Den passar dej!

Den bästa komplimang nån kan ge mej när det gäller kläder eller utseende är inte - vilken snygg kjol du har eller vilken fin frisyr. Utan - den där kjolen är precis du, din still, passar dej perfekt eller annat därmed jämförbart. Och jag vill ge komplimangen tillbaka till givaren - det är en människa som ser utanför sej själv, en som ser på mej och ger sin komplimang därefter. Det finns många sådana fina komplimanggivare. Tex min frissa. Vi diskuterade Gudrun Sjödén och hon kom med nån positiv kommentar. Jag undrade om hon också hade Gudrun-kläder (hon är väldans ung) men hon sa att nej men hon kan förstå hur bra de passar min stil. Det var väl fint!Och väninnan som sa att min väska bara är så min. Sen kan det ju vara så fint också att den som ger komplimangen både tycker att den passar mej och har samma stil och smak själv. Toppen. Jag hör till dem som blir glad och stolt om nån kommer till en fest med samma dress som jag - wow, vi har lika bra smak!

Om att tala med varandra

Jag har av flera personer nu efter B:s död fått höra att vi såg ut att vara så nära varann. Folk som hade sett oss på gatan upplevde att vi alltid talade så ivrigt med varandra. Det har jag aldrig tänkt på. Eller att inte alla par skulle göra det. Jag undrar om ett särboförhållande som vårt gjorde att vi inte någonsin tog den andra för given. Trots att vi hade starka band - om än inga juridiska sådana - så byggde ju allt på det ansvar vi tog för varandra och vår relation. Och den var god. Och det var gott att umgås - också när vi vandrade gatan fram - och vi hade mycket att delge varandra. Helt naturligt. Men tydligen inte helt vanligt eftersom jag har hört många berätta att det är något de har reagerat på när de har sett oss. Konstigt.

Urnenedläggning

Jag hade egentligen ingen föreställning om hur urnenedläggningen skulle kännas. Och om det fanns någon var det nog en tanke om att det inte skulle kännas så mycket - begravningen var ju förbi. Farväl och tack var sagt. Nu var det bara litet aska. Så fel man kan ta! Jag började nog känna på förhand att det inte var så enkelt. Sedan blev det så starkt när det var så viktigt att urnan skulle vara i B:s hem och på villan. Det var jag inte med om själv men tanken på det... Faktum är att jag tror jag grät mer igår än på begravningsdagen. Och det var en fin ceremoni i Munsala där gropen var grävd när vi kom. Planteringarna var orörda, gropen var grävd i gräsmattan framför. M tände rökelse i en urholkad sten och jag la ner min runda vackra sten ovanpå gravstenen. Urnan vandrade från person till person (M:s familj och jag). det spelades en spröd melodi på gitarr och M trummade stilla och dovt. Sedan lade hon ner urnan i den djupa gropen. Vi lade alla en näve sand i gropen och sen fylldes gropen. Vi stod kvar en stund i stillhet och sedan var det klart. Kändes starkt. Men inte svårt då mera. Och troligen var det här också en viktig bit i processen. Och i familjegraven finns nu tre generationer Pensar.  En stilla frid rådde.

Det blir alltid värre framåt hösten...

För att travestera en känd sång. ch det känns faktiskt så. Hösten är min älsklingstid - vägen mot mörkermys och jul. Och det betyder att hösten dofter är så viktiga för med. Förmultningen, det råkalla, det fuktiga, skogen och markerna... Det brukar vi uppleva tillsammans B och jag på våra friluftsvandringar - antingen i Sundom eller i närmiljön i stan. Och de fanns där idag, dofterna , när jag kom till torpet. De fanns där men inte han! Saknade så. Kommer mej inte iväg på dylika vandringar ensam. Och sen att vara på torpet den här årstiden - det har också varit gemenskap. Att ställa i ordning, invintra. Nu ska det göras trots att det är bara jag. Skönt nog att jobba ute i den fina naturen men så tyst och ensamt. Till slut bara måste jag fara till stan... Tom datorn svek mej idag. Nätet var så svagt att jag egentligen inte lyckades med nånting...

