Som en vanlig medmänniska

Satt på centralsjukhuset och väntade på  min labbtur. Och iakttog. Och såg  hur människor var i behov av hjälp.
Där var tanten som många gånger måste instrueras av sin son(?) för att veta vart hon skulle gå när det var hennes tur.
Där var ensamma tanten som blev hjälpt av en vänlig labskötare till urinprovstoa. Många många frågor som fick lugnande svar. "du kan låsa  dörren om dej". Det gjorde hon inte.
Bara ett par exempel som jag iakttog en kort stund på en "enkel" avdelning. Tänk på hela sjukhuset. Hitta, vänta, flytta sej, komma ut från ett undersökningsrum och hitta vidare. Inte så lätt.
Det finns vaktmästare, det finns en servicepunkt. Men nu tänker jag mera på hjälp som tar längre tid. Nån som kan vänta med patienten, nån som kan ta reda på saker som patienten frågar om.
Alldeles utmärkt för frivilliga från tex Röda korset. En plats vid varje ingång. info om att hjälp finns att få. Utvecklade det här med labskötaren när det var min tur. Och vi kom fram till att det kunde vara nåt för både civiltjänstgörare och vårdstuderande. Tänk vilken avlastning för personalen. Nästan så det skulle vara värt en lunch för alla som skulle jobba som frivilliga. Det behövs inga vårdkunniga här utan bara medmänniskor.
Blev så tänd att jag bestämde att gå till servicepunkten för att sprida mina goda idéer. Men si där var personalen utflugen. Hittade en blankett för feedback och den fyllde jag i.

En annorlunda konsert

Vi har körfestival med allt vad det innebär. Konserter, nonstopuppträdanden, ett myller av folk. Jag har tagit del av en del och ännu idag och imorron kommer jag att få höra ljuva toner.
En konsert kommer troligen att framstå som den jag bäst minns efter dagarna. En "Kör på besök" på äldreboendet Carl och Carolina. Egentligen mera allsång än körframträdanden. En kör från Kalix.
Festsalen, Otto Finniläsalen, fanns under takåsarna på fjärde (!) våningen i den gamla byggnaden.
Det som slog mej var hur många av de boende som satt i rullstol. De var i absolut majoritet. Många verkade leva i sin egen värld men jag kan tänka mej att musiken ändå nådde dem. Det fanns nog också sådana som sjöng med och som förmodligen kunde texterna på de gamla sånggodingarna.
För de unga vårdarna var sångerna tydligen helt främmande - de verkade inte kunna sjunga med alls.
Ibland behövdes en lugnande hand, ibland såg man en anhörig smeka sin käras huvud. Det ljuvligaste var i alla fall när vi slutade Rosa på bal med - Rosa jag äälskar dig! och en man steg upp och la sina händer på hustruns kinder. Kärlek. Det var mycket som hände under den konserten. Fint initiativ. Efteråt blev det eftermiddagskaffe i samma festsal.

Terpentinen och jag

Det tycks inte vara någon bra kombination. Ni minns att jag för ett år sedan hade ut en mindre mängd terpentin i köket. Det som rann in mellan bänkskiva och vask och fick mej att tro att jag hade fördärvat mitt hem med terpentinlukt för resten av livet. Men det lugnade sej och slutade lukta.
Idag när jag tog ut en spade på torpet - ur kantoret, skåpet i tamburen under vindstrappan - kom det en vass lukt mot mej. Och spaden var våt. Och jo, just det. Tydligen förra gången jag jobbade hade jag lyckats fälla en terpentinflaska från hyllan bakom den tunna där redskapen står. Och tydligen lyckats perforera flaskan, kanske med grepen. Hursomhelst så badade redskapen i terpentin. Ut med allt på backen för att torka upp. Tunnan blir inte vad den har varit. Ekobilen nästa. Verktygen kommer att lukta ett tag men förhoppningsvis inte så länge. Avskyr den lukten. Och speciellt med fjolårets malör i minnet.
Positivt var att jag fick kantoret städat. Och hittade en del intressanta saker. Kanske plats för fler utgrävningar där.
Måste nog säja att jag aldrig har väntat på ekobilen som i år. Jag har gammal målfärg från B:s garage, Och ett par dunkar gammal besin, min terpentintunna, en massa oljeblandat vatten i dunkar som är så tunga att jag inte vet hur jag ska få dem i bilen. Och metallskrot. Både eget och sånt som M har hittat under stenar där hon röjt (undrar hur mycket avfall vi har hittat på den tomten under den tid jag har haft den).
Så välkommen till Öjbergets parkering, ekobilen.

