onsdag 5 september 2012

Det blir alltid värre framåt hösten...

För att travestera en känd sång. ch det känns faktiskt så. Hösten är min älsklingstid - vägen mot mörkermys och jul. Och det betyder att hösten dofter är så viktiga för med. Förmultningen, det råkalla, det fuktiga, skogen och markerna... Det brukar vi uppleva tillsammans B och jag på våra friluftsvandringar - antingen i Sundom eller i närmiljön i stan. Och de fanns där idag, dofterna , när jag kom till torpet. De fanns där men inte han! Saknade så. Kommer mej inte iväg på dylika vandringar ensam. Och sen att vara på torpet den här årstiden - det har också varit gemenskap. Att ställa i ordning, invintra. Nu ska det göras trots att det är bara jag. Skönt nog att jobba ute i den fina naturen men så tyst och ensamt. Till slut bara måste jag fara till stan... Tom datorn svek mej idag. Nätet var så svagt att jag egentligen inte lyckades med nånting...

2 kommentarer:

  1. Såg den här texten på Fb igårkväll:
    "När du saknar mej, gå till stranden och jag ska vara där. jag blir det salta havet som svalkar ditt av sorg stela ansikte.
    När du saknar mej, gå till skogen och jag ska vara där. Jag blir den svala vinden som smeker bort dina tårar, mätta av sorg.
    När du saknar mej, gå till ditt inre och jag ska vara där. Jag blir ditt hjärtas röst som ger dej styrka att leva utan mej."

    SvaraRadera
  2. Troligen påverkas känsloläget också av att det var på hösten som min mor var sjuk och dog...

    SvaraRadera