måndag 16 oktober 2017

Nåltovning - not

Skrev i ett tidigare inlägg om hur det är att vara novis i miniatyrkursen. Läste ni mellan raderna noterade ni säkert att jag är sämst i klassen
Det framkom med all önskvärd tydlighet ikväll när små nallar skulle tovas. Med tovningsnålar. Hade lyckats få handarbetsaffären att sälja en ur setet med 8 nålar. Efter ett tag hade jag en halv nål. Men det gick att fortsätta. Förklädet som brukar skydda kläderna från lim och färg fick nu skydda från blod. Fingrarna blev perforerade. Rena slakten.
Nåväl - lyckades väl på nåt sätt få bålen och huvudet att ta form. Men armar och ben. Icke sa nicke. Kämpade hårt och såg de andra forma de mest läckra små skapelser. Hade ren i ett tidigt skede föreslagit tvåltovning men fick inget gehör.
Till slut gav jag upp och gick till kranen och blötte ner och tvålade in. Och si - det var min melodi. De tjusigaste arm- och benkorvar tillverkades. Tyvärr litet ljusare än resten - ullen var tydligen otvättad från början. Och nu - nu har jag ångan uppe -nu ska det bli tvåltovade nallar - ännu mindre än prototypen. För det tycks handla om prototyp varje kurskväll - det snygga gör jag sen hemma. Slutet gott - allting gott. Skrivet med sönderpickade fingrar.



söndag 15 oktober 2017

Saknar snuttstädandet

Då jag jobbade och hade kläm på dagens tider på ett annat sätt än nu lyckades jag med något väldigt bra. Programmerade in typ 20 minuters snuttstädning varje morgon. Mellan gröten och kaffetillnyheterna. Oj vad det var bra. Tog nån låda då och nån hyllmeter då. Systematiskt framåt genom lägenheten. Hade koll på ägodelarna och ibland städade jag tom bort nånting.
Nu som pensionär finns inga såna här tider. Det liksom flyter mera. Saknar snuttarna.
Tror inte jag får dem tillbaka men en annan sak ska jag testa.
Gör nåt extra för hemmet varje dag. Kan vara att tvätta ett fönster. Kan vara att sanera en garderob. Kan vara att få ett halvfärdigt handarbete klart. Känns så Fengshuigt att få nåt i ordning. Sånt som leder till att saker försvinner från hemmet bör prioriteras.
Idag har jag gjort flera projekt för hemmet. Fixat tallris till balkongen. Sytt om min snabbköpsparka. Bytte konstkinnet mot ett äkta från en gammal jacka (förlåt) och parkan steg i graderna.
Kanske jag ännu skulle tömma nån bokhylldel för att få in nya fina plastlådor (godislådor från Halpahalli) som ska innehålla en del dockskåpspysselmaterial. Finns projekt huru mycket som helst i ett hem. Räcker åtminstone till ett projekt varje dag resten av mitt liv.


onsdag 11 oktober 2017

Jag längtar parken

Varje gång jag kör förbi "min" morronpromenadpark känner jag ett glädjepirr. Längtar till nästa gång då jag ska få gå där.
Igårkväll då jag körde förbi var det beckmörkt. Också till mörkret längtar jag. Det händer faktiskt på vintern att jag går ut på kvällspromenad för att få uppleva parken i mörker. Det finns inte så många mörka ställen i en stad.
Men regeln är ju nog att jag går där i dagsljus eller gryning. Att komma från asfalten till de mjuka grusgångarna, in i parkrummet där trafikbruset är litet dämpat. Och där det doftar. Litet olika beroende på årstid. Marken, träden, rosorna, äpplena. Och där fåglarna håller konsert -åtminstone på våren är det en kakofoni. Där ögat får vila. Natur mitt i stan. Ofta kommer kameran fram just där. Att gå över stora gräsplaner - mjukt för vandrarfoten.
Idag reagerade jag på fin fuktig lukt (och noterar att det ifjol den här dagen var frost), äppeldoft och de gula lärkträden.
Ett tag ännu får jag styrka mej med falläpplen vid granlabyrinten. Ah, längtar redan till följande tur!