Hockey

Mitt i semifinalen i VM-hockey. Canada-Ryssland. Njuter av skickligt spel. Samarbete och fantastiskt åkande. Och ännu inte för ruff match fast det kanske börjar dra ihop sej. Njuter också av att tekniken (och Hbl) ger oss referat på senska på MTV3-kanalen. Trots att vi får höra att det återstår 5 minuter kvar och att nån hänger bra med på noterna.
Har lite svårt att förstå mej på mej själv som är så intresserad av hockey. Ett sånt machospel, ett så våldsamt spel ooch ett så barnsligt spel. Och ett spel som av måna tas på blodigt allvar. Klarar inte av kostymdiskussionerna i periodpauserna.
Hockey är ju faktiskt den enda sport som intesserar,. Och jag vet exakt var och när det intresset väcktes. Det var på Torngatan i Åbo under studietiden. Där bodde tidvis fem pojkar i kollektiv och där var jag ständig gäst när det var hockey på tv. Den tv de ägde saknade licens och  vi var bereddda att hinka in den i skrubben om licensgranskarna skulle ringa på dörren. Minns det som igår och minnena kom upp till ytan idag när jag träffade en av pojkarna från kollektivet. Minns hur vi satt där på kökspallar längs väggarna för att rymmas. Det  var inte så många som hade egen tv i studievärlden på 70-talet. Minns hur en skinnmössa med ett saltkar bredvid tronade ovanpå tjock-teven den gång då en av pojkarna hade svurit på att äta upp sin ludiskuffare om en match slutade på ett visst sätt. Minns hur den enda ickehockeyintresserade kollektivmedlemmen demonstrativt satte sej mitt på kökksgolvet framför teven och i maklig takt skalade en apelsin. Det var hans kök också. Mystiska tider spelades matcherna och ibland så sent att nån pojke måste eskortera mej hem genom den farliga Puolalaparken. Och på nåt sätt minns jag att vi "kände" spewlarna. Samma ärriga hjältar från år till år. Oi niitä aikoja!
Intresset har suttit i sej och det är med stor glädje och inget allvar alls jag tar del av matcherna. Men litet högt blodtryck kanske det nog blir senare ikväll när Finland möter Sverige.

Begränsning

Var på torpet idag för att bereda trädgårdslanden för odling. Dvs jag vände jorden med spade. Och det tyckte min kropp så illa om.Det gjorde ont och jag hade svårt att räta på mej efteråt.Måste ta det väldigt lugnt och ta många pauser. Undrar om det bara var en ovan rörelse eller om det är koppla till min osteoporos.
Oberoende så fick jag en tankeställare. Nån gång - om jag får ha hälsan- kommer jag till det skedet när det inte mera går att hålla igång en så pass stor tomt som jag har.
Hälsosam tanke. Och jag tror jag vågade tänka den eftersom jag redan nu ju delar jobbet. Med den goda M som vill jobba med trädgård. M som gör fina saker på min tomt. Som gör att jag inte är ensam om jobbet. Som gör att jag i förlängningen kan se en situation när jag tex har nån som kommer och klipper mitt gräs, gräver upp mina (förminskade) land och helt enkelt gör sånt som jag inte orkar med. Man kan förmodligen odla på det sättet också. Med lejd arbetskraft.
Om det inte blir så att jag säljer bort det.
Men i sommar är det lyxigt att dela jobbet. Jag känner att jag har större ro att sätta mej ner nu. Nånting blir gjort fast jag inte gör det.
Nu ska ryggen få vila inför följande böjjobb - sätta och så. Ganska snart blir det för nu blir det varmare. Ännu idag var mina jordar våta, tunga och kalla. Men några dagars värme kommer att göra susen. Nog blir det odlingar i år också.

