Om att tala med varandra

Jag har av flera personer nu efter B:s död fått höra att vi såg ut att vara så nära varann. Folk som hade sett oss på gatan upplevde att vi alltid talade så ivrigt med varandra. Det har jag aldrig tänkt på. Eller att inte alla par skulle göra det. Jag undrar om ett särboförhållande som vårt gjorde att vi inte någonsin tog den andra för given. Trots att vi hade starka band - om än inga juridiska sådana - så byggde ju allt på det ansvar vi tog för varandra och vår relation. Och den var god. Och det var gott att umgås - också när vi vandrade gatan fram - och vi hade mycket att delge varandra. Helt naturligt. Men tydligen inte helt vanligt eftersom jag har hört många berätta att det är något de har reagerat på när de har sett oss. Konstigt.