Ja, det är en spindel

tisdag 10 oktober 2017

Borta i Kina

Såg ett inslag från Kina på tv. Kanske i nån nyhetsutsändning. Kan inte få det ur min hjärna.
Det handlade om den nya tvåbarnspolitiken. Som inte lett till den babyboom man hade förväntat sej.
Men som i alla fall har lett till att det behövs barnskötare. Och tydligen babyskötare. Föräldrarna vill/kan tydligen inte vara hemma med sina små. Vill inte låta (gammalmodiga?) föräldrar sköta dem.
Resultatet är en massiv skolning av unga kvinnor som ska bli barnskötare i hemmen.
En ung kvinna berättade att hon går skolningen för att få anställning i nån rikemansfamilj där hon förtjänar dubbelt upp jämfört med om hon sköter barn i nån grannfamilj. Hon ska alltså bo långt borta från sin hemby där hennes föräldrar tar hand om hennes egen bebis. Och dit hon skickar sina lönepengar. Målet är att hon ska spara så mycket att hon kan starta ett företag och ta hand om sitt lilla barn själv. Det kändes på nåt sätt så tragiskt. Var är föräldraledigheten, var är dagisarna/den ordnade vården och framför allt - var är kunskapen?
Blir det så här när samhället tar över och blandar sej alltför mycket i hur familjer ska ha det? Utan att ställa upp på det som blir resultatet.




söndag 8 oktober 2017

Bändet

Åkte Vasabåt igår. Både fram och tillbaka. Utannonserats levande musik i baren.
Vi satt ett gäng och diskuterade i den lugna baren och så kom bändet.
Och spelade så högljutt och i mina öron så hemsk musik att vi inte ville sitta kvar. Trots att vi satt så långt borta från scenen som det var möjligt.
Har tänkt en del tankar om professionalitet efter det. Om man blir anställd som orkester på ett ställe måste man ju anpassa sej litet till dem som lyssnar. Om tanken är att man ska spela dansmusik så ska man väl ha en repertoar som man förmodar tilltalar den ålderskategori/det sällskap som är närvarande. Nu var det hög medelålder - ingen dansade.
Om man inte har som uppgift att spela dansmusik ska man väl jamma nåt diskret som inte överröstar varje försök till samtal.
Skulle gärna veta vad de här gossarna och rederiet avtalat om.
Helt klart diss från min sida. I ärlighetens namn må jag ju säja att jag inte satt kvar så väldigt länge men tortyr var det. För mej.


torsdag 5 oktober 2017

Vilken kväll!

