fredag 28 april 2017

Det är dags

Det är dags igen. Tiggarna syns i gatubilden. Idag då jag gick från stan satt hon där utanför Citymarket. Hopkrupen och invirad. Den lilla kvinnan med den bedjande blicken. Med något kärl hon samlar pengar i. Det är inte alls varmt.
Och det gör lika ont i mej som alltid. Och ändå ger jag inga slantar åt henne. Men hon finns kvar i mina tankar. Troligen rumänsk kvinna. Men som förr frågar jag mej hur det hela hänger ihop. En fattig kvinna från Rumänien kommer till Finland, lång och dyr resa. Det hon får under en dag på gatan utanför Citymarket kan nog inte vara mycket. Åtminstone inte med våra mått mätt. Får hon ens till mat för dagen? Och var sover hon? Har hon en "chef" som ordnar det praktiska? Är hen missnöjd om hon inte har samlat in tillräckligt? Fryser hon? Är hon hungrig? Blir hon kissnödig där på den kalla marken? Jag kan inte föreställa mej att hon vågar sej in till det upplysta varuhuset dår toan finns. Och gratis mat i form av smakprover.
För någon dag sedan satt det en man hopkrupen på samma ställe. Känns nästan ännu jobbigare på nåt sätt. Att en man som i sin egen kultur antagligen borde vara familjens överhuvud blir tvungen att förnedra sej så.
Jag undrar så vad man borde göra. Och det gör mången ann också. Tycks vara svårt att komma till någon lösning. Kanske man borde ge henne mat där hon sitter. Energi och omtanke.
Jag log mot henne och försökte få min blick att säja "I raise you up" - vi är båda människor fast jag susar förbi med min dramat fylld med veckoslutsinköpen och du sitter där på marken.
Kanske nån känner till sanningen om tiggarna - jag gör det inte. Men vilken den än är borde ingen behöva leva på det sättet.




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar