Testa eller inte testa

 Snuvan som kom av sej. Hostan som kom av sej. Dragits med den lindrigaste tänkbara förkylningskänsla ett tag.
Kontakta vården vd minsta lilla symptom. Egentestet sa - kontakta din hälsostation. Men ska man kontakta med en förkylning som nästan förvann och nästan inte blev till nåt?  Ta tid av vården?
Märkte att det störde mej så jag ringde i alla all. Blev kontaktad föredömligt snabbt - kanske för att jag på vägen fick välja att det handlar om Corona.
Hon som svarade tyckte att inget test eftersom det verkar gå åt rätt håll. Men förstås iaktta och kontakta om en vändning mot det sämre sker.
Kändes så skönt att få a second opinion. First opinion var min egen.
Antar att den jag talade med har svarat på många såna här samtal.
Märkte med mej själv att jag började tänka på var jag har rört mej och vem jag har träffat och konstaterade att det skulle vara mycket lätt att spåra eventuell smitta från mej.
Men nu kör vi på det här - inget test - miniförkylningen får ha sin gång. Man kan ju faktiskt vara förkyld också i dessa tider.

Härmed inte sagt att jag inte rekommenderar att man går och testar sej. Men det finns förkylningar som nästan inte är förkylningar. Däremot rekommenderar jag att man ringer vården för att få deras åsikt.

Bättre kläder

 Pyjamas tills det är dags att gå ut. Ut betyder ofta promenad och då blir det ju sportkläder. Myskläder resten av dagen. Det är modellen väldigt många dagar.
Undantag när jag veckohandlar på fredag - då blir det normalare kläder. Och ibland på helgen blir det en enkel långklänning för att markera.
Men de där festkläderna - de har inte kommit till användning. Därför var det så trevligt att "klä opp sej" igår inför julaftonsfärden. Vackra långa velourdräkten, tunnstrumporna, finjackan och småskorna att ha på inne. Och allt kändes ju nytt eftersom de inte varit i användning. Härligt.
Konstaterade härom dan att jag hittills under 2020 köpt fyra klädesplagg (ett par knästrumpor inräknade). Huj huj - på mej har klädbutikerna inte blivit rika.och inte läppstiftsbutikerna heller - läppstift under mask är ju liksom inte grejen. Får se hur vi beter oss den dag vi får gå på tillställningar  igen - blir det gammlatsomärsomnytt eller får vi ett sug att köpa nytt på riktigt.
Det stora nöjet mellandagsrea får man välnog ta det litet försiktigt med.
Hur som helst - nu är det juldag och pyjamasläge igen ...

Jul under soffan

Har ofta hört kommentaren "har du tänkt fira jul under soffan/i garderoben" när nån berättar om julstädandet.
Visst kan det vara motiverat att hejda folks städiver - i synnerhet om det städas bara för att det ska vara så.
För egen del tror jag att städandet är mer än att få rent i knutarna till jul.
Jag tror att jag har ett kroppsminne från tiden från då jag var barn. Där troligen min stora julkärlek föddes.
Jag minns mammas grundliga julstädning - som hon verkade hitta glädje i. Det var hennes sätt att ordna jul för familjen. Ut med ungarna på gården - ut med mattorna - golven städades och vaxades med det där fasta bonvaxet. När man blev insläppt var det att börja polera - kana runt i gamla ullsockor eller annat. När linoleumgolvet blänkte - då var det jul. Minns att hon for runt och städade skåp också. På nåt sätt tror jag att det var ett bokslut över det år som gått. 
Sen finns det ju en annan point också - nångång ska det städas grundligare - och varför inte inför julen när man har tid att vara hemma och njuta av sitt vackra hem.
Går jag tillbaka till mina tidigaste år när vi bodde på landet så var det tradition att gå hem till folk och "Skåda gräne" och då gick det antagligen inte an att ha ullhundar i knutarna.
Mitt kroppsminne lever och jag städar också skåp och bonar golv (med bekvämare medel än det gamla gnidinvaxet). Men jag inser att jag inte måste. Jag kan lämna vissa saker om det behövs. Ifjol tex tror jag inte golven bonades eftersom foten inte riktigt var i skick eftter operationen. I år har jag haft extra mycket tid - men samtidigt tagit det extra lugnt. Nu är det mesta fixat så det är bara finliret som återstår.
Med det här vill jag ha sagt - lev och låt leva. Att storstäda inför julen betyder inte nödvändigtvis att man är slav under måsten - det kan betyda att leva sej bakåt till barndomens jular och den stämning som fanns då. Och - det blir garanterat jul med mindre ansträngning också. 
Jag märker vilken kvinnovinkling det här inlägget fick. Och när det gällde städning i barndomsfamiljen var det så - min mamma var hemma, pappa på jobb.
När det gällde annat inför julen var pappa minsann med. Julgran, presenter och det mest spännande - lyser julgransljusen eller lyser de inte ...

