Veckosamlingen

Jag är stolt över det mesta som vår skola gör. Idag kände jag så starkt för vår veckosamling. En lektion på fredag förmiddag där vi alla samlas i aulan. Information, program, allsång. Om vi börjar med allsången. Fantastiskt att hålla igång sångtraditionen. Vår musiklärare är dessutom en baddare på att hitta trevliga sånger som han ofta kopplar till en händelse. Idag var det Simon och Garfunkel och Bridge Over Troubled Water som var på tapeten. Jag är rädd för att jag med alldeles för hög volym tjöt ut min glädje över att få sjunga den fina sången. Sedan var det information - nyttiga saker som studerandena får alla på en gång. Inget klassprogram idag eftersom det var elevkårens höstmöte som inleddes med att vi hade en gäst från FSS (Finlands Svenska Skolungdomsförbund) som informerade. Och under allt det här -lugn och fin stämning och alla lyssnade. Jag tror det är oerhört viktigt att lyssna tillsammans. Oftast är våra samlingar spralligare än den här - klassprogrammen brukar vara livade. Men ändå tilltalades jag så starkt av den här - kanske till en del för att jag såg den med vår gästs ögon. Men också för att jag kände den täta gemenskapsstämningen. Och jag vet - det här talar våra studerande om när vi ber dem berätta om sin gymnasietid tre år efter det att de blivit studenter. Och jag tror att det är det här de tänker på när de efter att ha lämnat vår skola  säjer att de saknar den så. Lyckliga ungdomar som får ta del av den gemenskap som veckosamlingen ger!