Älska gammalt

Hörde igår om en familj som hade flyttat in i en splitterny lägenhet - och hade skaffat ny möbler över hela linjen. Bytt ut praktiskt taget allt!  Kan nog bara säja att det inte är min modell. Ingen chans att jag skulle göra mej av med de möbler jag har trots att de kanske inte är så trendiga. Vill egentligen inte ha ett hem där allt går i samma stil. Tycker det är charmigt att blanda. Och alla känslor som finns i de gamla pjäserna! Köpta för länge sedan, ärvda, fyndade på loppis... Hur skulle de kunna ratas! Men det leder till problem - det betyder att det är svårt att köpa nytt när det gamla inte flyttar ut. Och visst skulle det vara trevligt att köpa nån ny pjäs. tex skulle jag gärna ha nytt köksbord - men där står ju det gamla redan. Och Sundomvinden är full!

Ge mej ungdomen åter...

Man brukar säja att äldre personer "går i barndomen". Där tror jag väl inte att jag är men på något sätt är jag mera i min ungdomstid nu än när B levde. Vet inte om det finns ett samband eller om det har att göra med den stigande åldern. Men det är på nåt sätt fräscht och trevligt att komma ner i ungdomsåren i tankarna. Söker mej till vänner från förr och vi planerar att göra saker som vi gjorde förr. Tex väninnan och jag som planerar en nostalgitripp till Umeå. Kläder från förr vill jag ha. Landstigningsrock och jeans. Gummistövlar. Min trygghet i att söka rötterna härom dagen är nog också ett led i det.
Kanske det nog på något sätt ändå har att göra med att B inte finns mera. Vad gjorde jag före hans tid? vad kan jag plocka upp som var fint då? Och det tycks finnas en hel del!

För billigt

När jag läser i reklambladet om kaffekokaren som kostar 7,90 och klockradion som kostar 5,00 drar jag öronen åt mej. Antingen är det så att det är produkter av undermålig kvalitet eller så används produkterna som lockbeten och företaget går på förlust. Man misstänker det första och då går tankarna vidare till dem som har tillverkat dessa produkter. Vad har arbetarna fått för lön? Hurudana fysiska arbetsförhållanden har de haft? Nu handlade det här om elektronik men varje gång jag ser "för billiga" priser går mina tankar till textilindustrin och de hemska dokumentärer man sett i den svängen. Giftiga färger, "livegna" arbetare, barnarbetskraft. Det går kalla kårar på ryggen på mej...
There is no such thing as a free lunch!

Marknad

Fy vad jag tycker illa om marknader. Inte som fenomen, tvärtom, men för att de marknader jag upplever tycks sälja billigt krimskrams. Så också Vasa höstmarknad eller vad den nu hette. Något enstaka undantag. Krimskrams kan vi köpa i billigvaruhus om vi så önskar. Tänk om någon skulle våga ställa till en skördemarknad, gammaldags marknad, hantverksmarknad. På torget - inte i Botniahallen med inträde.
Nu påpekar någon att vi ju har gammaldags marknad i samband med julöppningen i Vasa. Sant, men också där har de trängt sej in dessa försäljare av läbbiga lakritsremsor och osande flottig korv.
Vill ha en mysig marknad!