Jag är helt tagen av kvällens frivilligjobb. Var tillsammas med några andra inbjuden till Arbis. Där man har kurser i svenska för nyfinländare och andra som behöver svenska. Vi inbjudna skulle vara "vanliga finländare som talar svenska".  En övning inför de studerandes intervjuer som ska ske på lördag - Svenska på stan. Frågor fanns och de skulle tränas på oss. Tre olika grupper, tre olika nivåer. En halvtimme per grupp. Och wow, vilka människor! Vilken iver att lära sej. Vilken frimodighet. Och vilken härlig blandning av nationaliteter och språk. Imponerande hur många språk som talas i vår stad (de här var ju förstås bara ett exempel).
Också intressant att se hur personligheten påverkar språket. Endel verkade ju klara sej med tio ord. Också i den grupp som har studerat svenska ett par månader gick det att få en diskussion till stånd. Med tillräckligt enkla ord. Och i den sista gruppen - den längst hunna - blev det inte så väldigt många frågor från frågepappret som behandlades. Det blev en så naturlig diskussion. Och de var så genuint intresserade av vad jag gjorde och av vem jag var.
De själva var i väldigt olika skeden av livet - en veterinär, två doktorander, yrkesstuderande, såna med yrkesexamen som ska förkovra sej i språket och tydligen fånga upp yrket hos oss via praktik, nån inom hemservicen, ingenjörer och blvande ingenjörer, nån var så ny att hen bara satsade på att lära sej språken - några kategorier som råkade finnas i mina grupper. Och många hade redan lärt sej finska på kort tid.
En del vaer i Finland för att studera och sen så småningom på väg tillbaka till sina hemländer men de flesta hade nog kommit för att stänna - så uppfattade jag det.
Troligen var det samma sorts kurser de gick - de asylsökande som jag träffade den där hösten när vi samlade in och sorterade kläder. Jag minns bara hur man tyckte att de hade en oändligt lång väg att gå innan de skulle klara sej att förstå och kommunicera på svenska. Ikväll fick jag bevis på att vägen nog inte är oändligt lång. De "nyaste" hade studerat svenska sem början av september.
Vilket fantastiskt sätt för de studerande att förutom att lära sej språket också lära känna både vår kultur och varandras. Och hur de lär känna varann när de tillsammans stretar på för att hitta ord.
Skulle gärna ha fortsatt att umgås och byta erfarenheter. Hoppas jag blir inbjuden flera gånger.
Den som kunde mest svenska torde nog ha varit 4-åringen som var på plats med sin mamma. Hon lär sej i dagis hon.



onsdag 4 oktober 2017

Rosa bandet

Jag har min Fb-profilbild prydd med ett rosa band. Jag kommer att köpa ett rosa band när jag ser det.
En vän frågade om jag vet hur mycket av intäkterna för Rosa bandet-kampanjen i verkligheten går till det som är meningen - bröstcancerforskning och stöd för insjuknade.
Lyckas inte hitta nåt kring just det lilla bandet men det jag hittar är andra produkter som är med med en viss procent av priset. Och ja, visst kan man fråga sej om det mycket är ett reklamjippo.
I alla fall blev jag av frågan tvungen att fråga mej själv varför jag är med - jag som brukar vara så kritisk till alla jippon.
Det finns riktigt bra orsaker för mej att vara med.
Med att låta det lilla rosa bandet synas upplever jag att jag visar en solidaritet med dem som är drabbade.
Men jag lyfter också upp mina egna  demoner och min egen skräck på bordet. Jag vågar nämna dej vid ditt rätta namn, cancerspöke.
Vi är många som står tillsammans sida vid sida med små rosa band - kvinnor som inte ännu har fått nån diagnos, kvinnor som är mitt i sjukdomen och kvnnor som försöker hitta livet på nytt efter behandlingarna. Vi är starka kvinnor. Fuck cancer!
Och ni män - välkomna med i ledet. Ni berörs också. Indirekt.


tisdag 3 oktober 2017

Nåt nytt

Hörde härom veckan i fråga Lund en förklaring till varför vi upplever att tiden går snabbare ju äldre vi blir. Det lär handla om det faktum att vi redan har upplevt det mesta och att händelserna inte mera sätter så djupa spår. Så för att "stanna" tiden ska vi göra nåt nytt. Det kommer då att prioriteras i hjärnan och vi upplever att tiden går långsammare. Värt att testa.
Och det gör jag nog egentligen nu med min miniatyrtillverkningskurs. Har ju nog dockskåpspysslat förr men att nu gå på kurs och göra mer hantverksmässigt mer krävande saker är nåt annat. Men det som känns så intressant är att vara novis. De andra har pysslat länge och de är sååå skickliga. Och vet direkt vad det behövs för material. En ann kommer fullastad med 7 sorters garn när det säjs att vi ska ta med garn. Och väljer fel - som jag gjorde igår när vi skulle göra en termos. Alldeles för tjockt garn.  Som dessutom gick av så det blev att skarva. Blev nog inte bra. Men - jag har konstaterat att det jag gör på kurskvällen blir en prototyp. Sen utvecklar jag tekniken hemma och gör nåt bättre. Kom hem med huvudet fullt av idéer. Inte bara rörande termostillverkningsteknik utan också annat.
Men ännu till novisskapet. Jag är ganska fingerfärdig och brukar snabbt svänga till hanarbetssaker. Har tålamod men vill se resultat. Här får jag vara i en annan position - är inte så fingerfärdig när det gäller sånt här. Eller är nog bara jag hittar rätt teknik. På kurstillfället får jag bara beundra de andras verk. Hälsosamt. Sen är jag nog ganska hastig - vill ha en pryl klar så jag kan tänka på helheten hemma.
Märker att den lilla ingenjören i mej vaknar och jag vill utveckla tekniken. Och här får jag leva ut det som gör att tiden går långsamt. Sitter vid skrivbordet och pysslar. Och måste vänta. Ofta är nåt nymålat . Eller ska målas ett varv till. Det kan inte påskyndas. Härlig hobby.
Nu har jag inte tid att skriva mer -ska slakta en kulspetspenna och tillverka en ny termos. Är så morsk i alla fall att jag visar upp prototypen.Den har ju  alla fall vacker färg.