Gammelmedia och nymedia

Har de senaste dagarna haft anledning att fundera på skillnaderna mellan gammelmedia (papperstidning, radio, tv) och nymedia (allt via webben - hemsidor, sociala medier  av olika slag).
Det har att göra med att jag har haft i uppdrag att föra ut en utmaning från vårt församlingsråd men också med anledning av en diskussion om att få ut information.
Det är ju helt klart att nymedia fungerar enormt mycket mer flexibelt och billigare än gammelmedia. En annons i tidningen kostar pengar. Jag kan tex via Facebook och  Instagram gratis få ut färsk info med omdelbar verkan. Kan puffa för en tillställning i sista stund, kan få in vackra lockande bilder. Och kan skriva text. Det tänkte jag på idag när jag satt i radiostudion. Att få ut ett kontonummer genom att läsa upp det - nej det tror jag inte på. Man måste alltså via webben om man nu inte är riktigt ivrig att få tag i det. Har skrivit i samma ärende till Vasabladet - som just skrev att de inte lägger in kontonummer - man måste gå via webben för att få det.
Så när det gäller info är nog nymedia att satsa på.
Men vi ska vara medvetna om att många aldrig använder internet. Och de klarar sej bra så länge gammelmedia fungerar så bra som idag. De är vana att kolla föreningsspalten, kyrkliga annonser, sparar infoskrifter som kommer med posten och sitter säkert med penna och papper när tex Efterlysninger kommer på radio.
Och vi som använder nymedia - vi ser till att slå på aviseringar, meddela att vi deltar i ett "event", kollar på webben om vi har glömt.
Jag kan tänka mej att de som faller mellan är de som tar litet av båda - glömmer bort att kolla och lägga på minne det som står i tidningen - har vant sej vid att det kommer på webben som de kollar - ibland. Och då upplever att de inte får den service de tycker de borde få.
Jag rekommenderar att fler och fler aktivt anlitar nymedia - och använder gammelmedia till annat än direkt information. Länge leve radion, tv:n och papperstidningen!

Blodtryckshöjare

Ni vet säkert hur illa jag tycker om vanlig telefoni. Sån där kontakt när man själv ska ringa eller när det rings till mej vid de mest olämpliga tider.
Har nu ett uppdrag som kräver att jag ringer runt till en del instanser och måste nog säja att jag bara får vatten på min kvarn angående hur frustrerande det är att kontakta via telefon. Och blodtryckshöjande. Men det är ju snabbt om det fungerarar. Men då det inte gör det. Mindre inrättningar - inget svar (lunch). Och när man får svar - jag förenar hit och så småningom dit. Jag såg hen - du blir uppringd alldeles strax. Betyder att jag helst inte ska blockera telefonen med nästa samtal.Jag ska ta med telefonen om jag går på toa. Och så tar det låång tid innan samtalet kommer. Större inrättningar - ingen chans att få ärendet utrett på första numret - förenar - fel instans - nu är hen på möte. Och varje gång nån svarar ska ärendet utredas - men nej - det var inte rätt bord. Och blodtrycket stiger. Behöver inte ens mäta för att registrera det.
Sen när jag väl får kontakt fungerar det hur bra som helst - blir inte ens frustrerad om jag måste övergå till finska.
Tacka vet jag tyst kommunikation - epost tex. Bara den fungerar. Är man satt att på något sätt att ha kontakt via epost - ja, då ska man också läsa sin epost. Fungerar i allmänhet till belåtenhet.
Nåja - nu fick jag det sagt. Och svar på ringbudet kom och jag hade ett animerat samtal med en person som helt tog till sej mitt ärende. Frid fröjd och härlighet.

Nära skjuter ingen hare

Jo nej - det blev inget lägenhetsbyte. Efter mycken vånda och många diskussioner med olika bollplank bestämde jag igår att jag ska bo kvar i min tvårummare. Jag har långa listor på plus och minus. Men ett beslut skulle fattas och jag känner en stor ro över beslutet.
Utkristalliserat ur mina listor - tre orsaker till att jag valde att bo kvar: ljuset, badkaret och kärleken till mitt hem. Något inkommensurabla storheter men de är nog så viktiga.
Och nu kommer jag att vara lugn och inte tänka på flytt. Men - kommer den där - den feges egnahemshus - lägenheten i markplan med ett ganska stort eget grönområde, då är jag igen på g. Det finns ett par på Timmermansgatan.
Och - nu har jag bestämt att jag ska renovera litet i min lägenhet. Fräscha upp. Skulle gälla att få tag i nån helhetstänkande renoverare som med mej skulle gå igenom rum för rum. Och - så ska jag fortsätta att rensa ut. En person ska  rymmas på 64 kvadrat. Och få in pappas gungstol så småningom.
Nu önskar jag bara säljarna lycka till och kan tipsa er läsare om en fin trerummare - jag kan låna ut min pluslista.