TELEVISION KALIBRERING

Precis så står det i stora hemelektronikaffärens annons. Med versaler och särskrivet.
De bjuder ut en dylik tjänst för att vi ska få uppleva en perfekt bild i vår nya tv. Säkert kostar det men det säjer de inget om.
Har nog skymtat fram nånstans tidigare men jag har inte dess vidare funderat på det.
Vad är det? Är det nödvändigt eller bara ett reklamtrick för nyhjälplösa?
Då jag köpte tv senast var det att plugga i vägg och söka fram kanalerna och tuta och köra.
Ett visst finlir med ljudkvalitet och bildformat och sånt har jag sysslat med men aldrig hafr behov av att nåt proffs ska kalibrera min tv.
Har ingen smart-tv men kan inte tänka att det ska spela nån roll.
Berätta ni som vet.

Lat eller bara pensionär?

Jag tycker att jag uträttar så litet nuförtiden. Och mår bara bra av det.
Kan komma på mej själv på kvällen med att fundera vad jag egentligen har uträttat under dagen.
Och gör jag en sak tycker jag att det får räcka med det. Räknar med dagar när jag inte behöver klä mej för att gå ut bland folk - ja tom dagar när inget är bokat. 
Det handlar ju förstås om att vi lever i tider när inget just ordnas. Konserter, föreläsningar. Och mina frivilliguppdrag och kurser är inställda. Mötena sköts för det mesta på distans.
Blir intressant att se hur det blir om/när livet blir litet mer normalt.
Kommer jag att "kräva" lika mycket egen tid då? 
Har jag blivit lat eller är det endast en utveckling mot att vara en normal pensionär?
Och vad har jag gjort idag då? Promenerat, gympat med Sofia, småstädat, manglat ett stort antal handdukar, skickat julhälsningar. Och bara njutit av julhemmet. Det kan väl inte vara fel?

En vanlig Markus

Blev så berörd av ett inslag i dagens (4/12) Aktuellt 17. Börjar vid ca 8 minuter.
Man intervjuade en Markus (med rötter i Vasa) som jobbar i Helsingfors på Mejlans sjukhus på en intensivvårdsavdelning för Coronapatienter.
Osentimentalt men med värme och klokskap berättar han om sin vardag.
Om hur jobbigt det är att se unga människor som nyss var helt friska plötsligt vara i behov av intensivvård.
Om solidatiteten och gemenskapen bland de anställda.
Om hur det inte behövs regler och bestämmelser - alla jobbar på oberoende.
Jag skulle så önska att vi tänker på samma sätt - oberoende av regler är vi förnuftiga och så gott som möjligt skyddar oss själva och dem omkring oss från smitta. Och ytterst från att hamna på Markus eller andras intensivvårdsavdelningar för att i värsta fall inte komma därifrån med livet i behåll.

Härliga tvåspråkiga Vasa

Situation - HVC i Vasa - jag har tid för diverse sprutor.
Pickatanten och hennes dräng O (studerande) talar direkt svenska med mej trots att bådas modersmål är finska. Bra svenska. I något skede - kanske var det som svar på mina tilläggsfrågor övergick man till finska - och jag svarade på finska.
Men snabbt var vi tillbaka i vår svenska kommunikation - målet var att använda klientens språk.
Kunde ju inte som fd studiehandledare låta bli att speciellt kommunicera med O - tex önska honom lycka till i de fortsatta studierna. Och lyfta fram det positiva faktum att han talar svenska. Jag talar litet sa han. Jag talar också litet sa den anställda vårdaren. Och vi konstaterade alla hur bra det är med tvåspråkiga Vasa - man kan byta mellan språken om det behövs. Blev så härlig stämning av språklig samstämmighet - tvåspråkighet som bäst.
Harmas bara av att jag inte sa att litet betyder mycket när man har den attityd ni båda har - öppet sinne, positiv inställning och trygghet i sej själv. Men man kan kanske inte kräva allt av sej själv efter två sprutor.
Kontentan av detta är att jag vill säja - var inte rädda för tvåspråkigheten i Vasa - det går bra om man bara vågar och vill. Och lycka till O, du blir en bra person på akuten har jag på känn.

