkt ta en bild av tvättställena som var i olika höjd  - olika åldrars folk går där. Såg så skojigt ut. Men si det glömde jag.
Att komma till tandläkarstället var en annan historia - Gerby, Tallmarksvägen. Och jag som har varit till grannen församlingen hade inte en susning om hur jag skulle köra. Google maps hjälpte. Genom vägarbetesområdet in på Tallmarksvägen där jag såg hälsostationen men ingen bilinfart. Körde av och an men nix. Till slut parkerade jag på församlingens P-plats (förlåt). Berätta gärna för mej ni som vet - var kör man in till hälsostationen med bil?

Då ingen direkt förbjuder så

Nästan varje onsdag på konserterna i kyrkan har jag blivit tvungen att påpeka avståndsregeln (snällt nog) för folk som försöker sätta ej för nära mej. Senaste onsdags kommentar tror jag innehåller många risker - damen pekade neråt bänkraden och konstaterade att där satt man minsann tätt. Nåja det betyder ju inte att hon får sitta nära mej - men sådär rent principiellt var det en viktigare kommentar. Vaktmästaren går inte runt med kyrkstöten och petar på folk som inte efterföljer rekommendationerna som finns i tamburen. Ingen går och sätter sej på de bänkar som är avstängda med band men det där med avstånd... Och då ju andra sitter nära kan det ju inte vara så illa.
Jag vill själv med mitt exempel visa att man håller avstånd.
Det är ju nog så att smittade och döda skulle vara fler i vårt land om vi inte skulle ha haft så tuffa retriktioner - stängt Nyland, satt in besöksförbud på vårdhem och sjukhus, stängt skolor och dagisar, påbjudit karantän och starkt uppmanat riskgrupper att vara försiktiga. Det sades och vi lydde och nu ska vi fortsätta fast det är lugnt - trots att ingen jagar oss. Dels för att försöka håll tillbaka den nya omgång som redan tycks svepa över delar av världen (eller är det kanske en släng av den första ännu) och dels för att försiktighetsåtgärderna ska sitta i ryggmärgen om vi skulle drabbas av att antalet smittade börjar stiga. Tycks vara svårt också i nuläge att få ner antalet till noll.
Såg just en diskussion med biträdande överläkare Eeva Ruotsalainen från HUS. Hon verkade övertygad om att vi har att mota en andra våg i höst och då har vi på personnivå tre saker att göra 1) tvätta händerna 2) hålla avstånd 3) använda mask där vi inte kan hålla avstånd.
Blir glad när jag hör experter rekommendera masker - jag skulle gärna se att det blir vanligare - helst förstås masker som skyddar både mej och andra men åtminstone masker som skydar andra. Har alla sådana i en buss är alla skyddade. De må då vara hemsydda eller köpta, tvättbara eller engångsmasker.
Tycker våra myndigheter är handfallna där - ska det vara så svårt att våga komma med maskrekommendationer. Tom masktvång (med undantag) kunde behövas i vissa sammanhang.

Så vingligt

På väg till Citymarket. Ser en magerlagd man i 40-årsåldern som har svårt att hållas upprätt. Varje gång han försöker stiga upp med sin tunga stora väska faller han bakåt. Dunsar med rygg och ibland huvud i gatan. Man kan ju bara inte se på det där. Frågar om han är sjuk och behöver hjälp. Han sträcker handen mot mej och jag drar upp honom men orkar inte hålla vingelpettern som faktiskt luktar starkt av sprit. Får hjälp av en bekant och vi leder den motspänstige till en bänk på gågatan. Han vill gå åt annat håll - det visar sej att han ska med tåget. Ännu en person sällar sej till hjäparskaran och vi bestämmer att han nog är ett fall för nån klokare än vi så jag ringer 112. Bestäms att det är polisen som ska komma. Alldeles vit i ansiktet är mannen och försöker ta sej upp. Vi får honom att sitta - en stund. Innan polisen hinner komma har han- kanske styrkt av vilan - lyckats få balans mellan kropp och väska och går ganska raskt mot stationen. Polisen kommer och de far för att kolla upp honom.
Sjuk, drogad eller bara full? Undrar om de vill ha honom på tåget - och vad polisen bestämmer att göra.
Vi tre som blev kvar för att vänta på polisen upplevde i alla fall att vi gjort vad vi kunnat.
Själv konstarerade jag två saker: 1) När mannen sträckte handen mot mej och jag sedan släpade honom till bänken glömde jag allt vad Corona heter. Jag som är spå noga me avstånd. En av medhjälparna hade sinnesnärvaro att bjuda på handsprit  2) När jag ringde 112 glömde jag att jag har appen i telefonen - appen som skulle ha gjort att räddningsverket direkt skulle ha sett var jag fanns.
Hoppas mannens fortsatta dag blev optimal och att han inte var Coronasmittad.