Ta steget

Under åren har ni, mina läsare, fått följa med min vanding genom bostadsdjungeln. Det har varit hus (speciellt på våren då torplivet har varit betungande), det har varit lägenhet. Men det har inte blivit något av det hela. Mycket beroende på att jag trivs så bra med det jag har.
Men nu - nu kanske det ska bli av. Känner lika stor glädje idag som i går. Igår var jag på visning. Direkt efter bastun med vått hår och iklädd nattkläder.
Jag gick nämligen bara några meter till mina härliga grannar i lägenheten bredvid. De ska tyvärr flytta men det betyder att deras fint renoverade trerummare blir ledig. Den som jag var intresserad av redan förra gången den var till salu. Men det var när B var sjuk och dessutom var den i behov av renovering så de stresspoängen var jag inte beredd att ta just då.
Men nu - nu är den fixad - modernt ungdomligt. Det mesta säjer jag jess till - kanske nån vägg inte riktigt var i min stil. Men det är pikkujuttu i  sammanhanget.
Det som jag får uppväger - ett rum till, en fräsch lägenhet, lyxig golvvärme på toa och i badrum och ett enrutesfönster för tro hopp och kärlek.
Det jag förlorar är underbara grannar och troligen mitt badkar (Pythagoras kommer att sätta käppar i hjulet är jag rädd). Men så är det i livet - en del bra saker måste man ge upp.
En flyttning som innebär att jag öppnar min dörr och granndörren och börjar bära in saker. Skåp till skåp, rum till rum. (Och jag som trodde vi slog rekord när vi flyttade B med köpkärra genom källargångarna från en trappa till en annan).
Och det känns som sagt bra. Nu skulle det gälla att hitta köpare till min mysiga tvåa. I behov av litet tapetsering och säkert annat smått och gott. Ska diskutera med mäklare men är nog beredd att sälja privat om det dyker upp nån intresserad. Fantastisk lägenhet ett stenkast från torget men ändå med en lugn gård, första bostadsvåningen, egen bastu, flott badavdelning och en underbar balkong, tre gånger tre meter.
Vi ska inte ta ut något i förskott men jag kan nog säja att så här nära bostadsbyte har jag inte varit på länge.

Presidentfeber

Temperaturen börjar stiga inför presidentvalet. Varje parti med självaktning tycks vilja ha en egen kandidat.

Naivt frågar jag varför? Vad har man för nytta av att med våld pressa fram en kandidat, bekosta en dyr kampanj och sedan antingen ha kastat all möda "kankkulan kaivoon" eller vara av med sin duktiga partimedlem medan hen är president. Naturligtvis ger kampanjen synlighet åt partet men det är allt jag kan se.

Vasabladet tog idag fram tre SFP-namn - Eva Biaudet som väl säjer nej, Anna-Maja Henriksson som säjer nej och Nils Torvals som ställer upp om ingen annan gör det. Dumt. En ny person född -45, Varför ska en sån dras in i den kampen. Om någon SFP-are nångång ska ställa upp tycker jag att det kunde vara Anna-Maja - kanske om ett par perioder. Men annars - ligg lågt. Det blir ingen Elisabet Rehn-effekt med Nils Torvalds som kandidat. 

Och speciellt om Niinistö ställer upp. Varför ska många kandidater kämpa lönlöst?

Nåja - jag vet redan vem jag röstar på så det spelar ingen roll här. Men jag undrar hur partierna resonerar. 

Vardagen den fina

Jag älskar alla årstider och tror jag skulle välja hösten om jag var tvungen att plocka ut min favorit.
Men jag måste ju nog erkänna att det är något visst att en solig majmorgon som denna gå ut och hänga tvätt. Och att kunna göra det iklädd morgonrock (note to self när flyttfunderingarna kommer).
Och att samma majmorgon få gå på promenad och ta den klassiska rutten och se vårens framfart under den vecka som blev utan promenaddagar av olika orsaker. Det som inte var till glädje var en skadad mås som låg på gatan på min väg. Och inte heller var min feghet till glädje. Men jag förmår mej inte att ta livet av den fast jag vet att jag borde. Finns i mina tankar som ett gnagande sandkorn. Hjältar efterlyses - jag visar vägen.
Ytterligare samma majmorgon var jag till hittegodsavdelningen på polisstationen med en smarttelefon som upphittats på vår gård. Kom in genom dörren för utlänningsärenden och såg mängderna med människor som väntade där. Säkert många med bultande hjärta - av hopp och ångest. Och jag fick bara svänga mej in via en disk och ett småmysigt samtal med personalen och så ut igen. Finländare som får bo ifred i mitt land. Det är något att ibland reflektera över.
Om dagen går som planerat blir det att plantera litet på balkongen, mangla doftande kläder och sen på kvällen gå på föreläsning på Academill. Vardagen den fina!