söndag 1 oktober 2017

Tack för en vanlig dag

Jag tycker jag just nu träffar på sörjande vart jag än vänder mig. Människor som har förlorat nån viktig person. Och ofta i cancer verkar det.
Jag hör om bekanta och deras bekanta som har fått en cancerdiagnos och dör efter några veckor, nån månad.
Fuck cancer!
När kommer min tur? Frågan är fel ställd - speciellt om det skulle vara så att det kommer att vara mitt öde att få en allvarlig diagnos.
Istället vill jag vända på steken. Inte till något Carpediem-tjofaderittan utan bara till ett ödmjukt tack för att det känns som vanligt på morgonen då jag vaknar.
Tack för att jag ännu har ett liv som består av vanliga dagar - glädje, sorg, oro, småkrämpor, förväntningar. De där dagarna som så ofta seglar förbi - snabbare ju äldre vi blir.
Kanske ett morgontack gör att vi får på en liten tankebroms. Ännu en vanlig dag. Tack.
Och många med  cancerdiagnos blir friska idag. Glöm inte Rosa bandet.
Nu har jag i många blogginlägg skrivit om ålderdom och död - men det är faktiskt inte så att jag på något sätt är i dystra tankar. Kanske tvärtom. Men det är bra att räta ut tankekrokarna.
Och kanske litet av Astrid Lindgrens samtalsinledning - Döden, döden.




lördag 30 september 2017

Bo hemma - till vilket pris?

Tänk att det ska behöva ske något så tragiskt som att en dement åldring dör av undernäring innan det startar en vettig debatt om åldringsvården. En debatt där så mycket ryms in. Ska så många som det är tänkt faktiskt vårdas i hemmet? Den etiska sidan - var går gränsen mellan åldringens integritet och det vårdarna anser vara klokt? Vem är spindeln i nätet? De anhörigas roll? Nån fånig tystnadsplikt? Maten som levereras till den hemmaboende. (I den vevan kom äldreboendematen också in. För att inte tala om att skolmaten fick sej en släng av sleven i debatten. Så att säja. Men det där med mat utanför hemmet får bli en annan mässa). Ensamheten. Osäkerheten.
Nu är debatten i full gång. Äntligen. Det har hur länge som helst pipits i små insändare i tidningar men det har liksom inte nappat. Men nu verkar det som om det skulle ha blivit rumsrent och tom viktigt att diskutera äldrevården.
Vård i olika kommuner jämförs. Brister lyfts på bordet.
Såg just ett Obs debatt-program där kloka åsikter kom fram.
Det ordnas en paneldebatt på Åbo akademi i Vasa på temat Hemvård och livets mening - med Merete Mazzarella.
Det ordnas en diskussion om äldres boende behov - kommer att delta
Fyllde just i en enkät om boende. Hur jag bor nu - hur jag vill bo i framtiden. Nya boendeformer - gemenskapsboende. Det som jag redan har varit engagerad i.
Det mesta av det här är lokalt förankrat men jag tror att det diskuteras runt om i landet. Både brister som bör åtgärdas och planering för att problem inte ska uppstå.
Och det har kommit över nyhetströskeln. Över insändarspalternas försiktiga ensamma rop på hjälp. Över vulgärdebatten på Fb och annanstans.
Nu är det läge att engagera sig. Det är i tiden. Både min tid och samhällets. Nu må vi kravla oss upp på barrikaderna!