Lördagsdrama

 I mitt kvarter finns ett hus med loftgångar vilket betyder att de boende har ingångar direkt utifrån. Hade noterat en öppen dörr på dagen/tidiga kvällen och tänkte att det var nån som städade och kanske tog ut mattor den vägen. Tänkte inte mera på saken.
Men när jag typ kl 23 märkte att dörren ännu var öppen och lampan i tamburen lyste - då kunde jag inte bara låta det vara. Nån som hade tuppat av och fallit på väg ut? Och om inte - en öppen dörr för inbrottstjuvar.
Känner flera som bor i huset men den tiden ringer man inte till folk.
Så jag ringde 112 och fick tala med en tjej som lovade att de skulle skicka en patrull.
Det måste jag ju se förstås så jag parkerade mej vid fönstret. En majabil smög sej så småningom in på gården (och en personbil som snabbt försvann).
Sen var det som på bio - poliser rörde sej i mörkret fram till den aktuella dörren - lyste runt innan de gick in - lyste runt i lägenheten och kom småningom ut och la fast dörren. Tack och lov - ingen i lägenheten tydligen. Kanske bara nån som glömt att låsa när hen gick ut.
Undrar om polisen i en sån här situation tar reda på den som bor i lägernheten eller om det bara lades en lapp - Poliisi kävi.
Huvudsaken att det inte var nån skadad person i lägenheten. Och att jag kom mej för att ringa. Och att vi har 112.

Inget nytt

 Jag märker att jag när jag ligger och gosar under mitt tyngdtäcke får vibbar från barndomen. Från tider då jag övernattade hos moster och fick använda gästtäcket - det hemsydda och hemstoppade. Det var troligen nästan lika tungt som mitt tyngdtäcke och kändes lika omhuldande.
Och faktiskt så har jag ett sånt täcke i min ägo. Mammas "brudtäcke" som är helt kurant - det användes ju mest som gästtäcke. Rött glänsande tyg på ena sidan och ett vanligt bomullstyg på den andra. Kanalerna avgränsade med stygn sydda för hand. Och fyllt med nåt som jag skulle klassa som vadd. De talade om kapockfyllning minns jag. Vad är kapock?
Hur som helst hart det täcket blivit mitt  kollotyngdtäcke.70 år gammalt är det säkert. Inget nytt...

Pivo eller Mobile Pay eller...

Brukar ibland gå in och handla nåt smått i fina närbutiken som finns på min promenadväg. Så också idag. Med varorna i köpkorgen inser jag att plånboken är hemma.  Plocka tillbaka allt och komma senarre?
Nej, jag har ju telefonen. Har länge tänkt testa det här med kortlös betalning men det har inte blivit av.
Får väl testa då. Gick inte riktigt som på Strömsö. Trots att apparna finns.
Mobile Pay: Inloggningskod. Kom inte ihåg. Kön växte så jag kunde inte tänka alltför mycket. Senare kom jag nog ihåg. Har ju tänkt logiskt när jag skapade den, si.
Pivo: Inloggning med fingeravtryck, jee. Kontaktlös betalning: Aktivera. Skulle säkert ta ännu längre tid. Bara att skippa det också.
Har använt de här båda för att betala till namn eller givet nummer. Men kan nog vara värt att använda för att betala i automat också. Slipper ha kortet med.
Nu får jag en hauska puolituntinen för att klura ut vilken av apparna som är bekvämast. Och kanske testa ikväll då jag går på bio.
Och varorna då? Lämnades kvar och jag traskade hem och tog bil och plånbok och for för att betala.
Och hann hem till Gympa med Sofia.