Kursändring

När jag kom från mina teoretiska studier i Åbo var jag så sugen på knyppel och knåp att jag gick t.o.m. fyra dagar per vecka på Arbis. Det var klädsömnad, keramik, lappteknik, mjuka djur, julpyssel, träslöjd - you name it! Plus att jag ofta gick nån jumpagrej. Och det här fick jag in och hann med!
I dagens läge har jag svårt att klämma in en enda kurs plus kören. Och denna höst har det nu varit riktigt virrigt - jag har ändrat kurs två gånger. Varför funkar det sämre nu med jobb och kurser?
Jag tror att det handlar om att kurserna sträckte sej över längre tidsperiod förr. Och då spelade det inte någon större roll om en kurs naggades i kanterna av jobbmöten ett antal gånger. Annat är det nu när en kurskväll är typ tre timmar och antalet träffar är få. Och dessutom kostar det betydligt mycket mer nu. man anmäler sej intetill fem kurser om man inte hinner med dem.
Det är dessutom så just nu att det jag vill gå på är tillverkning av dockskåpsmöbler och nån sån kurs går inte i höst. Därför har jag tänkt gå nån träslöjd och den vägen få tillverka möbler. Den första hade kö så där tänkte jag att jag kan släppa in nån från kö och bytte till svepteknik. Sen kom jag att  tänka på att dockskåpstillverkarkursen kanske inte blir av (den har en fortsättning för möbeltillverkning) så då bytte jag till den för att jag "tyckte synd om den". Så det är så att jag har virrat av min godhet och inte nåt annat!
Dessutom är jag nu på en kurs som går måndagar som inte brukar vara nån riktigt vanlig mötesdag.
Så den 10 september tar jag ett av mina dockskåp under armen eller trävirke i en väska och går på kurs - här ska det piffat upp och fixas fönster. Hoppas bara att kursen blir av!

Tomt

Imorse då jag vaknade kände jag av den stora tomheten och saknaden. Den där som man inte kan härleda till ett minne eller en plats eller en händelse. Bara ett stort saknadstäcke som lade sej över mej. Tror att det till en del hade att göra med att denna måndag förmodligen är den första lediga dagen som inte hade nåt program. Det som jag så har längtat efter! Men det har antagligen varit klokt att ha program varje dag i alla fall...
Medan jag spekulerade i de här banorna kom jag på en "punktorsak" i alla fall. Jag ska för att ta blodprov imorgon. Till sjukhusets labb. Där jag var så många hemska gånger med B. Väntade så hemska resultat. Kämpade så med parkeringar och annat praktiskt. Jag är skadad vad gäller det stället! Men jag kan inte undvika att gå dit så det får bli en övning i att övervinna...
Sen - den oprogrammerade dagen - det blev optikerbesök kl 13. För att jag ska få tala om hur illa jag tycker om mina progressiva. Undrar vad han tycker om det...

Mobiltelefontvång

Det verkar som om man överallt i samhället utgår från att man äger en mobiltelefon och dessutom har på den. Fick just besked om att mina brillor har kommit. Via sms och inte e-post trots att jag är nästan säkert på att jag önskade e-post. Banken skickar kontroll-sms till mobilen om jag betalar nåt stort och obekant (en funktion som jag i och för sej själv aktiverat). För något tag sedan när jag i något formulär på nätet skulle fylla i telefon och la in mitt fasta nummer godkändes det inte.
Jag vet inte hur jag ska ställa mej till det här. Jag har ju aldrig egentligen använt mobil. Började ha på den dag och natt när Bo blev sjuk och det har jag nog fortsatt med av gammal vana. Och det är tydligen det som förväntas av mej. Men i princip tycker jag inte om att vara nåbar hela tiden. Speciellt vill jag inte vara nåbar för telefonförsäljare. Plus att telefonen finns i handväskan och det är en stress att få fram den när det ringer. Plus att jag tycker det är dåligt ljud ofta orsakat av att folk ringer från konstiga ställen.
Men så påverkad av mobiltelefonvanligheten är jag nog att jag har börjat fundera på att sälja min telefonaktie och sluta betala ganska mycket per månad eftersom det är så få som numera har fast telefon. Men fler av dem jag snarvlar med har och eftersom jag har flat rate inom 06-området har det verkat förmånligt. Blev litet annat nu när inte B finns - vi snarvlade ju faktiskt mycket i telefon.
mot det att säja upp står det som jag just sa - ljudkvaliteten och sen också storleken. Det är obekvämt att tala i en liten mobiltelefon...