fredag 29 september 2017

Den tredje åldern

Jag tror att det på arbetsplatser finns olika kategorier av blivande pensionärer - 1. de som bara längtar, som räknar dagar och månader och år och störtar ut i pensionslivet 2. de som tar det som nåt naturligt - funderar hur det ska bli 3. de som är rädda för att lämna det trygga - jobbet och jobbgemenskapen. Tror dessutom att 3. har svårt att komma ur garderoben - om de inte är tillräckligt många eller om det inte är en stor öppenhet inom jobbgemenskapen.
Hur det blir sedan vet ingen. För en del blir det något fint och naturligt och för en del en stor negativ överraskning. Den eviga semestern var inget att ha.
Oberoende av vilken grupp man tillhör kan resultatet bli vilket som helst.
Folkhälsan och Röda korset ordnar för att hjälpa blivande pensionärer/mera vana pensionärer att hitta  sej själv efter pensioneringen. Jag tror personligen att det är en grannlaga uppgift att nå dem som ännu är i arbetslivet. "Kan själv" kommer inte, den som känner rädsla kanske inte vågar komma ur garderoben.
Hoppas ändå att blivande pensionärer ska ta del av kurspaketet. Eller att de ska ta kursen sen när de väl är pensionärer och "har tid". Jag har själv varit med i en pilotgrupp och upplevde  att vi hade meningsfulla samtal om att avsluta arbetslivet, välbefinnande och framtiden. Låter kanske flummigt men med en viss struktur blir det ett värdefullt delande av erfarenheter. Och ärliga vittnesmål om tillkortakommanden.
Och naturligtvis utbyte om den underbara tid som pensionärslivet kan vara. Och om aktiviteter. Tips om frivilligverksamhet. För nog är det ju så att många av oss har krafter att frivilligjobba. Och vilja.
Om man inte tror sej behöva kursen medan man ännu är i jobblivet kanske det känns mera motiverande att ta den när man är mer erfaren pensionär.
 Forskning visar att det finns fyra förhållningssätt inför pensioneringen 1. Nu börjar ålderdomen
2. Påtvingat avbrott 3. Livet bara fortsätter 4. Nu börjar ett nytt liv.
Oberoende av vilket förhållningssätt man har kan det vara motiverat att träffa andra i samma situation och dela erfarenheter.
Igår var jag själv på det fjärde kurstillfället som innehöll mest fakta av dem alla. Det handlade om att skriva testamente och att utse en intressebevakare innan man är i sådant skick att någon annan måste utse den. Många frågor ställdes och publikens intresse visade att det här är nånting som angår oss alla. Och nånting som vi inte vet så mycket om. 
Summa summarum - jag vill gärna rekommendera kursen. Ny kurs med alla 4 delarna börjar den 11 oktober.
Och ja - den tredje åldern varar så länge man klarar sej själv och är aktiv. Efter den kommer ålderdomen. 






onsdag 27 september 2017

Höst

Jag vet inte om det var vädret - så milt, förlåtande ooch alltigenom stilla - som gjorde att en stor melankoli och gråtmildhet kom över mej på promenaden.
Till och med kråkorna var stilla, uppflugna på lyktstolpar. Och i den stämningen kom den förstås, höstdikten som jag brukar dela nån gång under hösten. Litet för tidigt ännu men vi tar den.
Dikten förde mej bakåt i tiden - tiden då L läste dikten och vi andra njöt och kände stämningen. Hösten, långsamheten, gemenskapen. Nu är de alla borta. Saknar dem.
Men dikten är kvar och den väcker de positiva minnena. Samtidigt ger den en så underbar bild av hösten. Njut av höst och dikt.