Änglar finns

Jag träffade just en. På ett äldreboende. En vuxen kvinna som tydligen hade ett år kvar av sina studier och jobbade tillfälligt på stället. Till mångas stora sorg tydligen - man uttryckte en stark vilja att ha henne kvar. Både anhöriga och boende.
Till det sa hon att hon nturligtvis kommer att komma på besök när hon återgår till studierna. "Inte lämnar jag er". Man får hoppas att hon kan komma tillbaka efter avslutade studier för så mycket har jag sett av hennes värme och engagemang att jag förstår att hon kommer at bli en alldesles fantastisk vårdare.
När jag gick såg hon med allvar och värme på mej och uttryckte sin glädje över att jag hade kommit - hur viktigt besöket var för den boende. Och det var något som verkade vara viktigt för henne själv också.
Jag träffade också en kerub på stället. Ett änglabarn som tycktes finnas till hands med gott humör och tjänstvillighet. Så ung att han nog var en sommarjobbare. Tänk vilken bit av livet han får lära sej mera om under det sommarjobbet!
Vi fick för övrigt träffas inomhus nu - i en aula. Med ansiktsmask och spritade händer.
Man bokade tid och så ordnades det.

På plats

"Eftersom vi inte kan resa utomlands i år väljer vi att resa i hemlandet"- så säjer de flesta finländare som blir intervjuade. Jag trodde finländare drar till sommarstugorna när semestern börjar och hålls där hela tiden. Själv reser jag ju inte just alls.

Trevligt att du får miljöombyte när du har kollo säjer folk åt mej. Nej, o nej - jag behöver inte miljöombyte. Har jag glädje av kollo är det inte av den orsaken.

Antar att jag hör till en minoritet - den som vill vara stationär. Jag skulle kunna (och vilja) vistas på Kaserngatan i mitt hem hur länge som helst utan att byta miljö. Eremit?

Jag passade alldels utmärkt in i mina två "karantäner". Njutit helt och fullt av tiden under fotrehabiliteringen och också den frivilliga karantänliknande tillvaron i början av Coronatiden. 

Blir aldrig slut med uppgifter och pyssel i mitt hem. Känns nästan syndigt att bara vara.

Nå, nu rör jag ju på mej. Mera ute på stan och så kollo förstås. Och ikväll konsert. Men med hemmet som bas.

Och lustigt nog - förmodligen för att det inte är lämpligt - så längtar jag efter en dagstripp till mysiga Umeå. 

Minnesdag

Idag är det åtta år sedan B dog. En laddad dag men inte som det var de första åren. Då planerade jag noga vad jag skulle göra och inte göra för att det skulle bli rätt. I år var jag på vippen att glömma att det var idag - hade inte tänkt på dagen så mycket på förhand. Men ännu är minnena starka - minns nog varje sekund av kvällen på sjukhuset. När vi fick vara med honom och känna att han var med oss trots att han redan var på väg bort.
Men åtta år har ändrat på en hel del i vad som kommer upp till ytan. I början var månader och dagar en påminnelse om den tuffa sjukdomstiden.
I våras minns jag att jag sa åt Mo att våren är en tid av minnen. Och jag märkte att jag inte tänkte på minnen från sjukvåren utan på minnen från den vår då vi började umgås, då var det också vår. De härliga minnena hade trängt undan de svåra. Och det gladde mej. Jag kunde välja det goda. Trots att jag inte någonsin ska glömma de tuffa tiderna. Jag behöver inte bara plocka fram minnena från de tiderna stup i kvarten mera.
Ikväll vill jag dock stilla mej och minnas den här dagen i lugn och ro med mitt minneljus - som jag har gjort alla minnesdagar. Minnas den här dagen men också alla möjliga andra dagar. Vi fick många.


.

 "Långt sedan du har gått
  lever ditt väsen kvar,
  gömt i det mjuka dunklet som omger mej."
                                               Josef Kjellgren

                                          

Teknikstrul

Del två av min natt brukar ofta bjuda på drömmar jag minns. Så också i natt. En mardröm var det.
Alla kommunens (troligen Korsholm) skulle delta i nån sorts undersökning. Först skulle man dock registrera sej. Jag var i början av gänget och möttes av en gammal tjockdator med liten skärm. Min handledare var en som (också i verkligheten) inte var den mest slängda på datateknik. Och en slängd skulle jag ha behövt. Ingenting lyckades för mej. Ibland försvann det jag skrivit och ibland visste jag inte var jag skulle trycka. Handledaren bara suckade och funderade hur det nu skulle vara Och en tålmodig kö av kommunalare stod bakom mej. Maran pågick en lång tid. Sen plötsligt kom en ny administratör som med litet finurlig blick sa att registreringen också kunde göras på papper - det var ju dock bara fyra uppgifter som skulle fyllas i. Fick ett papper och en kulspetspenna som hade legat i vatten och inte fungerade. Följande penna lyckades jag få igång och jag tror det hela slutade lyckligt. Var helt matt när jag vaknade.
Kan tilläggas att jag i passet mellan del ett och del två av sovandet läste vad Fb minns och där fanns  den här ...

Ännu kan vi

Var på väg från stadssjukhuset igår. En likbil var på väg från kapellet. Alla bilar väntade för att evntuella bilar som hörde till följet hinna med. Och när likbilen var på väg upp på stora vägen stannade trafiken av så att den och dess följe fick företräde trots att de var väjningsskyldiga.
Blev så glad över den visade respekten.
Litet av det gamla - man stannade upp och herrar tog av sej hatten när ett likfölje körde förbi.