Allt har sin tid

Jag minns vilken mängd lådor vi bar ut när vi tömde källarförrådet. Så kunde det ha blivit hos  mej med för dem som nångång skulle tömma överskåpet i köket. Men så blir det inte! För där har ja städat och rensat ut. Alla de där fina småaskarna som man bara trotr att man behöver när man ska paketera presenter. Eller de där som annars bara var så lämplig storlek och av gott material. Jag hade nytta av dem när jag byggde dockskåpsmöbler. Men nu hade samlingen nått vägs ände. Var dessutom enkelt eftersom vi har egen insamling för papp numera. 
I farten sanerade jag i samlingen små vackra/nyttiga glasflaskor. Och där lyckades jag också men inte lika bra. Man kan väl inte slänga ungdomsårens parfymflaskor? Nåja nog några men inte de vackraste. Nån som behöver vackra stilrena flaskor med spraykork? Behöver själv en hel del såna här flaskor - både i plast och glas -eftersom jag oftast för över mina duschcremer och därmed jämförbara smörjor i vackrare flaskor än de har när jag köper dem. Men det finns ju gränser...
Nu skulle man tro att ett skåp blev tomt, men icke. Finns tydligen alltid sånt som bara väntar på att få flytta in. Tom så att de fina papperskasssarna fick bo och hemvist ovanpå skåpet. Borde nog få en bättre plats.
Och de där brödpåsförslutarna - har nån nån idé för hur de kunde återanvändas? 

Så fantasilösa!

Varje dag blockerar jag flera typer av mankön som vill följa mej på Instagram. Solklara fall - utländska namn som jag garanterat inte har nån kontakt med.
Men de här som söker kontakt via Fb då? Nu nyligen - med finska namn - boende i Finland. Trots att jag vet att det troligen är bedragare tänker jag ändå att jag vill ge dem en chans att förklara sej. Tänker att det kan vara en riktig person som söker kontakt. Och det har ju hänt och jag har fått verkligt trevliga kontakter.
Men - ett par fall nu som är helt fantasilösa. Finska namn alltså - boende i Finland. Med Fb-profiler som verkar mer eller mindre äkta. Jag skriver min klassiska fråga - på svenska - Du sökte kontakt på Fb, känner vi varann?
Får svar på nästan korrekt svenska med en berätttelse som förklarar varför de skrivit på finska först - mor från Finland. För att förklara sin svenka berättar de att de bor i Sverige men nu är på jobbuppdtag på Malta.
Så fantasilöst att bjuda på samma story - och till en så omåttligt populär person som jag då dessutom. Som redan vet att det bara är att säja Thank you and good bye och blockera.
Ibland skulle jag ha lusat att hänga kvar och se hur lång tid det tar innan de kommet till det de vill - ha pengar. Hur de inte har pengar till hemresa från Malta - hur de har tappat pass och andrra handlingar. Men jag gitter inte - och hoppas att ingen annan heller gitter. Men - mera fantasi gubbar ( eller robotar)!

Hyvä me

Mina fyra besök utanför hemmet denna vecka visar att vi tar det här med ansiktsmaskrekommendation på allvar.
Närmatbutiken - alla hade mask. Ett kontor - killen vid datorn drog hastigt på sej mask då jag steg in. Däckbyteriet - också gossarna som jobbade med däcken hade mask (jag fick köra in själv). Citymarket/Alko i centrum - bara några gubbar var utan mask.
Upplever dessutom att vi helt naturligt håller avstånd. Och spritar händerna.
Det verkar alltså som om vi skulle vara bussiga i vår stad. Och det har gett resultat utan att vi har stängt ner så radikalt som i våras. Stränga regler och punktdistansskola dock.
Vi får beröm. Vasa sjukvårdsdistrikt som ännu lyser mörkrött på kartan över incidenstal har haft en nedåtgående trend den senaste veckan. Vi nämns som modell för hur slipstenen ska dras.
Inte ett enda smittfall i Vasa stad igår och ytterst få i sjukvårdsdistriktet.
Men vi får inte sluta vara duktiga för det. Det finns runt omkring oss.
Litet som i bonden Paavo  - Blanda du till hälften bark i brödet, ty förfrusen står dín grannes åker.