Det är dags

Det är dags igen. Tiggarna syns i gatubilden. Idag då jag gick från stan satt hon där utanför Citymarket. Hopkrupen och invirad. Den lilla kvinnan med den bedjande blicken. Med något kärl hon samlar pengar i. Det är inte alls varmt.
Och det gör lika ont i mej som alltid. Och ändå ger jag inga slantar åt henne. Men hon finns kvar i mina tankar. Troligen rumänsk kvinna. Men som förr frågar jag mej hur det hela hänger ihop. En fattig kvinna från Rumänien kommer till Finland, lång och dyr resa. Det hon får under en dag på gatan utanför Citymarket kan nog inte vara mycket. Åtminstone inte med våra mått mätt. Får hon ens till mat för dagen? Och var sover hon? Har hon en "chef" som ordnar det praktiska? Är hen missnöjd om hon inte har samlat in tillräckligt? Fryser hon? Är hon hungrig? Blir hon kissnödig där på den kalla marken? Jag kan inte föreställa mej att hon vågar sej in till det upplysta varuhuset dår toan finns. Och gratis mat i form av smakprover.
För någon dag sedan satt det en man hopkrupen på samma ställe. Känns nästan ännu jobbigare på nåt sätt. Att en man som i sin egen kultur antagligen borde vara familjens överhuvud blir tvungen att förnedra sej så.
Jag undrar så vad man borde göra. Och det gör mången ann också. Tycks vara svårt att komma till någon lösning. Kanske man borde ge henne mat där hon sitter. Energi och omtanke.
Jag log mot henne och försökte få min blick att säja "I raise you up" - vi är båda människor fast jag susar förbi med min dramat fylld med veckoslutsinköpen och du sitter där på marken.
Kanske nån känner till sanningen om tiggarna - jag gör det inte. Men vilken den än är borde ingen behöva leva på det sättet.

Finsmakare

Sittande i en länstol med en god kakao på däckbyteriet kunde jag inte låta bli att åhöra diskussioner mellan (manliga) däckköpare och den duktiga försäljaren. Vilka detaljfunderingar, vilka diskussioner om testresultat, märken och en massa saker som jag inte tog till mej. Nästan som när en vinkännare talar om viner. Måste det vara så där invecklat eller låtsas de bara? Visar vad de kan och känner sej bekräftade när de får gensvar.
Frågade däckbytesställets ägare. De sa båda att det nog är värt att fundera på och kan vara knepigt att välja. Men tröstade mej med att jag inte lever farligt trots att jag över huvud taget inte följer med vilka däck som är innedäck idag. De ger mej råd och dem kan jag lita på. Okej då.
Jag tycker ju om alla viner också - utan att fundera dess vidare.

Bebisar och Bebisen

Jag har haft många bebisar runt mej den senaste tiden. Först lille V i grannlägenheten. Han syns mer och mer i gårdsbilden nu sen han är en stor pojke som gillar att sopa asfalt. Sen har jag varje måndag i samband med datastödet träffat ett helt gäng små människor. De har varit på nåt föräldra-barncafé just före oss och det är ett myller av föräldrar och barn. Barn som ska kläs på, barn som ännu ska ha litet mat. Barn som kryper och springer och bara är gudomliga. En extra bonus är att deras föräldrar i många fall är mina elever från förr.
Men i torsdags kom det närmare. Då blev jag gammelfaster. Min brors äldsta och hennes man fick ett flickebarn. Jag hade inte trott att det skulle kännas så speciellt. Men när jag såg bilden av det nya livet - en bild som för övrigt är den vackraste bebisbild jag har sett - då kände jag hur fint det var att en ny släkting hade blivit född. Jag kunde bara ana hur det kändes för de nya föräldrarna och de nya mor- och farföräldrarna.
Den kvällen lyckades tankarna på den nya bebisen förjaga alla röriga tankar i mej. Det blev så rent och klart. Inför ett sådant under som en ny levande varelse förbleknar allt annat.
Välkommen till världen, du lilla knyte. Du är älskad. Hälsningar från gammelfaster som inte kan se sej mätt på bilden av dej. Så rofylld, så ren.