Historia

Jag har bloggat/skrivit hemsida så länge nu att det börjar vara intressant med tillbakablickar. Kollade idag tidpunkter nära dagens datum, den 24 augusti bakåt i tiden och tänkte delge er det.

Fredagen den 24 augusti 2007           

Det finns två små tidskrifter där Bo och jag möts över intressanta artiklar, personporträtt och insändare. Båda är av den kategorin att de också innehåller mycket sånt som vi bara inte kan hitta nåt gemensamt i och också sånt som ingen av oss kan skriva under. Och det intressanta är att tidningarna representerar sådana ytterligheter som religion och politik. Den ena är Kyrkpressen, kyrkans språkrör och den andra är Arbetarbladet, SDP:s språkrör. Där kan man bara se. Och vad kan man se. Jo, att om det finns tillräckligt med klokskap i religion och politik finns det rum för många, ja till och med rum att mötas...

Tisdagen den 26 augusti 2008           

Mina grannar har gift sig. Ett moget par som har levt ihop ett bra tag. Inget konstigt med det annat än att det skedde på en onsdag (20082008). Men det som fick mig att reflektera var en annan granne som kollade med mig om vi brukar uppvakta från husets sida. Kunde bara konstatera att vi inte brukar gifta oss i vårt hus och inte få barn heller, men väl fylla jämna år, bli klara med studier och annat. Och att vi inte uppvaktar från husets sida. Det väntar vi med tills nån dör! Verkar nästan perverst när man radar upp det på det här sättet men det har nog sina skäl. Att hedra en avliden med en inbetalning eller en blomma tycker jag är ok. Det är en fin kultur vi har att visa uppmärksamhet vid dödsfall trots att man kan säga att det är så dags då... Att man inte i ett höghus uppvaktar de levande kan väl nog vara praktiskt. Var skall man dra gränsen? Jämna födelsedagar? Bröllop? Barnafödslar? Men tänk om en ny hundvalp är mera värd att fira - enligt ägaren. Eller 50-åringen som hemlighåller sitt jublileum? Eller nån som blir bitter av att bli bortglömd om styrelsens anteckningar inte stämmer... När nån dör är det entydigt... Konklusionen är den att vi hedrar en människa som dör och sen får vi sköta resten på privat bas och förstås verbalt heja på varann i alla möjliga små tilldragelser. Så grattis mina nygifta grannar!

Onsdagen den 26 augusti 2009
För en tid sen kom jag av nån anledning att tänka på min fars dödsdag. Jag minns den kristallklart trots att det är över 30 år sedan. Mina känslor får jag inte fram minnesspåret på, förmodligen var det så starkt att spåret är ganska slitet. Nej det som jag fick upp var spåret av det som hände runt omkring mej den dagen.Eller rättare sagt, de människor som fanns till för mej den dagen. Min pappa hade varit allvarligt sjuk och legat i respirator en längre tid så det var inte helt oväntat när det ringde på dörren i studielyan i Åbo den där söndagsmorgonen i maj. En studerande släkting som inte kände mej var den som kom med budet. Han hade tydligen telefon så man hade ringt till honom från Vasa. Nån hade ringt, min mamma hade inte heller telefon. Kan inte ha varit allt för lätt för honom att komma. Tjejen jag bodde med var en handlingskraftig och klok människa. Själv var jag förmodligen helt förlamad. (Det var då jag insåg att man inte kan vara förberedd på ett dödsfall). Nåväl, vi insåg att jag skulle ta mej hem till Vasa så snabbt som möjligt. Dvs med flyg samma dag. Packandet var gjort för jag skulle byta boende inför följande läsår och hade föäljaktligen grundpackat på förhand. Det var just inför sommarlovet. Problemet var bara att vi inte hade så mycket pengar hemma. Det kostade en hel del att flyga. Kompisen L for iväg till sin moster som bodde utanför stan och för att jag inte skulle behöva vara ensam lotsade hon mej till en bekant som råkade vara ensam hemma. Där fick jag lätta mitt hjärta och han kom med mig till flygterminalen och ordnade biljetter. När L kom med pengarna tog hon mej på promenad. Jag minns de vackra blommorna vid åstranden. Jag tror de var röda. Eskort till flygterminalen där en bekant fanns. På väg till Vasa. Han fick mej som bänkgranne och fick utan att han bad om det ta del av min sorg. PÅ flygfältet hemma fanns mamma och en hög med släktingar som i sin tur varit hennes och syskonens stöd under dagen. Och så var vår familjespillra samlad. För att tillsammans möta allt det som kommer när en far har dött.
Men jag säger det - vilket nätverk! Och helt vanliga människor som förstod att göra det som behövdes!
Sen minns jag ännu hur fint det var när jag kom tillbaka och en studiekamrat med en kram eller därmed jämförbart visade sitt deltagande. Inga ord, bara närhet och värme. Då lärde jag mej också att man SKA visa sörjande att man är med dem. Det finns inget som är fel, bara det att inte reagera...