Det är borta - nästan helt borta

Inte har jag haft nåt superaktivt socialt liv i normala fall men nu kan man nog säja att det nästan är på noll. En ensamboende icke-jobbande person har ganska få naturliga kontakter i dagens läge.
Många Coronafall i egen stad - de flesta möten på distans - restauranger stängda - köpcentra och butiker sånt man tar snabbt (om alls) - konserter och andra publika evenemang inhiberade. Och jag som inte är nån telefonsamtalare.
Jag lider inte - myser och mår i mitt hem och har ju kontakter med folk över nätet - med och utan bild. Men jag måste ju nog säja att jag börjar sakna det där att gå på lunch och sitta och samtala, gå på konserter och föreläsningar, kolla höstmodet med väninnan, klä sej i nåt annat än hemmakläder, sitta på kafé..
Jag går på mina promenader, går ut på stan - korta ryck i samband med veckohandlandet. Och nu fick vi igång stavgångsgruppen - härligt. Jag får "träffa" folk på nätmöten - får tänka tankar tillsammans med nån.
Jag chattar runt med trevliga människor.
Kommer jag undan med det här får jag vara nöjd. Men kan bara konstatera - det sociala livet är nästan lika med noll.

Mindre sug

 Min mamma var ingen vän av dammsugare - hon tog hellre till sopborsten. Ofta.
Tydligen har det gått i arv till mej. Använder dammsugaren - ja. För att jag vill ha bort dammet. Men utan glädje.
Nu har jag en idé. Det efter att jag under flyttstädandet träffade på en så smart golvmopp. En med sprut. Finns alltså alltid till hands - beredd att ta knäcken på fläcken. Kanske den också skulle duga till veckostädning utan sugare.
Storsopor i kök och tambur med sopborste och golven med moppen. Inget damm som flyger runt.
Mattorna då. Alla utom en dammas över balkongräcket. Den stora tunga - ja den får väl möta antikviteten Matto-Mikko.
Gamla golvmoppen skulle ju också duga för den här strategin men jag tror att den nya sprutmoppen skulle användas oftare eftersom den står där - redo med såpavatten i behållaren.

Vad tror ni?

Fransar och bryn

 Jag hade som ung stora komplex över mina ynkliga och ljusa ögonfransar. Och ögonbryn med för den delen.
Kakmascara och spotta på penseln var det som gällde. Om man  lyckades få till det - minns att min pappa av nån anledning ogillade att jag "målade mej".
Med tiden blev det bättre typer av mascara och i något skede gick jag inte utanför dörren utan att stryka färg på fransarna. Numera är jag mera barmhärtig med mej själv. Har dessutom konstaterat arttr många andra i min ålder också har ynkliga fransar. Sker det månne nåt med åren?
Tänkte i något skede att permanentfärgning skulle göra susen. Det gjode det dock inte. Märktes knappt eftersom fransarna fortfarande var ynkliga och färgen inte innehöll fibrer på samma sätt som mascaran.
Ögonbrynen då. Varje gång när frissan kortar av pannluggen lovar jag mej själv att sätta färg på brynen. Glömmer dock bort och dessutom är det inte så enkelt att få det snyggt.
Men nu - nu ska ögonbrynen få sej. Bokade tid för färgning till imorron. Huj, blir spännande. Men vi får ta det försiktigt. 
Fåfängans marknad - en så viktig marknad ibland.

Därtill nödd

 Mobile Pay, Pivo, Siirto, OP Mobil - you name it. Allehanda mobilversioner som gör min bankupplevelse enklare. Nyfiken som jag är tar jag ner alla jag snubblar över och glömmer sen bort att använda dem.
Ända tills nu när jag har varit utan dator en vecka typ och varit hänvisad till platta och telefon - och på kuppen gått in för mobilversionen av min bank.
Och oj vad enkelt det är. Betala räkningar med att läsa av streck-kod. Bara klicka för att godkänna e-räkningar. Inga kodlistor behövs.
Det var så behändigt att jag lärde väninnan med ny telefon att använda detsamma i sin bank. Vi var båda imponerade.
Nu bekom jag just min nya dator men jag tror jag kommer att hållla mej till OP-mobilen. Ditknuffad av omständigheterna.