Syksy

Kaksi vanhaa, vanhaa varista
nuokkuu hiljaa pellon aidalla.
Ruskea on rinta kaisliston,
taivas harmaa. Sataa. Syksy on.
"Kurkikin jo lähti", veljelleen
toinen virkkaa niinkuin itsekseen.
Pitkä hiljaisuus. Jo toinenkin
"niin maar; lähti", sanoo takaisin.
Sitten vanhukset taas vaikenee.
Järven pintaan sade soittelee.
Sukii siivenselkää toisen pää.
Toinen joskus silmää siristää.
Höyhenihin niskat kyyristyy
Sataa. Hiljaista on. Hämärtyy
yli pellon mustan kynnöksen.
Tuntuu riihen tuoksu etäinen.
Kaksi märkää, vanhaa varista
nuokkuu aatoksissaan aidalla.
"Täytyy tästä...", toinen havahtuu,
lentoon verkkaisesti valmistuu.
"Käyhän taaskin tarinoimassa.
Oli oikein hauska tavata."

Lauri Pohjanpää

tisdag 26 september 2017

På hälft

Ni vet den där känslan när något blir på hälft i en mänskorelation. Det där förlåtet som blev osagt. De där orden som var för många eller för få. Och så kommer man inte åt att rätta till det hela. Och känslan skaver som en sten i skon.
Jag har en tid gått med en sån här sten. Det handlade om en man som mist sin partner. Och jag reagerade inte den gång jag borde ha reagerat. Av den orsaken att jag inte visste att de varit ett par. Inget jag kunde göra åt. Men jag har tänkt på hur det ska ha känts för honom.
Har väntat på tillfälle och idag kom det. Jag gick ut en annan tid än normalt och vi träffades på stan.
Det var så gott. Jag fick förklara. Vi fick tala. Och vi talade. Om liv och om död. Om sorg och om glädje. Om att gå vidare och hitta livet igen.
Vi stod väldigt länge på trottoaren. Jag och mannen som sa att han inte tyckte om att tala om det.
Och stenen som skavt i skon var borta. Åtminstone den stenen.




måndag 25 september 2017

Jag saknar Anttila

Sven-Erik Klinkman skrev in en Vbl-kolumn på temat Anti-nostalgi om varuhuset som försvann.
Litet vardagligare men dock i samma riktning vill jag föra fram min saknad.
Ett varuhus? Och ett så enkelt varuhus som Anttila? Ja, faktiskt - det kan man sakna. Kanske speciellt för att det inte finns något annat varuhus i stan. Men nog också till en del för att jag tyckte om att kolla Anttilas utbud. Säsongsväxlingarna på de olika avdelningarna. Heminredningen där det kom färger som matchade tiden. Och kläderna - de vanliga, enkla. Ny kollektion, ett nytt litet äventyr. Kosmetik - fast om den avdelning hängde ett moln av dålig lukt av nån anledning.Kunnigt folk på elektroniksidan. Tänk ett tidevarv hade de också en matavdelning.
Det var via postorderkataloger som man i tiderna bekantade sej med Kalle Anttila och hans varor. Och sen under studietiden billigvaruhuset i backen. "När skjortan blir smutsig går man till Kalle  och köper en ny", sa pojkarna. Nå, Anttila utvecklades en hel del efter det.
Det som Anttila var i Vasa - det som Klinkman också påpekar - var en plats där man kunde strosa och samtidigt kolla in. Sånt gör man inte med en massa småbutiker. De må då vara hur galleriaplacerade som helst.
Vill ha Anttila åter. Eller ett annat varurhus. Men ett varuhus.










onsdag 20 september 2017

Gå försiktigt!