 Tisdagen den 24 augusti 2010      

Som nybliven deltidspensionär måste man bara reflektera över hur det känns. Och vad som känns. Har nu varit hemma 2 hela dagar, två tisdagar (har blivit litet extra pga skolstart och annat). Och det är nog så att det är de små vardagliga sakerna som känns. Det att få se film sent och tidigt - om man vill. Att kunna sticka ut till Sundom och jobba om vädret är rimligt. Att tvätta kläder när det är torkväder (lyckades inte riktigt preja torrvädret igår). Att försöka skola sej till att somna om efter tidningsläsandet 4.30. Mycket viktigt! Att inte behöva packa matsäck varje dag. Att inte behöva planera jobbkläder för hela veckan. Att inte behöva använda bilen varje dag. Men också annat smått och gott. Som man faktiskt kan ta ut till fullo trots att det lediga sjoket inte är så långt.
Kopplar jag bort skolan? Tror inte det eftersom jag hela tiden är inne och läser mail. Kanske det blir annat nån gång men jag är inte så säker... Och nog tänker jag på jobbet men jag vet nu inte om det stör.
Men det som nu förvånar mej är känslan att jag inte gör just nåt. Antagligen har jag inte mentalt ännu lyckats ställa in prestationsnivån på 50%. Men det var en intressant iakttagelse och jag måste få in i mej att nån annan också presterar. Lika mycket som jag. Och duktigt! Men jag kan nog inte annat än rekommendera. Jobbet minskade med 50% och lön i hand (detta år) typ med litet över 20%. Toppen!

22 aug 2011

Betedde mej riktigt som en ledig pensionär idag och tog mej god tid på Bibban. Tillsammans med Bo dessutom. Hittade en Faldbakken på bytesbordet och ett par dockskåpsböcker och ett par romaner. Tog mej dessutom tid att gå och söka på musikavdelningen och hittade en pianonybörjarbok som jag inte har testat (trorr på under där - en vacker dag kommer det nån pedagogik som får mej att spela på riktigt). Och sen gick vi till tidningssalen och bara satt och njöt av att få välja tidskrifter efter eget intresse och sitta och läsa i vacker och lugn (inte helt) miljö. Lyxliv för pensionärer och gratis för alla! Avfärden blev litet speciell när larmet gick. Vad det var som orsakade det vet vi väl inte men vid disken trodde man på den DVD som fanns i min pianobok. No problem...

Rötter

Jag minns att en god vän som blev änka hade en önskan att vandra på sin barndoms/ungdoms stigar. Komma till sina rötter.
Samma önskan har jag också haft och det fick jag uppleva igår. Kanske inte vandra och egentligen inte heller köra bil på stigarna men nog träffa människor från förr. Jag träffade goda släktingar och vänner som tog så väl hand om mej. Jag fick vara helt ocensurerad och fick gråta och skratta. Kände mej så omhuldad. Jag kom hem från färden alldeles trött av alla känslosamma samtal men det var gott och en viktig del av processen. Och det kändes så starkt att rötterna är viktiga och att jag vill söka mej till dem med jämna mellanrum - båda människor och geografi.
Sedan var det som alltid så gott att träffa släktens nestorinna eller vad man nu kallar den feminina nestorn. Och se hur bra man kan ha på ett hem för äldre som faktiskt fungerar som ett hem.
En fin dag som kunde genomföras tack vare deltidspensioneringen.