Bättring, tack

 Det började när jag som 30-åring i samband med mitt första papaprov blev (i mitt tycke)  klumpigt hanterad visavi en förmodad knöl i bröstet.  Fortsatte sedan med att jag själv upptäckte en cysta och efter det ännu ett antal små incidenter.  Men inget som har visat sej vara cancer. 

Allt det här och min natur har gjort att jag  inte har varit världens bästa när det gäller att undersöka mina bröst.  Har upplevt att jag känner knölar än här och än där.  Och ja,  jag vet hur man gör och jag vet att man ska göra.  Men det är nu bara så här.  Min gynekolog grälar på mej. Jag har också en åga inför mammografierna.  Har oroat mej redan i väntan på kallelsen. 

Nu just fick jag resultatet från den senaste (och den sista samhällsfinansierade)  mammografin.  Inget som skulle vara tecken på cancer  syntes.  Så lättad! 

Före den här mammografin bestämde jag att jag måste göra nåt åt min skräck.  Nu ska jag på nåt sätt få tag i de kvinnor som lär ut själbvundersökning av bröst.  Via finska röda korset.  För nu vill jag ha hjälp att komma över min skräck. 

Nu är jag också hänvisad till min egen aktivitet eftersom det här var den sista undersökning jag blev kallad till. 

Jag kommer att få påminnelse om två år men sen är det upp till mej själv.  Fick veta att det tyvärr numera behövs remiss. Dumt kan jag tycka eftersom jag antar att många drar sej för att boka tid och tröskeln därför blir hög.   Och ännu högre när man behöver remiss.  Undrar hur man får remiss. Sin egen hvc -läkare träffar man ju aldrig.  Jag kommer säkert att koppla det till gynekologbesök. För jag kommer att gå på mammografi om två år.  Och före det -egenundersönkning. 

Det viktiga ögat

I söndags när jag klev upp ur ett stort dike på kollo såg jag i höger öga en stor svart kvist som rörde sej. Nästan kusligt och jag måste riktigt kolla om jag hade når skräp i håret. Icke. Det stora blev mindre och syntes då och då - ett fenomen som är känt. Kika mot himlen eller en vit yta så får du se.
Nåväl, jag tänkte inte på det men på måndag kväll såg jag ljusglimtar (skulle inte kalla det blixtar) och då börjar man fundera.
Fick mej på tisdag till Silmäasema och lyckades få en annullerad akuttid till idag. 
Var just där och det var inte något allvarligare. Glaskroppsavlossning - inte ovanligt när man blir äldre. Må ha varit det jag hade på andra ögat när jag för åttta år sedan var på ögonpoli.
Inget görs - ska kolla synfältet med jämna mellanrum.
Den fina läkarstationen hade ansiktsskydd för kunder. Läkaren hade också skydd men i nåt skede måste vi båda ta av oss - vi ångade så att apparauren blev immig.
Där jag väntade fanns också en kaffeatomat - antar att jag skulle ha fått ta.
Kostar det så smakar det!
Nöjd att det inte var nåt med näthinnan och nöjd med att jag fick mej till läkare.

10+

Jag har inte anlitat kommunal tandvård som vuxen - inte förrän idag.
Det lossnade en bit av en lappad och lagad kindtand igårkväll. Var rädd att det skulle förvinna mer så jag ringde min tandläkare imorse. Hon var på väg på semester och rådde mej att kontakta HVC.
Och faktiskt - fick en akuttid redan idag. En rask ung man och dito tandskötare fixade det. Tom permanent.
Snabb service, kompetent folk och trevligt bemötande. Tack samhället.
Hade tänkt ta en bild av tvättställena som var i olika höjd  - olika åldrars folk går där. Såg så skojigt ut. Men si det glömde jag.
Att komma till tandläkarstället var en annan historia - Gerby, Tallmarksvägen. Och jag som har varit till grannen församlingen hade inte en susning om hur jag skulle köra. Google maps hjälpte. Genom vägarbetesområdet in på Tallmarksvägen där jag såg hälsostationen men ingen bilinfart. Körde av och an men nix. Till slut parkerade jag på församlingens P-plats (förlåt). Berätta gärna för mej ni som vet - var kör man in till hälsostationen med bil?