Dr Bate (inte Bates) - Äktenskapsvägledare del 2 (Äktenskapstycke)

Har nu läst igenom hela boken och tänkte plocka ut några godbitar. Det här med onani tycks nog vara en stötesten för den gode doktorn - och det finns massor med verkligt kufiska saker på det temat. Men jag tror vi fick tillräckligt av det redan så jag tänker fokusera på äktenskapstycke och så får det vara nog för den här gången.Kan nog hända att det kommer upp nåt citat senare också men nu bara detta.
Äktenskapstycke:
"En melankolisk man skulle gifta sig med en qvinna av eldigt temperament, eller omvändt; ty det är ett bekant förhållande, att enformighet utan omvexling är tröttande"
"Storvuxna män finna för det mesta intet behag i stora fruntimmer och om sådana gifta sig med hvarandra, blifver äktenskapet vanligen mindre lyckligt"
"En förbindelse mellan personer, som hafva anlag för fetma, eller giftermål mellan dvergar, borde icke få äga rum, då dessa ej kunna föra något lyckligt lif"
"Korpulenta föräldrar föda vanligen klumpiga, oformliga barn"
"Ingen person med låg panna borde någonsin gifta sig med en person, hvars panna är lika beskaffad; ty deras afkomlingar blifva antagligen vansinniga eller idioter"
"För att bilda ett vackert par, borde qvinnan vara ungefär tre tum mindre än mannen"
"Breda och stora höfter hos mannen äro en vanskaplighet och bevisa svaghet i könsorganernas funktioner"
"Nacken borde vara något kortare hos mannen än hos hans hustru, och hafva en fyllig rundning så att den omsluter halsen"
"Ryggen på en qvinna borde vara mer hvälvd än på en man"
" Alla dessa delar skulle täckas af tillräckligt tjockt  kött, så att musklerna ej för tydligt framträda"
"Unga fruar, som äro omåttligt feta,äro vanligtvis likgiltiga för samlag och understundom ofruktsamma"
"En qvinna som går i marschtakt, har stora och breda höfter och välutveckladt bäckenben"
"Ett fruntimmer med svarta ögon och anlag för lungsot borde gifta sig med en man med blå ögon"
"Den rätta åldern att gifta sig för män är tjugufem till trettio år och för qvinnor nitton till tjugufem"
"De rika blir förr mogna för äktenskapet än de fattiga"
"Det är en pligt för varje frisk person att gifta sig för att bidraga till menniskoslägtets förökelse"
"Fruntimmer blifva genom olycklig kärlek vanligtvis melankoliska; män förlora vanligtvis förståndet"

Säjer än en gång - tack och lov att livet och kärleken förmodligen fick ha sin gång - trots dr Bate.Och trots hans löften om bot och hjälp men en "tillförsäkran om den strängaste tystlåtenhet"

Dr. Bates - Äktenskapsvägledare del 1 (Äktenskapet, Könsorganen, Onani eller sjelfbefläckelse)