...och ner

Veckoslutet har inneburit en svacka. Det har känts tungt och saknaden har varit stor. Troligen har en bidragande orsak varit att det nu är en månad sen B dog. Har aktualiserat det till höger och vänster. Och sen var det B:s namnsdag igår. Och så veckoslut - det är ju nog de som kommer att kännas mest - våra fina rutiner - veckans längtan till helgens supé, middag och samvaro. Att skapa mys ensam  kanske inte är nån höjdare.
Och sen tror jag också att jag var spänd inför dagens födelsedagskalas hos min bror. Att komma in i nya sociala sammanhang (nya efter B:s död) är alltid litet spännande. Men det gick - det också. Kändes bara så konstigt när det sades när nån skulle fara hem - vad har ni för brådska, inte har ni nån som väntar. Och ja, så var det ju helt akut för mej - ingen väntar...

Veckoslutshandla

I allt ska det skapas nya rutiner. Också vad gäller veckoslutshandlandet. I det tvåsamma livet var handslandet en underbar rutin. fredag efter jobbet (och efter vitlöksmakaroner) drog vi iväg till stan och åtminstone jag handlade en del för helgen. På lördag (efter förmiddagsgröten) for vi till Prisma där resten blev inköpt. Härliga tider!
I det nya livet försöker jag skapa litet rutiner som känns bra. Och en sån är att handla på väg hem från jobbet på fredag - inte på Prisma men väl på Citymarket i Stenhaga. Litet mer än närbutiken och bra att ha bil när man är ensam kånkare. Men ack o ve vilken miss. Att komma sej med bil till och från Stenhaga i rusningstrafik och omfartsvägbyggestider var nog något av en mardröm. Vägar avstängda och rondeller så man håller på att få fnatt! Det kan nog hända att det blir att tänka om här. För lustfyllt ska det vara - för så var det förr!

Sopsortering enligt ny modell

Gillar! Nämligen det att vi nu äntligen ska få sortera ren bioavfall i eget kärl. Det må ju betyda renare slutprodukt efter komposteringen. Betyder också att vi inte behöver tänka på nån uppföljare till vårt komposteringkärl som blev slut pga råttornas ihärdiga gnagande.
Vi har redan i vårt höghusbolag fått ett kärl för bioavfall och det säjs att avfallet ska paketeras i papper - köpta påsar eller påsar vikta av tidningar. Hoppas bara att det kärlet töms ofta - annars kan det bli luktolägenheter varma sommardagar. Vet den som skötte den gamla komposten på gården - oskött luktade den!
Gick in och gillade Stormossens Fb-sida och har redan varit aktiv och ställt frågor och fått svar. Bravo Stormossen. Tex frågan om flytande fett - som kommer tex när man tillreder broiler i ugn -fick som svar att trots att kärlet är för matavfall kan man i detta undantagsfall hälla oljan i en mjölkförpackning och lägga i bioavfallskärlet. Precis som jag har gjort i det gamla systemet. Ny fråga som jag inte fått svar på ännu - kan man hälla matresterna direkt i kärlet -. utan påse. Påsen man viker (enligt modell) är nämligen öppen - matresterna kan falla ur. Steget är inte långt. Väntar på svar...