Jag cyklar inte - av rädsla för att skada mej om jag faller. Jag är mycket mån om att använda piggskor på vintern för att inte halka.
Och så händer det då - inomhus i mitt eget hem. Jag faller. Och det lär väl varadet vanligaste stället att falla på.
Jag skulle bara. Kurvade från toa mot köket och steg troligen på en sko som var nåstans på min kurvväg. På ett halt golv. Och plötsligt kände jag att jag inte hade nån makt att hålla emot. Jag föll ihop på golvet.
Hade dock änglavakt. Det enda som slog i nånting var vänster armbåge. Det onda jag känner i höger sida är nog bara en muskelsträckning. Känns bättre idag och jag kan röra mej normalt.
Litet kusligt att tänka hur snabbt det kan gå. Och hur ödesdigert resultatet kan vara.
Tänk en äldre person som inte kan ta sej upp från golvet, kanske förvirrad efter fallet. Igen - efterlyser enklare larmanordningar än de som bjuds ut idag.
För mej var resultatet efter fallet det att jag igen fick tänka - Gå långsamt!




måndag 18 september 2017

Det klara och det enkla

Ibland blir det bara så bra. Mitt i vanlig vardag. Pensionärsvardag.
Hade bestämt med väninnan att upprepa det vi gjort ett par gånger tidigare. Plocka lingon tillsammans. Ute i schärgårn där hon bor. Och redan färden dit kändes så trevlig - nu visste jag att jag skulle hitta. Vägen upp till huset hade fått en namnskylt. Och rekord blev det. Körde bara ett par meter för långt.
Inte så mycket lingon i närmiljön så vi tog bilen en bit och vandrade resten till stället där de lingonröda tuvorna fanns. Och oj vad de var röda i år de där tuvorna. Inte så oländigt att gå heller. Vi kunde umgås och småprata medan vi plockade. Kaffepaus med ostmackor av hembakt bröd. Gudomligt. Och det doftade höst och skog. På kort tid fick vi vad vi behövde och hemma väntade ännu en bonus - att kunna sitta ute på husets trappa och rensa lingonen.
Det låter kanske inte som nåt särskilt men det var det bara. Och meningsfulla diskussioner som förgyllde det hela.
Tack för dagen.
Nu ska de rensade köras i matberedaren - och sen kommer det jobbigaste - hitta plats i frysen. Kan väl kallas ett världsligt problem.




torsdag 14 september 2017

Påhopp

För första gången under alla mina pass som hungerdagsvakt blev jag idag påskälld. Eller rättare sagt - jag i min roll som insamlare för terrororganisationen Röda korset. Som tar in dem i landet, de där som skjuter finlädare i Åbo. Han höll på en bra stund, den magerlagde mannen. Han var arg. I min roll som insamlare kunde jag inte ta diskussion med honom. Efter ett tag sa jag bara att jag inte tänker ta någon debatt med honom och så småningom gick han.
Det kändes litet konstigt. Att han var så fylld av sina negativa känslor att han måste gå lös på en oskyldig insamlare.
Att det finns folk med negativa känslor till Röda korset och andra hjälporganisationer vet jag förstås. Jag är bara inte van att höra nån verbalisera dem.
Nå, faktiskt så läste jag en tråd i Puskaradio Vasa härom kvällen. En tråd som startade med att en förälder puffade ur sej nåt om barnet som hade kommit från skolan och berättat om att klassen ska samla in pengar till hungerdagen. Puffade om Röda korset, kan man nu lita på det, det mesta går väl till omkostnader och chefslöner. Efter det hakades det på i samma stil och blandades saligen ihop det mesta. Någon stod upp för Röda korset, redde ut och tog reda på fakta, länkade till bokslut och försökte få det hela på rimlig bog igen. Men det var nog ett vulgärargumenterande utan like.
Det verkar vara så att man får ladda upp med sakargument och ha dem i beredskap. Man får tydligen räkna med påhopp - också på den organisation som de flesta ändå brukar hänvisa till som pålitlig. Jag är väl nog för blåögd och tror gott om folk.
Och - ja - jag kommer att fortsätta hjälpa Röda korset att hjälpa.