De som är vänner med mej på Fb har redan noterat att jag fyndade på bibban härom dagen. I byteshyllan fanns en bok som jag bara inte kunde låta bli. Dr. Bate - Äktenskapsvägledare för gifta och ogifta af båda könen, tryckår 1892 (finns faktiskt på nätet på engelska - här).
Och vad jag uppfattar är det en bok skriven i seriöst syfte. Idag känns den ju som humor och hån.
Det berättas om Bates att han är en pålitlig läkare, etablerad sedan 1861, har ett kontor för rådfrågning angående "hemliga och kroniska sjukdomar".
Tänkte ni skulle få följa med mej på färden genom boken. Vet inte själv vart det barkar under kapitlens gång. Har bara läst de första -  Äktenskapet, Könsorganen och  Onani eller sjelfbefläckelse.
Äktenskapet: Många män gifter sig inte förrän de nått medelåldern, "kanhända efter en i oregelbundet, vildt och liderligt lif förspilld ungdom - och kanhända sedan de åsamkat sig frön till sjukdom och oförmåga". Det är illa ty "ingen man blir så lätt svartsjuk som den, hvars hustru är otillfredsställd". "Vi råda hvar och en som tänker gifta sih, att först låta undersöka sig af en kompetent läkare, om han är i stånd att fullgöra sina äktenskapliga åligganden till den andra hälftens belåtenhet",
Könsorganen: "Äktenskapet förlänger livet" Dr Hufeland, en brömd tysk läkare, säger "Jag känner intet enda fall der en ogift nått en hög ålder". Men "den köttsliga, otyglade, passionerad kärleken förtorkar våra kroppars merg". Om bruk av starka drycker:  "...en drucken man lägrade en drucken qvinna och resultatet blef en idiot, en fånig stackars varelse" "Ett öfvermått af könsumgänge kan medföra ofruktsamhet"
"De som nåttmogen ålder, de som av naturen blifvit utrustade med en frisk kropp och ej behöfva frukta några ärftliga sjukdomar, såsom skrofler, vansinne, tvinsot, podager mm, äro färdiga till äktenskap". Skrofler vet jag inte vad det är men podager - det är väl gikt??
Sen blir den gode Dr Bate rasbiolog. " Det vore önskligt, att endast den med kroppsliga företräden utrustade finge ingå äktenskap".
"En yngling som äktar en gammal person är en narr" "Den unga flicka som äktar en gammal man är enligt min åsigt inte bättre än en af kyrkan bannlyst sköka"
Om sjelfbefläckelse. "Hvilka förfärliga följder har ej detta vampyrartade, ljusskygga odjur åstadkommit!"  "En ovana så förskräcklig i sina följder att alla andra sjukdomar, ja, till och med krigets fasor, pest och hungersnöd äro af försvinnande betydelse i jemförelse med detta oskick."
"En onanists barn äro för det mesta alltid af svag kroppsbeskaffenhet"
"Understundom kan ääfven inträffa att testiklarne förlorar sin form, blifva oregelbundna ooch intaga orätt ställning - understundom förlänga sig och då aftaga i vigt." Det ni, onanister!
" ...ungefär hälften av dårhusens innevånare ditförts genom följderna av denna förderfliga vana."
Den unge onanisten " blifver tillbakadragen och melankolisk, hans andliga förmögenheter dö helt och hållet bort, och han finner ej mera någon tröst i religionen och de ädla, till himlen upplyftande fröjder"
Självbefläckelse hos det kvinnliga könet åstadkommer ofta " förskräckligare verkningar än hos mannen - ofruktsamhet, olyckliga förlssningar, mindre vetande  barn och förderfvad familjelycka; dess följder äro alltid oundvkliga".
Det gäller att som förälder se efter vad flickor gör när de är tillsammans - eftersom de ofta "utöfva denna last i sällskap med hvarandra medan gossar mycker mera sällan synda tillsammans"

Detta ett sammandrag av de tre första kapitlen. Tyvärr blir det ju lösryckt med citat härfirån och därifrån.
Nu vet jag inte vilken auktoritet Dr Bate har varit men man får ju hoppas och tro att en bok på den tiden inte hade så stor spridning. Vilket skuldbeläggande, vilken diskriminering, vilka slutsatser!

Pendelsvängning?

Var och varannan i min bekantskapskrets/på Facebook tycks vara sysselsatt med det jag själv också håller på med - att rensa bland sakerna i hemmet. Både kläder och prylar. Och diskuterar hur man på bästa sätt ska göra sej av med det man inte skall ha mera.
Det är väl ganska logiskt att man med åren börjar inse att man har samlat på sej alltför mycket. En del av bekantingarna flyttar  - till mindre. Och då är det ju ett måste.
Men det som är intressant att jag upplever detsamma hos unga människor. Vill inte ha, har tillräckligt, behöver inte. Är det nu så att de har levt i sånt välstånd att de inte lika begärligt som min generation vill ha mera? Är det så att vi äntligen har kommit från bristtraumat från kriget. Ni vet - bäst att spara - man kan behöva det.
Tror jag själv också är på väg att hänga med i pendelsvängningen (ingen självklarhet trots att jag hör till de äldre).
När jag hade mina ängerangripna kläder klarade jag bra av att kasta dem. När jag härom dagen hade sönder en dyr glaspryl klarade jag av att säja tja, sånt händer.
Men det har ju att göra med att det finns att ta av - ersättande kläder, två likadana glasprylar finns kvar. Usch vilket överflöd. Men vi är på gång - också de största hamstrarna av oss. Idag rensade jag ut flera böcker. De får ta plats på bibbans bytesbord. Luft och ljus!