Full ledig dag

Konstigt hur man fyller sin lediga dag med uppgifter. Inget otrevligt men igår var det nästan för mycket av det goda och den här dan börjar nästan på samma sätt. Det som stressar ska bort - det har jag lärt mej. Det betyder att allt "kansliarbete" ska undan bums. Och så finns det kläder att tvätta. Och byråkratiska besök att sköta - igår bilbesiktning och idag skattebyrån och glasögonbutiken. Och sen förstås Sundom där jag vistades många timmar och skördade och klippte gräs. Skördar man så rensar man och lägger in. Tvättar man så stryker och manglar man. Och idag blir det städdag. Inte alls dumt egentligen - det är väl så det ska vara. Men snart, snart ska jag ha en ograverad dag. Jag låter er veta när den kommer.

Stressotålig

Trots att jag påstår (och upplever) att jag lever bra märker jag nog stråk som talar for motsatsen. Jag har ingen stresstålighet alls. Närmast i det privata. Så fort det finns saker som borde göras känns det som stora berg. Och jag vet rent objektivt att det bara är småsaker. Tror nog att det har att göra med den bokningsskräck som infall sej under B:s sjukdomstid. Dels för att jag inte ville ha nåt annat än tid att ligga bredvid honom och umgås och dels för att det visadesej att så fort jag bokade nåt för mej själv (jobb eller annat) så kom det en kallelse från sjukhuset till nåt för honom - och då skull en sak bokas om. Och detta sitter i- bli helt knottrig av att slå fast en besiktningstid, optikertid, bestämma att fara nånstans - det kan ju komma nåt annat... En grej jag måste jobba på.
Och sen har jag ju nån pervers tanke om att när jag har ledig dag så borde den vara ograverad föratt vara riktigt bra - inte ens ett krav på att fara till Sundom och jobba borde finnas. Ja, jag vet - ingen människa får ha ograverade dagar. Ska manfungera i samhället finns det alltid nåt som knackar på dörren. Det får vi leva med - också vi deltidspensionärer!

Delaktighet

Jag kände det så starkt idag när jag gick från bilen till Kulturhuset och såg alla andra på väg till samma ställe - jess, det är fint att ha ett jobb att gå till! Att vara delaktig i ett större sammanhang - min kommunala arbetsplats. Känner inte alla (inte på långt när) men vi hälsar på varann för vi hör ihop på nåt sätt. Och vad alla såg fräscha ut! Och unga! Men så börjar det bli så att jag är nästan äldst i gemenskapen. I gymnasiekollegiet är jag äldst och de på grundskolsidan får gå vid 60. Men jag vet att det finns en del som jobbar kvar ändå. Men snart är jag äldst.
Sen blev jag så glatt överraskad vid kaffepausen i den egna skolan när det bjöds på födelsedagstårta - Sippan 60 år stod det på den. Utan att jag visste nåt. Och så fick jag en blombukett och ett presentkort till Day Spa. Jättefint!
Och många kom fram och beklagade sorgen och det kändes också bra. Igen - att vara en del av en gemenskap....

Trädgårdslycka

"Vill du bli lycklig hela livet - skaffa dej en trädgård". Det har vi hört och jag misstänker att det för många är så. Säjer jag efter att ha varit i min trädgård på torpet och kommit hem både våt och smutsig. Men det är så meningsfullt. Kanske det handlar om att se resultat av sina händers verk. Dels i form av det den ger tillbaka i form av skörd - både mat och blomster och dels i form av att kunna forma den. Rensa, klippa, flytta, föröka, förminska... Det tar tid och krafter och ibland (nä ofta) upplever jag att jag inte gör nåt annat än jobbar på torpet. Vet inte hur man gör när man kopplar av. Men jag kopplar nog av när jag jobbar. Och jag vet att hela ställer är viktigt för mej trots att jag ibland är på väg att sälja det för att slippa ansvaret och det tunga jobbet. Talade om det under B:s sjukdomstid också men han sa bestämt att jag ska behålla Sundom. Han har under åren sett vad det betyder för mej och förstod säkert det som jag har insett - att det ger nån sorts tröst att vara ute i min natur som jag känner så väl. Och så är det ju en sysselsättning om tiden skulle bli lång...