tisdag 12 september 2017

Some-ansvarig

Denna vecka har jag ansvar för uppdatering på församlingens Facebooksida och Instagramkonto. Det finns ett system där de olika sektorerna  - typ kantorer, präster, diakoni - ansvarar för detta, en vecka per sektor. Dvs en person som representerar sektor gör uppdateringarna.
Och, tjo, där fanns plötsligt också församlingsrådet med. Jag blev tillfrågad och som ni vet gillar jag ju sånt här jobb - fast jag tvekade litet först. Men - bara man inte gör det för pretentiöst är det bara trevligt. Och det tycks hända en hel del i mitt liv som jag kan och vill publicera.
Min församling är super på information. Vår informatör J är så på bettet. Värd allt beröm.
Och att man sen har ålagt andra att bidra - det visar på att men har insett hur viktig informationen är - och speciellt den som kommer ut via sociala medier. Att det dessutom är helt "vanligt" folk som uppdaterar gör att det blir en variation.
Gå gärna in och gilla sidan på Facebook om du inte gör det redan. På Instagram heter vi vasasvenskaforsamling.

                                                    

onsdag 6 september 2017

Bilvård

Jag är en erkänt ointresserad och ganska slarvig bilägare. Brukar ibland önska mej en bildräng. Det enda jag kräver av bilen är att den ska starta, vara säker och dofta bra inuti.
Det betyder att jag inte brukar syssla mycket med bilen. Tvättning brukar betyda nån kallvattenshistoria på torpet. Naturligtvis sköter jag besiktning och service och så men brukar ha svårt att få till det med små "onödiga" saker.
Jag störs inte heller av att bilen har små skråmor. Käyttötavaraa. Och min bil har ju några år på nacken - den tycks vara årsmodell 2006.
B var litet annorlunda. Det som hade med bilen att göra blev en fest för honom. Att byta däck i hans dammiga garage blev värsta myset. Det var bara att gilla läget för mej.
Nåväl - det betydde att han skaffade allehanda burkar med bilvårdande innehåll. Alla dessa burkar kom till mej då vi tömde garaget ifjol och där finns det intressanta saker ska ni veta.
Nu blir det inte kallvatttentvätt i Sundom mera utan kallvattentvätt med tvättmedel som samtidigt vaxar. Och min bil blänker som om den skulle vara ny.
Och i samband med den årliga insidesstädningen (!) fick instrumentpanelen sej en omgång med medel avsett för dylika.
För en stund sen var jag ute och gned Bumpers Care på kofångarna - den där sista finishen.
Med min egen härliga Universal Stone fick jag bort färgen som hade kommit av närkontakt med stolpen under biltaket.
Det känns så kul att stå i solen och pyssla med bilen. Kanske jag håller på att bli som de där pojkarna som pysslar dagligen och stundligen.
Nu skulle det gälla att få en trasig brännare utbytt. Har lokaliserats till vänster bromsljus.


Bilden är lånad - men min bil  ser precis likadan ut. Och lika blank är den.


Kulturskillnader

Hörde högljudd gråt genom vädringsfönstret i sovrummet. Det visade sej att det var en zigenarkvinna som vandrade gatan fram - högljutt gråtande. Och när jag säjer högljutt menar jag högljutt. Emellanåt tittade hon ner i sin telefon. Man kan bara undra vad som hänt i hennes liv.
Och tänk vilken kulturskillnad! Som på något sätt kändes så skön. Inte det faktum att hon hade det så illa att hon måste gråta så utan att hon kunde få ut sin gråt. Det var en sån hjärtegråt, en sådan förtvivlan. Jag har svårt att föreställa mej att jag själv skulle göra på samma sätt.
Jag gick ut med soporna - tänkte jag skulle ha bytt några ord med henne - om hon skulle ha velat det - men hon syntes och hördes inte till då mera.