Det rings upp

Det är nog på många sätt bra att olika instanser ringer upp. Jag slipper hänga i köer. Jag slipper betala dyra samtal till servicenummer.
Men - nog är det störande också. Då det inte rings på utsatt tid. Och man behöver ha telefonen på. trots att man kanska är någonstans där det inte är lämpligt att ens svara.
I torsdags väntade jag hela dagen på ett samtal från försäkringsbolaget. Det kom aldrig. Imorse ringde jag och påpekade. Och då ringdes det upp ganska omedelbart efter. Imorgon väntar jag samtal av min läkare. Det kan dra ut på tiden innan det kommer trots att jag har tid 12.55. Tom så att de i växeln påpekar att det inte är någon tid att lita på. Tack och lov har jag möjlighet att ha på telefonen.
Jag har också läst att min HVC-växel ska införa samma system. Så nästa gång jag ska  beställa ringtid till min läkare ska jag först vänta på den ringtid jag får till den i växeln som ska ge mej tiden.
Säkert bra på många sätt. Och det kan hända att det bara är mitt problem. Känner mej inte ledig när jag går och väntar på ett samtal.

Mer än en arbetsdag

Satt i år igen i valnämnd. En intressant och trevlig uppgift men nog är det en ansträngande dag!
Man börjar i ottan och är på plats hela tiden röstningen pågår - med matpaus(er). Ett enkelt arbete men man ska nog hela tiden vara alert. Tack och lov för datorregistreringen av de röstande - det går så enkelt. Speciellt om man har tillgång till streck-koder på id-bevisen.
Och människorna är glada och trevliga. Vi fick faktiskt också beröm för att vi var så glada.
Några mindre glada personer mötte vi - någon som var på fel röstningsställe - jag har ju flyttat för länge sedan, någon som kände sej kränkt när den inte fick rösta genom att legitimera sej med sitt valkort - eikö minuun luoteta? Det kändes inte så bra.
Men annars var det god och glad stämning. Och datorerna fungerade. Kändes litet kusligt när det inmatade resultatet for iväg så där bara och man tömde datorerna och stängde ner.
Men sen - när man redan hade varit igång typ 12 timmar - då skulle man börja räkna röster. Det är nog ganska obarmhärtigt kan man tycka - men det är väl nog det enda raka. De som är inne i systemet fortsätter - med hjälp av reserver.
Också det ett noggrant jobb. Och när det inte alla gånger går som på Strömsö ska det tänkas. Hela tiden ska det tänkas. Och bokföras och skrivas in rätt uppgifter. Det tog dessutom ovanligt länge för oss den här gången. Gällde att inte bli stressad.
Måste nog säja att jag var slut när jag kom hem. Så slut att jag inte fick sömn. Vad jag än testade med. Kändes av igår ännu. En orsak till det är nog att jag kom hem till ett tomt hem med min trötta skalle. Som så skulle ha behövt få tömmas. Tillsammans med nån som bara skulle ha lyssnat. Litet debriefing skulle ha varit på sin plats. Så - det var nog mer än en arbetsdag. Tog två dagar.

Känsla för en telefon

Kan man ha det? Känsla för en telefon. Ett dött föremål. Jo det verkar som om åtminstone jag skulle kunna.
Jag blev så lessen när jag inte längre kunde använa Messenger-appen på min Lumiatelefon. För att den inte kan uppgraderas till Windows 10. Måste alltså använda den via webben och det blev ohållbart. Klumpigt.
Ungefär samtidigt blev jag av med min trevliga CrossBoss-app på plattan - plus att jag tyckte jag kunde behöva en större platta.
Eller behövde jag? Skulle det istället bli en ny stor telefon som skulle fungera som platta samtidigt? Systemet skulle då vara Android.
Men Lumia och Windows då? Som jag älskar så! Och som är på utgående.
Det blev det sista som vann. Operation rädda Lumia vidtog. Chattade med en gosse på Elisa imorse och han reserverade en Lumia 650 åt mej. Var just efter den och betalade det kraftigt rabatterade priset 99 e. Vacker och vit. Och via mitt Microsoftkonto fick jag allt från den gamla överfört. Tom den knepiga Netikka-mailen. Fick en kamera med blixt och en frontkamera. Och förstås - ett större RAM- minne. Och Windows 10. Och Messenger. Som jag tycker jobbar långsamt i starten. Men det är Messenger - och det är ju den vägen jag lever i kontakt med folk. Den gamla kortlösa får vara en minihemdator om ingen vill överta den.
Not: Den service jag fick på Elisa var så undermålig att jag såg mej omkring efter ett ställe att uttrycka mitt missnöje när jag gick ut. Fanns inget sånt. Den som betjänade mej borde ha fått underkänt i kundebetjäningsprovet. Men telefonen är min!
Och CrossBossen då? Jo den spelar jag på en avlagd Androidtelefon utan simkort.